Vår lilla drama queen

Ja, igår var det utvecklingssamtal på förskolan. Det var ett spännande möte. Det är intressant att träffa någon som känner min dotter nästan lika bra som jag själv. Eller nej, inte så, men som känner henne bättre än någon annan förutom vi föräldrar.

Molly fungerar bra på många sätt, men precis som vi visste så är hon ganska besvärlig ibland. Hon är envis, kan inte ta ett nej (hon försöker och envisas tre-fyra gånger om och får riktiga raseriutbrott om hon blir hindrad) och låter sig inte tillrättavisas ens av auktoritära personer.  Pedagogen skulle rådfråga specialpedagogen för att diskutera hur man ska bete sig mot Molly. Molly slår nämligen dövörat till så fort någon börjar skälla/tillrättavisa henne. Pedagogen sa att hon stänger av. Hemma kan det t o m vara så att hon skrattar och tycker att det är roligt. Så de har sina duster på förskolan. Men efter ett samtal med specialpedagogen så kanske de kommer på en bra lösning som vi även kan tillämpa hemma.

I övrigt sa hon att Molly är en väldigt aktiv och social flicka. Hon vill alltid vara med där det händer och är aldrig sen att hoppa på roliga lekar. De andra barnen tycker om henne. Hon är oftast glad och go, men ibland får hon sina utbrott. Hon är dramatisk! En drama queen. Tårarna flödar så snart som hon inte får vad hon vill.

Hon tar de andras leksaker ofta och kan inte hantera pedagogernas nej.

Kompisen I pratar ofta om Molly hemma (Molly har nämnt Is namn några gånger också) och hon leker mycket med de andra barnen. Hon är överallt hela tiden och tycker att det är väldigt roligt att vara på förskolan. Molly är en riktig dagisunge tydligen. Hon kan också sitta still långa stunder och pussla. I grupp är hon inte särskilt verbal (men absolut inte blyg). Men om man är själv med henne så pratar hon mycket. Då blir pedagogen förvånad över hur många ord hon kan. Hon pratar rent också.

Sen pratade vi om hur vi ska göra med avståndet till förskolan. Hennes förslag är att vi byter förskola i samband med att Molly ska upp på storabarnsavdelningen. Det är om cirka ett år. Vi funderar på om vi ska söka plats i vår nya stadsdel istället så att vi inte får så långt att åka/cykla. Det fungerar ju som det är nu, men det kan bli lite jobbigt om det blir så år efter år. Det tyckte pedagogen var en bra lösning. Då får man ju även fördelen att det är kul med kompisar som bor nära. Så kan de gå med varandra hem när de slutar (när de blir större) och så får hon följa med samma kompisar när de börjar i skolan. Där har hon en bra poäng! Nog för att jag inte vet hur länge vi ska bo i lägenheten. Men några år till blir det säkert.

Medicinbollen

Igår gjorde jag ett riktigt fynd. Ända sedan i somras har jag pratat om att skaffa en medicinboll (gymboll) och börja träna lite försiktigt på hemmaplan. Bra grej när man tittar på TV. Gör träningen lite roligare, tar lite mindre plats än en träningsmaskin. Sen kan Molly leka med den också.

Igår svängde jag in på en begagnataffär på vägen hem från förskolan. Vad ser jag på en hylla om inte en medicinboll i sin förpackning? Ouppackad t o m!! Oanvänd alltså! 50kr! Det var precis som att den låg och väntade där på mig! ”Jag vill flytta hem till dig” sa den. Jag var bara tvungen att ta den. Hade precis löspengar så det räckte. Helt sjukt. Molly tycker att den var ruskigt rolig att hoppa på. Jag hade tyvärr inte tid att testa den igår (var bara tvungen att spela Rockband hela kvällen). Men ikväll kanske?

Ett mycket plågat djur

Igår och i förrgår har jag och Singstar-Kråkan ägnat oss åt The Beatles Rockband. Precis som i Guitar Hero och Singstar ska man försöka sjunga och spela så bra som man kan. Igår tog vi varsin gitarr och så stoppade Fredrik en mick innanför tröjan med stöd mot hakan och jag klämde fast en mick mellan knäna. Vi lyckades alltså med konststycket att både spela gitarr/bas samt sjunga samtidigt. I stämmor! Det lät såå vackert när Singstar-Kråkan ylade ”here comes the sun..dudududud” och jag sjöng samma sak fast en stämma över. Efter nån timma blev vi lite trötta i rösten och då lät vi precis som Kråkan (fortfarande) och ett mycket plågat djur. Men vad gjorde det. Det är så roligt att sjunga stämmor!

Gissa vem som surfar på vågen?

Jag, jag, jag!!!

Google Wave is mine!

 

Den enda riktiga kontakten jag har just nu (och som jag egentligen har behov av att hålla kontakten med) är Trosgrodan a.k.a. singstar-Kråkan aka min man. Här ser ni hans avatar:

 

Tack så mycket Danitra!!!

(det är inte helt enkelt att få en invite till Google Wave)

Asså spindlar

Jag tycker att spindlar får väldigt mycket publicitet. Var och varannan blogg handlar om spindlar. Folk hittar spindlar här och där, blir rädda och måste ta bort dem. Mitt bästa tips till er är: flytta till fjärde våningen i ett högt hus. Då orkar spindlarna inte klättra upp. (fast jag kan inte uttala mig om ifall det kanske finns lokalt muterade spindlar som visst orkar, det skulle nog kunna finnas på vissa orter)

I mitt barndomshus hittade jag tre spindlar om dagen på toaletten och en gång hittade jag ett spindelbo i taket i mitt rum (yay!). Men sen jag flyttade till höghus har jag inte haft detta problem. Fast det kanske är billigare att gå i fobiterapi (kognitiv beteendeterapi har jag hört ska vara bra) än att flytta? Själv har jag också varit rädd för spindlar en gång i tiden, men det problemet löste sig av sig själv när jag valde att flytta in till höghusen i stan…

Grattis till mig och Fredrik

8 år idag! Två år kvar till tio år.

Tiden går fort.

Men det känns som att Fredrik nästan alltid funnits i mitt liv. Sen vill jag alltid ha honom i mitt liv också. Trots att det var 8 år sedan vi började lära känna varandra så älskar  jag fortfarande att prata med honom och umgås med honom. Det är en av höjdpunkterna på dagen när han kommr hem från jobbet (faktiskt!). Jag känner mig *klyschvarning* inte riktigt hel när jag inte är med honom. Han är ju min andra hälft både legalt och mentalt. Om några månader firar vi 3 år som gifta. Dessa år har gått sjukt fort. Vi lyckades ta oss igenom vårt sjunde år utan sjuårskris (den hade jag faktiskt våndats inför!). Vi har klarat av det första bebisåret (och framför allt det andra tärande ettårings-året) tillsammans samt en massa andra jobbiga saker som föräldras skilsmässa, arbetslöshet, studier, depressioner, barnlängtan och en hel del grejer som jag inte nämner här. Men aldrig har vi haft stora problem med varandra. Det känns väldigt bra. Okej att vi diskuterar/irriterar oss på städning typ en gång i veckan, men det känns ändå som att alla s.k. ”bråk” är meningsfulla och leder framåt.

Vi tänker så lika och är så lika. Allt är så självklart. Inga spel. Vi pratar med varandra, inte till varandra. Bla bla bla bla… Ni vet… klyschor, klyschor.

Men det funkar.

För åtta år sedan var vi 18 och snart 18 år och satt på mitt rum och pratade om politik, musik, dataspel, djur, alkohol, veganism och andra viktiga ämnen (jag hade total utfrågning hela dagen för att få reda på om han hade vettiga åsikter och värderingar – det hade han!). Då var vi unga och hoppfulla inför framtiden.

Nu är vi 26 och snart 26 och bor i vår fjärde gemensamma bostad (en fyra på 80kvm), har ett barn (och planer på minst ett barn till), 4,5 års studier, extrajobb, ett fast jobb och ett gäng projektanställningar/uppdrag, är gifta sedan snart tre år och har gått igenom många saker tillsammans.

Vi har inte likadana kläder som då (F sparade ut till långt svart hår och gick i pösiga skjortor och jeans, idag är han trendig it-nisse med märkespikétröjor), lyssnar inte på samma musik som då, har inte samma kompisar som då, gör inte samma saker som då, längtar inte efter samma saker som då (storslagna resor och äventyrsdrömmarna har ersatts av en önskan om lugn och ro) och är inte samma personer som då.

Men vi har utvecklats åt samma håll och det är jag jätteglad över!

Jag visste inte att Fredrik var min blivande man och livsvän när jag träffade honom (det tog flera år innan jag vågade ”binda mig” i tanken). Men det var ju något speciellt med honom. Det visste jag.

Jag och Fredrik – okt 2002 – då hade vi varit tillsammans i 11 månader.

Jag och Fredrik på vår bröllopsdag 17 februari 2007 (inte ett av de riktiga bröllopsfotona – de har bättre kvalitet) (här låg Mollan skrollan och skvalpade runt i magen. Men det visste jag inte då. Det kom fram två dagar senare när jag vågade ta ett graviditetstest (en vecka efter beräknad mens).

Tre dagar innan vår sjuårsdag – alltså nov 2008. Så här ser vi ut idag om man bortser från mina glasögon och att Mollys blivit ett år äldre.

Stora fördelen med lägenhet

Jag blir allt mer nöjd med att bo i lägenhet. Det trodde jag verkligen inte först, för jag har alltid varit en husmänniska och jag vantrivdes med att bo i lägenhet tills jag flyttade till min nuvarande fyrarummare i augusti i år. Men nu när vi inte bor så trångt längre så känner jag att det är jätteskönt att inte behöva ha så mycket att göra med boendet. Om något går sönder ringer vi värden.

Särskilt skönt känns det när man ser alla lövhögar, snöhögar och gräsmattor som växer som attan.

Sen finns det ju tre månader om året då man är tokavis på alla med egen grön plätt, men det får jag leva med några år till.

Under småbarnsåren känns det för mig skönt att inte behöva göra mer än nödvändigt hemma. Det finns så lite tid ändå. Jag har verkligen inte tid/lust/ork till att klippa gräsmattan, sortera ogräs, kratta löv och renovera.

(men sen om några år när man har skolbarn som bara leker med sina kompisar hela helgerna/kvällarna, då kan jag se tjusningen med att ha sin egen täppa att rå om).

Fri amning

Att fri amning är bäst är de flesta överens om nuförtiden (annat var det i början och mitten av 1900-talet när fyra timmars mellanrum förespråkades – ett råd som förövrigt är helt förödande för många kvinnors mjölkproduktion). Fri amning innebär att man ger barnet bröstet så fort som barnet vill. Det kan vara var tredje timme, varje timme eller fem gånger i timmen. Eller mer sällan eller oftare.

Ändå förekommer det dolda budskap om att fyratimmarsregeln är det normala. På ett flertal ställen (se länk nedan för exempel) hittar man information om att det är normalt att spädbarn äter 5-6 ggr per dygn. Vad blir det då? Jo, cirka var fjärde timma! Alla barn som äter oftare då? Är de onormala då? Läs gärna mer om de dolda budskapen i Amningsbloggens inlägg.

Amningsbloggen skriver också om varför fri amning är det normala för bebisar:

”Alla däggdjur har sitt eget digivningsbeteende. Så kallade intermittenta digivare ger ungen di med flera timmars mellanrum. Ungen hålls gömd i ett bo. Mjölken har hög protein och fetthalt, så att ungen snabbt kan få sig de kalorier den behöver trots att den diar sällan. Kaninen är ett exempel på en intermittent digivare.

Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.” (Vad är fri amning del 4)

Själv är jag medlem i Amningshjälpen och varje gång jag får deras tidning Amningsnytt eller läser i deras blogg så blir jag lika förtvivlad över alla myter som finns kring amning samt all felaktig och vilseledande information som sprids.

Säg aldrig någonsin till en mamma som ska amma sitt barn: ”ska h*n amma nu igen?”

Det klart att h*n ska! H*n vill det och då får h*n det.

Domen

Idag ska vi på utvecklingssamtal på förskolan. Då får vi domen om hur vår dotter är.

Men vi vet ju redan att hon är hell kring matbordet och att hon ofta blir riven (vi ser ju klösmärkena i ansiktet och bitmärkena på armarna!) och att det ofta är hennes fel. Vi vet att hon har dåligt tålamod, är ego och alltid vill ha sin vilja igenom. Igår flyttade pedagogen Molly till det andra matbordet för hon orkade inte med henne till slut…

Men samtidigt så vet vi ju att Molly är alldeles underbart charmig, omtänksam (särskilt när någon är ledsen) och alldeles lagom utvecklad i språket och motoriken. Okej att hon inte kan ha ett vattenglas utan att välta ut det, men hon är en hejare på pussel.

Molly är lite som jag. Mycket vilja och lite tålamod. Den stora skillnaden är bara att jag generellt är lågmäld medan hon är högljudd.

När det gäller oss föräldrar så är vi nöjda med allt utom avståndet till förskolan. Så igår kom Fredrik med en litet konkret förslag som vi kan ta upp idag nämligen ”kan ni tänka er att flytta förskolan?”.

Nä, men det ska nog gå bra idag. Jag tycker att förskolan gjort Molly gott. Hon får utlopp för sitt sociala behov och sin energi, hon sover bättre på nätterna, hon har gått upp 2kg på tre månader (hon var lite underviktig innan och åt dåligt) och hon verkar glad och nöjd med tillvaron. Till och med vilan går bra nu verkar det som. Hon kan faktiskt ligga tyst långa stunder!! (hon sover inte, hon bara ligger där och vilar i 30-40 min. Om hon sover så somnar hon två timmar senare på kvällen).

Aktuellt från fjärde våningen

Det snöar ute.

Jag sitter här och väntar på att Molly och Fredrik ska komma hem. För 13 minuter sen, nej 14 minuter sen var F på förskolan. Så snart kommer de.

Jag jobbar hemifrån idag med. Håller på att försöka publicera en egengjord flashfilm på eventföretagets webbplats. Men det går sådär. Det är något som är fel. Ska invänta experthjälpen (jag har det så lyxigt jag, att jag är gift med ett datageni. )

Förut försökte jag ta en bild av mig själv när jag bet i The Beatles Rockband TV-spelet som kom i brevlådan idag. Men jag blir så ful på bild så det gick bara inte. Antingen så blundade jag eller så såg jag ful ut. Jag är motsatsen till photogenique. Mitt ansikte är så rörligt och uttrycksfullt att det är totalt omöjligt att se bra ut på bild. Molly har samma tendenser och sen har jag även träffat en person till som klagar på samma sak (en på jobbet). Vi har mycket miner och minspel och ser aldrig trevliga och normala ut. Vi är lite som gummiansikten, lite som Jim Carrey (men inte lika roliga). Vi kan speciellt inte se normala ut när en kamera kommer upp (inte ens om man håller i den själv uppenbarligen!). Så nej, ni får föreställa er bilden istället. Bildtexten ska vara att ”åh, vad jag längtar till i kväll!”

I förrgår arrangerade jag alla pärlor jag har. Köpte ju nya i Ullared. Vad vackert det blev. Det är nästan så att man inte vill göra smycken av dem. De är ju så fina när de ligger där i askarna…

Jag är inte förkyld just nu! Det är helt fantastiskt. Väntar bara på att nästa räd ska dra in. Men just nu, ingenting. Har inte snytit mig på några dagar. Det är nästan för bra för att vara sant. (”men vänta du bara” antar jag…)

Imorgon är det 8 år sedan jag och F blev tillsammans. Idag är det 8 år sedan vi hånglade på en fest. Men vi ska nog inte fira imorgon. Vi har varit så lata/haft så mycket att göra så vi har inte orkat ta itu med att greja barnvakt. Men på fredag kanske? Det blir inget spektakulärt. Det hinner vi inte med mellan 19.10 då Molly somnar och 22-23 då vi borde lägga oss för att orka gå upp med Molly. Det blir antingen restaurang eller bio. Vi får se.

För er som är intresserade av mina jobb (ja, mamma och pappa läser ju min blogg vet jag ju) så har jag inte hört något från golfklubben än (skickade ett anbud igår). Jag har gjort nya grejer för smyckesföretaget. Bland annat kommer en annons som jag har layoutat in i tidningen om några veckor. Hon kommer även att ha en bild med i Femina i december eller januarinumret. Men den är jag inte gjort. Ville bara säga det ändå. Jag har lite mindre än tre veckor kvar på eventföretaget. Nya versionen av sidan publiceras så snart jag fått tillbaka mina texter samt info om vilka bilder som ska vara med… hmm… Så snart hoppas jag. Sen har jag ett till mindre projekt på gång.