Vissa hävdar att födseln är det värsta traumat som människan går igenom och att döden är en stor befrielse och underbar känsla. Tvärt om mot vad många tror kanske?
Men jag tror att det ligger något i det där. Många människor verkar ha men från födseln. Att dra en tröja över huvudet på en bebis är inte roligt eftersom barnet antagligen påminns om den hemska känslan av att pressas ut ur mammas kropp. Molly har dock inga som helst problem med att få en tröja över huvudet och det kan nog bero på att hon tog en annorlunda väg ut, nämligen genom kejsarsnitt.
Själv föddes jag med navelsträngen hårt virad flera varv runt halsen. Jag var alldeles blå i ansiktet och var ganska tagen. Min pappa har berättat att han och barnmorskan fick slita för att få loss navelsträngen. Nu, snart 25 år senare, har jag fortfarande “problem” med min navel och min hals. Jag har nån slags fobi där ingen/inget får röra vid min navel och det samma gäller min hals. Mitt hår får inte ligga och kittla mot halsen och man får absolut inte röra halsen. Jag kommer ihåg att jag vid nåt tillfälle när jag var liten blev påpekad att jag var alldeles smutsig om halsen. Det berodde väl troligen på svårigheter att komma åt att tvätta mig om halsen. Det finns troligen något minne kvar från födseln om att dessa kroppsdelar blev hårt tilltygade. Kanske har det något att göra med cellminne också. Jag är inte så inläst på området. Kika här om du vill veta mer: http://www.google.se/search?q=cellminne&hl=sv&start=0&sa=N
Med tanke på hur många förlossningar som slutar i kejsarsnitt (jag har för mig att det är ungefär 20% i Sverige om man räknar både akuta, urakuta och planerade snitt) så känns det som att människokroppen är dåligt anpassad till att föda barn. Som man bland annat kan läsa i boken Nära Föräldrar av Jorun Modén så beror det på att bebisars hjärna/huvud egentligen är lite för stor lite för tidigt och att det medför det blir extra krångligt att föda ut barnet om man jämför med andra däggdjur som har mindre huvuden. Nog för att huvudets lameller löser en del av problemen, men det är ändå ofta som barnet inte lyckas komma ut ändå. Det är tur att kejsarsnitt finns! Det var troligen väldigt vanligt att man dog i barnsäng förr.
Sedan har jag även läst att barnet nog egentligen föds två månader för tidigt. Det kan jag nog hålla med om med tanke på den komaliknande kontaktlösa bebis som man får ut efter nio månader i livmodern. Det blir inte mycket “action” i barnet innan tre månaders ålder. Jag tyckte mest att Molly sov heeeela tiden. Det var verkligen “wow” när hon var vaken. Då hade jag lite svårt att förstå de som tyckte att det var skönt när det något äldre barnet sov, eftersom jag tyckte att det var så roligt när Molly väl var vaken (men nu förstår jag dem).
Med tanke på detta tycker jag att det är viktigt att man som förälder anstränger sig för att göra övergången från livmoder till livet utanför mjuk. Barnet kommer från en varm, ljudlig miljö med ständig mattillförsel. Därför försökte jag (och många med mig) att delvis återskapa detta genom att låta barnet vara nära huden, få lyssna på hjärtat som slår innanför bröstet, sova titt intill på nätterna och få mat så ofta som barnet vill. När Molly skulle sova så hade vi på musik/brötade runt/lyssnade på talband precis som vanligt. Tydligen är decibelnivån som vid en motorväg inuti livmodern, så det var inte konstigt att Molly inte kunde sova om det var tyst runtomkring. (vi brötar fortfarande runt här som vanligt och Molly vaknar sällan av ljud). Vid tre månaders ålder blir det mer fart på barnen och man kan få kontakt med dem på ett annat sätt. Steg för steg vänjer sig barnen vid livet utanför livmodern.
Ja, det finns mycket intressant psykologi att ta del av angående födseln och bebisens utveckling.
Nu ylar Molly, jag tror det är dags för mat.
Publicerat av hippiemamman
