Om man inte vill döpa sitt barn så är det många som har namngivningsfest, namngivningsceremoni eller namnkalas (många namn). I Mollans ”första bok” finns en hel sida om ”hur jag fick mitt namn”. Där har jag kort och gott skrivit: ”vi skickade in pappret till Skatteverket”.
Det är väl ett härligt missförstånd det där.
När man döper ett barn välkomnas barnet in i svenska kyrkan (t ex). Prästen säger: ”jag döper dig XXX…” inte ”jag döper dig till XXXX”. Det har alltså ingenting med namngivning att göra.
Därför tycker jag att det är lite lustigt att många har namngivningsceremonier som ett icke-religiöst alternativ till dop. Man kan absolut ha en namnceremoni om man har för avsikt att göra en ritual där barnet får sitt namn, men många verkar se namnceremonier som en direkt motsvarighet till dopet, vilket det inte är.
Mollan hade en välkomstfest och den hade ingenting med hennes namn att göra. I övrigt var den väl rätt lik de övriga barnfesterna. Man får ju absolut göra som man vill, men jag tycker att det är ganska lustigt att ett sånt här missförstånd präglar normen helt. Det står dop eller namnfest i massmedier. Egentligen skulle man ju faktiskt kunna ha både och!
Jaja.
Så kan det vara. 
9 juli, 2008 kl 11:57 f m |
[...] anledning av mitt tidigare inläggning om dop, namngivningsceremonier och hur man får sitt namn (http://hippiemamman.wordpress.com/2008/05/22/det-har-med-namngivningsfest/) så har jag nu fått svar på varför det ofta är så stor fokus på barnets namn på dessa [...]