Därför

Mollan har börjat krypa. Hon har ju kryptränat i flera månader och tog sina första krypsteg för två veckor sen. Sedan i fredags har hon börjat krypa ordentligt även om det inte går så snabbt.

Men hon nöjer sig ju inte med det. Nu ska hon ställa sig upp mot möbler. Har hon bestämt. Så hon övar varje dag. Det går så där. Ibland ramlar hon… Man får hålla koll. Men hon slår sig sällan. Hon har fattat att man drar upp huvudet när man ramlar.

Sen har hon kommit in i en riktig separationsångestperiod. Hon börjar grina om jag inte är alldeles i närheten eller har henne i knät. Hon lyfter upp händerna mot mig och kryper upp i knät på mig om jag sitter på golvet.

Pappa duger oftast inte. Det ska vara mamma. Om hon sitter med pappa och jag kommer in i rummet så blir hon helt förkrossad när jag går. Kvällarna har blivit ganska jobbiga nu, då är hon alltid på sämst humör. Det blir värre ju längre dagen går om man säger så.

Helst vill hon sitta i mitt knä om jag sitter vid datorn. Så jag har blivit rask på att skriva med en hand och parera hennes utfall mot tangentbordet och musen med den andra…

Inte vill hon åka vagn heller. Jag har slutat försöka. Så nu bär jag i sele så fort vi ska ut (tidigare var det ca 50/50). Jag har köpt en dramaten (toppmatad panschisväska på hjul) så att jag kan förvara alla grejer som jag normalt har i vagnen. Det blir tungt att både ha barn och fetingstor skötväska + alla shoppingkassar och annat jox med sig om man ska bära allt. Det var ganska praktiskt idag eftersom hela shoppingvagnen gick in i skåpet på babysimmet. Det var faktiskt mer smidigt där än tidigare med barnvagn som ska ställas på barnvagnsparkeringen på bottenplan.

Det jag vill komma till är varför jag inte skriver oftare just nu (eller svarar snabbt på sms, meddelanden eller mejl). Det är Mollys separationsångestperiod. Hoppas att den går över snaaaaaaart! (men den brukar vara nån månad eller tre har jag hört)