Din jourhavande datanörd

Något som jag tror nästan alla “datanördar” kan hålla med mig om är att datorer är en underskattat kunskap. Inte i arbetslivet, men bland vänner och bekanta. Om man kan mycket om datorer så blir man titt som tätt ombedd att laga folks datorer och skaffa fram program, spel, filmer och musik. För det allra mesta verkar folk förutsätta att man ska göra detta alldeles gratis på sin egen fritid. Visst kan man be om hjälp, men många verkar förvänta sig att man ska hjälpa dem direkt när de ringer. Även fast det är lördagkväll och man tittar på en film. Eller när man åkt hem till någon på besök, då ska man plötsligt sitta och laga dator i en timme.

Och ofta får man inget som helst för det.

Nu är jag själv inte datanörd i just denna bemärkelse, men jag gift med en.

Om jag hade varit gift med en elektriker hade han nog inte behövt fixa en elinstallation när vi åker hem till polarna. Som psykolog förväntas man (förhoppningsvis) inte hålla en timmeslång terapisession per telefon varje gång systern är ledsen. Som lärare behöver man inte hjälpa grannbarnen med läxorna. Men som datanörd ska man sitta och installera om Windows åt sina vänner varje gång det kraschat.

Nästa gång du ringer upp din jourhavande datanörd: fråga först om personen vill och har tid att hjälpa till. Fråga sedan när personen har tid (h*n kan faktiskt ha roligare saker för sig än att sitta och vänta vid telefonen). Efteråt kan du bjuda på middag, ge biocheckar, lämna ett bidrag (vid större uppdrag) eller utföra en annan trevlig tjänst i retur*. Med tanke på vad det kostar att ta med datorn till en reparatör så är det absolut värt att visa lite större tacksamhet i kontakten med din jourhavande datanörd.

 

* Detta gäller givetvis inte om datanörden ingår i ditt lilla nätverk med folk som hela tiden hjälper varandra med att t ex passa barn, mata djur när man rest bort, skjutsa med bilen osv. Då byter man ju tjänster hela tiden. Var dock noggrann med att du verkligen bidrar. 

När jag träffade Trent

I natt drömde jag en skum dröm. Ett av mina favoritband (eller musiker eller vad man ska säga eftersom det bara är en person som spelar alla instrument (Trent Reznor)), Nine Inch Nails, skulle komma till min skola och ha en konsert. Jag fick reda på att Trent var svensk och inte alls amerikan som jag trodde att han var (hihi) och att det därför inte var så konstigt att han skulle spela i en av våra lektionssalar… Vi trodde att det skulle komma en hel del, men det var bara jag och runt fem andra från min klass som var där. Jag var jätteglad över att få höra honom live. Han körde lite låtar och hade även en kareokeskärm med sig så att vi kunde sjunga med i låtarna. Efter pausen var det bara jag och en till kvar. Trent spelade lite till och sen kom en skolklass in i salen. En lärare kom in och sa att de skulle ha lektion där alldeles strax. Då sade arrangören för konserten att det kanske var lika bra att Trent började avrunda eftersom det ändå bara var två i publiken. Trent avslutade och vi gick ut ur salen. Jag fick skaka hand med Trent och jag sade att jag tycker att han gör jättebra musik. Du är väldigt musikalisk sa jag.
Sedan var jag jätteglad över att ha fått träffa den svenske Trent Reznor.

 

Hur det är att ha barn

Jag kan bara konstatera att:

ALLT DE SÄGER ÄR SANT!

Det blir inte annorlunda för en själv. Men det måste ju finnas en orsak till att alla säger samma sak. Det är så det är helt enkelt.

Något som inte sägs tillräckligt ofta dock är att det är väldigt roligt att ha barn! Det blir som en hobby att ta reda på allt intressant om barn, handla grejer till barnet, leka med barnet och diskutera barn med andra föräldrar. Man blir plötsligt medlem i föräldraklubben, en mycket mycket stor klubb som man inte märker av så tydligt innan man blir gravid och sakta vävs in i klubben. Men när man väl är medlem får man många nya kontakter. Alla dessa kvinnor (och en del män) som snackar med en på bussen till exempel. Om båda har barn finns det alltid något att tala om (typ). Ett outtömligt ämne.

Däremot tycker jag att vissa föräldrar överdriver. Det måste inte vara fullt så jobbigt som vissa säger. Attitude is everything. Vissa väljer att göra det svårt för sig. T ex genom att införa stenhårda rutiner som säger att bebisen ska sova på vissa klockslag och äta på vissa klockslag. Detta medför att man blir fruktansvärt inrutad efter klockan och att vissa aldrig kan vara hemifrån på kvällen med barnet eftersom det prompt ska somna i sin spjälsäng vid 19.00. Men så behöver det inte vara. Mitt bästa tips är att lära barnet att somna var som helst. Genom amning eller sjalbärande kan Mollan sova när hon är trött, var hon än är. Sedan måste man inte ha konstant sömnbrist under de första åren. Det beror mycket på barnet, men man kan ju hjälpa sig själv genom att lägga sig i god tid (jag tar alltid 9h i sängen nu eftersom det går åt runt en timme per natt till amning+somna om), sova med bebisen på dagen om man kan eller sova en stund när den andra föräldern är hemma. Att samsova i familjesäng ger ju också att både matande förälder och barn somnar om lättare och snabbare än om man ska ha separat säng till barnet. Små tips man kan ta till.

Ett bra tips till upptäcka-åldern när barnet börjar krypa, resa sig mot möbler och riva ner alla saker (Mollans period just nu) är att packa böckerna stenhårt i bokhyllan så att inte ens en vuxen kan få ut en bok. Snyggare än tomma bokhyllor och försiktigare än att låta barnet gå loss och riva i böckerna.

Men som sagt: allt de säger om föräldraskapet är sant.

Attitude is everything though.

Summering av veckan

Mycket har hänt den senaste 1,5 veckan.

Förrförra fredagen fick jag min födelsedagspresent av pappa. En överraskningstur till gokartbanan. Jippie! Äntligen! Full fart! (som Benjamin från Morgonsoffan sänger)

 

På lördagen träffade vi några nya vänner och så hade vi picnic vid Härlanda Tjärn. Mollan leker här med O. Han är ett halvår äldre än henne och sist de träffades var han dubbelt så gammal som henne, men inom kort kommer det inte vara någon jättestor skillnad dem emellan, de är ju faktiskt av samma årgång och kommer att gå i samma årskurs. Det är lustigt det där med åldersskillnader. De är ju alltid störst i början.

Under veckan hände mycket som jag inte orkar ta upp här. På onsdagen sade vi hejdå till pappa för den här gången (dagen efter bilade han från 120 mil norrut på ca 14h!!! En riktig bedrift!). Vi tog ett litet släktfot-o. Ska nog se till att ta ett på övriga i familjen också.

I fredags var det midsommarafton. Det var typiskt midsommarväder med lite sol, kylig temperatur och stundtals kraftig nederbörd. Vi åkte hem till svärfar och hängde med hans familj samt lite vänner till dem. Här “dansar” F, Mollan, Mollans faster E och Mollans plastfarmor runt midsommarstången vid en camping i Askim. Sen blev det massa mat. Gott! Men det är pinsamt att jag äter som en häst och ändå inte blir riktigt mätt. Men jag göder ju två i och för sig. Mollan har vägrat mat i ungefär en vecka nu.

Jag gjorde även en glad upptäckt i att mina ancistrusar har fått barn! Jaaaaa! Den här gången ser de ut att överleva finfint. De får vara ifred från tetrorna i 240:in. Jag såg ett tiotal (finns säkert fler) i hanens bo mellan stenen och roten. Han har legat där och fläktat ett tag (”ruvat”) och nu kom bevisen fram. Man kan se pyttesmå fenor bakom hanens fena.

På lördagen åkte jag till min syrra och matade deras skäggagam Ragge. Riktigt drygt att åka spårvagn dit med lördags/sommartrafik, men det fick det vara värt så att inte lilla Ragge behöver svälta. Jag vill ha en bil.

På kvällen kom Fs syskon hit och vi hade spelkväll. Mollan var på grymt bra humör och hade väldigt roligt. Hon ville dock inte gå och lägga sig vid 23 utan var uppe ända till 01.00!!! Hon är alldeles för social och älskar action alldeles för mycket för att nanna tidigare verkar det som.

Till slut somnade hon i alla fall…på ett lite udda sätt.

Stenåldersbebisar och trygghet

Många har en väldigt modern syn på hur livet med bebisar ser ut (med spjälsängar, sömnmetoder, barnvagnar, babysitters m.m.). Men spädbarn är inte moderna. De är precis som bebisar var på stenåldern. Små homo sapiens sapiens har samma instinkter som de alltid haft.

Bebisar vill inte somna själva
Vad skulle kunna hända om en stenåldersbebis somnade själv på en fäll i grottan medan övriga i klanen var utom synhåll? Ja, det skulle kunna hända en massa farliga saker. Farliga rovdjur skulle kunna smyga sig in i grottan, det skulle kunna börja brinna och bebisen dör i sömnen när den andas in den giftiga röken osv. Bebisar behöver vara trygga för att kunna somna. De vill ha en trygg person alldeles i närheten, eller befinna sig på en trygg plats (helst i kombination). Dagens bebisar vill ligga i sin bärsjal, sova i familjesängen, barnvagnen eller famnen och veta att föräldern är inom synhåll när de sluter sina ögon. Det är ren överlevnadsinstinkt.

Bebisen som tar sig framåt själv vill ha en trygg person inom synhåll/direkt närhet
Vad händer med stenåldersbebisen som kryper/stapplar bort från lägret? Ja, den kanske trillar ner från en klippa, blir tagen av ett rovdjur eller går vilse i skogen. Att bebisar skriker och sträcker ut sina armar när de kommer in i separationsfasen kring 7-12 månader är ingen tillfällighet. Evolutionen har gjort att de försiktiga barnen som håller uppsyn över sina föräldrar överlever.

Bebisar vill inte bli övergivna
Vad skulle kunna hända med en stenåldersbebis som blir lämnad ensam på en fäll medan övriga i klanen beger sig utom synhåll? (ja, det berättade jag i första punkten) Att genom femminutersmetoden bli övergiven i en spjälsäng skulle kunna likställas med att bli utsatt i skogen. Barnet blir övergivet och skriker för full hals för att bli räddad. Det är en ren överlevnadsinstinkt.

Jag skulle kunna fortsätta i flera timmar (men snart ska jag gå och lägga mig), men det jag vill komma till är att barn behöver trygghet eftersom de har ett instinktivt sökande efter trygghet för sin egen överlevnads skull. För att bli trygga människor måste de om och om igen bli försäkrade om att de kan vara trygga. För ett ensamt barn är inte tryggt. En bebis överlever faktiskt inte utan en försörjande vuxen som förser barnet med mat, vatten, kärlek och kroppskontakt. Därför är det mycket viktigt för bebisen att någon bryr sig om det. Därav det stora sökandet efter trygghet hos en vuxen.

Barnens föräldrar kanske tycker att spjälsängen är en trygg plats eller att barnvagen är att föredra framför famnen, men om barnen inte känner sig trygga där så spär man bara på barnens skräck genom att tvinga dem.

Lyssna på era barn!

Miljövänliga blöjor

Mejl från Libero:

“Det pratas alltmer om miljön nu. Du kanske också
har blivit mer miljömedveten? Jag har lagt märke till
att ett ämne som miljön ofta får större betydelse när man
har satt ett barn till världen. Nu gäller det ju ditt barns
framtid, inte bara din egen.

På Libero har vi gått från tal till handling. Under de
senaste 20 åren har vi minskat våra utsläpp av
koldioxid och andra växthusgaser med 37 % för våra
vanliga blöjor - och vi vill bli ännu bättre! Den här
gången kan du läsa om på vilket sätt du bidrar till att
minska miljöpåverkan genom att välja Libero. “

Ehhuuumm?? Engångsblöjor är absolut inte något miljövänligt val! De produceras, transporteras, används, paketeras till bollar, kastas och förbränns. Ett blöjbarn gör av med ca 5000 blöjor på en blöjperiod. Om man som blöjbarnsförälder vill göra en insats för miljön så ska man välja tygblöjor. Blöjor som går att återanvända och ärvas tills de slits ut helt, istället för att slänga varje blöja direkt efter användning!

Om du vill veta mer om “miljövänliga” blöjor kan du titta på Naturskyddsföreningens rapport (jag har inte läst hela) samt läsa mitt tidigare blogginlägg om tygblöjor.

Världens bästa land för föräldrar

Det är Sverige det. (enligt en rapport från Rädda Barnen)

Vill du veta hur det är för föräldrar och gravida i Spanien, Mexico, Turkiet, England, Australien, USA, Colombia osv.? Då kan du kika i den här diskussionstråden: http://www.familjeliv.se/Forum-3-45/m33648824-1.html

Själv blir jag mörkrädd, men samtidigt inser man ju som en i tråden kommer fram till att det faktiskt är Sverige som är ett annorlunda land.

Men vårt föräldrapenningssystem, det är världsbäst! Alldeles för många svenskar klagar tycker jag. Här får vi faktiskt betalt för att vara hemma i ett helt år, pengar som kan drygas ut upp till 6 år (vi ska vara hemma nästan två år). Det är inte illa det när man jämför med amerikanernas 6 obetalda veckor samt hutlösa dagispriser (kostar närmare en heltidslön i månaden).

Jag är glad att jag är född i Sverige.

Den gigantiska spjälsängen

Eftersom Mollan är en vild krabat så har vi fixat en gigantisk spjälsäng på 160 cm. Vi har använt sidorna från två isärmonterade spjälsängar och spänt fast dem med spännband i sängramen.

Detta öppnar för repliker som:

“Mina föräldrar kryper alltid ner i min säng på kvällarna. Vad ska jag göra?”
“Hur ska jag få mina föräldrar att sova i egen säng?”
“När kan man flytta över sina föräldrar till eget rum?”

(vanliga frågor som ofrivilliga samsovare ställer sig)

Sömnproblem?

Om du har svårt för att somna så kan du testa denna metod. När du borstat tänderna och tagit på dig pyjamasen så lägger du dig i sängen och ber en familjemedlem stryka dig över ryggen tills du somnar. Det är viktigt att det sker vid samma tid varje kväll, oavsett om du är trött eller inte. Efter några minuter kommer du att somna. Garanterat…

Om inte detta fungerar kan du testa marsipan- och yoghurtmetoden. När du lägger dig i sängen ska du ha en liten marsipangris på pannan och en sportdrycksflaska med yoghurt i handen. Sedan är det bara till att dricka yoghurt tills du somnar. Funkar garanterat. På alla…

Nä, nu är jag väldigt, väldigt ironisk.

Men det är lite så här det ser ut för småbarn och bebisar. Det tipsas om metoder som ska funka för alla. För alla bebisar är ju likadana? Precis som alla vuxna??

Detta är väl ett av de största problemen angående bebisskötsel anser jag. Att folk tror att bebisar är likadana. Att det som funkar på Alvin funkar på Sigrid osv. osv.

Tips som kan hjälpa är bra, men regelrätta metoder tror jag inte på. Vissa metoder funkar på vissa barn, men inte alla på alla barn.

Nej, lär känna ditt barn och lär dig vad som fungerar. Vuxna vill inte bli ihopbuntade med en genialisk lösning och det samma borde väl gälla barn?

Barn är bara små människor! Tänk på det.

Det här med bebismat

Jag har läst ett antal diskussionstrådar på Familjeliv.se om matintroduktion, amning och långtidsamning och det jag kan säga är att det är ett otroligt känsligt ämne. Långtidsammare (de som ammar efter ett år, ofta upp till 2-4 år) blir hårt kritiserade. Men varför? Vissa tycker att det är äckligt och visst, det kan man ju tycka, men många verkar vara avundsjuka eller missunsamma. Det är många som inte kunnat amma utan fått köra med bröstmjölksersättning som kritiserar. Det beror kanske på att de någonstans vet att amning är otroligt bra på alla de sätt (mot allergier, mot bröstcancer osv. osv.) och att de inte kan ge sitt barn och sig själva detta. Men de långtidsammande som skriver i dessa trådar säger sällan att man “måste” amma och att man är dålig om man inte kan. De poängterar tvärtom att det självklart inte gäller de som inte kan amma… De visar hänsyn. Men ändå får de bara en massa skit kastade på sig.

http://www.familjeliv.se/Forum-3-38/m33581249-1.html

Jag anser att man ska amma så länge som man själv och barnet kan och vill. Det behöver inte vara svårare än så.

Själv har jag väldigt tur som verkar ha vispgrädde i brösten. Mollan ammar till 95% ungefär och hon ökar jättebra i vikt. Hon har t o m gått upp en halv kurva mellan 6 och 8 månader, vilket är en klassisk tid för nedgång i vikten pga att barnet behöver riktig mat för att bli mätt. Det verkar inte Molly behöva. Hon äter förvisso för jämnan, men bröstmjölken är hennes favorit.

Själv har jag periodvis varit väldigt stressad över att Molly vägrar vanlig mat. Vi började redan vid 4 månader (men nu i efterhand anser jag att vi borde väntat tills hon visade intresse, vilket blev vid 6,5 månader), men hon spottade ut maten. Då och då har hon ätit några skedar, men lika ofta stänger hon munnen helt. Små smakbitar som petas in i munnen går hem ibland, men det är ett tidsödande sätt att mata. Igår gapade hon och sträckte sig fram emot skeden med broccolipuré respektive hemmagjord katrinplommonpuré och hon åt faktiskt närmare 10 matskedar totalt. Det är första gången hon ätit så mycket och med sådant intresse.

Samtidigt äter hennes jämnåriga kompisar två stora barnmatsburkar om dagen, gröt morgon och kväll och har nästan slutat med amning.

Sedan finns det en teori om ett smakfönster vid fyra månaders ålder som många anser att man borde bejaka eftersom det är lättare att introducera nya smaker under just den perioden. Sedan “stängs” smakfönstret och det blir svårare att få upp intresset hos barnet igen. Det finns dock inga som helst vetenskapliga bevis att smakfönstret existerar utan jag har istället hört att smakfönstret presenterades av barnmatsföretaget Semper. Ett företag som givetvis vill sälja mer barnmat. De vinner på att barn börjar så tidigt som möjligt med smakportioner. Till och med en bvc-sköterska jag haft som vikarie pratade om smakfönstret.

Bebismat är ett hett ämne.