Molly hade en jättegnällig krånglig period mellan 18 och 20 månaders ålder. Men nu från 20 månaders ålder har hon kommit in i en jättehäftig period då hon lär sig massor och förvånar oss varje dag.
Hon gör stora framsteg inom potträningen och visst kissar hon på golvet 1-2 ggr per dag, men hon har blivit duktig på att säga till och tydligt visa vad hon vill. Idag satt hon och åt mat och helt plötsligt säger hon ”Potta! Bajscha!” Jag hämtar pottan och Molly slår sig ner (okej, hon bajsade inte, utan bara kissade men ändå!). Jag är jättefascinerad över hur bra det har gått. Hur hon bara börjat tala om vad hon vill. Hon säger potta vid många tillfällen varje dag och då får hon gå på pottan. Vid andra tillfällen tar hon sig på snippan eller rumpan eller ställer sig upp och verkar besvärad och då får hon också gå. Det fungerar jättebra.
Jag har t o m börjat ta med henne till t ex biblioteket, affären och lekplatsen utan blöja. Men det får vara sådana ställen där det inte är sååå pinsamt och jobbigt om hon kissar. Men hittills har hon aldrig kissat på sig hemifrån, förrutom några gånger ute på gården (men det är ju som hemma för henne). Istället kissar hon på t ex bibliotekets toalett eller i något buske. Jag är imponerad! Jag tror att hon vilken dag (vecka) som helst kommer att bli helt dagtorr. Jag hoppas att det blir så innan hon börjar på förskolan. Men annars så får vi hoppas på förstående förskollärare som vill fortsätta träna henne. Eller så får vi köpa training pants (mellanting mellan trosa/kalsing och blöja). Det blir nog bra!
De senaste två veckorna är det som att en fördämning släppt. Orden bara forsar ur henne! Hon härmar oss hela tiden ”boschta tännerna”, ”sjaaalen”, ”‘äta baat” (mat) osv. Hon säger många ord helt spontant och har nu i dagarna börjat häva ur sig ”Näe!” och ”Ja-a!” istället för att frenetiskt skaka på huvudet och nicka. Igår lyckades vi t o m klämma ur henne vad det var som hon ville ha. Hon brukar nämligen bara peka och nicka entusiastiskt och säga ”dää! De dä!” och peka mot köket. Men igår gav vi inte det till henne förrän hon klämde ur sig ”oguu” och då fick hon sin flaska med yoghurt.
Molly verkar för övrigt ha blivit helt beroende av Arlas Vaniljyoughurt precis som fastern sin (som är 2 år äldre). Men vi försöker se till att begränsa intaget något. Hon får max två flaskor (helst bara en) på kvällen och hon ska inte somna då utan borsta tänderna innan hon lägger sig. Sen har hon fått tänder nu så hon har varit extra kinkig med maten och därmed fått lite dagtid med. Men om inte förr så kommer det ju att bli bättre med det när hon börjar förskolan om 5 veckor.
Sen det där med varför hon plötsligt förknippar mysstund med en flaska vaniljyoghurt. Vad tror ni hon (och alla vällingfanatiska barn) försöker återskapa? Hmmm.. Nästa barn vill jag amma vidare så länge som jag vill. Jag hoppas att nästa barn äter bra med mat och inte får näringsbrist som Molly fick. Det känns fortfarande inte helt bra att jag redan slutat amma, men vad ska man göra? Jag får amma längre nästa gång helt enkelt. Molly får väl fortsätta med sin separationsflaska istället… 
Som tur är kan hon ju alltid krafsa lite innanför tröjan och ligga på min mage och mysa, så det blir ju iaf lite likt…
För övrigt tränar hon som attan på att klä på sig skor och kläder. Hon tränar även på att gå själv i trappor, gå upp- och nedför högre trottoarkanter och att sparka fotboll. Hon har blivit bra på att hoppa och hon är jätteglad för det.
Nu när hon pratar så känns hon faktiskt som ett riktigt barn. Hon är verkligen ingen bebis längre nu. (även fast alla barn i förskoleåldern kallar henne bebis när de ses ute på gården! 
)
I förrgår var Molly ute samtidigt som ett gäng barn i 3-6-årsåldern. De grävde i rabatten och letade småkryp. Molly gick dit och var med. Hon stod och tittade på. Efter nån kvart tyckte en av ungarna att ”du får inte vara med!” Jag och deras mamma fnissade. ”Du får inte vara med, för du är en bebis!” ”Du kan inte prata!” sa dem. Jag och mamman flabbade.
Lite senare diskuterade några barn i 5-årsåldern om Molly kanske kom från ett annat land och det var därför hon inte pratade. ”Kommer du från ett annat land?” frågade de. (som om hon skulle förstå det i så fall???) Ja… barn är ganska roliga. (men samtidigt får man ju en klump i magen när man tänker på hur elaka barn kan vara! ”Du får inte vara med!” är ju inte så himla roligt att höra…) Jag hoppas att Molly tar för sig sen i förskolan och inte hamnar utanför. Molly är väldigt social och framåt (även fast hon inte pratar med andra barn än), men man vet ju aldrig. Vissa kanske tycker att hon är för ”på” (närgången)?
Nä, usch, så ska jag inte tänka. Det kommer nog att gå bra. Molly är en trygg liten unge som gillar människor, så det ska nog gå bra.
