Sjala

Jag sjalar nästan aldrig längre. Jag saknar det! Det är inte för att min tvååring inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar längre! Hon väger 16kg (två steg över medelkurvan på bvc) och idag försökte jag lyfta upp henne på mina axlar och det kändes som att armarna vek sig under mig. Till slut fick jag upp henne, men det var en pärs!

Vi är inte ute så ofta tillsammans längre eftersom hon går på förskolan och jag jobbar. På helgerna orkar jag ändå inte bära henne.

Hon har ökat tre kilo i vikt sedan juni och två kilo sedan i tre månader tillbaka (hon har alltså äntligen börjat äta som hon ska) och eftersom jag inte burit henne så mycket så har mina muskler inte vant sig vid den ökade tyngden (så som jag vande mig innan) (för visst går det bra att sjala barn som väger 16kg – bara man är tillräckligt stark!)

Det känns synd. Får ta styrketräna lite eller nåt! (har ju skaffat mig en gymboll nu, så det är ju bara att börja)

 

Snart är det jul

Det ska bli mysigt. Jag har alltid varit en julälskande person, men jag har haft en dipp de senaste åren. I år har jag köpt en stjärna till Mollys rum samt ett litet ljusspel (har ett stort hemma). Sen blir det ju så klart glögg, pepparkakor, nejlikeapelsiner, stjärnor, glitter och grejer. Tror att det blir ännu roligare i år när Molly är så stor. Första gången var hon bara 2,5 månader, andra året var hon 1 år och 2 månader (duh) och då tyckte hon att det var lite småintressant med allt inslagspapper och att gå och dra i julgranskulorna. Men i år kommer det nog att bli toppen. Molly älskar ju clementiner och choklad och hon verkar ha hajat det här med presenter och paket…lite i alla fall. Häromdagen hittade hon högen med blivande julklappar under vår säng. Det var stor sorg när vi blev tvungna att ”trolla” bort grejerna igen. (det var ett högst olämpligt och tillfälligt gömställe).

Det bästa av allt är att jag redan är klar med julklapparna nästan. Ska bara fixa till F också. För vi har slutat med julklappar i min familj (förutom till Molly och framtida barn/syskonbarn). Det är SÅ skönt!

Däremot så blir det ju massvis med julklappar i Fs familj/släkt, men det får vara hans problem! Jag kan passa Molly medan han går och handlar. Själv har jag skrivit en liiiiten önskelista till de av hans släkt som kräver en från mig (behöver absolut inga julklappar, men de vill ju prompt köpa, så då får de göra det om de vill):

• Kläder
• Krukor och tåliga vinter/åretrunt-växter till balkongen
• Scarves
• TV-spel

Japp. Så blir det.

Vår lilla drama queen

Ja, igår var det utvecklingssamtal på förskolan. Det var ett spännande möte. Det är intressant att träffa någon som känner min dotter nästan lika bra som jag själv. Eller nej, inte så, men som känner henne bättre än någon annan förutom vi föräldrar.

Molly fungerar bra på många sätt, men precis som vi visste så är hon ganska besvärlig ibland. Hon är envis, kan inte ta ett nej (hon försöker och envisas tre-fyra gånger om och får riktiga raseriutbrott om hon blir hindrad) och låter sig inte tillrättavisas ens av auktoritära personer.  Pedagogen skulle rådfråga specialpedagogen för att diskutera hur man ska bete sig mot Molly. Molly slår nämligen dövörat till så fort någon börjar skälla/tillrättavisa henne. Pedagogen sa att hon stänger av. Hemma kan det t o m vara så att hon skrattar och tycker att det är roligt. Så de har sina duster på förskolan. Men efter ett samtal med specialpedagogen så kanske de kommer på en bra lösning som vi även kan tillämpa hemma.

I övrigt sa hon att Molly är en väldigt aktiv och social flicka. Hon vill alltid vara med där det händer och är aldrig sen att hoppa på roliga lekar. De andra barnen tycker om henne. Hon är oftast glad och go, men ibland får hon sina utbrott. Hon är dramatisk! En drama queen. Tårarna flödar så snart som hon inte får vad hon vill.

Hon tar de andras leksaker ofta och kan inte hantera pedagogernas nej.

Kompisen I pratar ofta om Molly hemma (Molly har nämnt Is namn några gånger också) och hon leker mycket med de andra barnen. Hon är överallt hela tiden och tycker att det är väldigt roligt att vara på förskolan. Molly är en riktig dagisunge tydligen. Hon kan också sitta still långa stunder och pussla. I grupp är hon inte särskilt verbal (men absolut inte blyg). Men om man är själv med henne så pratar hon mycket. Då blir pedagogen förvånad över hur många ord hon kan. Hon pratar rent också.

Sen pratade vi om hur vi ska göra med avståndet till förskolan. Hennes förslag är att vi byter förskola i samband med att Molly ska upp på storabarnsavdelningen. Det är om cirka ett år. Vi funderar på om vi ska söka plats i vår nya stadsdel istället så att vi inte får så långt att åka/cykla. Det fungerar ju som det är nu, men det kan bli lite jobbigt om det blir så år efter år. Det tyckte pedagogen var en bra lösning. Då får man ju även fördelen att det är kul med kompisar som bor nära. Så kan de gå med varandra hem när de slutar (när de blir större) och så får hon följa med samma kompisar när de börjar i skolan. Där har hon en bra poäng! Nog för att jag inte vet hur länge vi ska bo i lägenheten. Men några år till blir det säkert.

Fri amning

Att fri amning är bäst är de flesta överens om nuförtiden (annat var det i början och mitten av 1900-talet när fyra timmars mellanrum förespråkades – ett råd som förövrigt är helt förödande för många kvinnors mjölkproduktion). Fri amning innebär att man ger barnet bröstet så fort som barnet vill. Det kan vara var tredje timme, varje timme eller fem gånger i timmen. Eller mer sällan eller oftare.

Ändå förekommer det dolda budskap om att fyratimmarsregeln är det normala. På ett flertal ställen (se länk nedan för exempel) hittar man information om att det är normalt att spädbarn äter 5-6 ggr per dygn. Vad blir det då? Jo, cirka var fjärde timma! Alla barn som äter oftare då? Är de onormala då? Läs gärna mer om de dolda budskapen i Amningsbloggens inlägg.

Amningsbloggen skriver också om varför fri amning är det normala för bebisar:

”Alla däggdjur har sitt eget digivningsbeteende. Så kallade intermittenta digivare ger ungen di med flera timmars mellanrum. Ungen hålls gömd i ett bo. Mjölken har hög protein och fetthalt, så att ungen snabbt kan få sig de kalorier den behöver trots att den diar sällan. Kaninen är ett exempel på en intermittent digivare.

Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.” (Vad är fri amning del 4)

Själv är jag medlem i Amningshjälpen och varje gång jag får deras tidning Amningsnytt eller läser i deras blogg så blir jag lika förtvivlad över alla myter som finns kring amning samt all felaktig och vilseledande information som sprids.

Säg aldrig någonsin till en mamma som ska amma sitt barn: ”ska h*n amma nu igen?”

Det klart att h*n ska! H*n vill det och då får h*n det.

Domen

Idag ska vi på utvecklingssamtal på förskolan. Då får vi domen om hur vår dotter är.

Men vi vet ju redan att hon är hell kring matbordet och att hon ofta blir riven (vi ser ju klösmärkena i ansiktet och bitmärkena på armarna!) och att det ofta är hennes fel. Vi vet att hon har dåligt tålamod, är ego och alltid vill ha sin vilja igenom. Igår flyttade pedagogen Molly till det andra matbordet för hon orkade inte med henne till slut…

Men samtidigt så vet vi ju att Molly är alldeles underbart charmig, omtänksam (särskilt när någon är ledsen) och alldeles lagom utvecklad i språket och motoriken. Okej att hon inte kan ha ett vattenglas utan att välta ut det, men hon är en hejare på pussel.

Molly är lite som jag. Mycket vilja och lite tålamod. Den stora skillnaden är bara att jag generellt är lågmäld medan hon är högljudd.

När det gäller oss föräldrar så är vi nöjda med allt utom avståndet till förskolan. Så igår kom Fredrik med en litet konkret förslag som vi kan ta upp idag nämligen ”kan ni tänka er att flytta förskolan?”.

Nä, men det ska nog gå bra idag. Jag tycker att förskolan gjort Molly gott. Hon får utlopp för sitt sociala behov och sin energi, hon sover bättre på nätterna, hon har gått upp 2kg på tre månader (hon var lite underviktig innan och åt dåligt) och hon verkar glad och nöjd med tillvaron. Till och med vilan går bra nu verkar det som. Hon kan faktiskt ligga tyst långa stunder!! (hon sover inte, hon bara ligger där och vilar i 30-40 min. Om hon sover så somnar hon två timmar senare på kvällen).

Nu är man förälder del 5

Apropå inlägg nr 4…

Min vigsel- och förlovningsring hade varit borta i 5-6 dagar och jag hade letat överallt. Var hittar man dem? Inte i duplolådan men väl i botten av bunken där vi förvarar klädnypor. Hmmmmm…

It’s payback time

Min pappa pratar ibland om tiden då barnen plötsligt börjar bli hjälpsamma tillbaka. Dagen då man kan börja dra nytta av sina barn.

Efter att ha burit och livnärt* mitt barn i två år så tror jag att tiden äntligen har kommit.

Nu kan man plötsligt använda Molly som bärhjälp. Hon bär sin egen hjälm, bär min bok på biblioteket, hämtar sin egen nalle och bär påsar när vi är ute på stan.

Hon har även börjat intressera sig för städning. Igår slängde hon sig efter mina clementinskal som låg på bordet. ”Nähäe du!” sa jag och försökte rädda dem. ”Slänga dem!” sa Molly och såg jätteoskuldsfull ut. När jag insåg att hon inte tänkte riva dem i tusen bitar och sprida ut dem över hela lägenheten (inkl. i min säng) så lassade jag glatt upp alla skalen i hennes hand och så sprang hon nöjt iväg med dem till köket där och slängde dem i sophinken.

Whatever makes her happy liksom.

Men man får passa på. Man vet ju hur hjälpvilliga tonåringar är. (själv var jag så klart likadan)

* = nog har jag närt den ungen vid min barm. Det var nästintill ”helamning” fram till hon var 18 månader. Ni skulle se vilka hästportioner jag åt för att få tilläckligt med energi till min kropp, amningsproduktion och att göda en 13-kilosklump till barn. Bara någon månad efter amningsslutet gick jag ner på halva portionerna och nu är jag nere i en tredjedel (vilket jag skulle betrakta som en normal portion för en icke-jättemycket-idrottande kvinna som jag).

Framsteg

Idag sjöng Molly med mig i alla godnattsånger. Hon sjunger mycket nuförtiden. Häromdagen började hon sjunga ”lilla katt, lilla katt, lilla söta kaaaatten” och den brukar vi inte sjunga hemma, så hon lär sig något på förskolan! Hon kan rörelserna till imse vimse spindel och en kulen natt. Wow! Jag är så stolt!

Molly har även börjat säga till när hon ska kissa och bajsa! Flera gånger om dagen! Det har hon inte gjort förr. Nu kan hon komma och säga att hon vill kissa även om hon har blöjan på. Jag är så imponerad! Jag tror att hon vill vara ”som de stora tjejerna på dagis” som vi ofta pratar om. Hon leker mycket med dem och vill så klart vara lika duktig som dem. (fast duktig är ett ord som vi bannlyst hemma)

Idag har vi kört blöjfritt hemma som vanligt och hon har bara kissat på sig två gånger och gått på toa säkert 6-7 ggr (på eget bevåg 3 ggr). Yes! Snart sitter den! Vi har pottränat aktivt på hemmaplan flera timmar om dagen nästan varje dag sen hon var 18 månader.

Sen underlättar det så klart att hennes leksaker också behöver gå på toa. Då kan de gå på toa tillsammans (ni vet ju att tjejer gillar att gå på toa tillsammans). Grodan är t ex kissnödig väldigt ofta.

Att ha trosor på sig är väldigt viktigt också. Jag och Molly brukar ofta stå och spegla oss tillsammans i våra trosor. ”Alla stora tjejer har trosor.” (fast jag har väl inga med jordgubbar på kanske)

Molly

Min lilla Molly. Hon har verkligen förvandats till en liten prinsessa. Vem har kommit och stulit monstret och stoppat hit en prinsessa istället? Jag hade ingen aning om att hon kunde vara så snäll och beskedlig! Andra kanske tycker att deras beskedliga barn är jobbiga ibland, men jag tycker nog att min besvärliga unge blivit ovanligt snäll… Hmm??

Nä, men Molly har haft en ovanligt lång och jobbig period. Tiden mellan 18-20 månader var helt helvetisk (som den är för många) och sen var hon lite allmänt småkrävande fram till 22 månader då hon började förskolan och fick en till jobbig period. Hon degraderade totalt och började kissa på sig hela tiden, började med napp, klängde, grät och grinade och ville vara bebis. Hon trotsade heeeela tiden och drev oss till vansinne. Ville aldrig låta oss få henne att göra någonting. Att ta av byxor, borsta tänderna eller få henne att gå igenom en dörr blev en kamp och brottningsmatch. Tjugo utbrott om dagen (från bådas sida). Jag skojar inte. Jag gissar att det är så här det är att ha ett barn i trotsåldern.

Men som ett trollspö (vad klyschigt!) blev hon som en liten sötunge bara några dagar innan tvåårsdagen.

Nu är hon helt plötsligt helt ljuvlig. Söt, snäll, uppfostrad, charmig och go. Klart att hon är lite jobbig ibland, men nu är hon till 80% go och härlig mot tidigare 80% apjobbig.

Jag ska verkligen njuta nu, för jag har hört om den omtalade treårskrisen eller ”terrible two’s” – alltså trotsåldern som infaller mellan cirka 2,5 år och 3,5 år.

Jag har redan börjat låna litteratur om hur man hanterar trots, gränssättning och hur man slutar bråka med sina barn. Bäst att vara förberedd.

Man kan säga så här. Molly var ovanligt go och lätt att ha att göra med när hon var mellan 0 och 1 år. Men mellan 1 och 2 har hon varit ovanligt besvärlig. Hon är en tjej med stark vilja och hon har verkligen satt mig och Fredrik på prov. Vi får se hur året mellan 2 och 3 blir.

Ni småbarnsföräldrar

Har ni också duplogubbar i tvättkorgen? Jag hittar mängder med duplogubbar i tvättkorgen och det är inte jag som lägger dem där…