Sjala

Jag sjalar nästan aldrig längre. Jag saknar det! Det är inte för att min tvååring inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar längre! Hon väger 16kg (två steg över medelkurvan på bvc) och idag försökte jag lyfta upp henne på mina axlar och det kändes som att armarna vek sig under mig. Till slut fick jag upp henne, men det var en pärs!

Vi är inte ute så ofta tillsammans längre eftersom hon går på förskolan och jag jobbar. På helgerna orkar jag ändå inte bära henne.

Hon har ökat tre kilo i vikt sedan juni och två kilo sedan i tre månader tillbaka (hon har alltså äntligen börjat äta som hon ska) och eftersom jag inte burit henne så mycket så har mina muskler inte vant sig vid den ökade tyngden (så som jag vande mig innan) (för visst går det bra att sjala barn som väger 16kg – bara man är tillräckligt stark!)

Det känns synd. Får ta styrketräna lite eller nåt! (har ju skaffat mig en gymboll nu, så det är ju bara att börja)

 

Fri amning

Att fri amning är bäst är de flesta överens om nuförtiden (annat var det i början och mitten av 1900-talet när fyra timmars mellanrum förespråkades – ett råd som förövrigt är helt förödande för många kvinnors mjölkproduktion). Fri amning innebär att man ger barnet bröstet så fort som barnet vill. Det kan vara var tredje timme, varje timme eller fem gånger i timmen. Eller mer sällan eller oftare.

Ändå förekommer det dolda budskap om att fyratimmarsregeln är det normala. På ett flertal ställen (se länk nedan för exempel) hittar man information om att det är normalt att spädbarn äter 5-6 ggr per dygn. Vad blir det då? Jo, cirka var fjärde timma! Alla barn som äter oftare då? Är de onormala då? Läs gärna mer om de dolda budskapen i Amningsbloggens inlägg.

Amningsbloggen skriver också om varför fri amning är det normala för bebisar:

”Alla däggdjur har sitt eget digivningsbeteende. Så kallade intermittenta digivare ger ungen di med flera timmars mellanrum. Ungen hålls gömd i ett bo. Mjölken har hög protein och fetthalt, så att ungen snabbt kan få sig de kalorier den behöver trots att den diar sällan. Kaninen är ett exempel på en intermittent digivare.

Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.” (Vad är fri amning del 4)

Själv är jag medlem i Amningshjälpen och varje gång jag får deras tidning Amningsnytt eller läser i deras blogg så blir jag lika förtvivlad över alla myter som finns kring amning samt all felaktig och vilseledande information som sprids.

Säg aldrig någonsin till en mamma som ska amma sitt barn: ”ska h*n amma nu igen?”

Det klart att h*n ska! H*n vill det och då får h*n det.

Hudkontakt för trygghetens skull

Jag läste just ett mycket intressant inlägg av hjärnforskaren Nils Bergman. Han skriver om den mycket viktiga hudkontakten med nyfödda barn och vilken roll amningen spelar för anknytningen. Här är ett kort utdrag:

”Det nyfödda barnet är ur biologisk synpunkt ganska omoget, men denna biologiska omogenhet betyder inte att det nyfödda barnet saknar kompetens. Barnet kan mycket väl bestämma om det är i fara eller i trygghet. Och det är inte komplicerat. Det är mammans närvaro som är det avgörande. Utan mamman är barnet i livsfara, och barnet larmar omedelbart om detta, genom att gråta. Men om gråtandet inte gör att mamma plockar upp barnet, då måste faran för mamman vara stor också … ”annars skulle hon alldeles säkert plocka upp mig”, det vet barnet. Det kan vara något rovdjur i närheten, och då är det inte särskilt smart att gråta. Bättre att hålla helt knäpp-tyst, ligga still, inte röra sig alls. I förhistorien kanske det handlade om att mamman hade klättrat ett träd i närheten, och gömt barnet under ett snår, där det är tryggt så länge det ligger tyst och stilla. Detta är ett kompetent beteende. Men ”tryggheten” på detta sätt kostar, höga halter av stresshormoner under långa tidsperioder orsakar förändringar in hjärnans banor. Hjärnan förväntar sig att den värld den har fötts till har mer fiender och hot, än familj och vänner. ”Var vaksam, se till dig själv, bry dig inte om andra” blir hjärnans budskap.” (Nils Bergman) (min fetmarkering)

Som många läkare, antropologer och psykologer redan konstaterat så betyder kroppskontakt och omedelbar respons på spädbarnets signaler otroligt mycket för barnet – både för trygghetens skull, men även för hjärnans utveckling samt stresståligheten.

Låt inte spädbarnen ligga och skrika ensamma i sängen! Lämna inte barnet vaket i barnvagnen/sängen/på golvet/babysittern hela dagarna (men stundtals är ju okej). Låt spädbarnet få vara där det mår bäst av att vara – i din famn. Använd sjal eller ergonomisk sele så får du mycket gjort ändå.

Ibland längtar man tillbaks en stund

Åh, jag saknar att amma!

Precis så här kan det vara:

”Medan jag skriver detta liggammar jag min yngsta dotter till sömns i dubbelsängen. Vi har det riktigt mysigt tillsammans, hon ligger och klunkar och klappar mig då och då förstrött på bröstet. Jag skriver några meningar, pausar en stund, rufsar henne i håret och hon kluckar förtjust eller puttar bort min hand, allt efter hur andan faller på. Ibland utväxlar vi en blick mitt i en av mina rader, och fnissar en stund. Snart kommer hennes andetag att bli jämna, sugandet övergår i snuttning och till slut kommer bröstvårtan att långsamt glida ur mungipan och hon sover, allt medan jag arbetar vidare.”

Läs Tina Wimans härliga beskrivning av amning om multitasking. (det blev jag också expert på)

Första frågan

Apropå förra inlägget så kom jag faktiskt på att jag fått en fråga tidigare av Ani som jag helt glömt att besvara.

Blir du någonsin stressad av att ha barn?

En fråga med flera dimensioner och flera svar.

Ett svar är att jag typ alltid är stressad av att ha barn. Som en person som har otroligt många hobbies och är van vid mycket fritid så får man ju inte riktigt utlopp för sin kreativitet längre. Men sen Molly började somna vid 19-tiden så har jag faktiskt fått nån timme eller tre per kväll bara till mig själv. Det är skönt.

Sen tror jag att någon har frågat om det inte är jobbigt att vara så ”perfekt förälder” hela tiden och där kan jag väl svara att jag själv tycker att jag inte är någon perfekt förälder. Som en person med ganska dåligt tålamod i kombination med ett mycket envist och viljestarkt barn så blir det en del skrik och gnäll hemma (från båda fronter). Jag önskar att jag kunde vara så kolugn som F är, men jag har mer temperament än så (och Molly har mest temperament av alla!).

Sen om jag blir stressad av det faktum att jag läser på så mycket om barn, naturligt föräldraskap och psykologi samt ”har höga krav på mig själv” i mitt nära föräldraskap (attachment parenting) (jag tycker inte att jag har höga krav) så känner jag inte att detta är stressande. Nära föräldraskap känns helt naturligt för mig. Jag blir mer stressad av tanken på att Molly ska vakna alldeles ensam i en liten säng och att vi inte ska komma inspringande till henne när hon skriker. Att bära, syssla med tygblöjor, EC, samsovning osv. känns jättebra och jätteroligt. Att läsa psykologiböcker och böcker om naturligt föräldraskap är ett av mina stora intressen. Jag känner ingen yttre press på mig att göra det här, det kommer från mig själv.

Däremot förstår jag att många andra känner sig stressade av att läsa om mig och mitt föräldraskap och nej, jag tycker inte att alla ska göra precis som jag. Där får man hitta en balans. Det måste ju kännas vettigt och rätt, det man gör! Jag försöker erbjuda alternativa sätt att tänka och agera (AP-föräldraskap är ju inte riktigt normen), men jag vill att folk ska tänka kritiskt och fundera på vad som känns bäst för dem. Förändringen måste ju komma inifrån om man ska anamma något. Annars blir det inte bra.

Men det som stressar mig mest i mitt föräldraskap är alltså att Molly är som hon är. Hon är faktiskt lite som vår tidigare katt Phoebe. Hon var inte en snäll och gullig katt som mest sov och kelades utan en katt som ständigt vill göra tvärt emot oss (t ex hoppa in och ut genom fönstrena, annars klöste hon sönder fönsterkarmarna!), men som ändå var jättecharmig och social.

Man tycker om dem jättemycket, men de kan också reta en till vansinne.

Men lite utmaning ska man ju ha här i livet!

Potträning

Hur kan man gå tillväga för att potträna sitt barn? Många föräldrar idag är villrådiga eftersom de allmänna råden mest verkar bestå av ”vänta tills barnet är redo”. Men det är verkligen inte alla barn som slutar med blöja självmant och då måste man dessutom vara beredd att vänta ett par år i onödan (både dyrt, arbetssamt, miljöslösigt och onödigt!). Man vänjer barn vid att äta mat istället för bröstmjölk och på samma sätt kan man aktivt vänja barnet vid att kissa i potta/toa istället för i blöja.

Många föräldrar söker på Google för att hitta mer info om potträning och vissa av dem hamnar här på min blogg. Därför tänkte jag här lägga upp lite samlad information om hur man kan gå till väga för att potträna ett barn. Informationen kommer från bl a egna erfarenheter, kompisars erfarenheter och www.ecsweden.se.

Från nyfödd – EC (bebis på potta)

Det är bra om man är lite förutseende och tidigt introducerar pottan i barnets liv. Redan som nyfödd vet barnet när det behöver göra ifrån sig och då kan man hålla bebisen över handfat/potta/toalett. Detta kallas för EC/Bebis på potta och det kan ni läsa mer om i min blogg.

Från sex månader – rutinpottning

Om man inte orkar gå hela vägen med EC så kan det vara bra att låta barnet sitta på en potta så snart barnet kan sitta själv, t ex vid sex månaders ålder. Man kan sätta barnet där t ex varje gång barnet vaknat. Detta kallas för rutinpottning.  Det kan vara bra att betinga genom att göra ett ksss-ljud eller vissla i samband med pottbesöket. Om barnet inte kissar kan man prova att sätta på kranen och låta den porla. Man kan även sätta sig på toaletten och kissa samtidigt som barnet. Det brukar ofta inte dröja många gånger innan barnet förstår vad pottan ska användas till.

Man behöver inte stressa med pottning hela tiden om man inte vill, utan det fungerar bra att sätta barnet på pottan någon eller några gånger om dagen, bara så att barnet vänjer sig vid att det är helt naturligt. Periodvis kanske barnet ratar pottan. Då ska man givetvis inte tvinga barnet, men det kan vara bra att fortsätta erbjuda pottan tills barnet accepterar den igen.

Molly 7 månader (rutinpottad sedan cirka 3 månaders ålder)

Från 1-1,5 års ålder – pottan i vardagslivet

Mellan 1-1,5 års tid kan det vara bra att börja prata mycket om pottan. En del barn är tidiga med att kommunicera och då kan det vara bra att lära barnet ordet för potta. Vissa barn lär sig att nicka om de får frågan om de behöver gå på pottan. Andra barn är inte lika intresserade av att gå på pottan och då kanske de inte vill signalera.

Man kan även läsa böcker om pottor (”Max potta”, ”Bara rumpor”) eller titta på film (som t ex den franska Molly Musfilmen där Emil kissar på sig: http://www.youtube.com/watch?v=suddyrdy7_4&feature=related)

Från 1,5 års ålder – riktig potträning, blöjfritt hemma

Den ideala tiden att börja potträna ”på riktigt” är enligt urologen och docenten Anna-Lena Hellström (på Drottning Silvias Barnsjukhus i Gbg) vid 1,5 års ålder. Då har barnet lärt sig att kontrollera sin blåsa och tarm något och kan hålla sig lite. Vid 1,5 års ålder sker också en utvecklingsperiod då många barn tar ett steg framåt och det kan vara en passande tid att börja potträna på riktigt.

Nu kan det vara bra att låta barnet gå utan blöja så ofta som möjligt. Många tycker att man ska låta barnet gå naket. Själv föredrar jag att låta barnet ha underkläder och byxor på sig så att det verkligen märks när barnet kissar på sig. Det ska vara lite äckligt och obehagligt att kissa på sig. Min dotter tyckte de första dagarna att det var roligt att kissa på sig och hoppa i pölen, men ganska snabbt byttes glädjen ut mot en känsla av att vara obekväm. Denna känsla ville jag åt eftersom hon då skulle börja föredra att kissa på pottan.

Varje gång en ”olycka” sker pratar man med barnet om vad som hände. Man ska inte anklaga barnet eftersom det då kan börja förknippa kissande med dåliga saker. Saker man kan säga är t ex:

”Oj, nu kom det kiss i byxan! Vad jobbigt!”

”Nämen, nu blev det alldeles blött, det var inte skönt va?”

Sedan kan man prata om vad barnet ska göra istället för att kissa i byxan, nämligen att kissa i pottan (eller på toan om man kör med toasits).

”Nästa gång kissar du i pottan va?”

”Kommer du ihåg vad du ska säga när du vill kissa? Du kan säga ”potta”, så hämtar jag pottan!”

När barnet har kissat så måste det duscha. Då kan man bära in barnet till duschen/badkaret och ta av det på underkroppen. Barnet duschar av sig och får nya kläder. Barnet måste avbryta sin tidigare aktivitet och gå igenom en lite omständlig procedur. Det gör att barnet nog börjar tycka att det vore bekvämare att bara gå på pottan istället för att behöva duscha.

Kissfläckar överallt?

Tills barnet börjar bli lite mer pålitligt kan det vara en bra idé att ta bort mattorna ur hemmet samt se till att barnet inte är i soffan/sängen/fåtöljen när det pottränar. Man kan även lägga plastad frotté i t ex soffan. Det kan vara en bra idé att ha en påse med handdukar ganska nära till hands som man kan använda sig av när barnet kissar på golvet. När man går ut kan barnet sitta på en handduk i barnvagnen. Det kan bli en hel del tvätt när man tvättar flera par byxor och underkläder varje dag samt alla handdukar som man torkar kissfläckar med, men man får se det som en investering genom alla äckliga blöjor man slipper byta i framtiden.

När blir det blöjfritt då?

Tiden som det tar från att barnet slutar med blöja hemma tills det är helt torrt på dagen kan variera kraftigt. Det kan ta allt från en dag till flera månader (eller år). Vissa barn har svårare för att sluta med blöja än andra, man ska komma ihåg att alla barn är olika. Metoden som jag beskrivit ovan är ingen universallösning, men jag vet att många har haft framgång med den.

I senaste numret av Vi Föräldrar finns en blöj- och potträningsspecial som tar upp både EC, tygblöjor och tidig pottning (Molly har kört med alltihop). Tygblöjor är för övrigt bra att använda eftersom de inte suger upp lika snabbt som pappersblöjor. Då märker barnet av att det blir blött och kan koppla kissning med blöt rumpa (tills blöjan sugit upp kisset och blir torrare).

Lycka till med potträningen!

Dålig anknytning skadar ditt barn för livet

Bebisar vars föräldrar låter dem ligga kvar och skrika några minuter innan de plockar upp dem riskerar att få stora problem med framtida kärleksrelationer. Föräldrar som blir irriterade på sina bebisar och ignorerar deras behov av närhet lär sina barn att de inte kan lita på människor och att det är dåligt att visa sina känslor. Femminutersmetoden och andra skrikmetoder förstör barns tilltro och trygghet.

Just nu lyssar jag på en e-bok av Dan Josefsson (och Egil Ling) som heter ”Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation”. Där beskriver författarna orsaken till att vissa människor har så svårt att få en hållbar kärleksrelation. De kan vara svartsjuka, kvävande, rädda eller alldeles för påflugna. Vissa vill flytta ihop direkt medan andra tackar nej efter tredje dejten. Andra människor fungerar utmärkt i kärleksrelationer och håller ihop i många år. Och nej, det handlar inte om att hitta rätt person – det handlar om hur man som barn knöt an till sina föräldrar under sina första 1,5 år i livet. Vilken relation fick man med sina föräldrar och hur lärde man sig att hantera närhet som en kärleksrelation innebär?

Anknytningen till föräldrarna är otroligt viktig. Den startar redan på BB och under det första 1,5 åren av barnets liv formas det beteende som man styrs av i relationer ända upp i vuxen ålder. Bebisar och barn behöver närhet, trygghet och omvårdnad. De signalerar vad de behöver genom rörelser och läten och om föräldrarna inte märker något börjar de skrika ut sina budskap. Föräldrarna hanterar dessa signaler antingen genom att tillgodose barnets behov eller genom att bli irriterade eller genom att ignorera barnet. Barnet lär sig snabbt vad det behöver göra för att få sina behov uppfyllda. Detta handlingssätt har barnet med sig och det påverkar barnet för resten av livet och specifikt i mötet med kärleksrelationer.

Författarna presenterar fyra olika anknytningsmodeller:

• trygg
• undvikande otrygg
• ambivalent otrygg
• desorienterad otrygg

Trygga

60-70% av alla människor blev tryggt anknytna till sina föräldrar. Föräldrarna svarade på deras signaler och försökte uppfylla barnets behov. De tog upp barnet när det skrek, sov ofta tillsammans och gav barnet mycket närhet och trygghet. Dessa barn växer upp med en tro på att de är värdefulla och att de kan vara lyckliga och trygga i relationer med andra. När en annan människa vill ha närhet i en kärleksrelation så känns det inte skrämmande utan fullt normalt och härligt.

Otrygga undvikande

De otrygga undvikande utgör 15-25% av befolkningen. Dessa barn brukar ofta ses som självständiga och trygga. Men i själva verket är det precis tvärt om. När man gjort tester på ettåringar rör dessa barn inte en min om föräldern lämnar barnet ensamt. Barnet verkar t o m ignorera föräldern och blir inte ens glad när föräldern kommer tillbaka igen. Barnen vill inte bli burna, de gråter inte och klagar inte. De vänder sig bort och visar inga tecken på stress. Men i själva verket upplever barnen i en övergiven situation tyst panik. De har enormt höga stresshormoner och pulsen skenar.

Eftersom barnets föräldrar inte har kunnat hantera barnets behov av tröst och närhet så har barnet blivit avvisat gång på gång. Då har barnet lärt sig att närheten minskar när barnet visar känslomässiga behov. För att rädda den lilla närhet som barnet har möjlighet att få så lär sig barnet hur det ska göra för att erhålla åtminstone lite närhet. Föräldrarna har tydligt visat att barnet måste vara tyst och lugnt och dölja sina känslor. Då kanske föräldrarna står ut med barnet. Detta blir det enda sättet att skapa närhet till sina ovilliga föräldrar.

Dessa barn blir rädda för närhet och vågar inte visa känslor i kärleksrelationer som vuxen. När en blivande partner blir sugen på att träffas oftare så drar sig den otrygga undvikande undan. Hon/han blir rädd för att bli sårad av närheten eftersom ett undermedvetet minne ligger kvar från hur föräldrarna betedde sig när hon/han var liten. Många otrygga undvikande börjar leta fel hos dejtingpartners för att kunna motivera för sig själv varför hon/han vill dra sig undan innan man ens lärt känna personen. Andra vågar inte ens stanna till morgonen utan ”nöjer sig” med one night stands. Vissa väljer att vara tillsammans med redan upptagna personer eftersom de då vet att relationen inte har någon varaktig framtid. Att ha en varaktig kärleksrelation blir oerhört svårt.

Otrygga ambivalenta

5-15% av befolkningen är otrygga ambivalenta. Dessa barn ses som besvärliga och klängiga. Om man gör tester på ambivalenta ettåringar där föräldern lämnar rummet så skriker barnen i panik och klänger på föräldern. När föräldrarna kommer tillbaka igen blir de inte lugna i föräldrarnas famn, utan de försöker åla sig ner på golvet igen. Väl på golvet vill de bli upplyfta och de skriker och gråter. De vet inte om de ska närma sig eller dra sig ifrån sina föräldrar.

Anledningen till att barnen blivit sådana är att deras föräldrar varit nyckfulla när det gäller respons på barnens signaler. Ibland har de gett närhet och trygghet och ibland har de bara satt sina egna behov före. Barnen är därmed väldigt osäkra på sig själva. De har lärt sig att föräldrarna ej går att lita på. Ibland har den ena föräldern varit trygg och den andra avvisande.

Dessa barn blir ibland oerhört ”klängiga” även som vuxna. De vill flytta ihop och gifta sig tidigt i ett förhållande för att på så vis försäkra sig om att den andra partnern kommer att stanna kvar. De är ofta svartsjuka och har dåligt självförtroende/självkänsla. De söker ständig bekräftelse och vill ha kärleksförklaringar och uppvaktning. Ibland kan de vara otrogna just i sitt sökande efter ytterligare bekräftelse.

Desorienterad otrygg

Barn som blivit fysiskt eller psykiskt misshandlade och skrämts av sina föräldrar är gravt desorienterade och har urusel anknytning. Deras föräldrar tolkar ej barnets signaler och barnet växer upp med att få kraftiga relationsstörningar. Denna variant är mer ovanlig och den hanteras inte i boken ovan utan detta kräver större insatser för att komma till rätta med.

Slutsats

Hur man tar sig an sin bebis är alltså oerhört viktigt för hur barnet kommer att ta sig an relationer i vuxen ålder. Hur ska man då göra för att ge sitt barn en trygg anknytning?

• Lyssna på ditt barns signaler och uppmärksamma dem alltid. Försök att tillgodose ditt barns behov så omedelbart som det är möjligt (men se skillnad på nödvändiga behov och ”sug”, särskilt när barnet blir äldre eftersom det annars kan bli bortskämt).
• Barn kan aldrig få för mycket närhet! Barn blir inte bortskämda av närhet. Bär ditt barn. Det finns många bra ergonomiska selar och sjalar som underlättar och ger dig fria händer. Under det första året är det en bra att man bär många timmar per dag. Låt din famn vara basen för ditt barn och babysitter/barnvagn/filt på golvet vara ”pauser”.
• Sov tillsammans med ditt barn (såvida du inte råkar ha fått ett barn som trivs bättre med att sova själv). Om det inte fungerar att sova tillsammans är det bra om barnet säng står i direkt anslutning till föräldrasängen så att föräldrarna snabbt kan komma till undsättning om barnet vaknar och är oroligt.
• Använd inte metoder på ditt barn och framför allt inte skrikmetoder som t ex femminutersmetoden, sova hela natten-metoden och liknande. Om sömnen är ett stort problem rekommenderar jag Elizabeth Pantleys ”Somna utan gråt”.

Om du vill ta del av kunskap kring anknytningsteori och nära föräldraskap så rekommenderar jag böckerna ”Nära föräldraskap” av Jorun Modén samt Tomas Ljungbergs ”Vad är naturligt för mitt barn”. Dessa böcker är lättlästa och handgripliga. Om du väljer ”Hippieföräldraskap” bland kategorierna här på min blogg så hittar du mycket annat som kan vara intressant inom området.

Om du vill läsa mer om det jag skrivit ovan så rekommenderar jag boken ”Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation”. Den bygger på kognitiv beteendeterapi och är mycket lättläst. Boken är helt vetenskaplig och skriven tillsammans med en kbt-psykoterapeut.

Plötsligt händer det!

Vi har pottränat nästan jämt när vi varit hemma i några veckor nu. Men hon har bara kissat på golvet hela tiden om vi inte uppmuntrat till att sitta på pottan.

Men från i torsdags så lade jag märke till att hon började signalera. Igår t ex gled hon ner på golvet, såg obekväm ut och höll sig på snippan. Då tog jag fram pottan, hon satte sig frivilligt och kissade. Det har hänt två gånger nu.

Alldeles nyss så steg vi ur bilen och då sa Molly ”bajsch bajsch”. Vi gick in och hon fortsatte säga ”bajsch” och höll sig på rumpan. Jag tog fram pottan, Molly gick fram, väntade tills jag drog ner byxorna och sen satte hon sig och bajsade.

Målet att hon ska bli torr nu i sommar verkar inte alls orimligt längre. Hon har gått från att tycka att det är roligt att kissa på golvet till att tycka att det är obehagligt att kissa på sig till att börja säga till när hon vill gå på pottan. Jippie!!!

Idag var hon helt torr mellan 9.15-14.00! Hon gick på pottan fyra gånger och det kom inget kiss däremellan.

Mitt oregelbundna barn

För första gången läser jag om oregelbundna barn. Jag har läst mycket litteratur om barnskötsel och barnpsykologi, men nu hittade jag något som jag inte sett förut.

”The unscheduled toddler

As infants, these children never settled into a regular feeding or sleeping routines. Their parents never knew when they would waken, go to sleep, nap or be hungry, cranky, or in a good spirits. As toddlers, the guessing game continues”. (”What to expect: the toddler years” av Eisenberg, Murkoff and Hathaway)

Enligt boken kan dessa oregelbundna barn som vuxna passa bra med ”crazy-hour”-jobb på TV, tidningar, radio, show business och inom sjukvården. Detta innebär alltså att detta inte är ett problem som måste tyglas så som vi blivit tillsagda. BVC tjatar på oss och överallt i litteraturen och på nätet står det att barnen behöver rutiner. De behöver tider och fasta vanor. Molly ska enligt BVC-sköterskan ska äta prick varannan timme, gå upp prick på tiden och somna efter klockan. Ja, eller hur. Jättelätt.

”Best handling technique

First of all, don’t count on ever getting the unscheduled child onto a predictable schedule. If schedules aren’t imporant to you, life with this toddler will be considerably easier.”

Vidare står det att om barnet inte är hungrigt så kan man försöka igen senare. Variera kvällsrutinen lite om det passar bättre (en total DÖDSSYND i vanliga fall enligt många experter och föräldrar) och säg åt barnet att det inte måste somna direkt om det inte är sömnigt utan att det kan ligga i sängen och titta i böcker, lyssna på talband osv. tills det blir trött.

Vad underbart skönt att läsa! Vilken sten som lyftes från mina och min mans axlar.

Varför får man inte höra om detta mer? Så otroligt ovanligt kan det ju inte vara med oregelbundna människor? Dock har jag bara stött på en annan förälder som har ett barn som inte somnar efter klockan… Men ändå…

Så vi behöver alltså inte pressa oss själva och vår dotter in i en kakform som uppenbarligen inte passar. Molly är inte och har aldrig varit det minsta regelbunden. Hon äter och sover lite när hon känner för det. Hon mår uppenbarligen inte dåligt om hon somnar två timmar senare eller varierar middagssömnen mellan kl. 12 och 17. Hon verkar trivas med sitt oregelbundna liv.

Men ändå ”måste” vi anpassa oss till normen tycker bvc och experter.

Men nu lyssnar vi inte på det örat längre. Alla barn är inte likadana och från och med nu ska vi återgå till att lyssna till våra föräldrahjärtan och instinkter. Vi gör det vi tror Molly mår bra av. Hon gillar inte rutiner och följer inte klockan. Det passar oss bra. Okej, vårt liv blir lite klurigare och mer oförutsägbart, men å andra sidan slipper vi kämpa med klockan och ett ovilligt barn.

Tack.

Trygga lilla unge

I natt sov Molly hela natten utan att väcka oss. Jag vaknade av mig själv vid fem-tiden och kollade klockan. Wow, vad många timmar på raken jag sovit nu, tänkte jag. Sedan vaknade jag igen vid halv åtta och då var det dags att gå upp. Så det är så här som vanliga* människor har det? (*=alla utan småbarn) Underbart!

Igår kväll låg jag och nattade Molly. Jag gick upp när hon somnat, men när jag stod i dörren så vaknade hon till och öppnade ögonen. Hon tittade på mig och såg att jag tänkte gå ut, men jag sa ”ta du och sov nu Molly” (som jag brukar) och då somnade hon om. Trygga lilla ungen tänkte jag. Vad härligt att hon somnade om trots vetsakapen om att jag inte låg kvar bredvid henne.

Det känns bra att ha ”fostrat” ett barn som blivit så trygg. Jag tror att alla timmar i sjal/sele, alla samsovningsnätter och det faktum att hon nästan bodde på oss de första månaderna har givit resultat. Molly är trygg i vetskapen att hon alltid får komma till oss och vara nära. Därmed känner hon att hon inte alltid behöver det (läs mer om metoder vs. trygghet). Jag gissar att hon självmant kommer att be om en egen säng om några år. Fram till dess investerar vi i att hon ska få sova med oss, även om det innebär någon spark i huvudet då och då.