Lyckligt föräldraskap

Hur blir man en lycklig småbarnsförälder?

Vi får väl börja med att klargöra vad lycka är och hur man är lycklig. För lycklig är inte något man blir av yttre ting utan något som man är genom att man uppskattar vad man har. När man njuter av varje ting/känsla/relation som gör en glad, då först kan man bli lycklig. Man måste alltså vara nöjd i sin situation.

Hur blir man då en lycklig småbarnsförälder? Ja, det är således samma sak där. Man måste vara nöjd med sitt liv som förälder. Inte för att det alltid är så lätt när barnet angriper kattmatskålen för fjortonde gången samma dag (upplevde jag igår), när barnet ylar och gnäller, går igenom sina utvecklingsperioder, vägrar somna utan vill leka vid läggdags och så vidare. Men allt handlar om förväntningar.

Jag upplever mina första 10 månader som förälder som att det har varit lätt. Det har varit enkelt att vara förälder. Molly är inte jobbig, ingenting i föräldraskapet har varit särskilt ansträngande, mer än just tillfälligt. Klart att vissa saker har varit jobbiga, men allt jobbigt har gått över inom några minuter eller dagar. Jag tycker inte att omställningen blev så stor vid födseln (omställningen gjorde jag i själva verket i huvudet två år tidigare då jag bestämde mig för att jag ville ha barn). Det enda som jag tycker har varit lite mer ansträngande än annat är de få saker som jag inte var beredd på. Det som jag inte förväntade mig. (t ex att det är så jobbigt att ha ständig jour och nästan-helamma-i-10-månader-och-vara-enda-källan-till-mat-och-tröst nästan - detta är ju inget jättevanligt som man ofta hör om).

Jag läste många gravid- och föräldraböcker när jag blev gravid, ja, jag läste faktiskt böcker redan innan jag blev gravid. Jag läste på forum, jag pratade med folk, jag tog reda hur det var att vara förälder. Jag måste säga att det faktiskt är ganska mycket som jag tänkt mig, bara lite lättare (folk är bra på att dra upp skräckhistorier samt att man som människa ofta adderar alla jobbiga saker som man hört från många olika personer och tror att det är normalt att uppleva som en person). Jag tror att min dotter Molly är en rätt schysst unge, men hon är så klart jobbig på vissa sätt, precis som alla andras ungar. Jag tror varken hon är lättare eller svårare egentligen.

Varför jag upplever det hela som lätt är nog för att jag haft förväntningar på att det skulle kunna bli mycket svårare. Jag hade förväntat mig kolik i 3 månader, att inte få sova på nätterna och behöva sova igen hela dagarna, att jag skulle ha noll fritid och att Mollan bara skulle vara jättejobbig och störig. Ja, jag var väl lite pessimistisk, men samtidigt så kunde det ju nästan bara bli bättre. Nu menar jag inte att man ska ställa in sig på att det blir jobbigt, utan snarare att man ska förvänta sig att det kan bli jobbigt. För annars blir det nästan en självuppfyllande profetia.

Nu återgår vi till det där med lyckan igen. Hur blir man en lycklig förälder?

Jo, man gläds åt att ens barn somnar ammandes i ens säng istället för att förvänta sig att barnet ska somna själv i spjälsäng i eget rum. Man gläds åt varje TV-program man får se utan att bli störd mer än 3 ggr… Man gläds åt att barnet smakade tre skedar, även fast det inte åt upp hela burken.

Sedan gläds man givetvis åt alla positiva saker som gurglande skratt, roliga danser, nya ord och pussar och sånt, men det är väl självklart att man gläds åt det? Det är lite svårare att glädjas åt det som inte är perfekt. Men det går absolut!

Ta ner era höga förväntningar på barnen! Gläds åt det lilla och låt saker komma i sin egen takt. Tids nog somnar barnen själva, slutar med blöja, slutar gnälla när du ser på film, slutar riva ner böckerna ur bokhyllan och slutar vilja amma varje halvtimme.

Det må vara jobbigt i stunden, men det blir inte jobbigare än vad man som förälder gör det.

Läs Mirandas blogginlägg om vad man kan förvänta sig av bebisar: http://mirandashave.blogspot.com/2008/07/ngra-tips-fr-bekvma-smbarnsfrldrar.html

Ställ in dig på rätt saker och bli en lycklig förälder.

Babybjörn vs Manduca

Häromnatten drömde jag att jag fick syn på en kvinna som bar sitt barn i en sele väldigt långt ner på magen. När jag tittade till såg jag att barnet faktiskt hängde i huvudet och axlarna. Jag blev helt förskräckt och sprang fram till kvinnan och skällde ut henne. Hon brydde sig inte och jag skrek att jag skulle anmäla henne för barnmisshandel.

Jag vet inte riktigt vad drömmen betyder, men jag tror att den är en förstärkt reaktion på den sorg jag känner när jag ser barn hänga och dingla framåtvända i Babybjörnselar.

Babybjörn är ett stort, svensk märke som har en väldigt stor reklambudget. De gör reklam i praktiskt taget varenda föräldratidning och finns hos alla barnprylsåterförsäljare. Många kopplar ihop sele med Babybjörn som om sele är lika med Babybjörn. Därför är det inte alla föräldrar som vet att det finns många bättre alternativ till Babybjörn i form av sjalar och ergonomiska selar. Nu ska jag förklara varför dessa är bättre genom min ergonomiska sele Manduca som  exempel.

Babybjörn vs Manduca

1. Manducan har över fyra gånger längre användningstid.
2. Manducan är mycket bekvämare tack vare ett avbärarbälte runt midjan.
3. Manducan är mer mångsidig eftersom man kan variera bärandet mellan mage, höft och rygg.
4. Manducan är ergonomisk för barnet eftersom det låter barnet sitta i den naturliga grodpositionen istället för att hänga i skrevet med fel läge för ryggen.
5. Manducan ger bra möjligheter för barnet att se sig omkring utan att utsättas för alla massiva intryck som barnet får om de hänger framåtvänt i en Babybjörn.
6. Manducan är en bättre investering prismässigt än Babybjörn, särskilt om man ser till den långa användningstiden.

 

Användningstid
Det är få som orkar bära barn över 6-7 månader eller 8-9kg i en Babybjörn. Det blir helt enkelt för slitsamt för axlarna och ryggen. I en ergonomisk sele som till exempel Manduca, Ergo eller Beco kan man bära barn som väger uppemot 20kg. Min 11-kilosbebis bär jag i flera timmar utan att få ont, det enda jag känner av är trötthet i benen (dvs. bra motionsträning). En ergonomisk sele kan man använda från nyfödd (ibland behövs extra insats, ej på Manduca) upp till 3-4 år medan en Babybjörn används från nyfödd till kanske 6-9 månaders ålder beroende på vikt, storlek och egen styrka. En ergonomisk sele är alltså en mycket bättre investering när det gäller användningstid.

 

Bekvämlighet
Ett lite större barn som är stadigt i nacke och rygg bär man naturligt på höften eller över magen. Man låter bäckenbenet utgöra stöd eftersom ryggen och bäckenet är starkare än vad axlarna är. Därför har de ergonomiska selarna kraftiga avbärarbälten runt höft och mage så att barnet liksom sitter på höft/mage/rygg. Det blir precis som en ryggsäck bekvämare om man spänner bandet om magen och låter höften ta del av tyngden.
Babybjörnselarna har inget avbärarbälte runt bäckenet utan där bärs hela tyngden på axlarna, något som blir ohållbart i längden. Därför orkar de flesta inte bära mer än någon timme i en Babybjörn, vilket är mycket kort bärartid mot en ergonomisk sele där man kan bära i uppemot 8-12h om dagen om man har benstyrka nog. 3-4h på raken är inget problem för de flesta, särskilt om man växlar mellan rygg- och magläge.

 

Mångsidighet
Babybjörnen har bara ett läge och det är att bära på magen. Att bära på mage blir oftast för tungt när barnet blivit över året och då är höft- eller ryggläget mycket bekvämare. På de ergonomiska selarna kan man lätt växla läge och man kan därmed variera belastningen.

 

Ergonomi
Tänk dig att hänga i en bungyjumpsele i en timme. Hela din kroppsvikt hålls uppe genom tyget du har mellan benen. Barnet sitter inte ergonomiskt i en Babybjörnsele. Den naturliga positionen för barn kallas för grodposition och den innebär att barnet har knäna högre än rumpan. Barnet klänger sig fast mot föräldern genom att knipa ihop med knän och ben runt om höft eller mage. Detta avlastar bäckenet och ger barnet möjlighet att hålla sin rygg c-formad, vilket är den naturliga formen för bebisar tills de blivit cirka 2 år och fått den färdiga s-formen på ryggraden (läs mer på denna ypperliga och lättfattliga sida: http://www.pepplon.se/information.php?info_id=25). Grodposition är alltså den naturliga sittställningen när barn bärs och den kan barnet inte få till i en Babybjörnsele, till skillnad från sjalar och ergonomiska selar.

Det har inte gjorts någon bra forskning på hur eller om det skadar bebisen att hänga i skrevet i en Babybjörn, men man skulle ju kunna gissa att det eventuellt kan bidra till ryggont och en försvagad rygg senare i livet (obs! spekulationer!). Det enda man vet är att det naturliga för barnet är inte att hänga med benen rakt ner och med rak rygg, utan att sitta med mjukt rundad rygg och uppdragna knän.

 

Hänga framåtvänd
Många vill att barnet ska få hänga framåt så att det ser ordentligt. Men precis som att läkare rekommenderar barnet att sitta riktat mot föräldern i en barnvagn de första 1,5 åren så är det inte bra att sitta framåt i en Babybjörnsele. En bebis riktad framåt har ingen möjlighet att skärma sig från alla intryck det får. Om barnet sitter vänd mot föräldern kan det välja om det vill titta ut eller begrava sitt huvud in mot föräldern. Om du föreställer dig att du sitter fastspänd framför en stor bildskärm som täcker hela ditt synfält, där det snabbt strömmar förbi budskap, bilder och ljud så kan man ju tänka sig att det blir lite obehagligt efter en stund. Att inte kunna vända bort huvudet då skulle nog kännas plågsamt. Många barn blir gnälliga och trötta eller uppspelta av för mycket intryck och aktiviteter och då kan det känns skönt att ha sin förälder nära så att man kan stänga av alla intryck.
Många klagar över att det är svårt att bära ett lite större barn inåt i en Babybjörn eftersom barnet inte ser ut ordentligt åt sidorna och blir otålig. Men de ergonomiska selarna är utformade annorlunda så att barnet bättre ser ut åt sidorna. Dessutom kan man böra högt upp på ryggen samt på höften, vilket gör att barnet får bra möjligheter att se ut - om det vill. 

 

Pris
Babybjörnselarna är dyra om man ser till den korta användningstiden. De kostar från 800-1300kr och kan användas i uppemot 6-8 månader. Jämför det med en Manducasele för 900kr som kan användas i 3-4 år. Becon och Ergon kostar omkring 1000-lappen. Om man vill sy en egen Mei Tai-sele kan man komma ner i tygsummor på 100-300kr.

 

Dessa sex argument tycker jag väger tungt för att att man ska investera i en ergonomisk sele eller sjal istället för en från Babybjörn.

Hur gör man nu om man vill köpa en ergonomisk sele eller sjal? Det första man bör göra är att surfa till www.sjalbarn.se som är en samlingsplats för föräldrar som bär sina barn. På första sidan finns en mängd länkar till sjal- och seleåterförsäljare på nätet. De har ibland “showrooms” där man kan få komma och prova selar i deras affär. Det finns även en bra begagnatmarknad för selar och sjalar i mycket fint skick. Kika på forumets Säljes och Köpes-del eller på Blocket.

Lycka till!

Använd inte metoder för småbarn

“Kommer jag inte att skämma bort mitt barn och göra honom beroende av mig?Nej. Låt oss illustrera med ett exempel: Tänk dig att du är törstig. Ibland får du ett glas vatten. Ibland får du ingenting, din törst släcks inte. Du tvingas att vänta tills nästa gång någon bestämmer att du kan få ett glas vatten. Du blir väldigt nervös och frustrerad. Du börjar att konstant fråga efter vatten, även när du inte är törstig, eftersom du inte är säker på att du kommer att få något vatten när du är törstig. Du blir osäker när du inte har vatten tillgängligt. Du blir så upptagen med att se till att du har tillräckligt med vatten att du är oförmögen att tänka på något annat.

Tänk dig nu det motsatta scenariot. Du är törstig. Du får omedelbart vatten, så mycket du behöver för att släcka din törst. Du blir tillfredsställd och kan fortsätta med det du höll på med utan att oroa dig. Du känner dig försäkrad om att vatten finns i överflöd och att du kan få när helst du behöver. Du känner dig trygg i denna vetskap och den fysiska närvaron av vatten är inte nödvändig. Du känner dig bekymmersfri och kan ägna din energi åt andra aktiviteter.

Tänk dig nu dessa två scenarion med ditt barn och hans behov av fysisk närhet och kroppskontakt. Du bestämmer.” (http://pippilotta.jetshop.se/default.aspx)

 

“Metod eller relation? av Tina WTänk dig att du har en vän, en god vän. Du och din vän pratar i telefonen ofta. Kanske till och med varje dag. Vi säger att det är en kvinna. Ibland ringer hon, ibland ringer du.

Men så plötsligt händer något märkligt. Vissa gånger när du ringer svarar din vän i telefonen, men när hon hör din röst lägger hon på. Andra gånger svarar hon och pratar precis som vanligt. När du försöker fråga vad som är fel viftar hon bara bort det hela. Du får ingen förklaring, och kan inte förutse något mönster i hennes reaktion.

Det börjar bli ganska ofta som din vän inte vill prata med dig, utan lägger på direkt. Vad gör du? Jo, du försöker säkert prata med vännen om fenomenet. Men tyvärr fungerar det inte, det är som att ni talar olika språk. Du når inte fram till henne. Hon tycks inte alls förstå dig. Så du fortsätter att ringa och hoppas att hon ska vara på humör att svara idag? Ett tag. Men sen börjar det, handen på hjärtat, ta emot lite. Ingen tyckerom att få en lur i örat, du är inget undantag. Att få det av en vän, utan förklaring, det gör ont, inte sant? Så du slutar ringa.

Vad du inte vet är att din vän tycker att du ringer lite för ofta. För att lära dig att ringa lite mer sällan har hon börjat lägga på luren enligt ett särskilt system: hon pratar inte med dig alls på jämna dagar, bara på udda. Dessutom lägger hon på om dagens namnsdagsbarn är en kvinna, oavsett dagens nummer.

Det här kallas för metod. En metod är ett systematiskt sätt att handla, en serie handlingar som följer ett på förhand bestämt mönster. Din kvinnliga väns metod är inte särskilt förfinad, och den har inte så mycket med själva problemet att göra. Men eftersom hon följer sin metod känner hon sig ändå säker på sig själv och hur hon ska reagera. Hon märker också att du ringer mer sällan, och gläds åt sin framgång. Metoder kan vara mycket mer situationsanpassade än så här, men grunden i alla metoder är att varje handling får en viss, förutbestämd svarsreaktion. Och ärligt talat känns svarsreaktionerna ibland ganska lösryckta ur sammanhanget. Men när man vet hur reglerna fungerar är metoden fullständigt logisk och förutsägbar.

Du har en annan vän. Vi säger att det är en man. Du och din vän pratar inte lika ofta i telefonen som du och din andra vän brukade göra. Men den här vännen lägger aldrig på luren när du ringer upp utan förklaring. Ibland svarar din vän i telefonen, men talar om att han inte kan prata just nu. När detta händer ringer han kanske upp dig lite senare, eller svarar glatt nästa gång du ringer och har tid att prata då. Ibland blir du och din vän osams. Riktigt tjurigt, barnsligt osams. Då pratar ni inte på ett tag. Men sen lägger ni gammalt groll åt sidan och tar upp vänskapen igen, antingen på ditt initiativ eller på hans. Vissa perioder pratar ni ofta. Andra perioder mer sällan. Det gör inte så mycket, ni vet var den andra finns när ni vill höras igen.

Det här kallas för relation. Relationer följer inte regelsystem på samma sätt som metoder. Relationer följer en situationsanpassad logik. För att relationen ska fortsätta krävs ett givande och tagande, men exakt hur det ska se ut i varje situation finns inte bestämda regler för. Det är inte regler som styr handlandet utan övergripande principer. Sådana principer kan till exempal vara “Min vän och jag pratar när båda har tid” eller “Jag vill att min vän ska känna sig väl till mods i mitt sällskap”. Med en metod skulle liknande påståenden kunna bli “Min vän och jag pratar på torsdagaroch söndagar” eller “Min vän och jag diskuterar aldrig religion eller politik”. Relationer är inte alltid smärtfria. Den andra personens handlingar går inte alltid att förutse. Men relationens logik behöver inte genomskådas för att förstås, den är begriplig direkt i varje situation.

Handen på hjärtat. Möter du dina barn med metoder eller med relationer?”

(http://www.naraforaldrar.se/2006/11/metod-eller-relationav-tinaw.htm)

5-minutersmetoden är våld

5-minutersmetoden är en vanlig så kallad sömnmetod för bebisar och småbarn (som om bebisar till skillnad från vuxna skulle fungera likadant och alltid reagera likadant när man sätter in en metod för att få dem att somna, läs mer i Sömnproblem?). Jag tycker att 5-minutersmetoden är helt förkastlig och att den går emot alla naturliga instinkter både hos barnet och föräldern (se mer i mitt inlägg Stenåldersbebisar och trygghet ). I Mirandas blogg skriver hon om att 5-minutersmetoden är våld. Läs mer här:

http://mirandashave.blogspot.com/2008/07/detta-r-faktiskt-vld.html

Vis förälder

“I Myten om bra mammor och snälla barn skrev jag att helt normala spädbarnsbeteenden, som att vilja amma ofta, vakna till på nätterna och kräva mycket närhet, inte är socialt accepterade utan ses som problem som man ska försöka få bukt med, åtminstone efter den allra första tiden. Att vara förälder kan vara mycket tröttsamt om man ska kämpa emot barns naturliga behov och försöka lära barn saker långt tidigare än deras utveckling egentligen medger.”

Läs mer om detta här i Mirandas blogg:

http://mirandashave.blogspot.com/2008/07/ngra-tips-fr-bekvma-smbarnsfrldrar.html

Samsovning

Det brukar bli stor debatt på Familjeliv.se varje gång diskussionen kring samsovning/sova i egen säng i föräldrarnas sovrum/sova i egen säng i eget sovrum kommer igång. (Då gäller det givetvis bebisar och små barn under typ 5 år.)

Själv skulle jag inte kunna tänka mig att låta Molly ligga alldeles ensam i en egen säng på nätterna, speciellt inte i ett annat rum. Jag tror att barn behöver tanka trygghet och närhet och att natten är ett bra tillfälle för det. Barnen behöver inte skrika när de vaknar utan det räcker med att gny eller röra vid föräldern så vaknar h*n (förhoppningsvis!). Molly har nästan aldrig gråtit/skrikit på natten (förrutom extrema fall när hon t ex haft ont i magen), utan hon gnydde tills hon kunde röra sig/rulla och nu väcker hon mig genom att i sömnen veva med armarna och då är det dags för att amma. Jag slipper gå ur sängen, jag slipper lyfta upp Molly för att amma, Molly vaknar knappt och alla är pigga och glada på dagarna.

Jag förstår själv inte varför folk skulle vilja byta bort dessa fördelar (när man ammar åtminstone), men det är klart att alla får göra vad de tycker känns bäst. Min egen riktlinje är att vi ska sova tillsammans så länge som alla vill och alla kan sova. Om det skulle komma en tid då det inte fungerar att sova tillsammans längre, då får Molly flytta till egen säng. Men jag hoppas att det dröjer några år tills dess.

Vår plan är att fixa en riktig familjesäng sen när nästa barn kommer. Vi ska ställa en enkelsäng intill vår dubbelsäng och fixa så att det inte blir något obekvämt glapp emellan. När vi flyttar till hus ska vi ha ett sovrum och ett barnrum utan säng är det tänkt. Det blir nog bra tror jag. Sedan när Molly är 3, 4, 5, 6-7 år eller när det nu blir, då får hon en egen säng. Men det ska vara för att det antligen inte funkar att sova tillsammans längre eller för att hon vill ha egen säng. Sedan skulle Molly och framtida syskon kunna sova i samma rum. Jag sov med mina syskon fram till jag blev runt 7 år och det tyckte jag var väldigt tryggt och skönt.

Här kommer några “trevliga” inlägg från senaste sova-tråden på familjeliv.se:

“Vad är det för skillnad på att ligga i spjälsäng i mammans och pappans sovrum mot att ligga i spjälsäng i eget rum? /…/.I vårt fall så var det omöjligt att ha spjälsängen kvar i vårt rum eftersom våra hundar törnade in i den varje gång de skulle hoppa upp och ner i vår säng. Och att stänga ut hundarna från vårt sovrum var inget alternativ då de alltid har fått sova i vår säng och var 7 och 5 år gamla när bebisen kom. Hade jag stängt ute dem så hade de dessutom suttit utanför dörren och pipit hela natten.”

Svar: “Så charmigt. Ni låter era hundar sova med er, men inte er bebis. Ja mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur.”

“Familjesäng är ju det nya nu! Då ska iofs ALLA barnen och pärona dela säng! Hm… Jag vet inte jag…”

Hmm… Nja… Nya och nya? Familjesäng är ju det som gällt i nästan alla tider och fortfarande i många av världens länder (mycket pga att familjen kanske bara har ett “rum”). För att hålla värmen och pga platsbrist delade man filtar på stenålderstiden, på medeltiden och under 1800-talets bondesamhälle i Sverige. Inte lade man spädbarnen och småbarnen i en egen grotta…

Sova tillsammans är jättemysigt och tryggt tycker jag! Inte ska man väl förvägra sin bebis det som man själv vill göra, nämligen att sova med någon annan (sin partner).

Plockmat till bebisar

Alla bebisar vill inte äta puréer men alternativet plockmat eller baby led weaning som det också kallas verkar vara ganska okänt bland dagens föräldrar. Det finns en stor rädsla för att barnet ska sätta i halsen, men det behöver inte alls vara något större problem (se nedan). Om man tänker på hur folk gjorde förr i tiden så var det väl knappast så att stenåldersmamman eller medeltidspappan plockade fram stavmixern så fort det var dags att mata bebisen, utan antagligen tog man väl en bit mat och tuggade/klämde lite lätt på den så att den blev mjuk och stoppade i munnen eller handen på bebisen. Det är precis så som jag gör med min dotter nu. Hon gillar inte puré, men små mjuka bitar av till exempel majs, melon, päron, ärta, macka, kex och broccoli går ner utan problem.

Vill du lära dig mer om plockmat så tipsar jag om dessa två artiklar: http://se.babycenter.com/baby/startingsolids/babyledweaning/

http://www.tribalbaby.org/babyLedEating.html

Här är ett utklipp ur den första artikeln:
“Sedan sextiotalet har den rekommenderade åldern för introduktion av fast föda ökat från tre till fyra och nu till sex månaders ålder, men sättet vi gör det på är fortfarande anpassat till tremånadersbebisar; grötar eller puréer av en frukt eller grönsak i taget och senare mer puréade ingredienser och slutligen, efter flera månader, mosad mat.

I enlighet med Världshälsoorganisationens rekommendationer ger man nu rådet att introducera fast föda till barn vid omkring sex månaders ålder. Efter sex månader har de flesta barn stark nacke och rygg och kan sitta upp med stöd. Koordinationen mellan hand och öga har blivit såpass bra att de kan sträcka sig efter och gripa tag i mat som de håller fast med knuten hand.

Vid sex månaders ålder rekommenderas i första hand mosad mat som kompletteras med plockmat när barnet är redo. En del föräldrar känner att deras barn är redo för plockmat redan vid sex månader.”

Utan plockmat hade jag fortfarande haft en liten matvägrare här hemma. Hon äter sig aldrig mätt på mat, men numera äter hon och är glad. Det är ett stort framsteg.

Hur det är att ha barn

Jag kan bara konstatera att:

ALLT DE SÄGER ÄR SANT!

Det blir inte annorlunda för en själv. Men det måste ju finnas en orsak till att alla säger samma sak. Det är så det är helt enkelt.

Något som inte sägs tillräckligt ofta dock är att det är väldigt roligt att ha barn! Det blir som en hobby att ta reda på allt intressant om barn, handla grejer till barnet, leka med barnet och diskutera barn med andra föräldrar. Man blir plötsligt medlem i föräldraklubben, en mycket mycket stor klubb som man inte märker av så tydligt innan man blir gravid och sakta vävs in i klubben. Men när man väl är medlem får man många nya kontakter. Alla dessa kvinnor (och en del män) som snackar med en på bussen till exempel. Om båda har barn finns det alltid något att tala om (typ). Ett outtömligt ämne.

Däremot tycker jag att vissa föräldrar överdriver. Det måste inte vara fullt så jobbigt som vissa säger. Attitude is everything. Vissa väljer att göra det svårt för sig. T ex genom att införa stenhårda rutiner som säger att bebisen ska sova på vissa klockslag och äta på vissa klockslag. Detta medför att man blir fruktansvärt inrutad efter klockan och att vissa aldrig kan vara hemifrån på kvällen med barnet eftersom det prompt ska somna i sin spjälsäng vid 19.00. Men så behöver det inte vara. Mitt bästa tips är att lära barnet att somna var som helst. Genom amning eller sjalbärande kan Mollan sova när hon är trött, var hon än är. Sedan måste man inte ha konstant sömnbrist under de första åren. Det beror mycket på barnet, men man kan ju hjälpa sig själv genom att lägga sig i god tid (jag tar alltid 9h i sängen nu eftersom det går åt runt en timme per natt till amning+somna om), sova med bebisen på dagen om man kan eller sova en stund när den andra föräldern är hemma. Att samsova i familjesäng ger ju också att både matande förälder och barn somnar om lättare och snabbare än om man ska ha separat säng till barnet. Små tips man kan ta till.

Ett bra tips till upptäcka-åldern när barnet börjar krypa, resa sig mot möbler och riva ner alla saker (Mollans period just nu) är att packa böckerna stenhårt i bokhyllan så att inte ens en vuxen kan få ut en bok. Snyggare än tomma bokhyllor och försiktigare än att låta barnet gå loss och riva i böckerna.

Men som sagt: allt de säger om föräldraskapet är sant.

Attitude is everything though.

Stenåldersbebisar och trygghet

Många har en väldigt modern syn på hur livet med bebisar ser ut (med spjälsängar, sömnmetoder, barnvagnar, babysitters m.m.). Men spädbarn är inte moderna. De är precis som bebisar var på stenåldern. Små homo sapiens sapiens har samma instinkter som de alltid haft.

Bebisar vill inte somna själva
Vad skulle kunna hända om en stenåldersbebis somnade själv på en fäll i grottan medan övriga i klanen var utom synhåll? Ja, det skulle kunna hända en massa farliga saker. Farliga rovdjur skulle kunna smyga sig in i grottan, det skulle kunna börja brinna och bebisen dör i sömnen när den andas in den giftiga röken osv. Bebisar behöver vara trygga för att kunna somna. De vill ha en trygg person alldeles i närheten, eller befinna sig på en trygg plats (helst i kombination). Dagens bebisar vill ligga i sin bärsjal, sova i familjesängen, barnvagnen eller famnen och veta att föräldern är inom synhåll när de sluter sina ögon. Det är ren överlevnadsinstinkt.

Bebisen som tar sig framåt själv vill ha en trygg person inom synhåll/direkt närhet
Vad händer med stenåldersbebisen som kryper/stapplar bort från lägret? Ja, den kanske trillar ner från en klippa, blir tagen av ett rovdjur eller går vilse i skogen. Att bebisar skriker och sträcker ut sina armar när de kommer in i separationsfasen kring 7-12 månader är ingen tillfällighet. Evolutionen har gjort att de försiktiga barnen som håller uppsyn över sina föräldrar överlever.

Bebisar vill inte bli övergivna
Vad skulle kunna hända med en stenåldersbebis som blir lämnad ensam på en fäll medan övriga i klanen beger sig utom synhåll? (ja, det berättade jag i första punkten) Att genom femminutersmetoden bli övergiven i en spjälsäng skulle kunna likställas med att bli utsatt i skogen. Barnet blir övergivet och skriker för full hals för att bli räddad. Det är en ren överlevnadsinstinkt.

Jag skulle kunna fortsätta i flera timmar (men snart ska jag gå och lägga mig), men det jag vill komma till är att barn behöver trygghet eftersom de har ett instinktivt sökande efter trygghet för sin egen överlevnads skull. För att bli trygga människor måste de om och om igen bli försäkrade om att de kan vara trygga. För ett ensamt barn är inte tryggt. En bebis överlever faktiskt inte utan en försörjande vuxen som förser barnet med mat, vatten, kärlek och kroppskontakt. Därför är det mycket viktigt för bebisen att någon bryr sig om det. Därav det stora sökandet efter trygghet hos en vuxen.

Barnens föräldrar kanske tycker att spjälsängen är en trygg plats eller att barnvagen är att föredra framför famnen, men om barnen inte känner sig trygga där så spär man bara på barnens skräck genom att tvinga dem.

Lyssna på era barn!

Miljövänliga blöjor

Mejl från Libero:

“Det pratas alltmer om miljön nu. Du kanske också
har blivit mer miljömedveten? Jag har lagt märke till
att ett ämne som miljön ofta får större betydelse när man
har satt ett barn till världen. Nu gäller det ju ditt barns
framtid, inte bara din egen.

På Libero har vi gått från tal till handling. Under de
senaste 20 åren har vi minskat våra utsläpp av
koldioxid och andra växthusgaser med 37 % för våra
vanliga blöjor - och vi vill bli ännu bättre! Den här
gången kan du läsa om på vilket sätt du bidrar till att
minska miljöpåverkan genom att välja Libero. “

Ehhuuumm?? Engångsblöjor är absolut inte något miljövänligt val! De produceras, transporteras, används, paketeras till bollar, kastas och förbränns. Ett blöjbarn gör av med ca 5000 blöjor på en blöjperiod. Om man som blöjbarnsförälder vill göra en insats för miljön så ska man välja tygblöjor. Blöjor som går att återanvända och ärvas tills de slits ut helt, istället för att slänga varje blöja direkt efter användning!

Om du vill veta mer om “miljövänliga” blöjor kan du titta på Naturskyddsföreningens rapport (jag har inte läst hela) samt läsa mitt tidigare blogginlägg om tygblöjor.