Min lilla mage

Igår söndag mådde jag nästan lika dåligt. Jag kunde sitta upp, men jag hade fortfarande ont i magen och magen krampade flera gånger i timmen. Jag låg i soffan större delen av dagen och pratade med min pappa som är på besök i Göteborg (bor i norra Norrland). Hade svårt att äta hela dagen och var även yr.

I morse gick jag till vårdcentralen igen…hm… Fjärde besöket den här hösten (två urinvägsinfektioner, en magkatarr och sen det här). Läkaren visste inte vad det kunde vara iom att jag inte ätit något konstigt och inte kräktes. Vi tog blodprover för gluten- och laktosintolerans och sen sa han att det kan vara IBS också (irritabel tarm). Men mest troligen var det något tillfälligt, så jag hoppas på det. Just nu har jag i alla fall inte ont och jag kan sitta upp. Det är bra. Magen har inte krampat på ungefär två timmar. Skönt! Har t o m ätit tre mackor!!!

Hoppas att det går över snart.

Men det blir nog ytterligare ett vårdbesök idag. Ska försöka gå iväg med Molly till bvc och ta svinissprutan. Är glad att de godkänt vaccinet även för barn under 3 år nu!

usch

klockan är tjugo i nio en lördagkväll. här ligger jag i sängen redo att sova. kör pekfingervalsen på fs mini-pc. hur hamnade jag här?

jo, idag har jag mått kasst. jag har varit enormt lös i magen och haft jätteont i området kring tarmarna. jag har t o m haft sammandragningar av magen (och nä, jag är ju inte gravid, så det känns minst sagt udda) hoppas det går över till imorgon. det var evigheter sen jag mådde så här dåligt sist. har lite feber, mår lite illa och har ont i magen.

=(

Vem var du i högstadiet

Jag är omgiven av idrottsnördar på jobbet. Nästa hela gänget har spelat fotboll, golf och/eller tennis på elitnivå eller ”bara” under hela sin uppväxt. Som totalt ointresserad av sport passar jag inte så bra in här.

På högstadiet var ju jag tjejen som spenderade många av lunchrasterna på lokala biblioteket* och läste fantasyböcker och psykologiböcker. Jag spelade dataspel och längtade efter att få spela rollspel. Jag harvade runt med min egen webbplats (som inte var full av blinkande gif-gubbar som rörde sig) och lärde mig att koda html för hand. Jag var nörden.

Vem var du?

 

*= för övrigt samma bibliotek som även min kära man spenderade sin tid på. Vi gick i parallellklasser i samma högstadium men la aldrig märke till varandra då. Vi var ca 150 elever uppdelade i 6 klasser.

Snart är det jul

Det ska bli mysigt. Jag har alltid varit en julälskande person, men jag har haft en dipp de senaste åren. I år har jag köpt en stjärna till Mollys rum samt ett litet ljusspel (har ett stort hemma). Sen blir det ju så klart glögg, pepparkakor, nejlikeapelsiner, stjärnor, glitter och grejer. Tror att det blir ännu roligare i år när Molly är så stor. Första gången var hon bara 2,5 månader, andra året var hon 1 år och 2 månader (duh) och då tyckte hon att det var lite småintressant med allt inslagspapper och att gå och dra i julgranskulorna. Men i år kommer det nog att bli toppen. Molly älskar ju clementiner och choklad och hon verkar ha hajat det här med presenter och paket…lite i alla fall. Häromdagen hittade hon högen med blivande julklappar under vår säng. Det var stor sorg när vi blev tvungna att ”trolla” bort grejerna igen. (det var ett högst olämpligt och tillfälligt gömställe).

Det bästa av allt är att jag redan är klar med julklapparna nästan. Ska bara fixa till F också. För vi har slutat med julklappar i min familj (förutom till Molly och framtida barn/syskonbarn). Det är SÅ skönt!

Däremot så blir det ju massvis med julklappar i Fs familj/släkt, men det får vara hans problem! Jag kan passa Molly medan han går och handlar. Själv har jag skrivit en liiiiten önskelista till de av hans släkt som kräver en från mig (behöver absolut inga julklappar, men de vill ju prompt köpa, så då får de göra det om de vill):

• Kläder
• Krukor och tåliga vinter/åretrunt-växter till balkongen
• Scarves
• TV-spel

Japp. Så blir det.

Vår lilla drama queen

Ja, igår var det utvecklingssamtal på förskolan. Det var ett spännande möte. Det är intressant att träffa någon som känner min dotter nästan lika bra som jag själv. Eller nej, inte så, men som känner henne bättre än någon annan förutom vi föräldrar.

Molly fungerar bra på många sätt, men precis som vi visste så är hon ganska besvärlig ibland. Hon är envis, kan inte ta ett nej (hon försöker och envisas tre-fyra gånger om och får riktiga raseriutbrott om hon blir hindrad) och låter sig inte tillrättavisas ens av auktoritära personer.  Pedagogen skulle rådfråga specialpedagogen för att diskutera hur man ska bete sig mot Molly. Molly slår nämligen dövörat till så fort någon börjar skälla/tillrättavisa henne. Pedagogen sa att hon stänger av. Hemma kan det t o m vara så att hon skrattar och tycker att det är roligt. Så de har sina duster på förskolan. Men efter ett samtal med specialpedagogen så kanske de kommer på en bra lösning som vi även kan tillämpa hemma.

I övrigt sa hon att Molly är en väldigt aktiv och social flicka. Hon vill alltid vara med där det händer och är aldrig sen att hoppa på roliga lekar. De andra barnen tycker om henne. Hon är oftast glad och go, men ibland får hon sina utbrott. Hon är dramatisk! En drama queen. Tårarna flödar så snart som hon inte får vad hon vill.

Hon tar de andras leksaker ofta och kan inte hantera pedagogernas nej.

Kompisen I pratar ofta om Molly hemma (Molly har nämnt Is namn några gånger också) och hon leker mycket med de andra barnen. Hon är överallt hela tiden och tycker att det är väldigt roligt att vara på förskolan. Molly är en riktig dagisunge tydligen. Hon kan också sitta still långa stunder och pussla. I grupp är hon inte särskilt verbal (men absolut inte blyg). Men om man är själv med henne så pratar hon mycket. Då blir pedagogen förvånad över hur många ord hon kan. Hon pratar rent också.

Sen pratade vi om hur vi ska göra med avståndet till förskolan. Hennes förslag är att vi byter förskola i samband med att Molly ska upp på storabarnsavdelningen. Det är om cirka ett år. Vi funderar på om vi ska söka plats i vår nya stadsdel istället så att vi inte får så långt att åka/cykla. Det fungerar ju som det är nu, men det kan bli lite jobbigt om det blir så år efter år. Det tyckte pedagogen var en bra lösning. Då får man ju även fördelen att det är kul med kompisar som bor nära. Så kan de gå med varandra hem när de slutar (när de blir större) och så får hon följa med samma kompisar när de börjar i skolan. Där har hon en bra poäng! Nog för att jag inte vet hur länge vi ska bo i lägenheten. Men några år till blir det säkert.

Medicinbollen

Igår gjorde jag ett riktigt fynd. Ända sedan i somras har jag pratat om att skaffa en medicinboll (gymboll) och börja träna lite försiktigt på hemmaplan. Bra grej när man tittar på TV. Gör träningen lite roligare, tar lite mindre plats än en träningsmaskin. Sen kan Molly leka med den också.

Igår svängde jag in på en begagnataffär på vägen hem från förskolan. Vad ser jag på en hylla om inte en medicinboll i sin förpackning? Ouppackad t o m!! Oanvänd alltså! 50kr! Det var precis som att den låg och väntade där på mig! ”Jag vill flytta hem till dig” sa den. Jag var bara tvungen att ta den. Hade precis löspengar så det räckte. Helt sjukt. Molly tycker att den var ruskigt rolig att hoppa på. Jag hade tyvärr inte tid att testa den igår (var bara tvungen att spela Rockband hela kvällen). Men ikväll kanske?

Gissa vem som surfar på vågen?

Jag, jag, jag!!!

Google Wave is mine!

 

Den enda riktiga kontakten jag har just nu (och som jag egentligen har behov av att hålla kontakten med) är Trosgrodan a.k.a. singstar-Kråkan aka min man. Här ser ni hans avatar:

 

Tack så mycket Danitra!!!

(det är inte helt enkelt att få en invite till Google Wave)

Asså spindlar

Jag tycker att spindlar får väldigt mycket publicitet. Var och varannan blogg handlar om spindlar. Folk hittar spindlar här och där, blir rädda och måste ta bort dem. Mitt bästa tips till er är: flytta till fjärde våningen i ett högt hus. Då orkar spindlarna inte klättra upp. (fast jag kan inte uttala mig om ifall det kanske finns lokalt muterade spindlar som visst orkar, det skulle nog kunna finnas på vissa orter)

I mitt barndomshus hittade jag tre spindlar om dagen på toaletten och en gång hittade jag ett spindelbo i taket i mitt rum (yay!). Men sen jag flyttade till höghus har jag inte haft detta problem. Fast det kanske är billigare att gå i fobiterapi (kognitiv beteendeterapi har jag hört ska vara bra) än att flytta? Själv har jag också varit rädd för spindlar en gång i tiden, men det problemet löste sig av sig själv när jag valde att flytta in till höghusen i stan…

Grattis till mig och Fredrik

8 år idag! Två år kvar till tio år.

Tiden går fort.

Men det känns som att Fredrik nästan alltid funnits i mitt liv. Sen vill jag alltid ha honom i mitt liv också. Trots att det var 8 år sedan vi började lära känna varandra så älskar  jag fortfarande att prata med honom och umgås med honom. Det är en av höjdpunkterna på dagen när han kommr hem från jobbet (faktiskt!). Jag känner mig *klyschvarning* inte riktigt hel när jag inte är med honom. Han är ju min andra hälft både legalt och mentalt. Om några månader firar vi 3 år som gifta. Dessa år har gått sjukt fort. Vi lyckades ta oss igenom vårt sjunde år utan sjuårskris (den hade jag faktiskt våndats inför!). Vi har klarat av det första bebisåret (och framför allt det andra tärande ettårings-året) tillsammans samt en massa andra jobbiga saker som föräldras skilsmässa, arbetslöshet, studier, depressioner, barnlängtan och en hel del grejer som jag inte nämner här. Men aldrig har vi haft stora problem med varandra. Det känns väldigt bra. Okej att vi diskuterar/irriterar oss på städning typ en gång i veckan, men det känns ändå som att alla s.k. ”bråk” är meningsfulla och leder framåt.

Vi tänker så lika och är så lika. Allt är så självklart. Inga spel. Vi pratar med varandra, inte till varandra. Bla bla bla bla… Ni vet… klyschor, klyschor.

Men det funkar.

För åtta år sedan var vi 18 och snart 18 år och satt på mitt rum och pratade om politik, musik, dataspel, djur, alkohol, veganism och andra viktiga ämnen (jag hade total utfrågning hela dagen för att få reda på om han hade vettiga åsikter och värderingar – det hade han!). Då var vi unga och hoppfulla inför framtiden.

Nu är vi 26 och snart 26 och bor i vår fjärde gemensamma bostad (en fyra på 80kvm), har ett barn (och planer på minst ett barn till), 4,5 års studier, extrajobb, ett fast jobb och ett gäng projektanställningar/uppdrag, är gifta sedan snart tre år och har gått igenom många saker tillsammans.

Vi har inte likadana kläder som då (F sparade ut till långt svart hår och gick i pösiga skjortor och jeans, idag är han trendig it-nisse med märkespikétröjor), lyssnar inte på samma musik som då, har inte samma kompisar som då, gör inte samma saker som då, längtar inte efter samma saker som då (storslagna resor och äventyrsdrömmarna har ersatts av en önskan om lugn och ro) och är inte samma personer som då.

Men vi har utvecklats åt samma håll och det är jag jätteglad över!

Jag visste inte att Fredrik var min blivande man och livsvän när jag träffade honom (det tog flera år innan jag vågade ”binda mig” i tanken). Men det var ju något speciellt med honom. Det visste jag.

Jag och Fredrik – okt 2002 – då hade vi varit tillsammans i 11 månader.

Jag och Fredrik på vår bröllopsdag 17 februari 2007 (inte ett av de riktiga bröllopsfotona – de har bättre kvalitet) (här låg Mollan skrollan och skvalpade runt i magen. Men det visste jag inte då. Det kom fram två dagar senare när jag vågade ta ett graviditetstest (en vecka efter beräknad mens).

Tre dagar innan vår sjuårsdag – alltså nov 2008. Så här ser vi ut idag om man bortser från mina glasögon och att Mollys blivit ett år äldre.

Stora fördelen med lägenhet

Jag blir allt mer nöjd med att bo i lägenhet. Det trodde jag verkligen inte först, för jag har alltid varit en husmänniska och jag vantrivdes med att bo i lägenhet tills jag flyttade till min nuvarande fyrarummare i augusti i år. Men nu när vi inte bor så trångt längre så känner jag att det är jätteskönt att inte behöva ha så mycket att göra med boendet. Om något går sönder ringer vi värden.

Särskilt skönt känns det när man ser alla lövhögar, snöhögar och gräsmattor som växer som attan.

Sen finns det ju tre månader om året då man är tokavis på alla med egen grön plätt, men det får jag leva med några år till.

Under småbarnsåren känns det för mig skönt att inte behöva göra mer än nödvändigt hemma. Det finns så lite tid ändå. Jag har verkligen inte tid/lust/ork till att klippa gräsmattan, sortera ogräs, kratta löv och renovera.

(men sen om några år när man har skolbarn som bara leker med sina kompisar hela helgerna/kvällarna, då kan jag se tjusningen med att ha sin egen täppa att rå om).