Sprall, sprall, sprall…

Hoppas jag får på mig jeansen snart också! (jag har bara supertighta jeans nästan, så jag jobbar på det)

Hon är vaken mer tid sen någon vecka tillbaka, hon vill leka och smaka på saker. Hennes kropp spritter och hon vill spralla på golvet. Sparka, peta, dra, sprätta och åma sig (fast hon kommer ingenstans förutom runt från mage till rygg).

Babygymmet har plötsligt blivit mycket uppskattat och hon vill gärna vara med när jag och Molly leker.

Därför har jag gjort i ordning en hörna i vardagsrummet. Inte för att 3,5-månadersbebisar behöver leksaker, men det är skönt med säkra barnvänliga grejer som inte går sönder. Och allt ska ju in i munnen nu, så det är bra med dreggelvänliga grejer.

TV-skyddet är numera lekmadrass på golvet. Om sisodär 4-6 månader antar jag att det behövs bättre på TVn igen.

Sen sover ju inte alltid Stella som en klubbad säl i barnvagnen längre. Tidigare idag började hon gnälla, men när jag fällde ner suffletten och tryckte in en kudde under henne så att hon kunde halvsitta så gick det bra. Hon spanade på omgivningarna hela vägen hem. Med Molly bytte vi till skålade sittdelen med halvliggande läge redan vid 4 månader och med Stellas humör blir det nog något liknande även denna gång. (om hon är stabil i ryggen vill säga).

Det är mysigt när barnen är så här stora att man kan hitta på roliga grejer tillsammans!

Jag har rätt många kollegor som är i 25-40-årsåldern som inte har barn, så jag har en ganska kvalificerad gissning.

Först så hade jag ju längtat barn väldigt mycket. Min biologiska klocka började klämta redan när jag var 22 år och det är ganska tidigt i Sverige idag (även om det inte alls är ovanligt, särskilt inte om man surfar runt på de unga mammornas förlovade land – Familjeliv).

Jag och Fredrik levde ett aktivt liv som studenter. Vi tränade på gym, lajvade, LANade, hade spelkvällar och umgicks med kompisar och familj. Vi var studenter och drömde om att resa. Jag minns tydligt sommaren vi spenderade i lägenheten i Frölunda. Vi funderade mycket på om vi skulle studera klart, skaffa jobb, resa klart och sen försöka få barn eller om vi skulle få barn först för att vi inte orkade vänta så länge. Det blev det sistnämnda. Längtan är så stark.

Men nu tar vi bort längtan då.

Så vi hade nog rest en del. Typ flera gånger per år som många av mina barnlösa kollegor gör. Det är inte klokt vad de reser. De åker till Australien, luffar runt i Sydostasien, drar till New York, Island och åker på weekendresor till ”Barca”, Italien och Berlin. Vissa reser 3-4 gånger per år. Jag har mängder med resor jag vill göra (Mexico, Sydamerika, Sydostasien, Japan, Egypten (pyramider m.m.), Island, Kina igen, Indien, USA osv.) men det passar inte så bra ihop med barnen så jag väntar. Nu är planen att göra enklare resor fram tills barnen blir större, men framför allt kommer vi nog resa mer när barnen är tonåringar eller när de är vuxna. Ser snarare att jag och Fredrik åker själva när vi är i 40-50-årsåldern och uppåt. Så det är ett tag kvar. Men resa ska vi!

Vi hade nog umgåtts med andra barnfria par (nä, jag säger inte barnlösa), gjort roliga nördaktiviteter och sett mycket på film och spelat tv-spel. Vi hade kunnat gå på olika evenemang som Filmfestivalen, mässor osv. och gått på bio oftare. Visst funkar det med barn men det är ju det där med barnvakt. Man drar ju inte varje vecka direkt…

Vardagen hade nog varit lite tråkig. Vad ska man göra när man kommit hem och allt hushållsarbete är klart? Ja, då får man antingen ägna sig åt sociala kontakter, träning eller…det som nog många hamnar framför…massmedier. Datorn, TVn, telefonen, tidningar, böcker.

Nu när jag har barn tycker jag att jag får det i en alldeles lagom dos, men jag minns känslan av meningslöshet i allt surfade och tv-tittande från innan jag blev gravid med Molly.

Helt plötsligt har man ju eooooooner av tid.

Ibland längtar jag tillbaka till tiden före barnen. Drömmer om allt roligt vi gjorde då. Eller tänker att alla är lyckliga som bara kan dra iväg till filmfestivalen, LAN eller på roliga resor. Det är så mycket enklare utan barn.

Men sen minns jag alla trökiga kvällar framför datorn eller TVn när jag och Fredrik var själva. Vad pratade vi om på den tiden? Hur gick dagarna framåt?

Livet med barn är otroligt actionfyllt och kärleksfullt. Ibland är det piss, ibland är det tokroligt och sen blir det varm-i-hjärtat-mysigt. Att hänga tvätt är tradigt, att hämta mat till barn som inte äter upp är irriterande, att trösta skrikiga, övertrötta bebisar är jobbigt. Men allt det roliga och härliga väger ju upp med råge. Några leenden från Stella och jag blir alldeles salig.

Är meningen med livet barn? Nej! Men det ger åtminstone mitt liv mer mening i alla fall.

Älskade ungar

Så vi avvaktar och fortsätter rensa näsan. Jag kunde gå till barnmedicinska och kolla henne igen om några dagar.

Phu!

Idag gick det på 3,5h istället för 5,5h så det var ju okej ändå.

Ska se om vi kan få medicin och/eller inhalator med hem idag. Funderar på om Stella utvecklat förkylningsastma? Eller är det bara trånga luftrör? Tur att Molly blir hämtad idag.

Vi märker ju snabbt om Stella varit i nya miljöer, träffat mycket folk eller utsatts för mycket intryck. Hon blir skrikig och orolig.

Men det är ju inte säkert att hon är en HSP. Men det ska bli spännande att se. Det låter ju inte helt otroligt i alla fall med tanke på hennes föräldrar.

Molly är däremot inte en HSP. Hon är helt annorlunda än Stella, eller någon av oss faktiskt. Hon kan hålla igång, vara ute på evenemang, umgås med folk hela dagarna och ändå orka med mycket mer. Det måste vara i stil med julaftonsfirande på två ställen med massa folk och aktiviteter hela dagen lång för att hon ska bli stressad och påverkad. Men vem blir inte det?