Utveckling

Det händer verkligen grejer just nu. Denna vecka har jag vaknat 10.15, 10.00, 8.00 och 9.30. (De två sistnämnda blev jag väckt, men jag behövde inte somna om. Igår sov jag 25 min på dagen.)

Normalt sett vaknar jag 11-11.30 så nio-tio är verkligen tidigt. Jag tror att sömnkvaliteten är bättre (tack Atarax) och att jag har fått ett mindre sömnbehov. (Somnar runt 01.)

Jag har också mer energi sen nån vecka, men jag vet inte om det beror på adrenalin/stress eller om det är riktig energi. Det märker jag efteråt så så att säga… (när jag kraschar… ;-/).

Men jag försöker vila ändå för att inte ta ut mig.

Jag blev ju jättestressad av Försäkringskassan (Fk) när de ringde i tisdags och tyckte att jag redan borde bestämt mig om rehab (när läkaren jag träffade i måndags tyckte att jag kunde ta hela hösten till det).

I onsdags gick jag t o m ut och sprang eftersom jag ville avreagera mig och få utlopp för stresshormonerna. (En del av min traumaterapi – att fysiskt göra motstånd när jag känner mig fångad i en situation.)

Igår ringde jag och F till FK och lade fram några förslag. Det kom fram att FK-handläggaren inte är buffel som inte hade lyssnat på mötet utan att han istället är medveten om vilken tid såna här grejer kan ta. Han ville börja i tid så att det är klart när jag väl är redo. Det låter rimligt.

Så första valet av förrehabiliterande åtgärd är Grön rehab (trädgårdsterapi). Men det är populärt så jag har ingen större förhoppning där.

Nummer två blir Aktiv i centrum som är ett program där man med stöd av fysioterapeut tränar gratis på gym 2 ggr/veckan i åtta veckor.

Låter ju rimligt. Dels älskar jag att träna (när jag inte är utmattad) och dels blir det nog mindre utmattande eftersom det inte handlar om att sitta i cirkel i en grupp och prata och greja. Två gånger i veckan är också lugnare än tre som många andra program har. Och träning är ju jättebra för både kropp och hjärnan.

Men hoppas att det inte startar förrän efter jul eller när jag känner mig redo.

Poängen med dessa program är att man ska komma ut och göra saker, vänja sig vid att ha en tid att passa (och inte bli för uppstressad av det), att vara borta/upprätt några timmar, orka åka kollektivt och vara ute bland folk osv. Det är en slags träning inför att börja arbetsträna.

I onsdags sov jag ju föresten i övernattningslägenheten för första gången. Det kändes stort. Dagen efter fick jag hindra mig själv från att ta ut mig för mycket. Eftersom jag mycket sällan är i stan så har jag alltid mycket grejer jag borde fixa/köpa, men eftersom jag skulle till psykologen så fick jag stoppa mig själv.

Det blev en promenad till en konstnärsaffär eftersom jag hade akut slut på akvarellpapper. Sen gick jag inte och köpte gympapåsar till barnen (pga trasiga hemma), tights, strumpor, tröjor och byxor till mig (gah, allt är sönder hemma typ) och sen bibban på det. Får ta lite i taget istället.

Sen var det psykologen men det blir ett eget inlägg.

Annonser

Nästan-analog kväll

Pratade med Fredrik nyss och sa att han skulle klättra på väggarna i denna lägenhet. ”Nä, det skulle nog vara jättebra”, sa han men jag sa att han inte skulle få ha någon dator eller TV och inget wifi. Och det skulle tydligen vara sämre.

Nä, men ärligt talat. Tiden går rätt långsamt. Har varit på väg ut på stan några gånger, men inget är ju öppet så här en sen onsdagskväll.

Så jag har lagt upp kvällen så här:

19.10 – lämna böcker och låna serieböcker på bibban i stan

19.20 – anländer till lägenheten, packa upp.

19.30 – surfa lite (ok, vi tar inte alla detaljer)

19.45 – läsa seriebok

20.30 – måla tavlor

21.05 – äta kvällsmat

21.20 – läsa seriebok

21.35 – prata med F i telefon

22.50 – blogga (där är vi nu)

Nä, tiden går ju rätt långsamt när man är analog.

Hemma sitter jag ju inte vid datorn hela tiden heller, men där grejar jag med hushållet, tar hand om barn, är utomhus, umgås med djuren osv. Här finns liksom inte så mycket.

Men det är bra det. Varva ner totalt.

Nu är jag i lägenheten och jag ska sova här i natt. Känns konstigt. Det var för övrigt väldigt underligt att åka in till stan vid sju på kvällen när det var mörkt ute. Jag är aldrig ute i mörkret utom nov-feb när det är mörkt typ jämt. Detta beror både på att jag är utmattad och sällan utomhus och på att jag är rädd för överfall (pga been there och pga nåt man tyvärr bör vara som icke-man).

Det känns som en evighetslång tid kvar tills jag ska lägga mig. Vad gör alla singlar och barnlösa?

Normalt sett städar jag köket, hänger en tvätt, hjälper till med läxor, spelar Overwatch 40 min, nattar barn ca 60-80 minuter och sen ser jag och F på TV en halvtimma innan jag packar ihop vid elva.

Idag är det enda som finns på agendan att äta kvällsmat (som jag har tagit med).

Ingen TV, ingen dator, inga barn.

Men jag tänkte underhålla mig med följande:

(Målargrejer samt en stor bunt serieböcker som jag nyss lånade på bibban.)

Så det blir nog bra.

Målet är ju att verkligen gå ner i varv. Känna tystnaden och att ingen pockar på min uppmärksamhet och ställer krav.

I morgon tänkte jag köpa fler akvarellblock, för jag målar ju ut dem hela tiden och sen kommer F och så ska vi ringa Försäkringskassan (jag behöver stöd så att jag inte blir överkörd).

På eftermiddagen ska jag faktiskt till en psykolog!

Jag var ju hos läkaren i måndags och redan idag ringde en psykolog med en återbudstid åt mig. Hon chansade eftersom hon såg att jag är sjukskriven och nog har lättare att komma ifrån. Jag är även uppsatt på reservlistan vid kommande återbud.

Känns bra att komma igång med (trauma)terapin direkt (verkar det som!

Lugnad och sen stressad

Igår var jag på läkarsamtal igen för avstämning och jag kände mig så lättad efteråt. Läkaren sa att han sett hur jobbigt mötet med Försäkringskassan varit för mig och han poängterade att vi ska ta det väldigt lugnt nu. Jag blev fortsatt sjukskriven 3,5 månader (länge!) och han uppmuntrade mig att kolla på nåt rehabiliteringsprojekt i veckan eller så. Målet är att gå på ett första möte nån gång i vårvinter.

Idag ringde Försäkringskassan och då lät det förstås helt annorlunda. Det har gått två veckor sen vårt möte och han tyckte i princip att jag borde ha valt vid det här laget och att han annars får göra det åt mig.

Jag bad om att få kolla på det igen eftersom jag inte tyckte att det finns så mycket konkret info på webben och han sa att jag måste återkomma inom några dagar.

Läkaren tyckte att jag kunde be om tips från arbetsterapeuten, diskutera med min man osv. men det hinner jag ju inte om jag måste återkomma denna vecka.

Jag tittar nu igen och nä, infon är otroligt ospecifik. Har hittat två program för boende i min stadsdel, men de ligger vid Järntorget och det är en bra bit att åka för mig som blir stressad av att pendla. (Min frisör finns nära Järntorget och den utflykten däckade mig flera dagar.)

Det finns också Grön Rehab i min stadsdel, men min arbetsterapeut är ansvarig för den och dels är det väldigt få platser och dels så sa hon rakt ut att jag absolut inte är aktuell för det, jag är alldeles för sjuk.

Och ja, jag är alldeles för sjuk för att ta mig iväg på en gruppverksamhet tre dagar i veckan på 2-3 timmar per gång. Det blir ju cirka 3-4 timmar inkl. resvägen och det skulle alltså däcka mig flera dagar efteråt. Huuuuuur är det tänkt att jag skulle klara av tre gånger i veckan och sen ytterligare något vårdbesök i veckan (brukar det bli)? Nä, det går inte.

Jag hoppas verkligen att jag får mer energi snart så att jag klarar av att börja i detta innan Försäkringskassan utförsäkrar mig. Försäkringskassan verkar väldigt envetna medan läkaren agerar medlare.

Här är ett av programmen:

DISC vänder sig till dig som är mellan 18 och 64 år och som på grund av psykisk ohälsa eller psykiatrisk funktionsnedsättning behöver ett samordnat individuellt stöd för att närma dig arbete eller studier.

Tillsammans gör vi en plan för hur du ska stärka din arbetsförmåga. Ambitionen är att du inom ett år ska ha kommit igång i praktik, studier eller arbete. Vi samarbetar med ditt nätverk, t.ex. vårdgivare, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Vi finns för dig som:

• Kan och vill delta aktivt i arbetslivsinriktad rehabilitering
• Är mellan 18 och 64 år
• Bor i någon av stadsdelarna Majorna-Linné, Centrum eller Örgryte-Härlanda.
• Har etablerad kontakt med sjukvården (om det behövs)
• Vill arbeta eller studera och därmed få en förändring i vardagen
• Behöver stöd för att närma dig praktik, arbete eller studier
• Inte har ett aktivt missbruk

Så det får väl bli nåt sånt.

Men blir ju otroligt stressad när Fsk vill att jag ska ringa tillbaka asap och att han säkert vill skicka ansökningen asap också.

Men det som kommer att hända i så fall är nog att jag går på ett första samtal och de kommer inse att jag är för utmattad.

Är rädd för att hamna mellan stolarna. Att Fsk ska anse att jag är redo medan läkaren och alla andra tycker att jag är för sjuk. Fsk kan ju dra in sjukpennigen bara sådär om deras experter anser det. Det finns t o m kontor som premierar extra tuffa handläggare som utförsäkrar extra många.

Så det känns ju rättsäkert och bra…

Nä.

Får så ont i magen av detta.

Men får fokusera på:

1. Allt sånt här brukar ta lång tid (utom FK).
2. De kan inte tvinga mig. Det ”enda” de kan hota med är indragen sjukpenning och jag har ju sparat så att jag klarar mig. Dock förlorar jag SGIn och det är inte bra.
3. Läkaren stöttar mig.
4. Arbetsterapeuten stöttar mig och hon har stor erfarenhet av andra i samma situation.

Gråååt!

Men får trösta mig med att de allra flesta blir stressade av FK när de börjar jaga en. Det här har inte bara med min ångest att göra. Det ÄR jobbigt för typ alla. *klapp klapp klapp på axeln*

Ps. En bra sak är iaf att läkaren skulle kolla med psykologerna om hur jag kan få lämplig traumaterapi pga ptsd. Hoppas på ordentlig hjälp med det. Skulle spara så mycket energi och ångest om den biten kunde lösa sig.

Nya serien

Kvadrupelpostar och pytsar in nya serien här också. Så här upplever jag och många autister med mig det sociala livet.

Varför är ni så krångliga för, ni icke-autister?? ;-P

En ny möjlighet

Idag var jag och tittade på en övernattningslägenhet som jag ska dela tillsammans med några andra (man bokar den). Den är pytteliten (ca 25 kvadrat) men väldigt mysig, tyst och harmonisk.

Där finns ett litet rum med säng, bäddsoffa, fåtölj och skrivbord. En liten köksdel med kylskåp, micro och köksho (ej kokplattor) och ett litet badrum med dusch.

Jag tänker att jag vissa eftermiddagar tar med barnen ner till stan efter skolan och så kan de åka med F hem när han slutar jobbet.

Sen kan jag vila, måla, yoga eller göra något ärende på stan. Lägenheten ligger i centrum så om jag behöver köpa något så kan jag köra en snabb in-ut. Kan sova över eller åka hem till nattningen eller senare.

Tänker även att jag kan använda lägenheten som mellanlandning om jag har något längre ärende i stan. Så kan jag vila en stund innan jag åker hem. Eller jobba i avskildhet en stund sen när jag börjar jobba.

Kommer nog att bli jättebra. (Har vetat om det ett tag men inte velat skriva om det förrän allt blev klart.) Är väldigt glad över denna möjlighet. Hoppas att det kan bli en nyckel till att bli frisk(are).

Åldersnoja

Jag börjar bli rejält åldersnojig. Inte att jag inte gillar att vara 35 år, men för att tiden går så himla fort. Jag är inte rädd för att bli äldre och ser fram emot 40-50-60-årsåldern, men det gnager i mig att jag redan är 35 år och inte än lever ”på riktigt”. Jag är sjuk.

Jag tänker på de två barnen jag har som blivit så stora. Molly fyllde 11 år i onsdags och Stella blir 7 år idag. Jag har dem bara till låns hemma hos mig. Knappt innan jag hunnit blinka kommer de att vara 20 och 24 och ha flyttat hemifrån. Så känns det. Jag måste njuta av varje stund nu, så länge de fortfarande vill umgås och kramas.

Jag vet inte om det är för att jag blivit äldre eller för att mina dagar är likadana, men det skrämmer mig att tiden går så fort.

Jag vet ju att tiden accelererar ännu fortare med åldern och undrar då hur ett år i femtioårsåldern kommer att kännas?

(Det sägs att dessa tidsperioder upplevs som lika långa: 5-10 år, 10-20 år, 20-40 år och 40-80 år.)

Jag ser andra tidiga 80-talister och funderar kring vad de har åstadkommit i sina liv. Många har en bra karriär, är småbarnsföräldrar och förverkligar sina drömmar (men andra är ofrivilligt barnlösa, ofrivilligt singlar och inte välmående, jag vet).

Men å andra sidan kunde jag suttit på ett tråkigt jobb och känt att livet runnit ur fingrarna på mig där istället. Jobb är ju inte allt även om jag längtar så förbaskat. Det finns andra värden i livet som jag får mer tid till när orken är låg (djur, natur, sömn, barnen osv.).

T ex har jag fått en liten nyckelpigskompis som attacklandar på mig varje gång jag går ut på altanen (dvs. det har hänt två gånger, två dagar i rad). Den har 15-16 prickar och jag har hittat den på mig inte mindre än fyra gånger.

Vi skojar om att den tagit över uppdraget att hålla mig sällskap på dagarna nu när flugan som gjorde det de föregående veckorna signat ut pga hög ålder (låg på rygg med korsade ben på hallgolvet idag).

Så det finns ju andra värden i livet också. Det är väl mest att jag känner att livet slösas bort här i sängen.

Men vem skulle inte tycka det efter fem år? (Varav 3,5 år på heltid.) Tur att jag har Pebbel-projektet iaf.