En vecka till

Stella ska gå i simskola med klassen två gånger i veckan i fem veckor nu. Jag tycker att det är jättebra att Göteborg stad erbjuder gratis simundervisning till alla nollor och tvåor (för de skolor som antar erbjudandet). Det är lätt att simkunnigheten blir en klassfråga annars eftersom det är dyrt och kräver logistik om föräldrarna ska ordna det själva. (Jag gick en intensivkurs när jag var runt 6 år, men jag lärde mig ej simma. Sen lärde jag mig av föräldrarna istället. Mina barn har gått ett år vardera, men lärde sig simma på Kanarieöarna (när de gick termin två. Stella kan alltså simma, men det är bra med mängdträning.)

I morgon ska jag och Stella fixa ett nytt pass till henne. Förr var det kölappar som gällde och jag minns att jag väntade tre timmar en gång när jag var 17-18 år. Numera gäller tidsbokning och det är skönt. Så vi sticker ner till stan efter skolan.

Igår hade vi en jättetråkig, men viktig dag. Vi gjorde årets tur till återvinningscentralen. Vi lastade en stor Volvo kombi full med skräp och prylar som skulle till secondhandaffären som ligger där.

Det som skulle slängas var en gammal skruttig dockvagn, en gammal parabol, två trasiga trädgårdsstolar beyond räddning, ett bilbatteri, en massa farligt avfall, två sunkiga mattor, glödlampor, trasiga elektronikprylar osv. Ja, som sagt: allt vi sparat undan i ett år skulle med.

Efteråt lastade vi bilen full med vanlig återvinningsgrejs som plast, papper, kartong, glas osv. och körde ner till insamlingen. Det har nämligen legat en massa i carporten efter senaste födelsedagskalasen resp. kartong från de möbler vi köpte till huset. Vi har inte legat i fas med att slänga så att säga. Huu! Skönt att bli av med allt.

Men man saknar ju tiden när vi bodde i lägenhet och hade returstationen på gården. Nu har vi 7-10 minuters promenad de två närmsta och man kånkar inte gärna dit en massa påsar för hand.

Feelgood-böcker

Jag har lyssnat på en del feelgood i mina dagar eftersom det är lättast att somna till böcker som inte upprör eller är spännande.

Men är det inte alltid typ:

”…[peppigt namn] har gjort slut med sin kille/förlorat jobbet och ärver en butik/café/stuga på Gotland/landet/skärgården. Där träffar hon äldre dam/gubbe som hon blir vän med och hon träffar även en lite vresig snygg hantverkare/granne som hon så småningom blir kär i. Men DET FINNS HEMLIGHETER! Och det blir förväxlingar. Och Stella/Filippa/Jenna måste fundera över sina prioriteringar i livet. Är det inte dags att skippa Stockholm för det lugnare livet på landet/i skärgården tillsammans med hunken som inte var så sur när man kommit honom in på livet?”

Typ så.

Därför gillar jag de lite mer ovanliga bokidéerna som Camilla Davidssons serie om tjejen som går pilgrimsvandringen i Spanien. Eller Susanne Brijkers ”Mannen som hyrde en familj” eller Kerstin Brunk Holmqvists myspysiga historier om pensionärer.

För övrigt så stör jag mig på att alla feelgoodkaraktärerna ska vara så himla generiska och normiga. Det är väl för att alla kvinnliga läsare ska kunna identifiera sig med dem. Men jag kan aldrig identifiera mig med dem. Och det gäller det mesta inom populärkulturen. (Men Atypical säsong tre på Netflix är ett stort undantag! Där finns både autister, nördar och icke-feminina tjejer!)

Snälla feelgood-författare: variera er! Jag kan inte somna annars. 😩

Att bli äldre

När jag var runt 22 år tänkte jag att nu var jag på toppen av livet rent kroppsligt. Sen skulle det bara bli värre. (Vilken tur att jag gifte mig där vid 23 års ålder så att bröllopsbilderna blev idealiska! ;-P)

Nu är jag 36 och känner mig helt klart inte ung längre. Inte gammal, men klart äldre än andra som gillar samma saker som jag (nördar och gamers).

Jag trodde att det här med att bli äldre mer skulle handla om rynkor och grå hårstrån och sånt. Men jag har bra gener, en hud med mycket god läkeförmåga och är autist*, så jag har knappt några rynkor alls.

* = det sägs att autister generellt ser unga ut och har färre rynkor och ålderstecken. Vet inte varför, men hjärnan och tarmbakteriekulturen är ju annorlunda, så det finns väl nån förklaring. Vissa tror att det beror på autisters blanka ansikten med få ansiktsuttryck, men den grejen stämmer ej in på mig.

För min del handlar åldrandet mer om saker som att behöva gå på toa varenda eviga natt. Att inte kunna sova på golvet/marken på ett LAN eller lajv längre utan att det krävs rätt kudde, madrass och täcke och temperatur och mörker och ljudbok och allt det där.

Jag minns LANet när jag helt enkelt lade mig under bordet och sov några timmar medan resten av gänget spelade vidare. Det hade jag aldrig kunnat göra nu efter 30. Kroppen skulle domna bort direkt.

Att åldras handlar även om att bli osynlig för den manliga blicken och det är fantastiskt skönt. Jag har aldrig velat synas och har alltid gjort mitt bästa för att inte dra blickarna åt mig (inget smink, ingen feminimitet, inga klackskor eller urringningar osv.) Mellan cirka 13-25 års ålder kunde jag inte ens med dessa medel undvika folk (män) som glodde. Men nu efter småbarnsåren och med stadiga mörka ringar runt ögonen (trots att jag sovit tillräckligt i många år) och tråkig frisyr så är jag helt enkelt inte intressant längre och det är så skönt.

Jag har hört att färgglatt hår och tatueringar är male repellers (frånstötande) så får väl skaffa mig en fet tatuering i ansiktet eller nåt om inte min turkosa lugg räcker sen när jag börjar röra mig mer bland folk igen. ;-P

Någon sa också att man blir mindre känslig för vad andra tycker med tiden. Och det stämmer nog.

Jag har ju alltid gjort som jag velat ändå eftersom jag som autist följer min inre övertygelse så till den milda grad att jag hellre blir utstött än faller för grupptryck som inte känns rätt för mig. Men jo, det är skönt att inte bry sig lika mycket.

Och jag upplever att andra inte frågar lika mycket längre heller. Eller så är det för att jag är sjukskriven?

Men tänker att folk i 15-35-årsåldern får mer frågor om vad de ska studera, jobba med, om de träffat nån, om de vill gifta sig, när de ska ha barn (suck!), flytta till hus osv. Men om man klarat av allt det där så verkar folk ha mindre åsikter. Eller? (Eller är det bara för att jag träffar så lite folk numera?)

Om 3,5 år fyller jag 40 år och det känns läskigt. Det är liksom lite pinsamt att vara 40. Inget man är stolt över direkt. 50 är mycket coolare. Men 40 vill man helst bara släta över.

Men jag är ju i varje fall ingen ungdom längre. Ingen ung vuxen. Jag är helt klart vuxen.

Trots det känner jag mig inte stor när jag går på skolgården. Då känner jag mig som en storasyster till högstadieeleverna. Kan inte fatta att mitt barn börjar där nästa år. Och att jag är över dubbelt så gammal som de i Skam.

Men jag tänker att min upplevelse nog skiljer sig från många andras. Som autist är jag både barnslig och lillgammal på samma gång.

Men vissa saker är nog ganska genomgående tror jag.

Jag har sagt till Fredrik att om jag börjar fyrtioårskrisa så får han stoppa mig. Så himla pinsamt med de som tar mc-körkort, börjar stå-uppa helt plötsligt, skiljer sig och ska börja leva livet och allt det där bara för att de ska fylla fyrtio, femtio eller sextio. (Man får gärna göra de där grejerna, men det känns så tillgjort om det är pga åldersnoja.)

I det stora hela så trivs jag nog rätt bra med att åldras och trots fem år i sängen så känner jag att jag hunnit med det viktiga. (Men jag kan förstå att andra får åldersnoja om de inte lyckat pricka av sin lista.)

Dygnsrytmen är bananas

Dygnsrytmen denna vecka har varit helt knasig. Jag har överansträngt mig en period och haft mycket värk i benen så att jag har svårt att komma till ro och somna (tar värktabletter). Tror att värken kommer från min överspända kropp (body armoring).

I måndags låg jag vaken på morgonen och vaknade sen och gick upp vid halv två-två!

I tisdags var jag tvungen att väcka barnen eftersom F åkt till Stockholm och därmed låg jag vaken lite extra på morgonen. När jag varit uppe ungefär två timmar på eftermiddagen så stensomnade jag igen och sov utmattat 2,5h och vaknade halv sex. Det var den dagen det…

Eftersom F sov i Stockholm i natt så behövde jag väcka barnen även i morse. Jag somnade nog inte förrän 02.30 och sen vaknade jag tio i sju. Följde Stella till skolan eftersom Molly blivit sjuk och somnade om först vid tiotiden (tar alltid lång tid att varva ner om jag måste lämna på morgonen).

Eftersom jag även måste hämta Stella idag så satte jag ett larm på 14.00. Tänkte att det vore extremt om jag sov ända till två.

…men det gjorde jag och nu försöker jag piggna till innan jag ska till skolan igen. 😩

Som tur är är detta en undantagsvecka. Fredrik reser sällan iväg och sover över i tjänsten numera. Förr hände det nästan varje månad, men nu var det tydligen en ovanligt viktig grej. (Och jag håller med.)

Jag har ju mått lite bättre en tid, men nu kommer utmattningen tillbaka. Ritade den här intutitiva bilden häromdagen. Jag är bara så trött. Mentalt och fysiskt.

Men jag jobbar varje dag med en ny metod som kan minska min ”body armoring”. Läste att det oftast handlar om känslor som lagrats i kroppen som man inte klarar/klarat av att släppa ut. Så nu provar jag att ”meditera” och känna känslorna i kroppen (känns som smärtor/ångest typ) och andas lugnt samtidigt. När jag känt känslan en stund så försvinner den och jag kan börja med nästa.

Jag har gjort så några veckor och hittills fått samma effekt som när jag tog muskelavslappningsmedicinen i våras. Dvs. jag kan helt plötsligt slappna av med vilje.

Efter en liten stund spänns musklerna igen, men det går att slappna av. Det var evigheter sen det gick med vilje.

Det som dyker upp är ofta ångest, skräck och en himla massa ”jag orkar inte leva längre”-känslor från mina depressioner runt 17-19 års ålder. Även en del känslor från barndomen.

Förvara inte era känslor i kroppen, hörni! Det är väldigt skadligt.

Jag tänker att det är ett av de största problemen i världen. Folk lär sig inte hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Sedan blir de antingen aggressiva eller deprimerade och många missbrukar mat/alkohol/spel/droger/sex och andra verklighetsflykter. Det är få människor i västvärlden som stannar upp och vågar känna efter.

Dessa två har jag gjort för Pebbel Art-projektet.

Vecka 48

Ska väl göra en slags veckouppdatering eftersom det inte blir särskilt många inlägg på någon av mina kanaler. Det händer inte så mycket just nu, i alla fall inte av vad jag kan berätta.

Jag är färdig med inredningsrokarden hemma så när som på en tavla i Stellas rum. Det blev mycket bra. Mer om det senare.

I övrigt är jag mentalt sliten. Inte extremt utmattad, men väldigt trött mentalt. Det är jobbigt att kämpa hela tiden.

Och vädret/mörkret gör det ju inte bättre. 3,5 månader kvar till mars.

Vi har åtminstone bokat en resa i januari, det är en livlina för mig med SAD (årstidsbunden depression). Ja, jag vet det är kasst att flyga. Men vi har iaf minskat vårt flygande med hälften (tågresor till Norrbotten) och vi är minimalister och köper minimalt med kläder och prylar. Och vi äter ej kött. Men jag vet. Flyg är fortfarande dåligt.

Guilty pleasures just nu är att läsa Bloggbevaknings blogg och alla kommentarer om Blondinbellas spruckna luftslott och en viss Wallins alla lögner (Haveristernas podd). Har följt Blondinbella och Bloggbevakning ett tag och hört folk prata om luftslottet i minst ett år och nu kommer det. Ja, och Bonde söker fru. Det ser jag med Molly. Men nån slags verklighetsflykt behöver jag.

Molly har dragit igång ett rollspelsgäng som ska spela Drakar och Demoner. De sitter och gör sina spelfigurer i köket just nu. Äter nudlar och steker plättar gör de också. Hela tiden.

Familjen har också en rollspelskampanj i gång. Jag spelar en mänsklig hantverkare som är helt värdelös på att slåss. I förrgår fick hon in en träff av typ tio. Tänker att hon mest står och viftar. Eller så har hon värdelös öga-hand-koordination (spatialt seende) precis som jag? (Man ska slå under 31 på en 100-sidig tärning i mitt fall för att träffa med kortsvärdet). Tur då att vi har Stellas vargfolkjägare Tusse som drämmer till med sin morgonstjärna och krossar skallar på monstren… Molly har en uråldrig alvjägare som är 150 cm kort och rätt fattig.

Ligger i sängen mellan ca 00-13 på dagarna och sen en stund till på eftermiddagarna. Men tack vare att jag sover ut nästan varje dag (9-10h sömn) så är jag inte lika utmattad som tidigare.

Längtar ihjäl mig efter att få träna, arbetsträna, göra roliga utflykter och träffa kompisarna.

Just nu lägger jag i princip alla ”slottar” på barnens olika vårdbesök. Och alla helger är bokade fram till jul så kommer inte kunna träffa några fler kompisar detta år. 😦 Har flera kompisar jag inte träffat på över ett år eller två och det känns så trist. Men i år har jag prioriterat min systerdotter som fyller 1 år i januari. De växer upp så fort.

Någon sa att livet inte är ett pussel som man ska lägga en gång utan ett evigt tetris där man får försöka passa in allt så gott det går. Mitt tetris är extremt smalt. Det blir fullt direkt.

Jag hoppas på fler slottar snart. Vore skönt att orka mer än ett ärende/vårdbesök per arbetsvecka och en rolig halvdag/kväll per helg-varannan helg.

Halloweenspelkväll med utklädning

I helgen hade vi vår årliga halloweenspelkväll med Fs syskon med familjer. Årets tema var ”onda i fantasi och verklighet” och vi klurade i flera veckor över vad vi skulle klä ut oss till. (Fredrik bestämde sig och klädde ut sig sista halvtimmen innan avfärd.)

Jag gjorde min pyssligaste dräkt hittills. Satt större delen av dagen innan och klippte och klistrade och målade.

Jag blev en Enderman – en av de läskigaste monstren i Minecraft-spelet.

Jag gjorde t o m extra långa armar av träpinnar, kartong och ett par gamla tights.

Här testar Stella dräkten.

Jag blev grymt nöjd.

Stella klädde ut sig till Djävulen och Molly till en genderbend Draco Malfoy från Harry Potter. Hon har tagit ett test som visat att hon skulle ha varit med i elevhemmet Slytherin, så hon beställde en kjol därifrån och sen var valet givet.

Jag ritade tatueringen.

Vi var hemma hos svägerskan E med sambo för första gången och de hade pyntat superläskigt. Väldigt stämningsfullt!

Här kommer hela gänget som var med. (Ett syskon med familj kom ej.)

En medlem ur Björnligan, jag som Enderman, McLeach i Bernard och Bianca i Australien, Madame Medusa i Bernard och Bianca, Fredrik som Light Yagami i Animeserien Death Note, Molly som genderbend Malfoy i Harry Potter, Stella som Djävulen, Fluortanten (och ett barn som Medusa och McLeach kidnappat).

Själva spelkvällen blev väldigt lyckad och vi spelade samarbetsspelet Shadows over Camelot, Once upon a time, Brainstorm (eller Astrid lindgrenspel) och ritade vikteckningar med givna figurer och platser från en kortlek.

Vi hade även en utnämning om den ondaste figuren i gänget och Djävulen vann med Bernard och Bianca-skurkarna på andra och tredje plats. (Själv hade jag satt Fredriks karaktär högt upp på listan. Han finner en anteckningsbok som tillhör en dödsgud och där kan han börja skriva upp personer han vill ska dö inom några minuter. Så han har ihjäl en massa folk i den animeserien.)

Men fluortanten var ju faktiskt ganska läskig och ond hon med… 😉 Vi konstaterade att hon gjorde klassrumsbesök med obligatorik fluorsköljning nån gång i veckan när jag och F gick i låg-mellanstadiet, men inte för E och P födda 1990 och 1992. Får fråga våra andra 80-talssyskon och ta reda på när de slutade komma. Men jag minns att vi jublade! (Och jag har inte använt fluorskölj sen dess. Hu!)

Molly genom tiderna

Molly alldeles nyfödd

Molly 1 år

Molly 2 år

Molly 3 år

Molly 4 år

Molly 5 år

Molly 6 år

Molly 7 år

Molly 8 år

Molly 9 år

Molly 10 år

Molly 11 år

Molly 12 år