Förändringsnoja

30 juni, 2022

Jag har så svårt för när det blir annorlunda. Jag vill ha samma varje dag. Samma vanor, samma mönster. Det kan absolut bli annorlunda ibland, men det är jobbigt när det är utom min kontroll.

Bland annat tycker jag att det är så jobbigt med årstiderna. Mellan nov-feb vill jag att tiden ska gå snabbt för jag vantrivs med mörkret. Mars-september-oktober vill jag ska gå långsamt. Nojar för att tiden går för fort och att jag inte hinner njuta innan mörkret återvänder på hösten.

Och att barnen blir större är också jättejobbigt. I början var det skönt, men nu när mitt yngsta barn blivit en tweenie så sörjer jag. Inga mer barn för mig liksom. Gissar att jag kommer att ta det hårt när barnen flyttar sen. Vardagen kommer att bli så annorlunda. En jobbig omställning för många och särskilt för autister som jag som vill att allt ska vara för evigt. Önskar att jag kunde ha typ en 8-åring för evigt.

Att bli äldre är också jobbigt. Och det var jobbigt att ta studenten och komma ut i arbetslivet. Och jobbigt att hitta ett jobb efter föräldraledigheten. Och att bli sjukskriven och ja, ni fattar.

Det är tufft med stora förändringar helt enkelt. Jag är ju en sån som typ aldrig skulle byta jobb om jag inte blir utkastad. Jag vet vad jag har men inte vad jag får.

Fredrik vill ju flytta, men jag vill inte flytta. Mest pga trädgården och läget. Och allt fint som vi fixat här.

Och jag hatar ju att jämföra mellan olika saker och sakna det gamla. Skulle ha svårt för att flytta utomlands permanent. (Har ju funderingar på att bo utomlands en period, men då kommer man ju tillbaka.)

Jaja. Det är väl normalt att noja över att en månad av de tre sommarmånaderna snart är slut. Men min noja går definitivt till överdrift. Men det är autistlivet. :-/

Men det är bara att leva med det. Just årstiderna är ju cykliska och återkommer varje år så försöker njuta av det när det kommer. Barndomen kommer ju inte igen, men jag får väl hänga med svär/syskonbarnen. Och bara acceptera att det är svårt för mig. Men så är det.


Midsommartiden

26 juni, 2022

Det har varit väldigt mycket nu i juni som vanligt. Jag har knappt orkat promenera eller göra något annat än att vila mellan de grejer jag behövt göra. F har varit borta sex kvällar på tre veckor och några översovningar. Mycket sommarfester, afterworks och sånt som tekniska chefer och styrelsemedlemmar förväntas vara med på.

Men nu efter midsommar brukar det lugna ner sig. Vi skulle firat midsommar med traditionsenlig grill och spelkväll med spelgänget, men några blev sjuka så vi fick dra oss ur. Orkar inte bli förkylda.

Istället firade vi med kompisfamiljen vars kompisar också blivit sjuka. Så det blev en spontanmiddag planerad kvällen före.

Ingen av oss är särskilt förtjust i midsommarmat, dans och lekar så vi åt pokébowl och rabarberpaj med glass. Det var stekhett så jag satt bredvid fläkten mest hela tiden. Var väldigt utmattad så låg på en madrass en stor del av eftermiddagen.

Idag är det sådär kvalmigt och fuktigt. Det skulle blivit åska men det verkar ha dragit förbi. Jag har fläkten i ansiktet hela tiden, annars står jag inte ut.

Läste att en biverkning till antidepressiva är en ökad risk för att bli överhettad. Det skulle ju kunna förklara en del. Som autist stänger kroppen ner när jag blir för varm. Och det blir jag lätt. Då slutar jag prata och kroppen liksom fläker ut sig och jag orkar inte vara. Så fläkt, skugga och kylkläder är superviktigt för mig. Fotbad är bra också.

Det är två veckor kvar till semestern och vi har bara en grej bokad. En tur till vännernas sommarstuga i Lysekilstrakten.

Vi planerar även för en tur till Malmö, men inte mycket är bestämt där än. Jag ska försöka vila så mycket jag kan dessa två veckor så att jag orkar med att resa.

Vi ska träffa en hantverkare på tisdag så om vi har tur kan utbyggnaden komma igång i höst. Vi har letat byggfirma sen i november (lite halvaktivt), men alla är så upptagna. Hoppas att det äntligen blir av nu! Längtar ihjäl mig. Det är så mycket hemma som bara väntar på att få sin riktiga plats. Så mycket som står på vänt. Men det kommer att bli bra.


Att ligga ner

13 juni, 2022

De senaste två dagarna har jag varit helt utslagen av utmattning. Kroppen känns som gele. Orkar knappt hålla mobilen just nu.

Nån sa att man slipper oro när man är i nuet och praktiserar medveten närvaro. Det är något jag försöker. Men det händer ju inte så mycket när jag ligger i soffan, sängen eller på madrassen.

Jag kan stirra på inredningen, på mobilen eller lyssna på nåt, men då somnar jag oftast (och det är ju bra ibland, men mindre bra andra dagar).

Det är bättre på sommarhalvåret då jag kan ligga på madrassen på altanen. Där kan jag titta på golvplankorna och insekter som går förbi. Fåglar på gräsmattan och blommor. Det är härligt.

Jag tänker att människa är gjord för att vara i naturen och bland människor. Inte vid mobilen. Inte ensamma större delen av dagen. Inte ligga still i ett rum oförmögen att röra på sig nästan.

Och självklart är det skönt att sitta med mobilen ibland, vara själv en hel del, ligga ner när man är trött osv. Men jag mår inte bra alls när det blir hela dagarna, år efter år.

Jag mår så oerhört dåligt av att bli så här begränsad. När varje steg blir en kamp och man knappt orkar prata.

Och när jag är ensam med mig själv så här mycket så tänker jag för mycket. Men det är ju mest bara samma tankar hela dagarna.

Jag önskar att jag vore upptagen med ett givande projekt. Att jag kände mening. Att jag hade något nytt kul att lära mig.

Men med undantag för några piggare veckor har jag legat här sen i mars. Då pausades mitt projekt att renovera hemma. Har inte haft möjlighet att återuppta det än.

Men nu är det snart semester, barnen har skolavslutning i morgon och en massa kravfaktorer försvinner. Möten och ärenden och tider att passa osv. Jag hoppas att energin återvänder snart.

Jag önskar att jag orkade göra saker! Jag mår så himla dåligt när jag är så här lealös.


Depressivt

9 juni, 2022

De är så jobbigt de här dagarna när meningslösheten river i en. Jag har på senare tid lärt mig att det är depressivitet och ingen livskris som måste lösas. För oftast mår jag ju rimligt bra, ser klart på situationen och njuter av småsaker i vardagen som djur, blommor, barnen, choklad, bra musik osv.

Men såna här dagar känns allt grått och inget ger nån dopaminkick. Jag har svårt för att jobba, svårt för att ta mig för saker och minsta lilla krav gör att jag vill skrika.

Normalt sett kommer dessa dagar under PMS:en men de botas de flesta månader av höjd medicindos mellan ägglossning och mens. Denna månad har jag dock redan haft flera dagar och det är helt fel tid i månaden. Förra veckan grät jag en massa under flera dagar (jag har såna gråtardagar ibland). Jag pratade med min kompis och fick lite perspektiv.

Men idag är det inget särskilt som gör mig ledsen, så jag är nog bara deppig helt enkelt. Men jag försöker att känna självmedkänsla och ”ta hand om mig själv” som alla säger. Jag hoppar över jobbet, tittar på må bra-TV-program som Bonde söker fru, äter något gott osv.

Eller ja, just idag har jag inte gjort det där. Men jag borde.

Idag har jag istället tagit itu med såna där surdegar som att ringa till vårdcentralen och be om ett recept på medicinen som gör att jag sover bättre på natten. Men jag vet inte om jag får ett recept. Har försökt med ett liknande läkemedel och ringt tre gånger men inte fått receptet pga nån anledning. Så nu provar jag med en snarlik medicin. Jag orkar bara inte gå till läkaren om jag inte måste.

Jag kan ju även berätta om en grej som jag gjorde för ett tag sen, nämligen att jag ”friskskrev” mig. Så nu är jag inte sjukskriven längre. Men jag är fortfarande sjuk.

Men jag orkade helt enkelt inte med fler vårdmöten, krav och remisser. Mitt i värsta tiden efter diabetesdiagnosen ville Försäkringskassan att jag skulle gå på en arbetsförmågeutredning eller vad det nu heter. Och det skulle ju ta enormt med energi. Och jag var ju sängliggande i sex-sju veckor efter diabetestiden på sjukhuset.

Jag har länge velat friskskriva mig, men nu blev det att jag tog steget. Jag jobbar deltid så mycket som jag orkar eller ha uppdrag för (typ 25-50%) och får ut en liten lön som är OK. Jag sparar till pensionen privat sedan några år eftersom jag inte haft det så fett under sjukskrivningsåren. Men Fredrik är ju företagare, så vi klarar oss bra. (Och att han ens kan leva företagarlivet beror ju på att jag är hemma så vi ger och tar.)

Så det känns som en enorm frihet.

Tidigare har jag varit orolig för att SGIn ska försämras, men jag har räknat ut hur mycket jag behöver jobba för att få en SGI som motsvarar den peng jag haft som sjukskriven. Så det känns okej. Jag tänker att jag får våga ta detta steg eftersom FK, läkartider och alla krav inom vården varit ett av de stora problemen i mitt liv. En av de grejer som dränerar mig.

Nu är det bara barnens alla vårdbesök och grejs. Suck! Så himla mycket tandläkargrejer, vård- och skolmöten. Och diabetesgrejerna. Men vi delar på det så gott som det går. Jag bokar om tills jag har max en grej per vecka.

Och när det gäller mitt jobb så går det bra. Jag gör typ sånt som ingen annan orkar göra. ^^ Men det är perfekt. Autister är ju ofta bra på rutinmässiga, upprepande uppgifter så länge de slipper en massa sociala kontakter och grejs.

Fredrik åker på konferensresor, minglar med chefer, håller medarbetarsamtal, har möten hela dagarna och reser till nån av städerna Stockholm, Malmö, Borås, Skövde osv. nästan varje vecka. Han går på massvis med afterworks (inte som avslappning utan representation) och träffar viktiga kunder och VD:ar och shit. Men Fredrik är ju social (även om han är introvert), älskar när det händer saker, har inga problem med att resa och komma på sista minutenlösningar.

Så hans jobb hade jag aldrig kunnat ha. Själv är jag nöjd med att få sitta med mina papper och pricka av, fylla i exceldokument, scanna, redigera en text, sätta in i pärmar osv. Inte så givande kanske, men skönt och avslappnat.

Ibland sitter jag mitt i natten när jag inte kan sova och ofta jobbar jag ute på altanen (har en bra skärm i solljuset).

Jag ska även lära mig testning av webbplatser/appar, för det är tydligen något som inga programmerare vill jobba med. Så det är ju perfekt för mig. 😀 Det var samma sak på informationsproduktionsutbildningen. Jag såg att inga andra där ville jobba med hemsidor, så jag nischade mig ditåt. Jobbade ju även med att göra hemsidor åt småföretag före jag började på webbyrån.

Det skulle vara roligt att ha en arbetsplats och kollegor att gå till framöver, för det kan bli lite ensamt hemma. Men jag är fortfarande för sjuk med för stora sömnproblem för att orka ta mig iväg till stan. Men längre fram kanske? Drömmer ju även om att jobba med folkbildning och informationsmaterial.

Men just nu är jag glad att jag har dessa jobbuppdrag och att jag kan jobba hemifrån och slippa FK. Det är guld värt för mitt tillfrisknande.


Svälja äckliga tabletter

8 juni, 2022

Nu har jag testat några trix för att svälja äckliga antibiotikatabletter. (Mitt normala sätt är att lägga tabletter på tungan och dricka vatten.)

  1. Lägga tabletten under tungan så att man inte känner smaken och låta den virvla med bak när man sväljer (den landade tyvärr på tungan ändå på vägen ner).
  2. Luta huvudet bakåt och släppa ner tabletten långt bak (den landade på tungan ändå).
  3. Fylla munnen med vatten till hälften, släppa tabletten och snabbt ta en halv klunk till och svälja (succé!).

Hoppas att nr 3 funkar på resterande 25 tabletter också… :-O (Är inte tre tabletter om dagen i tio dagar väldigt länge?)

När jag skulle lära mig att svälja tabletter i tonåren lade jag mig på rygg i soffan med huvudet ut över kanten. Sen la jag tabletten på tungan och försökte fösa den längre bak tills det gick att svälja.

Numera sväljer jag ett gäng tabletter varje kväll (olika antidepressiva och sömnmedel) och jag kan svälja utan vatten även om det känns torrt och smakar illa. Molly och Fredrik sväljer alltid utan vatten.

När ett av barnen skulle lära sig att svälja antibiotikatabletter tog det några dagar. Till slut lyckades hon när vi gjorde nr 3 ovan. När hon hade så mycket vatten i munnen så blev hon liksom tvungen att svälja till slut.

Jaja, 25 tabletter kvar, 25 tabletter kvar…


Det mystiska utslaget

8 juni, 2022

Det började för tre veckor sen med att jag skulle smörja in benen och jag upptäckte ett rött ovalt utslag på baksidan av vaden.

Eller ja, det har jag ju faktiskt skrivit om minns jag nu. Jag pratade med en läkare online som inte trodde på borrelia men misstänkte en eventuell ytlig blodpropp. Jag gick till vårdcentralen dagen efter där två läkare sa allergisk reaktion. Jag skulle återkomma om det inte gick bort eller blev större än fem centimeter.

Sen väntade jag och smörjde med kortisonsalva, åt allergitabletter och smetade en upplöst allergitablett direkt på utslaget. Det kändes varmt på rodnaden och hårt. Det kliade då och då.

Efter 1,5 vecka började det se bättre ut igen och det yttersta hudlagret blev som papper och trillade av.

Men i söndags (2,5 v) blev det sämre igen. Det blev rödare, större och kliade mer. Det gjorde ont när jag tog på det. Jag lade ut lite bilder (som jag gjort hela tiden pga är en sån där person på Instagram) och fick rådet av flera att kolla upp om det inte är borrelia. Och i söndags började det faktiskt se lite mer ut som en ring.

Ena sidan av benet. Ringen fortsätter på andra sidan.

Jag har flera gånger försökt få kontakt med en borrelia-sajt på nätet men har blivit stoppad eftersom jag tydligen svarar fel på frågorna som man ska besvara. Detta för att jag inte har muskelvärk, feber eller liknande symptom samt inte minns något fästingbett. (Men jag har ju sällan feber ändå.)

I tisdags pratade jag med en onlineläkare igen efter att det inte blivit bättre på måndagen (röd dag i kalendern). Hon sa att det ser ut som borrelia och jag fick antibiotika. Äntligen.

När jag kom ner för trappan och berättade för Stella undrade hon varför jag såg glad ut. Jag sa att jag var lättad över att det gått så snabbt (typ fem min videosamtal) samt att jag äntligen fått diagnos och medicin.

Borrelia kan ju utvecklas till neuroborrelios som är en mer allvarlig sjukdom då man kan bli riktigt dålig. Vet flera som drabbats av det.

Jag läste även om studier som visar att de typiska ringarna främst ses hos män. Många kvinnor har runda/ovala utslag. Trist om den okunskapen i så fall leder till att de inte får hjälp i tid och blir långvarigt sjuka. Jag har även fått meddelanden från flera som haft skumma utslag som varit borrelia. Ofta utan symptom och utslagen har inte varit ringformade.

Men nu har jag börjat ta antibiotika och ska tvingas svälja det där äckliga i tio dagar. Jag testar olika metoder för att slippa känna smaken.

Det är också lite krångligt eftersom de inte ska tas närmare än två timmar efter måltid eller en timme före måltid. Så jag måste se till att ha ett uppehåll på tre timmar mellan måltiderna. Det har jag ju oftast (snarare fyra timmar), men just nu är jag kaiko (knasig) i magen och då äter jag lite och ofta. Och då är det svårt att få i sig tillräckligt för att bli mätt (när allt känns obehagligt att äta) och hålla sig i tre timmar. Men det går väl över. Hade äckliga sura uppstötningar med sån där äckelsvampsmak halva dagen.

Hoppas nu att det går över med lite bakteriedödande medicin. Känns ju skumt att jag troligen har bakterier i benet som en fästing fört med sig. Jag är ju fullvaccinerad mot TBE iaf, tur det.

Men jag minns ingen fästing. Kan den ha gjort sin grej och släppt tro? o.O Läste att de flesta fästingar inte släpper förrän de smaskat klart efter uppemot 5-7 dagar. Men så kan det inte vara.

Jaja, vad det än är så hoppas jag att det snart försvinner. Detta utslag har engagerat orimligt många människor online och i min närhet. ^^


Legoland och Lego House

3 juni, 2022

Läs det förra inlägget först.

Legoland

På söndagen gick vi till Legoland. Det var min födelsedag också (39 år) och det var ett kul sätt att fira dagen. Jag hade inte önskat mig något och gjorde inget särskilt födelsedagigt i övrigt, men Legoland räckte gott. Jag älskar nöjesfält.

Vi hade hittat en rabattkupong på en hamburgerbrödförpackning, så vi fick 50% rabatt på inträdets som låg på runt 800 DDK (runt 1200 SEK). Vi började med att gå längst in i parken för att åka de tuffa grejerna först, innan köerna skulle bli för långa. Jag älskar Polar X-plorer, X-treme racers och Vikings River Splash. Till skillnad från förra gången ville Stella inte åka läskiga grejer och Fredrik ville inte bli blöt, så jag fick truga lite för att få sällskap.

Ett nytt område för i år var Lego Movie World. Ett jättegulligt område med mestadels småbarnsåkturer. Men vi blev glatt överraskade av Emmet’s Flying Adventure. Den var jättehäftig (simulator). Den åkte vi två gånger.

Precis som förra gången åkte vi dit i maj och det var nästan ingen trängsel och korta köer på 5-10 minuter. Det var perfekt.

Mollys stegräknare på mobilen visade 20 000 steg efter sju timmar i parken och mina ben höll på att gå av kändes det som.

Älskar duplot i Legofilmerna.
Fredrik byggde ett skelett och barnen byggde en flygande gris (?) vid monsterväggen bredvid spökhuset.
Vi åkte The Temple massa gånger. Man ska skjuta prick med laserstrålar.

Lego house

På måndagen tog vi bilen till Lego House som är ett fristående koncept från Legoland. Det låg 25 minuters gångpromenad från Lego Holiday Village men det tog 5 min att köra dit. Vi parkerade i deras parkeringsgarage i närheten.

Lego House har en utställning, ett legomuseum och framför allt ett gäng stationer där man kan bygga lego och duplo. Mycket är interaktivt. T ex att man bygger en figur som börjar dansa eller en platt fisk som börjar simma i ett virtuellt akvarium när man laddat in den i systemet.

Dansar på skärmen.

Jag och Fredrik testade att programmera robotar och bygga racerbilar som skulle tävla på en bilbana. Vi byggde bin (jättekul!) med begränsade bitar så det blev rätt byggtekniskt. Vi byggde stadskvarter i nanostorlek (alltså mindre än minifigurer) och designade minifigurer som såg ut som oss själva.

Min bil var snbbare än Fredriks!

Vi fick varsitt armband som man loggar grejer med och fotar av sina projekt. I början fick vi en unik kombination av sex röda legobitar samt en påse med nygjort lego som producerades i en maskin bredvid.

Min nanobyggnad med solpaneler.
Programmera robotar

När jag kom tillbaka till hotellet laddade jag ner alla bilderna samt en film som skapats. Jättekul att titta på och ha i efterhand.

Från vänster: mitt bi, Stellas, Fredriks, Mollys.

Jag kan verkligen rekommendera Lego House för alla som åker till Billund. Det kostade också ca 1200kr med lite rabatt för internetbokning och lågsäsong. Men väl värt pengarna om man har råd. Vi var där mellan 11.15-16 när det stängde. De har även en restaurang där man beställer mat med hjälp av lego och får maten genom löpande band med robotar osv. Men vi slösade ingen tid på att äta utan käkade lite medhavd fika samt åt pizza i Billund efteråt.

Äta i Billund/Danmark

Vi har ju lite svårt med maten eftersom vi äter vegetariskt (+fisk för övriga i familjen) samt har ett barn med selektiv ätoförmåga. Danskarna är ju inte lika bra på vegetariskt tyvärr. Och det är sanslöst dyrt i Danmark eftersom kronan är så svag. Just nu är 1 DKK = 1,4 SEK. Prislapparna känns rätt rimliga, men sen måste man ju lägga på 40% och då blir det plötsligt jättedyrt.

Så vi köpte en kylbox som kan kopplas till både eluttag och bilen. Där förvarade vi även Mollys insulin och glucagonpennan (om hon blir medvetslös) som ska ligga i kylen. Jättebra att kunna ta med in på hotellrummet eftersom där inte fanns någon kyl. (Insulin klarar temperaturer på upp till 25 grader, men kan bli sämre i rumstemperatur, så alltid bra med kylväskor och liknande.) Vi tog även med oss en del mat som mackor, pålägg, drickor, snacks osv.

Vi hade ju kunnat fixa ett boende med kök och lagat all mat själva som vi gjorde förra gången, men vi orkade inte (och har bättre ekonomi nu). Så vi köpte lunch i Sverige första dagen, pizza på Lalandia dag två, pizza/falafelpita i Billund dag tre och jag köpte Picadelisallad i Sverige på vägen hem dag fyra. Och frukost ingick ju på hotellet.

Men det finns inte en massa kända snabbmatskedjor i Billund, så det ska man veta om man åker dit.

Köpenhamn dag 4

På den fjärde dagen körde vi hemåt igen. Precis som på vägen dit stannade vi till några timmar i Köpenhamn (mitt krav för att orka åka sex timmar i bilen på samma dag). Denna gång tog vi en shoppingtur längs med Strøget. Vi hade läst att det fanns en massa nördaffärer i närheten av Strøget. Och det fanns det verkligen. På en parallellgata hittade vi sju stycken nästan bredvid varandra. Faraos cigarrer hade sex olika butikslokaler med olika inriktning (brädspel, anime, lajv, rollspel, figur/kortspel (denna missade jag), merch och böcker m.m.). Det var jättekul att titta runt, men vi köpte inget för det var inget vi behövde.

Nyhavn i Lego på Lego Store.
Massa Faraos Cigarrer-butiker på samma gata (gula skyltarna).

Lajvbutiken var helt fantastisk! Tänk om den funnits samt en välfylld plånka när vi i början av 00-talet gjorde allt själva. (Ringbrynja, läder/metallrustning, kläder, penningpungar, lajvvapen i latexat liggunderlag, matattiraljer som vi hittade på loppis, jag sydde skinnskor osv.)

Fredrik tog väldigt lång tid på sig i brädspelsbutikerna så vi delade på oss och jag och Stella gick till en garnaffär och en pappersaffär. Sen käkade vi glass och fikade i en park innan vi körde hemåt.

En riktigt bra Danmarksresa!


Danmarksresan del 1

3 juni, 2022

Vi bestämde oss för att ta en tur till Legoland och Lego House innan barnen blev för stora. Vi var på Legoland för tre år sen när barnen var 7 och 11 år. Nu är de 10 och 14 och det var fortfarande roligt som tur var.

Förra gången tog vi Stena Line-färjan över och bodde tre nätter i Lalandias stugby tillsammans med en kompisfamilj. Vi tog en tur till Skagen på vägen ner, gick på Legoland, Aquadome i Lalandia och på hemvägen besökte vi ett vikingatidsmuseum. Kompisarna tog en snabbtur till Lego House.

Denna gång hittade vi inget rabattpaket (men ha sett att det dykt upp nu efter resan, suck!), så vi letade halvt ihjäl oss efter ett rimligt hotell som låg inom gångavstånd till Legoland. Mycket var fullbokat eftersom det är så många extra lediga dagar nu i maj. Men till slut hittade vi ett hotellrum. Men mer om det sen.

Trots det höga bensinpriset skulle det bli billigare att köra ner än att ta färjan, så vi körde från Göteborg ner till Köpenhamn med ett stopp för lunch precis innan bron eftersom det är mycket billigare i Sverige.

Jag har aldrig riktigt besökt Köpenhamn, så det blev en ny upplevelse för mig. Jag ville se den lille havfrue-statyn och Strøget, för det tillsammans med smørrebröd var typ det enda jag har koll på i Köpenhamn. Men jag var ju inte särskilt påläst eftersom Strøget visade sig vara en vanlig shoppinggata och det jag alltid sett på bild och TV visade sig heta Nyhavn.

Vi tog en promenad genom bastionen Kastellet, fotade oss med havfruen, besökte den vackra Frederikskyrkan, promenerade på Amalienborgområdet och fotade oss vid Nyhavn. Sen var de två timmarna slut och vi fick köra vidare till Billund och hotellet innan incheckningen stängde.

Frederiks kirke
Amalienborg
Nyhavn
På väg över bron till Kastellet.
Kastellet (militärområde)

Vi bodde på Legoland Holiday Village i pirathusen. Det var bra hotellrum med toa på rummet (VIKTIGT!) och nära entré och restaurang. På resortområdet fanns även Ninjago-stugor med toalett (fullbokade) och runda tunn-stugor utan toalett (utan toalett!). Där fanns även campingplatser. Resortområdet ligger precis vid Lalandiahuset och cirka 8 minuters promenad från Legoland och 25 minuters promenad från Lego House (så vi tog bilen). Det fanns roliga studsmattor, trampbilar, legofigurer och getter på området. Väldigt barnvänligt och mysigt.

Pirathusen

Det var kul att rummet var inrett i legopirattema. Barnen hade älskat det för typ fem år sen. 😉 Det fanns även en kista med duplo att bygga med. Sängarna var sköna, det var rent och inte särskilt lyhört. Frukosten ingick i priset, men den var tyvärr lite av en besvikelse för oss som är vana vid typ Lollo och Bernie-hotell. Pannkakorna var hårda och inte så varma och det saknades mycket som vi är vana vid. Men frukosten var helt okej. Den var väldigt barnanpassad och det var bra att den ingick i priset. (Så låt er inte avskräckas av detta.)

Dag 2 gick vi på Legoland, men det får vi ta i nästa inlägg, för nu behöver jag jobba lite.


Resa bort med diabetes

28 maj, 2022

Dags för första resan med Mollys diabetes (diabetesen är typ mitt tredje barn). Vi åker till Danmark för Legoland och Legohouse.

Jag gick till skåpen där vi har alla prylar och plockade fram en massa dubbletter. Sen stämde vi av så att Molly har med minst dubbelt så mycket som vi tror att hon behöver. Och det ska packas i tre olika väskor om hon skulle bli av med nåt.

  • Dubbla ”pennor” (sprutor till insulin) (4 st alltså, till långtidsverkande och korttidsverkande)
  • Extra insulin
  • Massa kanyler
  • Teststickor
  • Extra blodsocker- och ketonmätare (mäter skadliga ketoner i blodet vid högt blodsocker) och håltagarnål
  • Dubbla sensorer (en ska bytas på söndag och den kan ju gå sönder)
  • En extra sändare för säkerhets skull
  • Fem paket dextrosol för säkerhets skull
  • Glucagonspruta att hugga i låret om hon blir medvetslös eller får spasmer vid för lågt blodsocker
  • Spray för att få bort limmet till sensorn på armen (enda vi inte har dubblett till)

Jag tror att det var allt.

Glucagonpennan och insulinet ska förvaras i kylskåp. Även insulinpennorna ifall det är över 25°C.

Vi köpte en kylväska som kan kopplas till eluttaget och bilen så att vi kan ha insulin, glucagonpenna och kylvaror där på resan. Kylväskan blir även bra på våra semesterresor på sommaren. Jag brukar packa i en kylväska med kylklamp, men då måste vi ju ha en kylklamp till hemvägen och då måste det finnas en frys att lägga den i.

Men det blir nog bra.

Vi ska föresten få en frio-förpackning som kyler insulinet när det är varmt på sommaren av min kompis. I normala fall kan Molly ha insulinsprutorna i sin väska, men när det blir för varmt behöver de också ligga kallt. (Insulinet som inte sitter i sprutan ligger i kylskåpet). (Frioförpackningarna kyler ner innehållet genom att förpackningen blöts ner först.)

Sen är det ännu värre om man ska flyga. Då ska insulinet ligga i handbaggaget för att inte frysa i bagageutrymmet. Och allt ska packas i olika väskor för att inte komma bort. Massa dubbletter. Eventuellt intyg osv. Krångel-krångel.

Men jag tror att jag har koll nu.

Annars vet jag att diabetescommunitiet i Sverige är väldigt hjälpsamma och delar med sig om man blivit av med eller glömt nåt. (Det mesta går inte att köpa på apotek. Vi beställer nästan allt från Skövdedepån).

Så jag tänker att jag snabbt får hitta nån diabetesgrupp i Danmark, bli medlem och lägga ut en efterlysning där. ^^

Nä, men jag hoppas att allt kommer med och går bra.


Allt vi har är nu

23 maj, 2022

Med en fyrtioårskris följer ju att man ser tillbaka på livet man levt och utvärderar och funderar på hur man ska leva andra halvan (med lite tur).

Idag såg jag ett bra Tedx-talk med Elin Kjos som är sjuk i dödlig cancer. Hon pratade om att det enda vi har är här och nu. Om samma sak pratar en annan cancersjuk med dödliga metastaser som jag följer på IG. Hon försöker göra det hon drömt om samt vara i nuet och umgås så mycket hon kan med barnen.

Och det skrämmer mig. Eftersom jag upplevt alltför många kriser, trauman och livsomvälvande grejer så är jag redan otroligt medveten om att livet kan slå om när som helst.

Varje dag jag får med min familj är jag tacksam för. Varje dag jag inte är dödssjuk eller hemlös eller flykting eller änka eller ME-sjuk osv. är en lättnad. (Jag tänker inte på detta varje dag, men jag vet att saker händer och att jag inte kan ta saker för givet.)

Elin Kjos pratade om hur man skulle leva sitt liv om man visste att man bara hade kort tid kvar. Detta funderar jag också mycket på. Vad är viktigt egentligen?

Jag har insett att jag mår bra av familjen, djur och natur och hobbies så klart. Jag vill vara utomhus i trädgården så mycket som möjligt (och jag är där hela dagarna när det är väder mellan mars-september). Jag har massa nya planer för hur vi ska inreda i trädgården för att göra den mer lättskött.

Sen vill jag resa förstås. Prova att bo utomlands, kanske resa jorden runt? Men åka så klimatsmart som det går och inte resa fram och tillbaka till Thailand varje år utan ta drömländerna i ett svep när man ändå är där.

Men jag har inte så stora drömmar utöver det. Vore kul med roliga arbetsuppgifter, men jag är glad för att jag har arbetsuppgifter och ett anpassat jobb.

Stora drömmen är ju att bli frisk och fungera i vardagen igen. Inte behöva vara utmattad mer.

Och ett botemedel mot diabetes till Molly. Och fred på jorden och död åt patriarkatet osv. Såna grejer.

Men det är ju bra att stanna upp och fundera över såna här grejer ibland. Är man på rätt ställe? Rätt jobb? Rätt partner? Ok boende? Bra hobbies?

Allt går ju definitivt inte att göra något åt, men det man kan påverka kan man ju jobba med. Och det som inte går att påverka får man känna acceptans kring (efter att man sörjt.)

Elin Kjos sa också att alla tror ju att de har tid, men det vet man ju inte. Och när svärfar dog för snart 1,5 år sen blev även jag varse om detta. Han blev bara 61 år.

Jag fyller snart 39 och jag känner mig jättestressad. Jag kommer inte hinna klart tänker jag. Jag har nog en förvrängd uppfattning om de uppemot 40-50 år som förhoppningsvis är kvar.

Men samtidigt är det min dagliga känsla. Jag räcker inte till och hinner ingenting eftersom jag är så utmattad. Så min 40-årskris hänger ju också nära ihop med min sorg över alla missade år.

Jag hade ingen 30-årskris eftersom jag redan hade uppnått allt det som man ”skulle”, dvs högskoleexamen, gift, två barn, hus, fluffigt jobb, osv.

Men nu vid 40 (39) har jag förvisso kvar make, barn, hus och utbildning men jag har halkat efter i så mycket annat.

Men ska inte jämföra mig sådär. Alla lever ju olika liv. Många önskar det jag har och själv längtar jag efter energi. Alla har sina sorger och problem.

Och det får man vara ledsen för. Det är bra att känna känslorna och känna medkänsla för sig själv. Sen när det inte är lika laddat längre kan man bearbeta och sen gå vidare. Arbeta genom känslorna istället för att tränga undan dem.

Nu blev det väldigt långt. Får försöka avrunda här.

Jag försöker iaf ta chanserna när de kommer. Lägger undan sysslan när barnen vill prata*, tittar på insekten som är nära, stannar ute sent på den ljusa vårkvällen osv. Finns ju inget ”det kan jag göra sen.”

* = nu när de är stora alltså (10 och 14). Med små barn orkar man ju inte alltid vara lika social. 😉


%d bloggare gillar detta: