Jag har återfått lusten till att måla och rita. Har knappt publicerat nåt på Pebbelkontot sen oktober, men nu har jag målat en massa fint och det känns som att inspirationen kommer tillbaka.
Men det är inte konstigt eftersom mitt liv varit extra dåligt från december till februari. En massa jobbigt med olika problem, svärfars död, julstress, corona, oro, covid i 25+ dagar, coronaensamhet, mörker, kyla, negativa besked, ångest osv.
Jag glömde till och med min mammas födelsedag! Jag brukar aldrig glömma sånt. Men jag har varit allmänt väck den senaste månaden. Känns helt knasigt. (Grattade tre dagar sent.)
Men denna vecka lyckades jag ta mig till rehaben två gånger och det är imponerande för att vara jag. Har hittat en bra rutin där jag gör min onlineterapi (meditation och 30 min skrivövning denna vecka) och sen målar jag sista timmen. Känns bra och givande.
Jag var ju tveksam pga corona, men det är typ bara jag eller max en till i samma rum. Och jag och de flesta andra har munskydd på spårvagnen och jag åker mitt på dagen för att slippa trängas. (Och jag har antikroppar.)
Men vi får väl se om det stängs ner igen om det kommer en tredje våg. Har en månad kvar på rehaben och skulle behöva träna på att vara där uppemot tre gånger i veckan för att se om jag kan klara arbetsträning sen. Hoppas att rehaben kan hålla öppet i mars. (Och att folk kan hålla sig i skinnet så vi slipper en tredje våg.)
F och hans familj fick för övrigt prata med en läkare idag om svärfars tid på sjukhuset. Han hade en snabbväxande tumör av ca två knytnävars storlek som växte in i hjärtat. Det var också en massa vätska i bröstkorgen (som de dränerade). Sådana lymfom är ovanliga (och inte ärftliga som tur är) och symptomen är lite luddiga.
Eftersom svärfar var covidsjuk (troligen) några veckor före sjukhusvistelsen så trodde sjukvårdspersonalen att han bara hade problem med det. Det tog ett tag tills de upptäckte vätskan och lymfomet och då var han så dålig att cellgifterna inte hjälpte. Och sen blev organen dåliga. Och att operera blev för farligt. Och sen gick det inte mer.
Känns bra med en förklaring.
Det är jättejättehemskt och jag har knappt orkat tänka på det denna vecka. Men jag tänker att sorgen är randig. Den kommer och går för att man ska orka med.
Men överlag känns det mer positivt nu. I alla fall idag.