Det här med mat

Det finns ju människor som älskar mat, som älskar att laga mat, experimentera, äta på restaurang och prata om mat.

Och de undrar ofta varför inte alla älskar det när vi ägnar så stor del av vårt liv åt att äta.

För min del blir svaret att mat inte är så himla gott (för mig), jag får nästan aldrig kickar av mat (dopaminpåslag), jag känner inte särskilt mycket smak (har dåligt luktsinne också) och jag hatar att stå och hacka och steka och greja. Det ger mig ingenting.

Att jag äter vegetarisk mat bidrar nog eftersom det finns mindre att välja på, men det finns ju entusiastiska vegankockar så det handlar ju inte bara om det.

Men jag känner helt enkelt inte samma som matentusiaster. (Och jag är uppväxt i en familj där föräldrarna var totalt ointresserade av matlagning och jag åt mest ”barnmat” tills jag blev tonåring.)

Och eftersom jag känner så lite smak och entusiasm så blir restaurangbesök lite av ett ”blaha”-moment för mig. Jag har käkat på Thörnströms kök (Michelinstjärna) men inte ens där smakade maten nåt särskilt.

Så det är snarare jag som är problemet.

Det jag faktiskt gillar och verkligen uppskattar är syrlig mat som bär och så söt mat så klart. Men förutom just bär så tror jag att jag njuter mindre än andra även när jag äter sötsaker. Men när det gäller bär så blir jag nästan manisk och kan inte sluta äta. ^^ Juli är min bästa månad.

Sen vet jag inte om det har med autismen att göra också? Jag var väldigt kräsen fram tills jag slutade äta kött som tonåring. Har aldrig uppskattat smaken och konsistensen.

Det är vanligt att autister och adhd:are är kräsna eller selektiva ätare som har extremt starka smaksinnen och har svårt för konsistenser och smaker. Jag är lite åt det hållet, fast med sämre smaksinne då.

Så nä, mat är inte automatiskt intressant bara för att man lägger så mycket tid på att äta. Det är liksom inget som hänger ihop. Vissa äter mest för att slippa vara hungriga helt enkelt.

Annonser

Bästa från Pebbel Art

Kör ett uppsamlingsheat med mina bästa från Pebbel Art-bloggen senaste veckorna.

Idag fick jag över 200 följare på Instagram och det är 75 personer som får e-mail varje gång jag postat ett inlägg på bloggen. Inget mot de stora som har tusentals följare, men jag är ju ingen influenser direkt utan skriver och målar om ett väldigt smalt ämne (autism och psykisk ohälsa). Har inte gjort någon reklam heller, men har fått flera ”re-posts” denna vecka (folk publicerar min bild och text på sitt konto och hänvisar till mig). Det gör mig så stolt!

Pebbel Art ger mig mening i allt det svåra. (Och mina barn förstås.)

Tarmbakteriemat

50 dagar med min nya tarmbakterievänliga kost och 36 dagar med periodisk fasta nattetid. (Började med tarmbakteriemat till lunch i våras, men lade om alla måltider utom middagar för 50 dagar sen.)

I tarmarna är det meningen att det ska finnas enorma mängder av olika slags bakterietyper som ska hålla oss friska och välfungerande, både fysiskt och psykiskt. Dessa olika typer av bakterier gillar olika slags mat och därför är det så viktigt att vi äter varieeeeeerat, så som alla tjatar om.

Som autist*, medicinerande mot depression och utmattad försöker jag sedan i våras göda på en bättre bakteriesamling i tarmarna. Detta genom att äta många olika livsmedel.

*= autister har en sämre bakterieflora än icke-autister och det pratas t o m om att detta kan vara en av orsakerna/stora bidragarna till de autistiska symptomen. (Och som grädde på moset är många autister selektiva ätare som bara inte kan äta en stor del av maten pga konsistens, kraftigt utvecklat smaksinne och äckelkänslor. Beige energität mat som pommes frites, pasta och pannkakor brukar gå ner, men det är inte säkert. (Jag har en nästan-selektiv ätare i familjen som dock inte verkar ha autism.) Många autister äter dessutom väldigt ensidigt pga att de är starkt rutinbundna.)

Jag känner mig inte piggare energimässigt eftersom jag är utmattad, men jag har nästan inga energidippar som kommer plötsligt (”blodsockerfall”) och inget sockersug. Jag äter mindre portioner och känner av mättnad bättre.

De flesta dagarna äter jag inget mellan 21-12 vilket ger kroppen en vila på 15 timmar, det är bra för förbränningen och för tillväxten av vissa slags tarmbakterier (Akkermansia). De som inte sover lika många timmar som jag kanske föredrar fasta mellan säg 19 och 07 eller 18 och 10. Men kvällen är min piggaste period och jag sover bra på förmiddagen, så för mig passar det bra med en frukt eller smoothie vid 21 istället för 22.30 som tidigare.

Till frukost äter jag antingen musli (egen frö- och grynblandning) med yoghurt eller korn/havre/bovetegröt med bär.

Lunchen är oftast en sallad med olika tarmbakterievänliga ingredienser.

Middagen är samma som tidigare för då äter jag med barnen.

På kvällen blir det frukt eller en frukt-kål-bärsmoothie.

Behöver jag lite energi äter jag nötter.

Här tänkte jag lista den slags mat jag äter regelbundet (typ varje vecka) som en slags avstämning och även utmaning för att se om jag kan hitta ännu fler livsmedel att äta.

Bär

• Blåbär
• Hallon
• Svarta vinbär
• (äter fler typer på sommaren)

Frukt

• Mango
• Äpple
• Clementin/apelsin (när det är säsong)
• Banan
• Pomelo
• (äter fler sorter på sommaren)

Sädesslag/frön/nötter/dylikt

• Bovetegröt
• Korngröt
• Havregryn/havremjölk
• Pumpakärnor
• Linfrön
• Chiafrön
• Mandlar
• Solroskärnor
• Valnötter
• Paranötter
• Jordnötter
• Ris
• Potatis
• Sötpotatis (mer sällan tyvärr)
• Vete (pasta, bröd nån gång i veckan)
• Sojaprodukter
• Quornprodukter

Mejeri

• Naturell yoghurt
• Mozzarella
• Fetaost
• Chèvre
• Paneer-ost
• (ost, smör, matyoghurt, vegangrädde och liknande följer med i middagsmaten, men det är inget jag aktivt fokuserar på att äta)

Bönor/linser/ärter/groddar

• Kikärtor
• Sojabönor
• Svarta bönor
• Röda linser
• Gröna ärtgroddar
• Mungbönegroddar
• Svarta linsgroddar
• Solrosgroddar

Grönsaker

• Gul lök
• Vitlök
• Purjolök
• Salladslök
• Tomat (egentligen en frukt…)
• Gurka
• Mangold
• Spenat
• Blandad sallat
• Grönkål
• Vitkål
• Fänkål
• Rädisor
• Paprika
• Majs

Jag har nu läst fem böcker om tarmbakterier och kan verkligen rekommendera denna slags kost. Jag som autist har ju troligen ett sämre utgångsläge än andra, men jag tror och hoppas att mina goda tarmbakterier växer på bättre.

En sak till. Jag har mer sällan problem med gasig mage. Bara det är ju en bra grej i sig. (Men jag får inte äta för snabbt eller dricka kolsyra, för jag har svårt för att rapa och blir därmed gasig.)

Bra böcker: (listar i brahets/praktisk ordning ifall du vill läsa mer).
Ekstedt och Ennart ”Happy Food” (praktisk)
Michael Mosleys ”Förbättra din tarmhälsa” (praktisk)
Guilia Enders  ”Charmen med tarmen” (handlar om allt med tarmen)
Erika Palmcrantz Aziz ”Superfood boost” (recept med bra mellanmål)
Clase och Nertby Aurell ”Food pharmacy” (dock flummig och ”pratig”)
Maria Borelius ”Hälsorevolutionen” (handlar om inflammation och tar upp allt möjligt, men ändå intressant)

Staffan stallegren

Jag hörde Stella, sju år, sjunga: ”Staffan var en stallegrej…”

Sara: Va? Stallegrej?

Stella: Nä, stallegren…

Sara: Va? Stalle-GREN? Stalledräng ska det vara.

Stella: Vad är stalledräng?

Sara: En sån som jobbar i stallet.

Stella: Vad är fålar för nåt?

Sara: Hästar

Stella: Och varför vattnar han dem?

Sara: Ja, alltså… ger dem vatten.

Inte lätt med urgamla låttexter inte. Särskilt inte med alla gamla verbformer som ”vi komma från pepparkakeland” och ”vi tackom nu så gärna”. De var ju halvt oförståeliga redan på 80-talet och nu lär det vara ännu svårare. ^^

Att vara brevbärare på vintern

#tbt till vintern 2002-2003 när jag jobbade som Citymailbrevbärare (numera Bring). Det var iskallt, halt och hemskt. Minns särskilt när jag fick hoppa in på någon annans runda och åkte moppe för andra gången i mitt liv. Det var minusgrader och snö och jag var långt nere i Askim (kontoret låg i Frölunda). Mina fötter var som isbitar. Ringde chefen som sa ”kan du inte gå in och värma dig på nåt café?” och jag bara typ ”jag är mitt i ett villaområde, här finns inga caféer!” Efter en stund ringde de tillbaka och sa att jag glömt moppestövlarna. Visste inte att det fanns särskilda moppestövlar på kontoret… Men de körde ut stövlarna och jag kunde fortsätta min runda. (I normala fall cyklade jag och då blir man varm, så ibland hade jag inte ens jacka mitt i vintern.)

Den dagen frös vattnet i vattenflaskan till is. Funderade seriöst på att ha med mig en termos med varm choklad ut istället…

Brevbärarjobbet var en enda lång ångestperiod. Jag passade verkligen inte alls till att jobba med det. Att följa gatunummer triggade min (milda) OCD och jag drömde om sifferlängder på nätterna (12, 14, 16, 18 osv.). Jag lade ofta i fel post och sorterade fel. Bronsåldersgatan kunde hamna på Färgspektrumgatan osv. Jag var fruktansvärt långsam på att sortera och vantrivdes något enormt. Hade dessutom ptsd från överfallet några månader tidigare, så blev smått deprimerad och började jobba halvtid efter några månader.

Jag vet inte hur det är nu, men jag kan tänka mig att det är samma. Citymail skulle vara det billiga alternativet till Posten så de hade dragit in på allt. Vi hade större områden (4-5 timmars cykling per dag var ingen ovanlighet (utan möjlighet till toabesök!)) och mindre sorteringsställ som gjorde att det oftare blev fel. Nästan alla anställda var unga (19-22 år) och få stannade kvar många år. Det var extra rörigt på kontoret där jag jobbade, de fick ta in konsulter från Stockholm som var där i månader och försökte reda ut saker. Mobbing förekom.

Många slarvade, både för att de inte hann och orkade och för att de kände minimalt förtroende för ledningen. När man blir behandlad som skräp så är det lättare att slarva eller helt enkelt skita i saker eftersom man vill straffa arbetsgivaren eller helt enkelt inte bryr sig.

I januari skulle alla kataloger delas ut och arbetbördan fyrdubblades. Mot normala 2-4 backar post skulle vi plötsligt dela ut 10-15 backar. Vi jobbade i uppemot 10-11 timmar. På somrarna var det väldigt lite post och en anställd sa att han brukade gå upp i varannan trappuppgång eftersom det liksom inte var någon idé att gå in i varje med bara två brev eller så. Det innebar att vissa fick sin post 5-6 dagar för sent eftersom Citymail/Bring bara delar ut var tredje dag till samma område (alla brevbärare har tre områden var).

Jag blev väldigt ledsen när min provanställning inte blev förlängd pga min deltidssjukskrivning, men ganska snabbt blev jag väldigt lättad, för jag AVSKYDDE det jobbet.

Några veckor senare började jag jobba med städ hemma hos folk och fick uppleva hur det är att ha en schysst arbetsgivare som lyssnar på de anställda och beter sig bra. En himla skillnad. Viljan att göra bra ifrån sig ökar ju markant när man känner stödet från arbetsgivaren. (Ett halvår senare började jag plugga.)

PS. Vill med detta inte klanka ner på brevbäraryrket. Ni gör ett superviktigt jobb! Det passade dock inte mig. Hoppas att Bring blivit bättre och att Postnord inte gått samma väg. Dock misstänker jag det med tanke på alla problem med postleveranser man hört om de senaste åren. Kapitalism, effektiviseringar och evig tillväxt alltså… 😦

 

 

Åtta minnesvärda grejer i mitt liv

• När en mördarsnigel kröp runt på golvet i min hall.
• När jag fick ha en enorm orm runt halsen (guidad visning på ett tropikhus).
• När jag höll en föreläsning om tygblöjor för cirka 60 psykologstudenter som avslutning på en gruppterapitermin för socialfobiker. (Just hålla föredrag var inte värst för mig så valde ett halvpinsamt ämne. Jag tyckte att rasterna var värst till skillnad från de andra deltagarna som tyckte att det var värst att stå i rampljuset. Visste inte om autismen då.)
• När Stella två månader gammal fick dubbelsidig öroninflammation, sepsis och RS-viruset och blev inlagd på barnintensiven efter två timmar i ett akutrum där de försökte få bort slemmet så att hon skulle kunna andas. Och jag satt på en stol och tittade på. Mycket traumatiskt för mig. Sen var jag med henne på sjukhuset i en vecka.
• När en älg kom springande från skogen och hoppade över vägen och fortsatte ut på ängen bara ett femtiotal meter framför mig.
• När jag och syskonen skulle åka spark nerför backen och jag föll av sittplatsen i en sväng och skadade svanskotan så att jag knappt kunde sitta på flera dagar.
• När jag vann klassens xylofontävling i åttan och fick vara bäst på något (gehör).
• När gerbilen Amanda gick in i garderoben och ramlade ner i ett hål vid skorstenen och landade i ett köksskåp en våning ner. Hon hade ont i benen några dagar men blev nästan fullt återställd.

Grön rehab!!

Grön Rehab ringde och sa att jag är uppsatt på rehaben som börjar i maj! Känns jättebra! Det är bara nio personer per period och 27 personer per år så det är inte så många som får plats.

Det bästa är att om jag inte klarar att börja i maj så får jag stå kvar i kön till september eller januari 2020 så det är inte ”nu eller aldrig”.

Det ligger bara tre hållplatser bort (yay för att slippa pendla en massa!) och kommer att vara 3×3h per vecka i 12 veckor och maj-augusti-gruppen har en sommarledighet i mitten. Skrev mer om programmet här.

Sen är det det där med Försäkringskassan, men jag känner som så att de inte ska få komma och förstöra mina framsteg genom att tvinga ut mig i aktivitet för tidigt. Om jag kan jobba på i lugn takt och bli bra nån gång så är det värt att bli utförsäkrad och ta av sparpengar (eftersom jag har alltså, många sjukskrivna har ju inte den möjligheten tyvärr).

Det är som i den här som jag gjorde i höstas.

När det gäller utmattning är det liksom inte bara att avbryta försöket och så är det tillbaks till det vanliga, nä ofta blir det värre och om man har riktigt otur så kan man bli sjuk flera år till.

När hjärnan och hormonbalansen väl börjat trassla så är man extremt mycket känsligare än tidigare. Det är så lätt att trilla dit igen. Återfallsgraden är ju ca 25% inom ett år. (Troligen pga att många börjar för tidigt.)

Min arbetsterapeut som bara jobbar med stressjuka/utmattade säger att man först behöver få till en marginal i livet. Man ska klara av vardagen utan problem och helst bli lite rastlös. Då är man redo att lägga på litegrann.

Sen före arbetsträning är det bra att träna sig att vara hemifrån säg tre timmar + restid några gånger i veckan. Och man ska ändå klara av nödvändigheter som vårdbesök och hushållsarbete.

Först när marginalen finns där kan man lägga på något nytt.

Jag har inga som helst marginaler. Jag orkar inte vara upprätt en hel dag. Jag orkar inte vara hemifrån tre timmar + restid mer än kanske max en gång i månaden med tre-fyra sängdagar efteråt. Jag ligger i sängen 12h per natt och ytterligare 1-3h per dag.

Om barnen blir sjuka eller det är lov och barnen är hemma lite mer+barnvaktsfix eller det är två vårdmöten på samma vecka så kraschar jag helt. Det kan ta veckor att komma tillbaka. Och sen är det lov igen… Ungefär så.

Så att jag skulle orka gå på förrehabilitering redan om en månad är skrattretande. Det är omöjligt.

Men kanske i maj? Eller i september?

Jag hoppas mycket på de nya verktyg jag fått från psykologen på vårdcentralen. Mer om det en annan dag. (Håller på att skriva om det.)