Hur svårt ska det va? (Jättesvårt)

28 maj, 2020

Möte med Försäkringskassan (FK) och läkaren 30 april. FK ska skicka mig blanketter att skriva på inför rehabansökan.

En vecka och fyra dagar senare (pga helg) ringer jag FKs telefonsvarare eftersom brevet inte kommit.

Fyra dagar senare ringer FK upp och säger att hon haft jättemycket möten men att hon ska skicka igen.Jag väntar ytterligare tio dagar men inget brev kommer. Ringer igen och talar in på telefonsvararen (i måndags).

Idag, torsdag, hade jag videomöte med läkaren och fick berätta det pinsamma i att jag inte ens fått blanketten en månad efter vårt möte! Läkaren hade hoppats på att vi redan skulle ha haft inskrivningssamtal.

Läkaren tipsar om att höra av mig direkt till rehabarrangören och jag skickar ett mail dit.

De svarar att de kan skicka blanketten men att FK måste skriva på. Så de skickar inte blanketten utan skriver att de ska prata med FK. (Och vi vet ju hur lätta de är att få tag i nu i coronatider.)

Men efter en timme ringer faktiskt FK upp och säger att hon varit borta men att hon nu hört mitt meddelande och har skickat en tredje blankett.

Men hon hade även pratat med arrangören och kommit överens om att de får hennes ”påskrift” per mail/telefon och att jag därmed kan skicka direkt till arrangören (eftersom jag inte kan skicka för påskrift till FK eftersom de knappt är på kontoret i coronatider).

%-)

Så nu får jag troligen både ett brev från arr och ett från FK och ska skicka in det som kommer först.

Eller är det någon på PostNord som äter brev? (Har ju hört om tjuvar som vittjar brevbärarnas cykelpostlådor, men brev från FK är väl inget att ha?)

Och till råga på allt så har vårdcentralen stängt av funktionen ”skicka meddelande” på Mina vårdkontakter på nätet så när jag ska meddela läkaren att jag fått plats så får jag skicka ett brev. (Som äts upp av nått hungrigt postmonster på PostNord).

Eller så kan jag ringa sa läkaren. (Och tala in i röstbrevlådor som sällan lyssnas av?)

Ps. FK sa iaf att jag är väldigt proaktiv i detta och att det inte är så vanligt. Men för mig blir det ju som en månadslång punkt jag inte kan pricka av på min att göra-lista…


Emetefobi

25 maj, 2020

Jag sitter vid stationära datorn i källaren. Det hör inte till vanligheterna förrutom den timme då jag spelar Overwatch på kvällarna. Jag skriver ju mest på mobilen eller möjligen på laptopen när jag jobbar med onlineterapin eller Photoshop.

För en stund sen började jag må illa. (Alla emete/kräkfober kan sluta läsa nu.) Det gör jag ganska ofta pga problem med magmunnen, reflux och stressillamående. Men denna gång gick det inte över efter nån minut eller två. Läkerol hjälpte inte. Jag lade mig till slut på altangolvet och andades djupt för det kändes som att jag skulle få en panikattack eller svimma. Eller ja, inte riktigt, men i ett tidigt stadium.

Sen gick jag in och kräktes upp hela lunchsalladen som jag så noggrannt hackat och tuggat i mig en timme tidigare. Fy fasiken. Det är så sjukt obehagligt att kräkas.

Och nu 1,5 timme senare sitter jag här i karantän i källaren tills vi vågar gissa på om det är magsjuka/virus eller matförgiftning.

Vinterkräksjukan är jag immun mot, men det finns ju andra magvirus som jag råkar ut för typ var tredje år eller nåt sånt. Familjen får inte kräksjukan heller. Bara andra enklare varianter där man kräks kanske 1-2 ggr.

Fredrik tyckte att det var väldigt synd att karantänen blev i just källaren eftersom ”allt det roliga finns ju där nere” (dvs. speldatorerna). Ja, det är ju synd. Men jag har skurat badrummet, familjen får inte gå in där och förhoppningsvis är det inte smittsamt. Så de får på egen risk sätta sig vid sina datorer om de vågar sen vid 20.00 då det är speltimme.

Om jag inte kan sova i min säng så finns här nere en obekväm bäddsoffa. (Som vi borde byta ut vilket år som helst, men orka…) Det står iofs en överbliven 80-säng uppställd mot en vägg i väntan på utbyggnaden. Den skulle jag ju kunna sova på i så fall.

När jag var ung trodde jag att magsjuka och illamående var lika med känslan av att ha en panikångestattack. För det var så jag hade det från tweenie-åren fram till 20-åren. Och den känslan är fruktansvärd kan jag meddela. Särskilt när den pågår i timtal.

Under åren som student lärde jag mig att spy utan att få panikångestattacker eftersom jag nästan varje morgon inför en redovisning/seminarium/opposition/dylikt mådde så illa att jag kräktes. (Ja, välkommen till den introverta/autistiska/socialfobiska världen.) Ibland handlar inte föredrag om att vara lite nervös och ha rampfeber, ibland handlar det om ren och skär panik med tillhörande blackouter och overklighetskänslor.

Fy fasiken vad jag hatar det där ”redovisa inför klassen”-grejen. Har fortfarande mardrömmar om det trots att det är 13 år sen jag slutade högskolan. Och nä, det är inte något som alla måste lära sig. För alla behöver inte utsätta sig för sånt som vuxna heller. Man slipper hålla föredrag inför folk i flesta jobb.

Och jag var absolut inte dålig på det. Folk uppskattade mina föredrag om marsvin i sexan, bin på gymnasiet och tygblöjor inför 60 psykologstudenter under en KBT-gruppterapigrej 2008.

Men som autist/introvert/socialfobiker är det inte humant att bli utsatt för det där. Framför allt inte känslan före.

Men tillbaka till min emetefobi. Jag vande mig vid att kräkas.

Men jag får fortfarande ångestattacker när jag tror att jag är magsjuk. Och jag får hemska ångestpåslag när barnen kräks. Jag hanterar det inte, utan håller för öronen i ett annat rum. Sen mår jag sympatiilla. Fredrik får alltid ta hand om barnen när de kräks. (Vilket är sällan.)

Men nu mår jag i alla fall lite bättre. Känner mig mest vek av upplevelsen. Magen är rätt OK. Hoppas att det var nåt i salladen bara.


Träningsdrömmar

25 maj, 2020

Drömmen om att kunna börja träna lite lever. I fredags var jag ju på ett utegym och en hinderbana och testade lite grejer på kanske 50% av min förmåga för att inte bli för trött. Det kändes jättebra.

Igår söndag tog jag fram en hantel och hängde på rejält med vikter och så körde jag benböj och marklyft i olika varianter på typ 80% av min förmåga. Det kändes också jättebra och jag har haft träningsvärk i baksidan av låren sen dess.

Önskar dock att jag hade en lång skivstång som jag kunde ha på axlarna. Jag har bara två korta hantelstänger och det blir väldigt begränsande i övningarna om jag ska hålla en framför mig i händerna istället.

Jag har inte hittat någon lång skivstång i den diametern och det känns trist att behöva köpa en ny stång och nya vikter när jag har viktskivor hemma (fast för smal stång). Har kollat lite på begagnade grejer, men skulle helst bara vilja ha en smal stång. Typ fixa en egen stång i metall? Suck. Vill bara att det ska vara enkelt och slippa shoppa en massa och ha dubletter.

Men jag har även kollat på utegym i närområdet och hittat ett i samma stadsdel. Fredrik var lite sugen och även barnen tyckte ju att det var kul. Och jag föredrar att antingen träna i grupp eller i maskiner/med redskap. Att träna med kroppen som redskap är så tråkigt för mig. Tappar fokus direkt typ.

Har även kollat priserna på närmsta gymmet som jag gick på före utmattningen. Men det blir ju svindyrt utan företagsrabatt och friskvårdspeng. Runt 6000kr/år eller 500kr/månad.

Iofs har de infört att 11-15-åringar kan köpa kort till ca halva priset och det hade ju varit kul. Molly vill också helst träna på gym för att få upp motivationen.

Jag var ju flitig gymbesökare före utmattningen. Gick på ca 3 pass i veckan när jag inte var förkyld (vilket var typ jämt pga hade småbarn).

Men jag vet ju att min energi går upp och ner och att jag ibland inte ens orkar sitta upp, så att köpa ett gymkort är långt borta. Just nu försöker jag bara glädjas av att jag ibland orkar lyfta hantlarna lite och kan ta promenader.

Och i år plockar jag alla maskrosor själv i trädgården! Tidigare år har det varit en omöjlighet att böja sig ner så många gånger och plocka. Då har jag fått muta barnen. Så nog är jag piggare. Hoppas att det håller i sig.


Testa hinderbana

23 maj, 2020

Idag åkte jag och barnen till Kviberg park (i Göteborg) tillsammans med kompisfamiljen. Vi skulle testa Kvibergs hinderbana. (Bra coronagrej utomhus med långt avstånd till andra.)

Först testade vi ett trevligt utegym som låg på vägen dit. Slog rep (min favorit på gymmet och nåt jag faktiskt var bra på och fick beröm för!), balanserade, lyfte vikter av trädstammar med mera.

Sen gick vi till hinderbanan som var ett stort område med rejäla hinder. Tyvärr för oss så var de flesta anpassade efter långa starka män, men på vissa fanns en barn/korta vuxna-variant bredvid.

Barnen tyckte att ringarna och lianerna var roliga. Vi tittade även på när träningsfantaster sprang i full fart uppför den branta slänten och hävde sig upp över kanten (syns i bakgrunden). Såg livsfarlig ut!

Jag testade några olika grejer som inte var alltför läskiga. På ett hinder fick jag dock rejäl höjdskräck på toppen och höll på att inte komma ner… ^^

Jag fick verkligen mersmak och blev ännu mer sugen på att kunna börja träna igen. Jag gick ju på gym innan Molly föddes och före och efter graviditeten med Stella. Men jag har inte kunnat träna sen jag blev utmattad för 6,5 år sen.

Men några övningar vågade jag mig på idag (med begränsad ansträngning för att inte bli ännu mer utmattad). Det var kul och känns bra i kroppen.

Barnen tyckte att hinderbanan var ganska kul, men roligast var helt klart sandhögen på fotbollsplanen. ^^ Och ja, den var härlig. Kunde låtsas att jag var på en kanarisk eller dansk strand.

Vi sa att vi får åka dit igen med Fredrik också. Roligt ställe!

Jag tycker att det är mycket roligare att träna med redskap än att använda kroppen som tyngd. Känns mer motiverande.


Terapeutisk exponering

21 maj, 2020

Idag gjorde jag en riktigt bra läxa i internetterapin. Det var flera delar som jag normalt blir stressad och spänd inför.

Dels körde jag bil till Backaplan i Göteborg och tränade på att köra den nya bilen (ny för mig men knappt 1,5 år för Fredrik som är den som brukar köra).

Jag har knappt kört under utmattningen pga kognitiva problem de första åren och sen stress/oro. Det finns flera skäl och lite kortfattat handlar det om tvångstankar kring att krocka/köra på folk, dålig öga-hand-koordination, dålig spatialt seende och att jag blir överstimulerad och lätt fastnar för fel detaljer pga autistisk.

Men jag har ju körtkort och jag körde massor de första tio åren, särskilt när jag städade och körde hem till kunder i hela Storgöteborg. Och då hade jag minsann ingen GPS utan fick bläddra i gula sidornas kartbok och vägatlas!

I alla fall.

Jag körde bara jättefel i början innan Tingstadstunneln och fick köra runt hela SKF-området, men till slut kom jag rätt.

Jag hade en lång lista med saker som behövde köpas och där har vi min andra stressfaktor: köpa saker.

Det har blivit en ångesttrigger för mig efter ett antal plågsamma shoppingrundor som utmattad. Jag stressar upp mig, blir varm och svettig, blir överstimulerad och får tunnelseende. Jag känner att jag måste skynda mig innan jag tappar energin. Men jag har tränat på att handla i lugn och ro i över ett år nu och det blir bättre.

Och idag skulle jag köpa trevliga saker.

Listan var lång men jag insåg att jag kunde hitta nästan allt på Hornbach och Biltema – två affärer jag dessutom känner till och tycker om.

Jag köpte kopplingar och ny vattenspruta till trädgårdsslangen som läcker, kompostgaller så att pinnhögen kommer upp från marken, planteringsjord till krukorna så att jag slipper plantera tomater i rabatterna som de två föregående åren, gräsmattegödsel och gräsfrö till vår mossmatta, växtstöd och annat bra jag behövt i typ två års tid.

Nytt nät eftersom det förra gått sönder, ny vattenkanna så att jag kan slänga den rostiga, majsfrön eftersom de tog slut, kutterspån till djuren eftersom det var slut, skrivarpapper eftersom de var jättejätteslut osv. Skönt att få fylla på det man saknat.

Och efter Biltema körde jag hem och jag flippade inte ens ut pga bilkö genom Tingstadstunneln!

Jag börjar bli bra på att lugna mig själv. Den här terapin gör mig gott.


Tre små djur

20 maj, 2020

Och så kom det sig att vi hade tre gerbiler som kallas Olle, Alle och Lelle. ^^

(Olle, Alvar och Leon)

När vi hade Alex och Alvar så sa jag Alle till Alvar men Stella sa att jag skulle säga Alve. Men för mig var det Alle och Alex. Men nu är det lättare.


Serie om hur autister ser

19 maj, 2020

Jag har gjort en serie om hur autister ”ser”. Har flera gånger försökt ta reda på hur icke-autister ser och googlat och pratat med folk, men det är inte lätt (pga normen).

Jag inser ju att de ser färre detaljer och kan fokusera lättare. Och när de spelar multiplayer tv- och dataspel så ser de lättare vad som händer och vem som är vem.

Tänk om vi kunde byta glasögon med varandra eller om det fanns en VR-simulator. Det hade varit så intressant.


%d bloggare gillar detta: