Nya vardagsrummet

Förra veckan fick vi äntligen slängt ut en hylla i vardagsrummet.

Det är inte så ofta man hör om folk som gör sig av med möbler som de haft användning av och sen inte ersätter, men så jobbar vi här i vår familj med minimalism- och KonMarie-rensartänk.

Vi flyttade hit för fyra år sen och har sedan dess stört oss på den svarta 2×4-kallax/expediten som stått bredvid TVn. Dels har vi vitt, grått och lila i vardagsrummet och dels har den känts skräpig. Men lådorna och hyllplanen har hela tiden varit välfyllda, så det har varit svårt att göra sig av med den.

Så här såg det ut för cirka fyra år sen. Då hade vi även en TV-bänk och ett svart bord.

För två år sen hade vi hängt upp TVn på väggen och målat om bordet i vitt med sprickor. (Jättestajlad bild som ni ser… ^^) Senare hivade vi även fotpallen.

Har tyvärr ingen ny bild på hyllan men så här såg det ut då.

I hyllan hade vi lådor med leksaker, en låda till mig resp. F med saker som vi behöver ha tillgång till då och då (papper, anteckningsböcker, teknik, pågående projekt osv.), två tv-spelskonsoller med tillbehör, högtalare osv.

Det vi gjorde var att flytta ner Nintendo Wii:et till källaren, begränsa leksakerna till två lådor i den andra expediten, effektivisera (läs: trängs ihop) två lådor och rensa ut böcker i den andra hyllan för att få plats med brädspelen.

Vi hade funderingar på att köpa en vägghylla för det som blev kvar som t ex högtalaren, nåt blockljus, prydnader, lampan och playstationet, men det behövdes inte när vi väl började flytta runt sakerna. Istället tog vi bort prydnader som passade sämre in i temat från andra hyllor.

Nu ser det ut så här. Det känns så luftigt, ljust och skönt.

Nu är målet att byta ut mattorna (långsam process som pågått nåt år), flytta taklampan åt sidan och hänga upp en till och byta ut/flytta tågtavlan så att det inte ser så underdimensionerat ut. (Men mattor, tavlor och lampor är vi inget bra på i denna familj så det skulle inte förvåna mig om det ser likadant ut om ett år.)

Om ett år hoppas vi också ha en dörr där fåtöljen står som leder ut till utbyggnaden. Vita hyllan ska åt höger och steghyllan och fåtöljen flyttas in i utbyggnaden (som ska bli lounge/arbetsrum med ståbord och datarumloft).

I samband med utbyggnaden planerar vi att fixa till väggen/fönsterkarmarna efter vattenläckan för ett år sen. Lika bra att fixa väggarna och snickra allt på en gång. Vi vill även ta bort strukturtapeterna (som vi har i typ hela huset), så väggarna i vardagsrummet blir nästa års huvudvärk.

Vattenläckan är för övrigt efter många om och men fixad med hjälp av plåt på balkongen ovanför. (Det regnade in vid fönsterkarmen och ner på soffan!)

Det känns gött att vara i vardagsrummet. Lättstädat och lite mer avskalat.

I mitt hem vill jag ha få men användbara möbler, växter, tavlor, lampor och enstaka noggrannt utvalda prydnadsföremål. (Minimalt med böcker, krimskrams och skräphögar.)

Vi kommer fortsätta rensa allt eftersom och det kommer bli lättare ju äldre barnen blir. Skönt.

Annonser

Angående #Metoo

Jag vill tänka att jag varit ganska förskonad från mäns övergrepp på kvinnor. Jag umgås med mjuka nördiga feministkillar och rör mig aldrig i utelivet.

Men jag har så klart blivit drabbad också. Både av en blottare utanför min gymnasieskola (men jag skrattade mest), av en kille som inte kunde sluta försöka hångla/dansa/dra i mig den enda gången jag varit på nattklubb, av en gubbe på tåget som flåsande frågade om jag ”var dominant” (tills en kvinna skrek att ”nu får du väl ändå ge dig!” och både hon och jag gick till en annan vagn) och av den grövsta formen inkl. pistolhot som som medförde posttraumatiskt stressyndrom och sjukskrivningar i omgångar flera år efteråt. (Men mår bra sen tiotalet år tillbaka.)

Jag träffade Fredrik när jag var 18 år och har sedan dess inte utsatt mig för män (annat än ovanstående mjuka typer till vänner och släktingar). Det är jag glad för. Jag har inte fått en enda dickpic och blir inte antastad på vare sig krogen eller Tinder. Jag vill verkligen inte bli singel igen. Det verkar skitläskigt!

Jag är även ofeminim/lite androgyn (typiskt asperger) och det är sällan folk (läs killar) lägger märke till mig. Det är skönt. Jag skulle aldrig orka vara bland folk annars.

Mer rörlig i vardagen

Jag har fått mer ork på sistone och det innebär att jag inte ligger i sängen mest hela dagarna längre.

För fyra-fem år sen tränade jag de tuffare passen på gymmet och jag var stark. Jag älskade att träna (pga kicken!).

När utmattningen drabbade mig försvann all ork och alla muskler. Jag blev flåsig av att gå i trappan och stod sällan upp längre än nån halvtimme-timme på raken dagtid. Eller satt för den delen. (Piggare på kvällen.)

Nu har jag börjat stå igen och det känns! Mina fötter är alldeles trötta varje kväll och benen känns tränade.

Skillnaden är alltså inga bodypump-pass utan att jag står och sitter lite mer än jag ligger varje dag!

Jag har börjat använda strykbrädan med en låda ovanpå som ståbord. Så kan jag måla miniatyrer framför TVn istället för att sitta som en krok i soffan.

Dagtid pusslar jag sittandes på golvet med pusslet på en pall. Pallen är så hög att jag inte ser pusslet om jag säckar med kroppen så ryggraden är rak. Ibland squattar jag. Har fått starkare ryggmuskler och bättre hållning på bara en vecka.

Jag har även börjat gå lite mer i trappor.

Tidigare skydde jag trapporna som pesten eftersom de sög energi ur kroppen. Nu tar jag ”gärna” ett extravarv för att hämta något, bara för att få upp pulsen några gånger per dag. (Vårt radhus har tre plan och vi måste gå upp och ner många gånger per dag eftersom t ex kök/vardagsrum resp. sovrum och toa ligger på olika plan.)

Sen går jag ju till skolan och spelar ibland innebandy med barnen på gatan. Lite lätt (typ står i mål).

Och det är skillnad. Stor skillnad! Hoppas att det märks på kroppen snart. Vore skönt att bli mindre flåsig och mindre svag.

Ps. Har provat att träna några enstaka gånger men sällan haft energi långa perioder på raken. Nu tar jag det lite lugnare och försöker få in vardagsmotion också. Inte bränna all energi på en gång. Minska sängliggandet istället (men fortfarande vila när jag behöver förstås!).

Korta reflektioner

I lördags hade Stella sitt biokalas för tre kompisar från förskolan. De var minst sagt peppade…

Jag var inte med, men allt hade gått bra. Kalaset blev väldigt anpassat på så sätt att ett barn hade sin förälder med och ett barn som inte gillar film kom direkt till hamburgerrestaurangen och följde sen med hem och lekte. Behöver jag säga att jag älskar när det går att anpassa! (Hela kalaset var dessutom anpassat eftersom bara en av dessa tre är extrovert och gillar stora grupper.)

På söndagen fick jag äntligen träffa min kompis S igen efter ett alldeles för långt uppehåll. Har inte träffat särskilt många kompisar under sommarhalvåret pga utmattning/ständigt ofrivilligt fullbokad, men nu i september/oktober har jag passat på att boka in alla vänner. (En annan kompis jag brukade träffa 1-2 gånger i månaden har jag inte träffat sen i juni! Gråt!)

Vi gick till nya lekplatsen vid lokala sjön. Typisk blåsig höstdag. Men skönt att få komma ut i naturen med barnen.

Igår blev jag äntligen klar med mina Pathfinders till Warhammerarmén. Fick dem i julklapp för snart två år sen! Men har kommit på bästa trixet.

Man köper en ny armé som man längtar efter att få sätta ihop och måla. Men sen bestämmer man att man inte ens får öppna den förrän den gamla armén är målad och klar!

Vips har man de sista 6 fire warriorsen, 10 pathfinders, 13 drones och snart en broadside och en riptide färdigmålade på hyllan. Hurra!

Får inte öppna förrän…

Motivation is king!

När jag ska infodumpa

ASTare är kända för att lägga stora mängder kunskap på minnet, särskilt om sina egna specialintressen.

Själv slukar jag litteratur och fakta om mina specialintressen, men eftersom jag 1: har en kinestetisk/taktil inlärningsstil (dvs. lär mig ej genom att se/läsa resp. lyssna) och 2: har svårt för att lära mig texter så minns jag inte det jag läst!

3: Jag har dessutom svårt för att sätta ord på de bilder jag har i huvudet. Allt jag lärt mig är ganska löst och jag har svårt för att minnas siffror, årtal, namn osv. Jag minns skeenden bäst. Jag är dessutom 4: introvert vilket innebär att hjärnan måste ta omvägar för att jag ska komma åt fakta och minnen. Det går långsamt när jag ska prata men snabbt när jag skriver.

Så när jag ska berätta om mina specialintressen så brukar det låta så här:

”Jo, visste du att…eh…jag kommer inte ihåg den exakta siffran, men det var många i alla fall. Kanske typ 40-70% av alla unga samer är självmords…eh…kommer inte ihåg ordet. Självmordsvilliga? Så heter det väl inte? När man vill ta sitt liv alltså. Och då kan man ju undra varför… Och det minns jag inte. Vänta så ska jag kolla (söker i min blogg).”

(Ungefärligt citat från nu ikväll. (Kommer ju aldrig ihåg exakta citat heller så klart.))

Alltså, jag är värdelös på att prata! Jag minns inte, jag kommer inte ihåg vad det jag ser framför mig i huvudet heter, jag får blackouter, jag kan inte förklara osv.

Det finns ingen som helst struktur i mitt prat. Jag behöver oftast rita om jag ska komma på något nytt.

Men när jag skriver rinner tankarna ner i rätt ordning.

Så jag hoppas att jag aldrig behöver jobba med att prata spontant om saker, för det kan jag bara inte.

Jag vet t ex jättemycket om människans utveckling förutom att jag inte minns några årtal förutom några jag medvetet memorerat: för 2 miljoner år sen utvecklades människoaporna, för 200 000 år sen kom homo sapiens och för 10 000 år sen gick vi från jägare och samlare till bofasta odlare. (Men de där siffrorna ändrar ju sig då och då, t ex efter nya rön nu i somras så inte ens dessa kan jag vara säker på! (Nu pratar man om 300 000 år för homo sapiens.)

Jag minns inte exakt vad de olika arterna heter. Men typ homo erectus, homo ergaster, homo heidelbergensis, homo floresiensis, astralopitechus och de ännu mer kända sorterna. Men jag minns inte exakt vilka som bodde var och när, men jag vet ungefär hur de rörde sig över jordklotet, hur de levde och hur de dog ut (som man vet).

Jag vet att vart än homo sapiens tog sig så utrotade de de flesta stora däggdjuren, men jag kommer inte ihåg vilka däggdjuren var och när människorna tog sig till Australien, Sydamerika osv.

Men jag vet varför de reste sig på två ben, varför väskor blev en banbrytande uppfinning och varför kvinnor har dold ägglossning m.m. Skeenden är alltid lättare att minnas än detaljer.

Så jag är värdelös på att infodumpa. Så jag gör det inte. Ibland ”föreläser” jag lite för Fredrik om spännande saker jag läst i veckan. Men det brukar sluta med att jag googlar fram artiklarna och refererar för att få med detaljerna.

Värdelösa hjärna!

Födelsedagsveckan

Det är den 13e oktober och jag har tagit mig igenom barnens födelsedagar med bravur. Att fira sina barns födelsedagar ska väl inte vara så kämpigt, och nä det är det inte rent energimässigt, men dessa dagar är årets mest efterlängtade för barnen, så det är viktigt att allt blir rätt.

Det ska vara bra presenter, chokladboll på morgonfirandet, önskemiddag (Molly: köpepizza, Stella: pannkakor) och film/myskväll. Tre släktingar ringer och grattar/pratar med födelsedagsbarnet och sen vill jag helst vara närvarande med barnet på eftermiddagen och inte vara sängliggande. I tisdags lärde jag Molly att bygga Warhammerfigurer och idag pusslade och pärlade jag med Stella.

Så på så sätt är det skönt att det är över och att det gick bra. Att barnen blev nöjda.

Jättefint tåg som Molly gjort i slöjden. (Hjärtemojiögon)

I morgon väntar bio+hamburgerrestaurangskalas för Stella och tre kompisar och längre fram blir det nog biokalas resp. LAN för Molly.

Hon skulle faktiskt haft biokalas i söndags, men ingen av de tre gästerna svarade! När hon påminde efter att tiden gått ut så kom det fram att barnen inte ens visat sina föräldrar lappen. Och det var fortfarande ingen som hörde av sig så vi ställde in. Så det var lite surt.

Men som sagt, hon får bjuda en vän på bio och ha LAN med sina två kompisar + en internetkompis istället.

Sen ska vi träffa min släkt på museum, men det blir i november. Det är alltid så mycket i oktober + att flera släktingar jobbar helg så det fick bli en månad senare. Men äsch. Släktkalaset för Fredriks släkt var förra lördagen föresten.

I år har vi roat oss med att göra reenactments från BB-tiden. Så här såg jag och Molly ut för 10 år sen resp. i tisdags.

Och här har vi jag och Stella för 6 år sen resp. idag.

De har växt lite… (och jag med förstås. Fatta att det är tio år sen jag blev förälder!)

Livsviktiga förändringar för mig

Det finns många orsaker till att folk med AST (autismspektrumtillstånd) mår extra dåligt i skolan. (Och då kan vi till texten ovan även lägga till att omkring 80% av alla med AST blir mobbade under skolåren.)

Jag kan inte minnas en enda period som varit ok i skolan. Jag var ständigt osäker, överanalyserande och orolig. Nu i efterhand har jag förstått hur mycket energi allt analyserande tagit. Hur jag inte riktigt kunnat vara närvarande eftersom jag ständigt funderat kring hur folk beter sig, varför och vad det betyder.

Jag har lärt mig väldigt mycket, det har jag verkligen (nu pratar vi alltså om psykosociala regler och normer), men det är tufft att jag aldrig verkar kunna slappna av och bara göra/vara i sociala situationer. Allt det sociala styrs medvetet genom hjärnan. Jag måste alltid analysera och anstränga mig för att inte göra fel. Fundera kring hur jag ska bete mig och vad som är lämpligt att säga.

Jag har förstått det som att barn slappnar av på raster. För mig gick ångestnivån upp på rasten. Det var jobbigt att vara i klassrummet, men där kunde jag iaf vila ibland och bara lyssna/göra. På rasterna och i grupparbeten behövde jag ständigt anstränga mig socialt (om jag inte flydde undan, vilket jag ofta gjorde).

Det är inte konstigt att jag var blyg, rädd, tyst och ängslig med tanke på hur osäker jag var kring hur man skulle bete sig. Och som ni säkert vet har barn oftast inga filter, utan säger rakt ut vad de tycker. De påpekar gärna när någon gör fel eller beter sig konstigt. De är väldigt ärliga och ifrågasättande.

Lärorikt ja, men samtidigt väldigt nedslående. Det är inte konstigt att jag är livrädd för kritik och är otroligt konflikträdd.

Och det sorgliga är ju också att jag förstått att jag faktiskt agerat ”fel”, svarat ”fel” och varit ”fel”. Utifrån normen sett alltså. Den känslan är nog vanlig hos folk med AST.

Av den anledningen har jag internaliserat den kritik jag fått och sedan dess gått runt och tänkt att jag inte har social kompetens, att jag inte är normal, att jag inte förstår hur man ska bete sig osv.

Jag har i tjugo år kämpat med att förändra mig själv och bli den person jag vill vara (en trevlig social person). Men jag kan inte bli sån. Det kostar för mycket energi. Det äter upp min själ att låtsas vara någon annan.

Vad gör detta med folk, hörni?

Inte blir det något bra av det. Det är inte konstigt att jag mått dåligt och dragits med depressioner, ångestsjukdomar och utmattningssyndrom när jag:

1. Försökt vara någon jag inte är
2. Förtryckt mig själv och dolt min sanna personlighet
3. Hatat och sett ner på mig själv fram tills för 1,5 år sen (hatar mig inte längre, men älskar inte heller)
4. Struntat i mina behov och kört över mig själv
5. Gjort allt för att passa in trots att det kväver och dränerar mig

Det är svårt att förstå hur stort detta är. Är det här roten till min psykiska ohälsa som jag letat efter sen jag började gå hos psykologer för 17 år sen? Är det här ”bordet” som mitt pussel av psykiska sjukdomar kan läggas på?

Enhörningar och regnbågar och vattenfall och glitter och nyan cat som pruttar en regnbåge och solsken och daggdroppar.

Det känns ungefär så att ha hittat kartan till mig själv.

Samtidigt känns det smärtsamt att läsa om andra som känner likadant och jag är bitter över att ingen av alla de som försökt hjälpa mig (inom vården) har sett det riktiga problemet. Tänk om jag hade kunnat få hjälp tidigare?

Hur skulle ett drömliv se ut för mig då? Hur skulle jag få förutsättningarna att trivas och må bra?

Dels behöver jag avskärma mig från andra människor och umgås enbart med folk jag trivs med. Jag ska alltså inte jobba med människor, sitta på ett större kontor, ha kunder och vara i stan (mycket).

So far, so good. Mina jobbplaner som frilansare hemifrån med projektledare funkar i denna aspekt.

Jag kommer att välja bort alla oönskade sociala arrangemang som fester, mingel, afterworks, större släktkalas, jobbfester osv. Om jag hittar en form jag gillar, t ex som när vi hade teamaktiviteter på jobbet (islandshästridning, curling, escape game osv.) eller om kalasgästerna är trygga för mig så vill jag vara med ändå.

Men jag ska sluta känna tvång att vara med. Jag har inte kapacitet för det. Det får folk helt enkelt acceptera. Jag ska inte vara med bara för att ”det skulle betyda så mycket för X”. (Och detta gäller även efter utmattningen.)

Sen behöver jag en trygg tillvaro med struktur, rutiner och få förändringar. Inte helt lätt när man lever i familj. Men vi jobbar på det. Och om ca 9 resp. 13 år flyttar barnen hemifrån så i ett livsperspektiv är det kort tid kvar (jag är runt 47-48 år då). Och barnen blir mer och mer självständiga.

Jag har insett att jag behöver ägna tid åt mina specialintressen och vara i flow de flesta dagar i veckan för att må bra. Det är där jag hämtar min energi och livsglädje. Det är där jag känner mig lugn, närvarande och utan oro och ångest. Småbarnsåren var nedbrytande ur denna aspekt eftersom jag varken hade tid, ork eller ro till att ägna mig åt specialintressen i större utsträckning. Utmattningsåren har också varit jobbiga av samma anledning. Men nu har jag insett att jag måste prioritera det för att må bra.

Slutligen så måste jag kommunicera förändringarna till de i min omgivning så att de förstår mina förutsättningar.

Min uppväxtfamilj och mina vänner vet och jag har nu börjat berätta för släkten på Fredriks sida (som vi umgås mycket med).

Hittills har jag fått väldigt blandade men enbart positiva reaktioner. Vissa har inte vetat vad autism innebär och andra har varit mycket pålästa och berättat om egna eller närståendes svårigheter. De flesta har varit glada för att jag nu kan få rätt hjälp.

Och även om jag inte skulle nå upp till diagnoskriterierna, så ser mitt liv ändå ut så här, så jag tänker genomföra förändringarna oavsett.

Det är dags för mig att få må bra. (Blir lite gråtig när jag tänker på det! Kan man få ha det så bra tro?)