40-årskris

17 maj, 2021

Jag fyller snart 38 och har 40-årskrisat i nåt år eller så. Och det blir bara värre.

Men det är så mycket med 40 som jag bara inte kan tugga i mig. Jag skrev ju om det senast för några veckor sen, så läs det först om du missade det.

Jag har läst på lite sen dess och hittat fler orsaker till att just 40-årskrisen är så tung.

Bortsett att man är typ halvvägs till döden och vill göra bokslut och fundera över sitt liv och att kroppen börjar strejka och man får en massa ålderstecken, så får man deala med följande:

Som tjej tappar man i attraktionskraft. Det är bara skönt för mig och jag har varit osynlig i typ 15 år redan, så det är lugnt för min del. Men om man gillade uppmärksamheten så blir det ju en omställning förstås.

Studier visar att 40-årsåldern är all time low när det gäller välmående. Både 20- och 60-åringar har i allmänhet tydligen bättre livskvalitet.

Och sen är det dags för klimakteriet. Och det ser man ju verkligen fram emot… Eller ja, jag skulle gärna slippa mensen, men vad kul det ska bli att svettas och få humörsvängningar och dålig sömn i en massa år före det.

Och 40-årsåldern är ju så jädra töntig. 30-åringar och 50-åringar är ju ändå coola och självrespekt, men det finns inga coola 40-åringar. Det är bara misär. Antingen är 40-åringarna töntiga eller så försöker de göra sig till och då är de ännu töntigare. Fy, jag skäms redan på förhand…

Jag kan liksom inte identifiera mig med att vara 40 år (om två år). Det känns helt fel. Skulle ärligt talat vara lättare att fylla 50! Fyrtioåringar är på ett visst sätt och jag kan liksom inte vara sån också. :-0

Och många känner att loppet är kört. Det kanske inte blev några barn trots att man ville ha det, man hann inte träffa nån partner, man vågar inte skola om sig till ett nytt yrke. Många män satsar på en riktigt ung flickvän för att ungdomen ska smitta av sig.

Historiskt sett brukar ju fyrtioåringarna ha tonåringar hemma och föräldraskapet förändras. Barnen behöver en inte lika mycket längre och man känner sig osynlig och onödig. Man är cringe. Numera är det ju vanligt att få barn i 30-35-årsåldern och vissa har småbarn när de fyller 40 år. Eller hann inte få alla barn de ville ha pga störtdykande fertilitet.

Men jag som nybliven tonåringsmamma kan verkligen intyga att föräldraskapet och vardagen förändras mycket när barnen blir 8-9+ och i tonåren. (Stella fyller 10 och Molly 14 i höst.) Man får plötsligt en massa fritid. Barnen vill knappt umgås längre (Stella vill oftast). Och då gäller det ju att göra av fritiden på nåt vettigt. Jag fattar att många börjar renovera när barnen blir tonåringar. Eller gå på ridskola och/eller dreja som jag skrev om i förra inlägget.

Jag och Fredrik kommer ju vara runt 43-44 år när Molly flyttar hemifrån och 47-48 när Stella flyttar. Då kommer vi ha mer pengar till resor och nöjen. Så det kommer vi nog att satsa på mer i framtiden.

Känns ju galet att Molly kan flytta om fem år! Hon börjar åttan i höst. Även om hon inte flyttar direkt så förväntar jag mig att hon försöker försörja sig på nåt vis och bidrar mer hemma. Antingen om det blir mer studier eller jobb.

Jaja. Nu kom vi ifrån ämnet.

Det är tungt med 40-årskris. Jag har tidigare tänkt att folk bara får skärpa sig och acceptera läget. Det är ju oundvikligt.

Men för mig handlar det om så många bitar. Få en mindre fungerande kropp, börja se gammal ut, ökad risk för sjukdomar, bli sedd som äldre, skapa en ny identitet, vara ocool, vara pinsam, hamna i klimakteriet, bli osynlig och ointressant, vara halvvägs till döden, hitta en meningsfull fritid (blir nog inte svårt iofs), acceptera nya föräldraskapet. Jamen, typ så.

Nä, jag får väl försöka hitta en ny töntig identitet. Har ju iaf två år på mig.


Det är skit

17 maj, 2021

Jamen, vad kul! Tredje magkatarren på en månad nu. Har fått dem med nästan exakt två veckors mellanrum och det tar cirka fem dagar att bli frisk och kunna äta all mat igen.

Det märks ju att jag inte mår bra i min nuvarande situation med jobb/läkare/försäkringskassan. Det är skit rent ut sagt.

Jag ska träffa nya läkaren om en vecka, men FK sa att jag inte ska förvänta mig att ett nytt intyg kommer att lösa det. Det ska otroligt mycket till om min tidsplan ska ändras (kanske en arbetsförmågebedömning?) och det var med nöd och näppe som jag ens fick sjukpenning dessa månader eftersom förra läkaren bedömde att jag inte är sjuk. (!)

Att ett enda läkarintyg kan förstöra så himla mycket…

Men jag försöker jobba, sova, vila och återhämta mig. Jag har mycket ångest och det märks att kroppen inte mår bra, särskilt inte magen. Jag kämpar med tankar om meningslöshet och fick byta SSRI igen för att kunna höja dosen. Vet inte om jag måste ta mer ångestdämpande medicin igen? Har klarat mig utan det ett tag nu. (Men så jobbiga biverkningar.)

Oroar mig över att bli utbränd igen, att bli totalt sängliggande igen, att inte orka jobba, att bli av med min sjukpenning, att bli illa behandlad, att må dåligt i denna byråkratiska process (det har redan hänt).

Det som triggar min utmattning allra mest är krav och press. Och det kommer mest från FK och läkarna just nu, så det är ju ironiskt. De är ju väldigt måna om att min arbetssituation ska vara kravfri och anpassad, men allt det byråkratiska stressar ihjäl mig.

Skulle så gärna vilja bli fri från hela den grejen. Bara jobba så mycket jag klarar av och slippa sjukpenning och all byråkrati. Som tur är har jag den möjligheten om jag bara kommer upp i lite fler timmar per dag. Jag har ju egentligen aldrig jobbat heltid en längre period och det kommer inte funka nu heller. Så detta tröstar jag mig med. Och det är tur att jag inte är ensamstående. (Men jag måste också kunna försörja mig själv om nåt händer.) Och en SGI behöver jag ha. Så det funkar inte att bara skita i allt om jag skulle klara det ekonomiskt. Ifall jag skulle få t ex cancer eller bli varaktigt arbetsoförmögen så behövs en SGI att basera sjukpenningen på ifall jag vill ha mer än grundbeloppet (lågt).

Jag blir så himla svag av att inte äta. Jag äter ju bara minimalt för att magen inte ska göra för ont när den är tom. Det är ju svält. Jag förstår bättre hur personer med ARFID har det (avoidant restrictive food intake disorder). Jag äter vitt bröd, blåbärssoppa och pasta. Fett och fibrer funkar inte. Men det blir lite bättre dag för dag. Jag är nu på dag 2.

I lördags kväll mådde jag illa, var gasig och hade ont i magen. Mådde verkligen skit innan jag till slut lyckades somna. Hade även början till panikattacker hela tiden och var tvungen att andas ordentligt för att de inte skulle bryta ut. Fy fasiken.

Allt är ju inte skit förstås. Vädret är trevligt och jag älskar årstiden. Men det är svårt att njuta och det grämer mig. Hoppas att jag får en rimlig vardag snart och kommer ur den här situationen.


För blivande föräldrar

14 maj, 2021

Svägerskan ska ju få en bebis efter sommaren så det blir en del bebissnack. Min äldsta fyller ju 14 i höst (och yngsta blir 10 år) så det känns som längesen för mig.

Jag som ändå var en ”hippiemamma” som körde bebis på potta, sjalar, samsovning, långtidsamning (längre amning, Stella: 2 år och 3 mån), nära föräldraskap och föräldrakooperativ förskola (med Stella) försöker att inte pracka på mina idéer på andra blivande föräldrar. Man kan ju nämna det och se om intresse finns, annars släpper jag det direkt.

Men något jag brukar säga är det där med att alla bebisar är olika och att det är bra att inte ha en massa bestämda åsikter om hur man ska göra som förälder.

Brukar säga att de flesta barn vill sova nära sina föräldrar, men en släkting skulle prompt sova själv i eget rum och trivdes inte i familjesängen. Och det är ju också normalt.

Merparten av alla bebisar vill bli burna, men sen finns det barn som hatar att sitta fast i en sele eller sjal. (Barnens kusin.) Vissa barn hatar att åka barnvagn och andra älskar det.

För de flesta barn funkar det bra med nappflaska, men jag fick två totalvägrare som hellre svalt än drack ur nappflaska. Vi fick koppmata tills de fick till amningen och jag kunde inte vara ifrån dem fram tills de var 10-12 månader. De vägrade också napp.

Vissa barn somnar bara vid amning, vissa somnar bara i barnvagn, andra i bilbarnstol. Andra bara somnar lite hur som helst och när som helst och behövde aldrig ”nattas” första året (Molly). Andra har jättesvårt att komma till ro och gnäller sig till sömns.

Så det är ju väldigt olika. Man får prova sig fram. Köra på det som funkar. Tänka att det inte är för evigt. Sova så som det funkar bäst (vi sov med varsitt barn i några år).

Det är väl det jag brukar poängtera för blivande föräldrar. Barn är olika. Kör på det som funkar. Och saker förändras med tiden.


Ledig torsdag

14 maj, 2021

Röd dag idag och jag och F startade dagen med frukost på altanen. Det var runt 20 grader varmt och sol/moln.

Sen gick vi iväg en sväng medan barnen gjorde belgiska våfflor och spelade tv-spel. Det är så skönt med stora barn som man kan lämna hemma.

Jag och Fredrik tog en promenad runt Stora Delsjön. Jag hade egentligen bara tänkt gå några kilometer men när vi hade kommit en bra bit ville jag se om jag skulle orka. Och det gjorde jag!

Men det var varmt och tungt att gå. Det tog drygt 2 timmar och det var 8 km runt sjön. Så länge har jag inte gått på åratal. (Möjligen på nån utlandsresa)

Sen åt vi hemgjord pizza (köpte pizzakit) och jag körde två diskmaskiner eftersom diskmedlet tog slut för två dagar sen. (Får köra en till i morgon.) (Nä, att handdiska var inget alternativ. Det är den värsta hushållssysslan jag vet. Jag vägrar!)

Jag har jobbat in lite tid i veckan så att även jag får en klämdag i veckan. Ska vila imorgon och på lördag ska vi träffa svägerskan och hennes make (och deras bebis i magen). Vi hade planerat att grilla i skogen, men just nu ser det ut att bli spöregn, så vi får se.

Det blev en trevlig röd dag av detta. Och träningsvärk har jag fått, det också.


Skitåret 2021

11 maj, 2021

Om man räknar från december 2020 så har det verkligen varit ett riktigt pissigt halvår för oss. I ungefärlig ordning:

  • Vi fick avslag på utbyggnaden med två våningsplan (kreativ lösning)
  • Andra vågen i corona och isolering
  • Vi blev covidsjuka och jag mådde dåligt i drygt tre veckor
  • Privat grej som tog enormt mycket energi och tid
  • Svärfar dog i plötslig cancer, 61 år
  • Gerbilen Alvar fick en cancertumör och behövde avlivas
  • Det blev ingen fortsättning på rehaben
  • Privat grej gällande familjemedlem
  • En massa möten och grejer angående arvet pga tre särkullsbarn (däribland F) och två gemensamma barn med svärfars fru
  • Min läkare slutade på vårdcentralen och jag kämpade för att få en ny läkartid. Fick äntligen en på sjätte försöket efter 1,5 månader och några veckor efter intyget gått ut.
  • Nya läkaren tog bort två av tre diagnoser och skrev en vansinnig upptrappningsplan till arbete.
  • Kämpade för att få byta läkare.
  • Massa möten, telefonsamtal och vårdkontakter angående barnen (privat)
  • Fick två magkatarrer på två veckor
  • Väntade i nästan två veckor på ett nytt sjukintyg som inte var direkt felaktigt. (Nu har jag bytt läkare och ska träffa hen om två veckor.)
  • Har blivit ännu mer utmattad än vad jag varit på minst nåt år.
  • Stadsbyggnadskontoret har fördubblat sin handläggningstid så vi kommer inte kunna starta bygget före sommaren

Men det har inte bara varit dåligt.

  • Vi har antikroppar
  • Jag får ha svärmors cykel och F har fixat sin så nu kan vi äntligen cykla igen
  • Vi lyckade iaf få iväg ritningar till utbyggnaden även om det tog många veckor
  • Jag gick en tio veckors onlineterapi inom smärta och trauma som gett effekt.
  • Jag har börjat jobba 25% på ett autismvänligt ställe (dvs hemma). Gör olika uppdrag på konsultbasis.
  • Vi har fått en kanot (enkel- eller dubbelsitsig, tre plastdelar som monteras ihop).

Jamen typ så.

Tror att detta varit det värsta halvåret sen 2011 när jag var gravid med Stella och mådde piss.

Många av de utmattade åren var hemska, men denna gång har det hänt så mycket yttre grejer som även drabbat min familj. Det har varit extremt tungt.

Men just nu är läget helt OK, så vi bara hoppas att inget mer stort drabbar oss på länge.

Man blir ju mer tålig mot motgångar när man är trygg, mår bra och kan vara lösningsorienterad. Men när allt bara händer samtidigt eller precis efter varandra så blir man så sliten. Minsta grej förstoras upp.

Men det har ju rent objektivt varit supertufft. Kan inte ens berätta om alla detaljer online så det har ju varit ännu värre än det ser ut.

Så det är inte konstigt att jag är extra utmattad sedan några veckor. Idag jobbade jag en kvart efter frukost och sen sov jag 3,5h till och vaknade halv fem… (men jobbade mellan 17-19 så fick ändå ihop några timmar).

Nä. Jag får vara snäll mot mig själv. Vila så mycket jag kan. Fortsätta hoppas på att sommaren blir bra. Att saker löser sig.


Knas-tand

11 maj, 2021

Tog med ungen till tandläkaren igår och blev enormt förvånad när jag fick se röntgenbilden som visade varför en mjölktand var kvar. Den såg ut ungefär så här:

Den permanenta tanden ligger alltså på tvären och mjölktanden är kvar ovanpå. Läskigt!

Tandläkaren sa att det var mycket ovanligt. Han hade bara sett det en gång tidigare. Först skulle vi få en kallelse till en specialist som bara kommer var tredje månad. Men senare ringde han och sa att kollegorna sagt att specialisten inte behöver kolla utan de skickar en remiss för ”operation” istället.

En släkting sa att det hänt henne också. De hade snittat och plockat ut tanden och lämnat kvar mjölktanden.

Jag har också en mjölktand kvar eftersom det inte kom nån permanent tand under. Den är lite sliten, men jag hoppas att den sitter kvar några år till.

Så vi får väl se hur det blir med detta. Hoppas att det inte blir alltför smärtsamt och jobbigt efter bedövningen.


Deadlinestress

10 maj, 2021

Min kropp stressar upp sig enormt inför varje deadline. Idag behövde jag boka tid hos en vårdcentral och jag visste att kroppen inte skulle kunna sova/somna om före det.

Som tur var lyckades jag sova till tio över sex istället för fyra-fem som är en vanlig vakna-period för mig. Sen låg jag och väntade på att klockan skulle bli sju.

Kände mig toknervös och spänd inför att trycka på ring upp prick klockan 07. Men jag var ju så rädd för att missa deadlinen. Särskilt sen de bara har tidsbokning för planerade besök på måndagar på nya vårdcentralen.

Och det kändes ju knäppt att bli nervig av att bara slå in lite nummer på deras telefonsvarare, men det handlade ju inte om social ångest utan deadlineångest.

Sen vid 07.03 satt jag i trappan och tänkte att jag nu måste vänta en timme och en kvart till innan de ringer upp. Segt som attan. Jag var ju fortfarande jättetrött så jag orkade inte göra nåt vettigt. La mig i sängen och lyssnade på en podd och surfade lite.

Nu har jag fått en tid om två veckor och det känns jätteskönt. Nu ska jag bara lyckas varva ner så att jag kan sova lite till innan nästa deadline/bokad tid-stress sätter in. Ska nämligen till tandläkaren med Molly vid 15.

Nä, hu.

Men min deadlinestress var inte så här hemsk förr. Men min utmattning har gett mig men. Jag är konstant rädd för att inte orka. Jag har varit med om så många tillfällen då jag inte lyckats ta mig ur sängen, inte lyckats väcka mig själv trots flera alarm, inte klarat av att göra saker jag behövt göra.

Det är så läskigt när kroppen sätter så här stora begränsningar på en själv. När man inte kan bestämma själv längre. Man blir ju som fängslad. Inte konstigt att jag mår så dåligt i situationer som triggar en känsla av tvång.

Och deadlines och tider att passa triggar just den känslan. Jag måste orka gå på det där kalaset/tandläkarbesöket/ringa telefonsamtalet i tid.

Tider som inte går att boka om, t ex träffar med flera olika personer (särskilt bröllop och liknande som aldrig går i repris) stressar mig enormt. Jag måste hushålla med energin en hel vecka före och efter så att jag verkligen ska orka med. (Jag har dock missat mängder med såna grejer pga utmattning.)

På så sätt har ju coronatiden varit en enorm lättnad. Färre deadlines och bokade tider. Och mycket via telefon/videosamtal.

Men jag tränar på det. Idag lyckades jag som sagt sova ända till sex. Det är två timmar mer än vanligt.

Sen är så mycket automatiskt i kroppen. Jag kanske inte känner mig så stressad mentalt ibland, men kroppen stressar upp sig på gammal vana. Det tar tid att programmera om nervbanorna i hjärnan. Men jag jobbar med det varje dag.

Men nu har jag iaf inga fler tider att boka via telefon på ett tag. Har varit mycket sånt det senaste. Ska bara boka om mitt eget tandläkarbesök för tredje gången i år. Det brukar vara det som ryker så fort det blir fullt i kalendern. (Men de har ju en supersmidig onlinebokning!)


Tröttande

5 maj, 2021

Dessa dagar har varit jobbiga. Jag äter bara minsta lilla för att magsäcken inte ska svida pga tom (magkatarr). Och därmed är jag svag/sliten hela tiden. Inte utmattad så att jag måste ligga på mage och inte heller sömnbrist. Bara orkeslös pga matbrist. Min kropp svälter ju.

Men jag kan inte äta mer för då gör magen ondare och jag blir rapig. Så jag ser till att äta lite vitt bröd, pasta och blåbärssoppa så att det alltid finns lite lättsmälta grejer i magen.

Så trist med två såna här perioder nästan på raken. Hade ju bara mått bra i drygt en vecka innan jag fick magkatarr igen.

Också jobbigt att försöka orka jobba när man är allmänpåverkad och har lite ont. Det blev inte mycket gjort i måndags. Idag har jag mått skapligt, men har varit orkeslös (ej utmattad). Fick iaf lite gjort med jobbet.

Men i morgon är det dag fyra, så jag hoppas att jag snart kan fasa in lite mer mat. Förra gången kunde jag äta lite mer som vanligt på dag fem-sex.


Suck

4 maj, 2021

Jamen, vad kul. Då kör vi på med ytterligare en magkatarr två veckor efter den första började. Hade en riktigt jobbig natt och hade ont och var allmänpåverkad igår. I natt sov jag. Fick hem blåbärssoppa och vitt bröd igår kväll och då lugnade magen ner sig.

Det är så jobbigt att jag inte kan ligga ner när jag har ont eftersom det bildas gaser i magen som jag behöver kunna rapa upp. Men jag har jättesvårt för att rapa pga bråck på magmunnen. Igår var jag jättesliten men var tvungen att sitta upp och luta huvudet mot soffryggen.

Det är så himla mycket vårdgrejer och skolmöten nu i maj. Jag försöker hålla det till en grej i veckan, men det finns inte tillräckligt med veckor och jag har två grejer till som måste bokas in. Jag och Fredrik delar det mellan oss så gott det går, men vissa grejer rör ju mig och de måste jag ta. Har redan skjutit upp tandläkarbesöket två gånger i vår.

Men det går bra på jobbet i alla fall. I den mån jag kan jobba vill säga.


Nu händer det grejer

30 april, 2021

I flera år har jag behövt ta dubbel panodil och en ipren vid läggdags pga benvärken. Och sen sån där kylande salva på benen precis innan jag ska somna. (Benvärken har inte försvunnit, men tillräckligt för att jag ska kunna somna.)

Sen har jag vaknat nån gång mellan fyra och sex för toabesök och tagit två panodil till. Ibland har jag behövt lägga till en ipren ifall det gått åtta timmar. Värken har inte försvunnit, men det har gått att somna.

På morgontimmarna har jag vaknat med huvudet inkört i väggen och värkande kropp pga att kroppen legat superspänd hela natten.

De senaste veckorna har jag bytt från lugnande medicin (Atarax eller Lergigan) till sömnmedicin (Propavan) som gör att man kan sova hela natten. (Alltså inte insomningsmedicin som t ex Imovane.)

Detta har gjort att jag kanske fem av sju nätter sover hela natten med nåt kort toabesök. Förr blev jag groggy av Propavan och tog det bara i nödfall, men nu tar jag en halv tablett (2,5 mg) och är som vanligt dagen efter.

I måndags fick jag äntligen en lösning på sjukskrivnings- och läkargrejen och det blev en enorm lättnad. Sen dess har jag testat att sova helt utan Propavan. Bortsett en av dagarna har jag sovit bra.

Dessutom har jag sen några veckor inte behövt ta medicin mitt i natten. Och sen några dagar tillbaka inte ens vid läggdags!

Jag har nöjt mig med den kylande salvan. (Som nog inte har nån direkt effekt på smärtan, men som ger kroppen en annan förnimmelse (kallt och varmt) och som påverkar benen med förvirrelse typ.)

Jag minns inte ens när jag vaknade med huvudet inkört i väggen senast. Och kroppen värker inte på morgnarna längre.

I går natt vaknade jag vid fem med stresshormoner och rastlöshet och kunde inte somna om. Men jag gjorde mina skrivterapiövningar och rensade lite i kalendern och sov lite till när ångesten gått ner.

Tidigare behövde jag köpa nya panodil typ var tredje vecka. Jag tog minst fyra varje dag och ett paket med 20 st tog snabbt slut. Jag köpte tre paket (maxantalet) för 10kr/st på nätapoteken och behövde beställa ofta. Sen fick jag ett större paket på recept och den senaste veckan har det knappt behövts.

Det känns magiskt!

Jag är fortfarande spänd i kroppen på dagtid, men jag kan allt oftare få den att slappna av. Jag sänker axlarna, ordnar min hållning när jag går och försöker slappna av mot underlaget.

Allt detta är ju en effekt av den tio veckor långa internetterapin som tog slut för några veckor sen.

Benvärken är psykosomatisk smärta som kommer innan läggdags som en varningssignal från hjärnan. Den kommer för att jag tycker att det är så jobbigt på nätterna. Mina nätter var 12-14h långa med många vakna timmar och spänd kropp. Benen ville röra på sig och inte ligga still. Därför skickade hjärnan smärtsignaler till just vaderna.

Under terapin skrev jag brev till mina smärtande ben och kunde få intuitiva svar från den delen av hjärnan som gör så att benen smärtar. Insåg att smärtan kommer för att jag inte vill ligga i sängen och att nätterna är så jobbiga.

Så jag behövde börja få till många bra nätter (goda erfarenheter) så att mitt rädda jag kunde sluta vara rädd för dåliga nätter. Därav sömnmedicinen. Och det verkar fungera.

För att börja klara av något som man har men från är det viktigt att skapa många positiva erfarenheter som kan ersätta de dåliga. Det är så man jobbar med KBT. Och tyvärr så går det ju inte att sova bara ibland eller lite försiktigt, så det kan ta tid att få till goda erfarenheter. Men Propavanen gjorde verkligen skillnad.

När det gäller nattvärken som kommit på morgontimmarna så har tydligen min kroppsliga beredskap nattetid minskat.

En del av varför jag är sjuk i utmattning är att min kropp spänner sig. Och detta pga att jag upplever att jag är hjälplös i en värld där allt attackerar mig. Jag målar mig själv som sittande under en sköld i en grotta. Jag försöker skydda mig själv från pilar som viner i luften. Så har jag upplevt livet i många år.

Pilarna har bestått av krav, press, stress, deadlines, bokade tider, ha jour, osv. Mycket har hängt ihop med föräldraskapet och det har ju minskat när barnen blir äldre (de fyller 14 och 10 år i höst).

Det har även handlat om alla födelsedagskalas, ärenden, inköp, skolgrejer, matsäckar, fix, vårdmöten, osv. och corona har därmed blivit en välbehövlig paus för mig. När jag i mindre grad utsätts för dessa triggers så kan jag jobba med terapin med de som är kvar.

I terapin har jag även jobbat med mina barndomstrauman och insett att mina vardagliga triggers kommer från upplevelser i barndomen. Känslor av att min psykiska hälsa inte är viktig och inte prioriteras kommer upp. Och känslor av att jag inte kan fly när jag behöver det (åka hem från släktingar/föräldrarnas vänner/situationer) och behöver gömma mig för att inte visa när jag får ett meltdown, en introvert reaktion eller ångestreaktion.

När jag var barn gick jag ofta undan till tomma rum eller satte mig i bilen när vi var hemma hos folk. Som autist och introvert hade jag ofta ångest när vi var hemma hos folk och det ville jag så klart inte visa. Så jag gömde mig. Denna reaktion (freeze) i kamp-flykt-systemet är väldigt negativ eftersom man inte får utlopp för stresshormonerna i kroppen. De samlas på hög. Bättre i så fall att fly eller fäkta (inte slåss förstås, men verbalt säga emot).

I Kolks bok ”The body keeps the score” (PTSD-bibel!) står det att trauman ofta uppstår i situationer där man blivit orörlig och inte fått utlopp för sina stresshormoner.

Och jag har ju t o m hamnat i en mycket långvarig freezereaktion – en utmattning som tvingat mig att ligga still på mage för att inget annat gått. Jag har känt mig fastlåst i sängen. Denna utmattning har varit ett eget trauma för mig.

Så nu försöker jag ta till kamp eller flykt istället om jag hamnar i en jobbig situation. Jag har faktiskt redan förvånat mig själv i konfrontationer med andra. Så det är bra.

Och det märks ju i kroppen att det händer saker. Tänk om jag kunde få till normala nätter på 8-9h utan smärta och spändhet? Det hade varit helt fantastiskt.


%d bloggare gillar detta: