Babblet

I morse drömde jag att jag var i skolan och att jag inte lyckades stänga av ljudboken som var på högtalare. När lektionen började så blev jag helt desperat och försökte på alla vis att stänga av eller sänka ljudet, men det gick ju inte.

Gick ut ur klassrummet och försökte få tyst på mobilen. Bad Fredrik om hjälp men inte ens han klarade det. Han sa att det nog var ljudboken som var av en annan typ som inte var så kompatibel med min mobil.

Jag blev verkligen frustrerad av babblandet.

Sen vaknade jag och hörde att min ljudbok fortfarande var igång. I vanliga fall sätter jag den på 40 minuter, men jag hade glömt att göra det så den hade pratat på i 2,5 timmar… ^^

Det är inte ofta mina drömmar integreras med den faktiska omgivningen i sovrummet så här. Men det var ju lite fyndigt.

Annonser

Hipsters hjärta nördar?

Först kan du kolla in några hipsters som drar det hela lite väl långt… ^^

Jag tänker att nördar och hipsters skulle kunna passa ganska bra ihop ibland och jag vet par där den ena är hipster och den andra nörd. Och de samsas bra på många arbetsplatser inom t.ex. IT och marknadsföring/webb.

Men det finns ändå några grejer som skiljer och det är ju det hipstriga behovet av att vara cool och unik (men de är ju likadana).

Nördar brukar vara sig själva. Så töntiga och coola töntiga som de är. De är inte så tillgjorda som hipsters. De har på sig några kläder bara, nåt bekvämt, kanske med nåt fandom-tryck (tänk dataspel, Harry Potter eller Doctor Who).

Det verkar vara viktigt för hipstrar (hipsters) hur andra betraktar dem, men det är något som nördar skiter fullständigt i. Det viktiga för nördar är senaste codexet till Warhammer, fanficsen till Overwatch eller att sy kläder till nästa lajv.

Så även om hipsters och nördar kan samarbeta bra på en arbetsplats eller ta några öl (lokal fin-IPA för hipstern och bara vad som helst eller kanske en Mountain Dew för nörden) nån gång, så är det väl ändå så att hipstern tycker att nörden är ociviliserad och insnöad medan nörden tycker att hipstern är tillgjord och töntigt pretentiös.

Eller? 🙂

Några av godbitarna från Sadanduseless:

Knapphetens psykologi

Jag funderar på hur det här med utmattningen påverkar mig. Hur det knapra i att ha så extremt lite energi förändrar min hjärna.

Jag vet ju att man ofta har olika långa intervaller mellan när man träffar olika kompisar och släktingar osv. Vissa träffar man varje vecka, andra en gång i månaden eller en gång om året och det känns lagom.

Men när man inte träffats på den tredubbla tiden mot vanligt? När det gått 3,5 mån sen man träffade en kompis sist (mot en gång i månaden normalt sett). När man inte träffat en kompis på ett halvår och en annan på ett år och tre månader. (Som man brukade se en gång i kvartalet eller halvåret). När man är med på vart sjätte släktkalas, kanske. Hur mår man då?

Jag läser om fattigdom och ”knapphetens psykologi”. Tydligen agerar man helt annorlunda när man upplever knapphet.

Först och främst tar man mindre smarta beslut eftersom mycket av kapaciteten går åt till att tänka på det man saknar, t ex pengar eller energi. Tankarna är alltid någon annanstans än i nuet. Det förminskar perspektivet till en omedelbar brist och det blir svårare att fokusera. Långtidsperspektivet far iväg.

Många upplever att fattiga är osmarta och kortsiktiga och det stämmer ju till viss del. Men det är inte detta som gjort dem fattiga, det är fattigdomen som gör dem kortsiktiga och osmarta.

Man kan aldrig ta paus från fattigdom. Det finns ingen helg, ingen semester. (Samma för mig med energibrist.)

Eftersom många tror att det är personligheten som är problemet vid fattigdom så vill folk/myndigheter helst inte ge det som saknas, i det här fallet pengar, för de tror att pengarna slösas bort på kortsiktig njutning som alkohol, cigaretter och godis.

Och visst är det så att många fattiga ”unnar sig” när de får möjlighet. Även om det vore bättre med ett sparkonto eller en långsiktig investering om det kommer in extra pengar så finns det så många hål att fylla att det inte finns någon möjlighet till det.

Och jag är likadan. Om jag får ”en energi-slot” över nån gång så är jag snabb med att fylla den med något roligt eftersom jag är så svältfödd på ljusglimtar i livet. Det hade ju varit smartare att spara den energin för framtiden, men jag är som sagt så svältfödd och desperat på mening i livet att jag tänker väldigt kortsiktigt.

Myndigheternas favoritmedel utbildning hjälper bara litegrann. Att utbilda en fattig i hushållsekonomi är ungefär som att lära någon att simma och sen kasta ut hen på ett stormigt hav.

De resurser som finns, t ex stipendier eller bidrag från frivilligorganisationer, söks inte så ofta. Det finns ofta ingen ork kvar till lösningsfokus hos de som lever med en stor knapphet.

Det är som att jag inte kan gå i en massa terapi och söka hjälp här och där eftersom det tar så mycket energi inledningsvis och den energin har jag inte. Jag behöver ha energi om jag ska orka be om hjälp. Och jag behöver ha energi om jag ska få ut något av hjälpen. Annars kommer jag bara orka fokusera på knappheten.

Så det bästa sättet att bekämpa fattigdomen är genom att ge pengar. Samma sak med bostadslösa – ge en bostad (projektet ”bostad först” finns t ex i Göteborg).

Och det bästa för mig vore att ge mig energi så att jag kommer in i en positiv spiral. Men eftersom man inte kan ge mig energi så är det lättare att ta bort energidränerande aktiviteter så att jag får ha kvar den lilla energin till det som gör mig gott.

Men så ser ju tyvärr inte livet ut med familj, vård, Försäkringskassan och psykisk ohälsa och därför har jag verkligen fastnat i det här sjukskrivningsträsket.

Det är piss att leva med knapphet. Man känner sig så hjälplös. Man är avis. Bitter. Man har små möjligheter att påverka. Det sätter spår i hjärnan.

Faktan om knapphetens psykologi och fattigdom kommer från boken ”Utopia för realister” av Rutger Bregman (boktips!).

Framgång i drömmarna

Har ju i många år drömt om vanskötta djur som jag börjat tolka som minnen jag försökt trycka bort och glömma.

I förrgår målade jag tavlor som handlade om min rädsla för kaos. Det visade sig vars kopplat till överfallet när jag var 19 år. Det kändes inte kul att skriva om det på Pebbelbloggen igår, men viktigt.

I natt drömde jag att jag plötsligt hade en massa gerbilungar igen. Men istället för att fundera på hur jag skulle kunna bli av med dem så bestämde jag mig för att ta hand om dem. Jag hade t o m en lekstuga i trädgården som jag byggde om till ett djurhus. Byggde två megastora burar, en för gerbiler och en för alla hamstrar som jag plötsligt hade.

Jag tog t o m med dem på semestern.

De var lite vilda och försökte rymma och gräva sig ut ur sin sommarbur på gräset, men jag var tålmodig och samlade in dem.

Hamstrarna hade en massa coola färger och utseenden. Och jag hittade även gamla Amanda bland alla gerbilerna. (Min favvogerbil hemma.)

För första gången hade jag ingen plan att sälja alla eller på nåt vis hoppas att de skulle dö, utan jag sa att hamstrar oftast bara blir runt 2 år så jag kan ha dem så länge. Jag skulle separera honorna från hanarna och låta dem leva klart sina liv. (Antar att det var dvärghamstrar då eftersom guldhamstrar m.fl. arter ska bo själva.)

Tänk vad fint ändå. Jag tog upp de jobbiga minnena och tänker att jag kan leva med dem. T o m ta hand om dem. Lära mig av dem.

Sängliggande och funderande

Dag 79100 i sängen. Känns det som. Men så är det ju inte. För jag har fått alldeles för lite sängtid och lugn- och rotid mot vad jag behöver efter jul och resestressen.

Men jag börjar komma i kapp lite. Har sovit tungt några nätter nu. Denna vecka kommer barnen inte hem vid 15-tiden (typ två timmar efter jag gått upp) eftersom det är sportlov och de är med släktingar hela veckan.

Jag har sen terminsstarten prioriterat att slippa hämta på skolan (och ha en tid att passa) framför nån extra timme i ensamhet hemma. De sitter mest vid datorn ändå på eftermiddagarna.

Men jag ligger verkligen i sängen hela dagarna. Det har på nåt sätt blivit standard för mig nu dessa 6 veckor sen jul (bortsett Kanarieöarna då jag ”bara” låg ner halva dagarna).

Så jag försöker sänka mina förväntningar. Inte bli deppig och bitter. Istället bli glad när jag lyckas gå en kort promenad, rita en stund eller sitta upp en timme mitt på dagen.

Samtidigt försöker jag känna mig nöjd när jag sovit tungt dagtid eller somnat om efter att klockan ringde. Jag behövde det. Min kropp sa det och jag lät den.

För jag har inte lyssnat mycket på kroppen genom mitt liv.

Jag mår ju sämre nu än när jag blev utmattad och det är nog ganska ovanligt. Men det beror nog på att jag bromsade och liksom slidade in i utmattningen istället för att rusa in i väggen och bli totalt sängliggande i flera månader.

Det tog mig ett år att förstå att jag inte orkade jobba deltid, ytterligare ett år att förstå att jag faktiskt var sjuk på riktigt och inte kunde fortsätta som vanligt minus jobbet.

Ett år senare slutade jag overrida flera gånger i veckan (äta godis för att orka) och sen började jag gräva i det psykiska ännu mer när energin inte kom tillbaka trots vila. Och där är jag nu.

Just nu gräver jag i GAD – generaliserat ångestsyndrom och det har jag ju, men inte i den värsta formen. Jag funderar fortsatt på traumadelen och hantera känslor-delen. Och mycket på vilka men jag fått från att vara utmattad och hur de påverkar mig. Mer om det i ett kommande inlägg om knapphet.

En annan sak jag jobbar på är spändheten och att försöka känna en känsla av trygghet. Att faran är över. Att jag kan slappna av. För det är jättesvårt. Jag tänker igenom min situation i vardagen och försöker uppdatera mina tankar. Barnen är väldigt självgående nu och ett sportlov eller att de kommer hem tidigt betyder inte att jag måste ha jour och inte får vila. Jag behöver släppa mina gamla farhågor. (Men som autist har jag svårt för att lära mig av erfarenheter så behöver vara väldigt tydlig och konkret med mig själv och mekaniskt intala mig själv det jag behöver göra. Tankarna kommer inte av sig själv.)

Så det är mycket att göra psykologiskt, men det känns ändå hoppfullt.

Boktips: Slutbantat

Jag har läst en otroligt intressant och viktig bok som tar död på en hel del myter om fetma. Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut är skriven av Erik Hemmingsson som har forskat om övervikt i över tjugo år. (Helt vetenskaplig bok.)

Jag rekommenderar alla att läsa boken eftersom den helt förändrade min syn på varför folk blir tjocka. (Och feta personer behöver upprättelse!)

Här kommer några lärdomar från boken.

Myt: det handlar bara om att äta mindre och motionera mer 

Nej, det är inte alls så enkelt. Kroppen har en mängd försvarsmekanismer som jobbar stenhårt för att behålla den ”utgångsvikt” som den bestämt sig för. Så fort du börjar äta mindre kalorier så svarar kroppen med att öka hungerskänslorna och minska mättnadskänslan. Bantare jobbar alltså i en ordentlig uppförsbacke.

På samma sätt är det svårt att gå upp i vikt. Vid minsta förändring släpper kroppen ifrån sig fett igen för att landa i utgångsvikten.

De har undersökt vilka bantare som lyckas behålla sin nya vikt och det är färre än 10%. De allra flesta går upp alla kilon igen och lite till. Detta för att kroppen vill tillbaka till sin ursprungsvikt. De få som lyckas behålla vikten måste vara superdupernoga med vad de äter och de måste träna uppemot 1,5h per dag året om. Om de skulle slarva några dagar ökar vikten snabbt igen.

Övervikt har inget med dålig karaktär att göra. Om man plötsligt ökar i vikt utan att ha förändrat sina vanor har viktökningen oftast psykiska orsaker. Man kanske har varit med om ett trauma, är i en kris (många går ner rejält i vikt när de krisar), är deprimerad eller liknande. De som har varit med om barndomstrauman har kraftigt ökad risk för övervikt genom livet. (Andra faktorer är gener, uppväxtvillkor, tarmbakterier m.m.)

Kroppen ser övervikt som en livräddande insats. I situationer av stress, kris, press, trauma och liknande behöver man en reserv för att överleva. Det var så det fungerade på savannen. Och så länge man är kvar i den jobbiga situationen så vill kroppen inte släppa ifrån sig fett.

Det man ska göra istället för att börja banta är att försöka lösa de psykiska problemen (och sen röra på sig, undvika skräpmat och äta ”riktig” mat (naturliga råvaror och oprocessad mat)).

Kortare perioder av viktförändringar blir inte hårdprogrammerade på samma sätt. Kroppen minns sin ursprungvikt lättare om fetman eller undervikten varat en kortare tid. Då kan det hjälpa att återuppta gamla eller nya vanor för att hitta tillbaka (när man mår bättre igen).

Feta barn tenderar att bli feta som vuxna. De fettceller man har som barn följer med upp i vuxenlivet. Antalet fettcellerna minskar inte vid bantning, men de blir mindre. Därför är risken för snabb viktuppgång större för varje gång man bantar. Jojo-bantning är alltså en dålig idé.

Anledningen till att många i otrygga förorter är tjocka beror alltså oftast inte på deras kost utan på att de lever med en otrygghet pga faktorer som fattigdom, otrygghet, svåra uppväxtförhållanden, diskriminering m.m.

”Naturligt smala” människor kan äta lika mycket skräpmat som tjocka gör utan att gå upp i vikt. Detta pga att deras kroppar lätt släpper iväg fett eftersom den vill behålla sin utgångsvikt. (Men om de naturligt smala ändrar vanor totalt och kanske går igenom en tuff period så kan de börja lägga på sig också.)

…

Detta förklarar så mycket för mig. Jag var lite rundare som barn, men när jag började träna och må psykiskt bättre i gymnasiet så föll det av. Jag låg på samma vikt i många år runt 20-åren trots att jag åt kanske tre-fyra gånger så mycket sötsaker och skräpmat som nu.

Efter graviditeterna lade jag på mig några kilon, vilket är helt normalt, men när jag blev stressjuk och utmattad gick kroppen bananas. Jag känner inte igen mig själv i spegeln längre. Jag brukade vara mer eller mindre vältränad fast med en kejsarsnittsmage (det horisontella snittet skar av musklerna så att en hylla bildades).

Jag har periodvis ätit supernyttigt och tränat och verkligen försökt gå ner i vikt, men det har inte hänt ett jota. Detta eftersom min kropp anser att jag är i KRIS. (Och den är alltid spänd, alltid redo för fly/fäkta/spela död).

Kroppen är väldigt finurlig på det viset. Den visar tydligt att den tror att jag sitter och gömmer mig i en liten håla med tigrar vandrande utanför öppningen. Det har varit så i fem år nu och det senaste året har varit ännu värre än tidigare (superspänd). Den kommer inte släppa ett gram förrän jag är ”i säkerhet” igen.

…

Jag brukar normalt sett inte skriva om vikt och bantning här på bloggen eftersom jag är emot all form av vikthets och nyttighetshets. Men det finns så otroligt mycket fördomar om feta människor och att istället tänka att de har haft ett tufft liv/tid gör de så mycket mer logiskt. De kanske äter ännu mindre onyttigt än många smala och tränar på gymmet flera dagar i veckan, men ändå vill kroppen inte släppa ifrån sig kilon. Det är så orättvist.

Många har ju fördomar om att feta är korkade och lata och det är så hemskt.

Det är inte så enkelt att man bara kan titta på mat och motion för att förklara varför någon är tjock eller smal.

Läs boken!

 

 

 

Djurkonton på Instagram

Jag kände mig lite bakbunden eftersom jag tydligen inte ”fick” posta en massa gerbilbilder på mitt vanliga instagram utan att tappa följare. (Men katter ska man tydligen titta på i tid och otid?) (De kanske också tappar följare iofs?)

Så för skojs skull gjorde jag ett gerbilkonto där jag kunde frossa i bilder på mina djur (@qutimice).

Skrev så här på min vanliga instagram:

…Och tappade en följare ironiskt nog! Just som jag skrev att folk skulle slippa gerbiler på ampiloppenkontot. ^^

Fredrik sa att jag och Molly inte skulle bli besvikna om det inte var så många som ville följa ett konto med gerbilbilder och jag sa att jag inte bryr mig om det. Jag ville fota och lägga upp bilder nånstans.

Fyra släktingar, en kompis och två instagramkompisar följde med till nya kontot.

Sen tipsade jag på mitt psykiska ohälsekonto och hänvisade till terapidjur.

Två följde med varav en tipsade om mitt konto på sin sida:

Och jag vet att många tittar på söta djurbilder för att dämpa oro, ångest osv.

Nu har det gått tio dagar och vi har…tadaaaa… 44 följare! (Och 17 inlägg)

Jag har totalt 104 följare på mitt vanliga konto (privat och rensar ut spökkonton ibland). På pebbelkontot har jag just nu 241 (upp och ner hela tiden). Det kontot har jag haft i snart ett år. Ampiloppen sen kanske 5-6 år.

I alla fall.

Djurkonton är stoooort! Jag följer numera massa konton dedikerade till gerbiler, chinchillor, minigrisar, marsvin osv. och det trillar in nya djurkontoföljare varje dag. Och då ska vi inte prata om alla hund- och kattkonton jag inte följer! (Jag har inget emot katter och hundar men jag tycker att smådjur är sötare på bild. Skulle gärna ha en katt dock om man slapp alla nackdelar som hår, spyor, kattlåda, djurpassare, fångster m.m.)

Så vi får se vart detta slutar. 🙂

Men som sagt, bara på skoj. Ett sätt att umgås ännu mer med djuren eftersom jag blir lugn och närvarande av det.