Sömn och vila

Jag har ju skrivit om mina sömnproblem på sistone. Igår kväll tog jag dubbel Atarax (jag får ta tre men tar jag det blir jag totalgeggig i huvudet dagen efter) samt en Melatonin för att se om det skulle hjälpa mig att somna före två-halv tre.

Och jag somnade nog vid 01! Jippie! (Släckte lampan 00.30).

Drömde en ovanlig dröm. Jag åkte till jobbet jag var uppsagd ifrån för att packa ner alla mina grejer som lämnats kvar. Det blev flera lådor och kassar. Ryckte bort alla klistermärken från skärmen och slängde gammal möglig mat osv. Var sur på arbetsgivaren. Sen skulle jag till Arbetsförmedlingen för att skriva in mig min första arbetslösa dag så att inte SGIn skulle bli nollad.

Cyklade runt och letade efter AF-kontoret med en treårig Stella därbak och en man blev skitarg för att jag inte cyklade på cykelbanan (som jag inte hittade) och kallade mig idiot. Gav honom fingret.

Sen var det ett himla meck med att skriva in mig. Stella klättrade runt på disken och folk blev kallade före mig trots kölapp.

Sen vaknade jag faktiskt vid elva (efter typ fyra uppvaknanden under natten). YES! 1-2h tidigare en senaste veckan.

Nu fortsätter jag med melatonin och dubbel atarax så hoppas vi att det hjälper.

Jag har föresten tagit muskelavslappnande medicin i två veckor nu och det hjälper! Kan få musklerna att slappna av med viljekraft och har blivit mycket sömnigare och mer utmattad.

Antar att jag behöver få vara utmattad nu och gå ner i varv på riktigt. Den inre stress jag kännt har varit väldigt skadlig.

Nu embracar jag sömnen och vilan som jag skrev på Instagram.

Annonser

Saker jag som utmattad längtar till/vill få gjort

• En heldag på Liseberg med mina barn
• Nytvättade fönster i hela huset (tre år sen sist på övre plan och ett år sen på entréplan bortsett utsidan av stora vardagsrumsfönstret som aldrig blev taget förra året…)
• En rejäl storstädning med avtorkning inuti köksskåp, dörrkarmar, ventiler och annat som aldrig blir gjort annars.
• Bleka Mollys hår och min lugg och sen färga i fina färger. Har haft blekmedlet hemma i flera veckor men orkar bara inte.
• Pyssla med mina dioramor. Orkar inte.
• Springa! Gå på gym! Träna! Bli stark!
• Åka till Tanum och titta på muséet och hällristningarna (vi var på väg för två år sen men det är för långt för att inte övernatta för mig och det blev inte av).

Det finns ju såna där Min stora dag för långtidssjuka och/eller funktionsnedsatta barn där de kan få sin önskan uppfylld. Men för mig med energibrist så vet jag inte vad som skulle kunna hjälpa mig att orka med dessa saker?

Typ teleportera mig till Tanum så att jag kan klara 1-2h vid muséet? Betala en städfirma att städa (har redan städhjälp men kan inte riktigt unna mig ännu mer pengamässigt för det lär ta ett antal timmar att göra en typ flyttstädning hos oss. (Har gjort många flyttstädningar när jag jobbade som städerska.))

Någon kan bleka min lugg och Mollys hår när jag sover? (Bara luggen är ju inte så mycket, men vi måste ta båda samtidigt och jag orkar bara inte greja med det. Ligger ju mest ner dagtid även på helgen.)

Nä.

Det är ju inga stora och viktiga grejer, men de liksom träffa släkt och vänner ligger alltid allra längst ner på listan och prioriteras ständigt bort.

Att jag skulle kunna få ha lika mycket energi som tidigare eller ens hälften så mycket känns numera som en utopi.

Efter snart 5,5 år kommer jag knappt ihåg hur det kändes när tiden var min enda begränsning. När jag kunde göra allt jag ville så länge jag hann.

Hur långa dagarna var när man var vaken och ur sängen 16-17h istället för 12h som nu.

Jag är så nedrans trött på att vara trött. Jag bara sover och sover just nu.

Det känns som att jag sover och vilar bort livet.

Försöker tänka att det kunde varit värre. Det är inte kroniskt, jag har inte ont, jag har inte kognitiva besvär längre, jag får sjukpenning och mycket hjälp från anhöriga och vården.

Men det är ändå tufft att bli så här funktionsnedsatt som jag har blivit.

Opålitlig

Är inne i en extremt trött period och igår hade jag satt fyra larm för att vakna senast 12. Detta för att komma i tid till Mollys utvecklingssamtal kl. 14. 15.

Var totalt superdupertrött så stängde av alarm efter alarm och somnade omedelbart om och drömde vidare på den skumma drömmen där vi var på Kanarieöarna och skulle flyta på madrasser och titta ner under ytan med glasögon och se fiskar (såg både en såghaj och en pigghaj). Och sen såg jag att F rökte och jag blev så arg.

I alla fall så vaknade hjärnan till slut men jag orkade inte öppna ögonen. Tänkte att sista alarmet borde ringa för 12.00 snart. Efter kanske tio minuter orkade jag till slut kolla mobilen. 12.52. Oops.

Men jag hinner. Jag har alltid en timmas vaknatid inplanerad eftersom det tar ungefär en timma för kroppen att vakna efter att hjärnan gör det.

Så nu är klockan 13.10 och jag ska duscha, äta frukost och gå ner till skolan och hämta ut Molly från slöjdlektionen.

Men jag kan seriöst inte lita på min kropp när jag sover längre. Så obehagligt. (Normalt när jag har en tid att passa så blir jag så orolig att jag inte kan sova hårt. Men inte idag tydligen.)

Lite bättre

F sa att jag verkar må bättre nu. Psykiskt alltså, för jag är ju fortfarande väldigt utmattad.

Och det stämmer ju. Har inte känt mig särskilt deppig eller bitter på några veckor.

Jag har ungefär en energisked varje dag efter frukost (klockan 12-13!) så jag orkar oftast med att rita lite, ta en kort promenad eller hjälpa/umgås med sjuka barn lite (de är ju sjuka varje vecka typ).

Sen vilar jag eller sover några timmar till. Äter lunch, barnen kommer hem och jag vilar/sover lite till. Piggnar till nån gång efter 17-18.

Så jag är ju fortfarande oerhört trött, men det känns som att jag har kommit ner i varv och har chansen att vila.

Har bearbetat en massa det senaste året och är inte längre lika rädd för förändringar, bokade möten (folk tar min energi), att vara själv med barnen osv. Både jag och folk omkring mig har mer rimliga förväntningar på mig.

Jag tror att jag på något sätt traumatiserats av min tid som utmattad. Att det gjort allt mycket värre. (Även pga tidigare erfarenheter som gör sig påminda.) Men jag har blivit mycket bättre sen jag började gå hos psykologen i höstas. Är inte lika rädd för känslor, känsloutbrott, ”kriser” och kaos längre. (Läs mer på Pebbel Art.

Och nu när det är vår och ljuset kommer tillbaka så mår jag alltid lite bättre. Jag lever för tiden mellan mars-oktober.

Det mest störande just nu är att jag ofrivilligt skjutit på dygnet. Somnar sällan före 02 trots att jag lägger mig i sängen senast 00. Sen sover jag ända till 12 och försöker jag väcka mig tidigare så blir jag extra utmattad och somnar vid 15. (Det gör jag ibland ändå.)

Jag vet inte hur jag ska lösa det annat än att börja gå upp bara en aning tidigare, typ en kvart i taget. Men just nu sover jag ändå på dagen var och varannan dag så det går inte att styra. Särskilt inte som jag vaknar mycket på nätterna. Så jag får väl avvakta till en mindre dagsömnig+nattvaken period.

(Insomningstabletterna Imovane ville läkaren inte skriva ut pga utsålt just nu och Propavan blir jag helgeggig i huvudet av. Ataraxen jag tar gör mig inte sömnig, men mindre orolig vilket gör att jag lättare kan sova under nattens gång.)

Så jag avvaktar. (För några veckor sen och bakåt vaknde jag runt 11 varje dag.)

Och att Försäkringskassan inte jagar mig sen nyår känns fantastiskt skönt. Vet ju att det kan komma tillbaka, men håller tummarna. (Bytte handläggare.)

Vabbiga skolbarn

Man tänker ju att skolbarn är friskare än förskolebarn och att man slipper vabba hela vintrarna, men denna vårvinter har varit helt galen… Påminner om de värsta förskoleåren.

Lila är Molly och de flesta gångerna har hon haft ont i magen. Stella är turkos och hon har också haft magont och feber. Molly har feber idag.

Två vabbfria veckor av åtta…

Hoppas magontet slutar snart. (Vi blir ju sällan kräksjuka, men kan reagera med magont eller lättare tarmbesvär när vi blir smittade av andras kräksjukor.)

(Så här sjuka brukar de alltså inte vara på vintern bortsett förskolans alla förkylningar. Men förkylda har de knappt varit denna vinter.)

Piller piller piller

Jag tar så himla mycket olika mediciner och piller varje dag. Särskilt när jag har mens. Känns som att jag inte gör annat.

Varje kväll blir det SNRI och SSRI mot återkommande depressioner, ångest och PMDD (höjer dosen efter ägglossning). Sen tar jag extra magnesium just nu pga spända ben/muskler. Och d-vitamin vintertid.

Till frukost och kvällsmat tar jag Paraflex som verkar muskelavslappnande (så att jag ska kunna tvinga min kroniskt spända kropp att slappna av).

Under mensen tar jag Orudis en gång per dygn och panodil 3-4 ggr per dygn (ja, på natten också) mot mensvärk och tranhexamsyra ca tre gånger per dag första dagarna för att minska mina hiskeliga blödningar.

Och SSRIn gillar inte Orudisen (acetylsalicylsyra) så jag tar även Omeprazol en gång per dygn mot Orudisen+SSRIns halsbränna. Behöver även ta Rennie mot tillfälliga halsbränneattacker dessa fyra Orudisdagar i månaden.

Magen kajkar alltid ur och jag blir gasig, svullen och rapig och får svårt att somna på kvällen och måste ligga på magen. (Men det är värt det för mensvärk är en av de värsta smärtorna jag vet.)

Ja, och så var det Ataraxen (lugnande) jag tar för att kunna sova bättre på natten. Och Desonix mot min nattsvullna näsa. Men den är iaf i sprayform så den slipper jag svälja. Hurra!

Jag har t o m ett anteckningsblad där jag skriver upp när jag tagit vilken medicin under mensen så att det blir med rätt intervall.

De översta i inlägget har jag i en dosett, men jag måste ta Paraflexen med mat och Ataraxen efter tandborstningen för att inte bli för trött. Så kan inte ha allt i dosetten.

Mensmedicinerna tar jag med 6-8h mellanrum beroende på när smärtan startade, så det går inte att ha fasta tidpunkter på dygnet.

Pust.

Insåg just att jag måste ta Omeprazolen nu, för klockan är 00.

Men jag ska väl inte klaga. Det finns ju folk som ska ta högvis med tabletter flera gånger om dagen och har en dosett med klockslag på. Riktigt så illa är det ju inte än. 😛

Skolstrejkarna

Jag blev alldeles tårögd när jag läste att Greta Thunberg blivit nominerad till fredspriset. Såg en intervju med henne igår angående den internationella skolstrejkdagen då miljontals barn och unga strejkade över hela världen.

Jag hoppas verkligen att det börjar hända saker snart. Nåt mer än miljöbilspremier och flygskatter.

Sätt press på företagen också. (Och fortsätt pressa individer.)

Jag är även glad för att alla autister kan få en förebild i Greta (aspergers syndrom är en del av autismspektrumtillstånd och numera skiljer man inte diagnoserna åt (men de som fått aspergerdiagnosen får behålla den och man får kalla sig vad man vill)).

Att vara påläst, envis, gå sin egen väg och inte vara rädd för att vara opopulär* är viktiga egenskaper i såna här situationer.

* Jag är rädd för kritik och att inte känna mig accepterad, men jag bara kan inte göra mig till för att passa in och bli omtyckt. Det är att göra våld på min person.

Heja Greta och alla skolstrejkande (och andra som kämpar för miljön och klimatet).