Däbbt i nätan

Som småbarnsförälder var jag förkyld mer än jag var frisk under vinterhalvåret, men numera är det extra jobbigt eftersom jag på nåt vis vant mig av med det. Blir bara förkyld 1-3 gånger om året och det är så plågsamt.

Kan inte somna för mår sämre när jag ligger ner. Har ont i bihålorna vid munnen så att det känns som ont i tandköttet, huvudvärk som inte går över med medicin och en svullen näsa som inte släpper ens med nässpray. (Kan ju inte andas med munnen, jätteobehagligt ju!) Rejäl snuva. Lite halsont på det. Gah. Klockan är två och jag har inte somnat än.

Men dygn 2 brukar vara värst, väl?

Annonser

Äntligen vardag igen

Åh så härligt att vara tillbaka i rutinerna igen säger autisten i mig. Semester kan ju vara gött, men fem veckor av dåligt skötta sysslor och flytande tider är för länge för mig. Jag orkar inte umgås dygnet runt.

Idag fick jag sova ut ordentligt utan att bli störd. Vaknade vid halv ett (!) och gick upp halv två. Kände mig riktigt utvilad för en gångs skull. (Sov 10-11h!)

Efter frukosten tog jag t o m en promenad. Hade alltså lite energi över, det har jag knappt haft dessa två hemmaveckor efter resorna.

Sen kändes det bra att träffa barnen vid fyra och få höra om deras dag på fritids. Stella började på sitt nya fritids idag och pekade ut vilket klassrum hon ska vara i nästa vecka. Vad stor hon blivit! (Molly går kvar på mellanstadiets gemensamma fritids.)

Kvällsrutinerna satt där de skulle och jag fick tid att hänga med Stella och gerbilerna en stund. Kramade lite extra på Stella pga saknig. Mår bäst av att få sakna dem lite ibland.

Jag hoppas verkligen att jag ska få en rimlig chans att återhämta mig nu. Behöver det efter denna sommar.

Ps. Fattar ju att de flesta inte är som jag, men jag har ju min diagnos och dessutom utmattningssyndrom. Om jag hade haft större energimarginaler i livet så hade det funnits större svängrum för frånsteg av rutiner och känsla av kaos.

Äntligen hösttermin

Okej, men idag är väl den sista dagen på sommarlovet då eftersom F beslöt sig för att pussla ihop en vecka till åt Stella (Molly skulle varit ledig ändå). (Fritids denna vecka, skolstart om en vecka.) Stella har lekt med kompisar tre dagar, F har jobbat hemifrån/varit ledig några halvdagar och farmor tog dem en dag.

Och jag är på botten energimässigt. Inte konstigt alls efter dessa veckor. Orkar inte ens ta en promenad och orkar knappt gå i trapporna. Sover på dagarna, sover ibland på nätterna…

Men jag försöker ta det med ro, det är inget mysko med detta, min energi räcker helt enkelt inte till att vara hemma med familjen så här två veckor på raken.

Jag behöver mycket egentid då jag inte behöver vara social och jag fixar inte att vara jour och behöva reda upp konflikter och serva barn. En helg är tillräckligt för att jag ska bli trött. Jag behöver ensamma vardagar för att orka någorlunda.

Men nu är det ju bara ett höstlov innan julafton så det känns bra (i detta avseende). Våren är full av avvikande grejer och långhelger som stressar mig.

Hela familjen var för övrigt hemma lördag-söndag eftersom Fredrik, trallallala, blev sjuk igen (ej feber men muskelvärk och hosta). Så det har blivit mycket tv-spel och kojor och innelek i helgen… Orkade ta ut dem en halvtimme idag för sparkcykling men har ju som sagt knappt orkat röra mig den senaste veckan. (Fredrik ska kolla upp sitt taskiga immunförsvar hos läkaren.)

Många letar ju anledningar till sin energibrist och kollar vitaminbrister, binjureutmattning osv. men jag känner att jag har bra koll på varför jag är så trött. Det är nästan konstigt att jag inte är tröttare…

Jag har en funktionsnedsättning (autism), jag har barn, jag har en utbrändhet i botten som beror på en stresskollaps (som jag inte kunnat återhämta mig från), jag har flera ångestsjukdomar, jag har en tuff bakgrund som gjort mig skör, jag lider av c-ptsd som gör att jag överreagerar på vanliga situationer i vardagen pga dåliga erfarenheter/minnen + spänner kroppen hela tiden och sen finns det en privat faktor som jag ej skriver om i bloggen. Bara några av dessa grejer räcker ju för att bli trött.

Men jag tänker att jag inte är kroniskt sjuk (som för resten av livet). Det går att bli bra.

Jag har bra stöd från arbetsterapeuten, min familj, släkt och vänner. Folk förstår mig bättre nu iom min nya diagnos (autism) och jag förstår hur jag behöver leva för att må bra. Barnen blir äldre och mer självgående.

Jag har inte varit depressiv på nåt halvår och har kunnat minska ner ena medicinen från 40/60 till 10/20 (större dosen andra halvan av menscykeln mot pmdd) och har precis börjat trappa ner den andra medicinen. Kommer gå mycket långsamt till väga (minskar med 1/6 en gång i månaden typ).

Har inte för avsikt att sluta helt bara för att, men vill testa om det går och vill minska lite på biverkningarna. Ökar igen vid behov.

Sen har jag faktiskt mindre ångest nu sen jag fick min diagnos. Livet känns lite bättre helt enkelt. Skulle inte vilja påstå att jag är lycklig eftersom jag lever i ett jäkla fängelse av utmattning, men det är inte becksvart. Det finns ganska mycket hopp.

Och jag har kunnat bearbeta jättemycket av mina problem, tankar och inre bilder via konsten på Pebbel Art. Det är som att gå hos psykolog typ. Och konstprojekter ger mig glädje och mening. Har också fått många nya internetvänner på Instagram genom projektet.

Så bara barnen kommer tillbaka till skolan igen så att rutinerna kan bli normala så har jag chansen att repa mig igen. Det ska bli skönt.

Vad jag som autist behöver

Det blir mer och mer tydligt för mig, vad jag behöver för att kunna leva ett bra liv trots min funktionsvariation (autismspektrumtillstånd (AST) med påföljande ångesttillstånd).

Jag behöver:

• …lugn och ro, stillhet
• …förutsägbarhet och kontroll
• …kunna påverka min vardag och mitt liv
• …rutiner
• …undanröjt hemma och inte för många intryck i inredningen
• …natur och djur i närheten
• …mycket egentid/ensamtid
• …inte jobba med människor och minimal kundkontakt
• …vara kreativ och skapa
• …så stressfritt som möjligt
• …umgås på mina villkor och bara med personer jag valt
• …människor i min omgivning som kan ta över när jag ”ballar ur” och börjar ångesta. Personer som förstår mig och kan bestämma åt mig (var så bra på norrlandsresan!).
• …jobba deltid (50-75% max) så att jag har tid för mer sömn och vila än de utan autism (eftersom ASTen gör mig trött)
• …umgås främst i mindre sällskap och mer sällan med främmande människor. Avstå mingel helt.

ÅrreNjarka utanför Kvikkjokk

Höstens mål: göra mindre

Blondinbella skriver om höstens stora mål (flytta, träna mer, starta nya firmor osv.) Mina egna mål blir istället att göra (ännu) mindre.

Var hos arbetsterapeuten idag och diskuterade hur dessa lovveckor när M inte vill vara på fritids och F jobbar gör mig superstressad.

Jag lyckades slappna av rätt bra och sov hela nätter för 1-2 veckor sen, men sen kraschade jag så klart denna vecka precis som jag gör varje höstlov, jullov, sportlov osv. Det är ju lov typ var femte-sjunde vecka…

Arbetsterapeuten är hård med att jag är sjukskriven på 100% och då ska jag ha 8 timmars vila i enskildhet per dag. Det är mitt ”jobb” och det är det jag får ”lön” för från skattebetalarna.

Då ska inte barnen vara hemma själva med mig mer än i undantagsfall (t ex en halv dag med vab).

F vill att barnen ska ha långa härliga sommarlov, men det blir ju ingen återhämtning för mig när barnen stör mig i sömnen, när jag måste se till deras behov, när de ska hämtas upp och lämnas av av olika barnvakter och kompisars föräldrar vid olika tider. (Många tider är inte ens bestämda utan släktingar dyker upp när det passar dem.) Massa energi går till sms/samtal och koordinering.

Precis som att barnen stör Fredrik när de är med honom på jobbet så blir det samma sak för mig.

Denna ständiga jour en hel vecka i taget gör att jag ligger vaken på nätterna, jag är jättespänd i kroppen, blir uppstressad och får ingen återhämtning. Oftast blir jag extra trött och alltså sämre än tidigare. Och det tar tid att komma ikapp.

Så nu får vi lösa det på samma sätt som vi hade gjort om jag hade jobbat 8h per dag. Antingen får de vara hemma hos någon hela dagen eller så får de vara på fritids.

Orkar inte ha det så här.

Andra saker jag säger nej till:

• Släktkalas och större tillställningar
• Att barnen bjuder hem kompisar som kräver viss uppsikt, middag och teknikhjälp m.m. när F är på jobbet. (Grannkompisar som går hem och äter är ok.) De får gärna leka på helgen eller om F jobbar hemma en em.
• Mer än ett vårdbesök/frisören/dylikt per vecka. Just nu bokar jag med en sån spärr.
• Sociala tillställningar som kräver att jag gör mig till/döljer autismen (typ umgås med bekanta) tar för mycket energi. De få jag träffar vill jag kunna vara som jag är med.

Målet är att inte bli uppstressad och att ha så få deadlines och sociala/yttre krav på mig som möjligt.

Jag kan inte bli friskare förrän vi plockat bort så mycket av den ”sjukliga situationen” som det går (dvs jobbet för de flesta utmattade, men inte för mig).

Sen sa arbetsterapeuten att jag troligen har ett större behov av vila och enskild tid än andra pga autismen. Och det har jag ju. Under tonåren och tiden fram tills jag fick barn vid 24 så jobbade/pluggade jag max 6h/dag och var borta max en vardagskväll i veckan. Vilade/slappade hemma mellan typ 16-22 varje dag i övrigt. På helgerna orkade jag med utflykter men kanske inte två heldagar på raken.

Så jag hoppas komma tillbaka dit.

Längre fram kommer ju föräldraskapet handla om att guida och vara ett stöd (+torka upp smulor, oroa sig på lördagskvällar och ställa upp alla skor i skostället ;-)) så då bli det ju mindre jour.

Stella fyller snart 7 år och Molly snart 11 år. De blir ju mer mogna och självgående hela tiden.

Men vi får fixa det här med loven på ett annat sätt. Så himla krångligt när alla har olika behov.

Hantera blyga barn

Jag gjorde ett infoblad om blyga barn som jag tänkte visa också. Är löst baserad på mitt tidigare blogginlägg om introverta barn.

Mvh har alla fyra ”labels” ovan… 😛 (Och har blivit rejält ärrad av hur omgivningen behandlat mig pga detta.)

Blasé

När Stella kommit hem från sin kompis:

Sara: Vad gjorde ni idag då?

Stella: Vi har lekit.

Sara: Vadå för nåt?

Stella: Ååh, orkar inte säga…

Jaja, antar att det är mer ärligt än föregående års ”kommer inte ihåg”…