Framsteg

I natt gjorde jag ett stort framsteg. Jag drömmer ofta att jag går i gymnasiet men inser att jag inte kommer kunna ta studenten eftersom jag inte gått på de flesta matte- och fysiklektionerna pga att jag är utmattad.

I natt hade vi betygsamtal (första gången) och jag gick fram och sa att jag var beredd på IG pga min frånvaro. Men läraren sa att jag gjort så bra ifrån mig när jag väl var där så jag skulle faktiskt få godkänt! Blev jätteförvånad och lättad.

Sen hade jag en massa gerbiler i alldeles för små burar och som vanligt var det inavel och ingen kontroll och djur och ungar överallt. Även under golvet (djur som rymt och fått ungar).

Men denna gång gick jag ner i källaren och hittade jättefina burar som någon lämnat kvar där. Började placera de olika djuren och tänkte att jag kunde lösa detta.

Wow!

Vet inte vad som hände igår, men så här positiva har inte mina stress- resp. utmattningsdrömmar varit på ett tag.

Denna vecka har varit jobbig med sjukt barn mån-tis, tors-fre och ett till sjukt barn tors-fre. I måndags var det trettondagen och F var ledig. I tisdags var det studiedag och S var hemma med mig medan M var med F på jobbet. På onsdagen var barnen i skolan. Enda dagen denna vecka.

Detta innebär att jag inte haft någon tid till återhämtning och rehab denna vecka. Lyckades ta mig ut på en promenad på fredagen, men annars har jag mest hjälpt sjuka barn med olika saker. (Och det orkar jag ju inte egentligen.)

Men nu är febern över för denna gång för Stella. Idag kunde vi äntligen åka till Universeum, en vecka senare. (Orkade inte riktigt egentligen, men blev peppad och det kändes skönt att få göra något kul. Hoppas att det inte straffar sig för mycket.)

Jag och Stella var med i ett quiz om djurs snoppar och snippor. Det var jättekul. Jag kunde inga svar, men gjorde kvalificerade gissningar och fick 6 av 7 rätt. Jag vann! De som kom tvåa och trea hade bara fyra rätt, så segern var överlägsen över de cirka 35-40 (?) föräldrar och barn som var med.

Coolt. Jag är ju inte en sån som vinner tävlingar direkt. Men jag vann faktiskt dinoquizet på Universeum för runt sju år sen. (Jag är ett stort dinofan, men är ej påläst om djurs könsorgan… ^^)

Fick en knapp. Ska bära den med stolthet. (Stella skämdes typ ihjäl.)

Vi gick vattnets väg och sen större delen av nya rymdutställningen. Sen åkte vi hem. Känns ganska lagom att beta av Universeum bit för bit i små 1,5h besök. Det är ungefär vad jag orkar med. Förra gången tog vi Kroppen, hajarna och en del av regnskogen. Sen har vi några experimentavdelningar, Jobbis och resten av regnskogen kvar. Och ett gäng guidade turer/quiz/experiment. Ska försöka gå på hajmatningen nån gång för Stella älskar ju hajar.

Men det hinner vi nog innan årskorten går ut i september. 🙂

Nästa vecka väntar Stellas tandläkarbesök och till helgen ska vi fira syskonbarn Ingrids ettårsdag och träffa pappa och A. (Men får se hur mycket jag orkar vara med på, det har varit några tuffa veckor månader och veckan efteråt reser vi till Kanarieöarna och det blir jag alltid stressad av.)

Men hoppas att jag får mer tid till vila kommande vecka. Hoppas komma in i en bra period där jag får möjlighet att prioritera att göra medelhavskost till lunch, promenader och styrketräning samt flowtid och lugn och ro. Det behöver jag efter december månad…

”Läkarpeppen”

Om några veckor är det dags för sjukskrivningsförlängning och läkarbesök igen.

Det är ju inte motivationen det är fel på, tvärt om! Jag skulle ge mycket för att få börja jobba igen. Men jag kan inte.

Det sägs att jag skulle få energi av att komma ”i aktivitet”. Att jag behöver komma bort hemifrån.

Men tar andra hand om mina barn och mitt hushåll då?

Knappast va? Tror det kommer att ta precis lika mycket energi som allt annat.

Något som skulle ge energi på riktigt skulle vara om jag plötsligt fick mer energi och kunde börja använda den som jag ville. Då hade jag kunnat investera den i motion, laga bra mat, göra roliga och meningsfulla grejer och beta av dåliga samveten. Och detta hade i längden skapat mer energi.

Det är precis som att fattiga skulle må bäst av att få en summa pengar så att de kan täppa till alla akuta hål och investera i saker som ger bättre ekonomi i längden.

Men den där första energispurten kommer aldrig. Inte äkta energi. Bara sån där fejkenergi som beror på stress.

Och den äter ångesten upp ganska snabbt.

Så jaa… Jag tuffar på med min lilla lilla ranson av energi.

Idag fick jag iaf barnen att förstå hur jag tänker när jag prioriterar. Om istället Molly kunde göra mat till Stella så kunde jag vara med och spela kort istället. Om jag använder mina energiskedar klokt så blir det lite energi över till det viktiga/roliga. Så idag fick jag spela massa kort!

Men jag skulle behöva kolla min syn och fixa glasögon. Fyra år sen sist och jag märker att det är nåt vajsing. 😦 Men orka åka till optikern minst två gånger på kort tid! Och superdyrt också. (Jag behöver läsglasögon och vanliga, eller såna med annan slipning i nederkant och det blir jättedyrt.)

Och sen är det alla jädra vårdbesök man går och skjuter på.

Jag önskar verkligen att the sky vore the limit eftersom jag har ett riktigt bra driv och en enorm självdisciplin, men som sagt: det är denna sjukdom som sätter mina gränser. Inte jag.

Orkar inte

Allt man vill är att få ägna sig åt de där sakerna som ska göra en mindre utmattad som sömn, promenader, flow och bra mat.

Istället måste man ta hand om sjuka barn, oroa sig för sjuka barn, söka vård för sjuka barn (men egentligen inte orka gå dit).

Man ligger vaken några timmar varje förmiddag (stress!) och sen sover man mellan 11-15 och sen blir det mörkt och så missade man allt dagsljus.

Och så lyckas man tvätta köksfönstret för första gången på två år (glädjen!), och folk säger att ens make borde göra sånt, men man försöker ju bara överleva i vardagen och utan att maken blir utmattad han med.

Maken jobbar och stressar för att försöka tjäna ihop pengarna eftersom man själv bara har en liten sjuklön i inkomst. En sjuklön som när som helt kan försvinna om Försäkringskassan vill det. Och snart är det läkarträff igen och det som sägs där kan slå undan benen för en. Blir jag tvingad ut ”i aktivitet” trots att jag sover hela dagarna och knappt orkar med vardagen och barnen?

Nä, det blir inte mycket tid för återhämtning. Vardagen innebär att försöka släcka bränder och andas igenom ångesten och bearbeta hemska känslor från nu och förr. De gräver i min mage och mitt bröst.

Och min kropp vantrivs av allt detta stillaliggande. Den vill röra sig och må bra. Jag mådde som bäst fysiskt när jag rörde mig mest hela dagarna (när jag jobbade som brevbärare, städerska resp. tränade hårt flera gånger i veckan). Min och andras kroppar är inte gjorda för att vara stilla. Men jag orkar inte röra mig så mycket och jag blir ofta sängliggande efteråt. Och det är så mörkt ute.

Varje dag räknar jag på mina energiskedar. Vad ska jag prioritera idag? Oftast faller promenaderna och flowtiden bort till förmån för att hjälpa sjuka barn, lösa konflikter eller oroa mig för saker.

Är så evinnerligt trött. På allt.

Jullovet avklarat

Så, då har jag klarat av det jullovet då. Det blev två veckor och två dagar med hela familjen.

I morgon är det studiedag och Molly följer med F till jobbet. Jag och Stella skulle ha åkt till Universeum eftersom vi har årskort där, men Stella blev febrig igår natt och har varit medtagen och haft ont i huvudet idag.

Jag tycker att detta jullov gått förvånansvärt bra. Det har nog varit det bästa minst jobbiga jullovet hittills.

Första veckan var bara rolig och mysig med roliga aktiviteter, mycket dataspel och umgänge.

När det hade gått nästan två veckor blev jag dock väldigt trött och utmattad och då började jag räkna ner dagarna.

Barnen vred på dygnet och började somna senare än jag (01-02) och det var jobbigt. Fick ingen barnfri kvällstid alls. Har knappt tittat på TV heller.

Men nu har vi vridit tillbaka dygnet de senaste fem dagarna och är nästan i fas.

Det är stor skillnad på nu och för två och fyra med flera år sen. Barnen klarar så mycket själva. Numera handlar det mest om att påminna om att äta, borsta tänder, städa efter sig osv.

Och de vill spela brädspel hela tiden! Det är jättekul för jag älskar brädspel. Tänk att jag gjort två spelkompisar i min egen mage och de bor hemma hos mig! Perfekt ju!

Mest spelar vi Uno, Coloretto och Master Mind eftersom de går fort, men vi spelar även Catan (barnversionen av Settlers) och Zombicide som vi började med i helgen (vuxenspel men vi har lättat lite på vissa regler). Och barnen är helt galna i Zombicide och vill spela det hela tiden. (Det kan vara världens bästa brädspel!).

Själv var jag ganska pigg före nyår. Jag var t o m ute och joggade en sväng och tränade med vikter.

Men efter nyårs-LANet gick luften ur mig. Jag har sovit väldigt mycket, haft en del ångest och varit utmattad och sliten. Men det brukar bli så när jag har barnen hemma för mycket och får för lite egentid och flowtid.

Jag behöver lugn och ro. Men även Fredrik behöver vila, så vi får ju dela på hushållsarbete och barnaskötsel. Skillnaden är ju att skolan inte har hand om dem cirka 6-7h om dagen som under terminerna. Så då får vi föräldrar dela och vips så blir skollov tärande för mig. Men det är iaf bättre när F är hemma.

Vi har gått lite i skift de senaste dagarna. Jag har haft svårt att sova på förmiddagarna och har tagit upp barnen vid åtta-nio. Sen har jag somnat igen vid elva, lagom till F vaknar och så har jag sovit till två. Sen har F tagit egentid och jag har engagerat barnen. Och så har vi hållit på så.

Visst kan ju barnen engagera sig själva så länge de har en skärm/dator, men vi vill ju att de ska göra annat också och då måste vi oftast vara med.

Jaja.

Jag längtar för övrigt till april. Det är nog min bästa månad numera eftersom jag brukar må så himla bra då rent psykiskt. Har haft glädjekickar just i april flera år i rad nu. Jag tror att det har med ljuset att göra. Jag bara måste ha ljus och i april är det rejält ljust här i Göteborg. Och värmen börjar ju också komma tillbaka.

Januari är min hatmånad, men nu känner jag mest att jag bara ska genomlida den. Jag ska göra saker och låta tiden gå fort och vips är det februari och mars. Och då börjar livet igen (för mig).

Jag uthärdar. Jag överlever. Det går ändå ganska bra. Hoppas att jag kan komma ner i varv på riktigt snart. Vill kunna sova på nätterna och spänna av i kroppen.

Ps. Har ändå gjort ovanligt mycket på lovet: firat julafton, nyårs-LAN med övernattning, träffat kompis, gått på bio med familjen, haft spelkväll och shoppat baskläder. Det skulle blivit Universeum också men vi skjuter på det.

Så fort jag jämför med min barndom

Sara: Du får hjälpa till med att ta ner granen och julsakerna.

Molly 12 år: Jag vill inte. Det är inte roligt.

S: Det tycker inte jag heller, men jag tänker inte göra allt själv. Jag hjälpte till när jag var liten.

M: OK Boomer.

S: Jag är inte ens en boomer! Jag är en millennial! Du får säga ”OK Millennial” isf.

M: Jamen du är precis som en Boomer…

Ps. Googla ”OK boomer” om du inte känner till det.

Sömn och immunförsvar

Jag vet inte om det är sömnen, att jag undviker stress eller att jag knappt träffar något folk, men jag har fått ett superduperimmunförsvar de senaste åren.

Annat var det när jag var småbarnförälder, men de åren är ju inte utav denna värld.

Men numera blir barnen och Fredrik sjuka då och då, men jag klarar mig nästan alltid. Blir kanske förkyld två gånger om året och magsjuk mycket sällan (immun mot vinterkräksjukan, men det finns andra varianter), precis som när jag var ung.

Jag tänker att det dels hänger ihop med att jag inte träffar folk till vardags. Jag utsätts för färre smittor.

Men att barnen och Fredrik nästan alltid smittar varandra, men inte mig? Där tror jag på sömnen. Jag sover 9-10h per dygn.

Att sova mindre än ca 7,5h per dygn är för vuxna väldigt skadligt. Det saboterar ungefär allt. Du blir mindre kreativ, tar sämre beslut, går lättare upp i vikt, får sämre effekt av träning, blir sjukare, risken för sjukdomar ökar med flera hundra procent osv.

Sömnen är så otroligt viktig, men ändå prioriteras den ofta bort. Frivilligt. Och att vara sömnig är ju så jobbigt. Ursäkta, men hur korkade är vi? (Man blir ju iofs mer korkad av sömnbrist.)

Nä, men det snackas massvis om vikten av mat och motion (men ofta är det fettfobi som ligger bakom!). Men hur ofta säger vi åt folk att sova minst 8h per natt? 

Om man inte hinner med att sova så bör man nog fundera över sina prioriteringar i livet. Kanske dags att gå ner i arbetstid istället? (Obs. Gäller ej småbarnsföräldrar. Tidsbrist ingår liksom i paketet.)

Ps. Hela inlägget i sig gäller EJ småbarnsföräldrar. De flesta småbarnsföräldrar gör ju allt de kan för att få sova mer. Håll ut! Det blir bättre.