Några korta

26 februari, 2021

Jag har återfått lusten till att måla och rita. Har knappt publicerat nåt på Pebbelkontot sen oktober, men nu har jag målat en massa fint och det känns som att inspirationen kommer tillbaka.

Men det är inte konstigt eftersom mitt liv varit extra dåligt från december till februari. En massa jobbigt med olika problem, svärfars död, julstress, corona, oro, covid i 25+ dagar, coronaensamhet, mörker, kyla, negativa besked, ångest osv.

Jag glömde till och med min mammas födelsedag! Jag brukar aldrig glömma sånt. Men jag har varit allmänt väck den senaste månaden. Känns helt knasigt. (Grattade tre dagar sent.)

Men denna vecka lyckades jag ta mig till rehaben två gånger och det är imponerande för att vara jag. Har hittat en bra rutin där jag gör min onlineterapi (meditation och 30 min skrivövning denna vecka) och sen målar jag sista timmen. Känns bra och givande.

Jag var ju tveksam pga corona, men det är typ bara jag eller max en till i samma rum. Och jag och de flesta andra har munskydd på spårvagnen och jag åker mitt på dagen för att slippa trängas. (Och jag har antikroppar.)

Men vi får väl se om det stängs ner igen om det kommer en tredje våg. :-/ Har en månad kvar på rehaben och skulle behöva träna på att vara där uppemot tre gånger i veckan för att se om jag kan klara arbetsträning sen. Hoppas att rehaben kan hålla öppet i mars. (Och att folk kan hålla sig i skinnet så vi slipper en tredje våg.)

F och hans familj fick för övrigt prata med en läkare idag om svärfars tid på sjukhuset. Han hade en snabbväxande tumör av ca två knytnävars storlek som växte in i hjärtat. Det var också en massa vätska i bröstkorgen (som de dränerade). Sådana lymfom är ovanliga (och inte ärftliga som tur är) och symptomen är lite luddiga.

Eftersom svärfar var covidsjuk (troligen) några veckor före sjukhusvistelsen så trodde sjukvårdspersonalen att han bara hade problem med det. Det tog ett tag tills de upptäckte vätskan och lymfomet och då var han så dålig att cellgifterna inte hjälpte. Och sen blev organen dåliga. Och att operera blev för farligt. Och sen gick det inte mer.

Känns bra med en förklaring.

Det är jättejättehemskt och jag har knappt orkat tänka på det denna vecka. Men jag tänker att sorgen är randig. Den kommer och går för att man ska orka med.

Men överlag känns det mer positivt nu. I alla fall idag.


Vardag och helg

22 februari, 2021

En bra grej är att sedan onlineterapin startade och jag kunde börja åka in till rehaben (coronavänligt) plötsligt upplever att det känns som helg och vardag. Det känns numera som en bedrift och belöning att få ta helg på fredagen. Att vardagarna innebär uppgifter att hinna med och helgerna innebär ledigt.

En självklarhet för de flesta som jobbar måndag till fredag, men jag har ju varit heltidssjukskriven sen 2015 med en kortare arbetsträningsperiod och det har för mig inneburit att jag alltid och aldrig känt mig ledig. Jag har legat i sängen veckan runt. Skillnaden har varit om familjen varit borta eller ej.

Men nu har jag uppgifter på vardagarna som jag planerar i min anteckningsbok.

Sen ser jag även fram emot min trevliga frukostrutin med musli, te och tidning på frukostbricka och så sitter jag i mitt rum och äter innan jag börjar med dagen terapi- eller rehabuppgifter.


Just nu

20 februari, 2021

Mycket om sorgen just nu, men det händer annat också. Det är bara 10 dagar kvar till kalendervåren och jag är så lättad. Bästa tiden på året är i antågande (april-september) för mig. Och vi har haft massa sol bortsett senaste veckan. Så skönt.

Jag har gjort mina första tre av tio veckor i onlineterapin och det går bra. Är stolt över mig själv. Har kommit en bit på vägen och förstår bättre varför jag har ont och mår så dåligt.

Hade möte med Försäkringskassan och rehabhandledaren i måndags. Kort sagt ska jag gå på rehaben till sista mars och så ska vi dra in arbetsförmedlingen för att hitta en arbetsträningsplats för mig på 10h/v. T ex hantverk, odling osv.

Jag är mycket osäker på om jag klarar drygt 3×3h (10h) per vecka eftersom jag ligger på 2-4h/v hemifrån i nuläget. Men jag gör terapin först och så får vi se. Annars får vi fortsätta med förrehabiliterande rehab. Jag har goda förhoppningar om att bli av med det värsta av PTSD:n, smärtorna och sömnbesvären (allt verkar hänger ihop med samma barndomstrauman) och då har jag plötsligt möjlighet till att trappa upp. Så vi får se hur läget är efter terapin.

Så det är både tungt och hoppfullt samtidigt. Men 2021 har varit väldigt tufft för oss som familj. Men det är ju inte så konstigt.


Begravningen

20 februari, 2021

Det gör så himla ont. Det värker i mellangärdet när jag tänker på svärfar. Jag var rätt rädd för att bli alltför emotionellt påverkad av begravningen. Men det gick rätt bra.

När jag gick fram till kistan och började läsa på alla blombuden så kunde jag inte sluta gråta. Hade lust att sätta mig och hulkgråta, men det kändes olämpligt så jag begravde ansiktet i en näsduk istället.

Delade ut näsdukar till flera i familjen och en släkting i raden bakom som glömt egna.

Sen grät jag nästan oavbrutet hela ceremonin.

En släkting sjöng Babyland av Stefan Sundström med kantorn på piano, de spelade Bowie, Zappa och annat som svärfar gillade.

Kunde knappt sjunga med i psalmerna för texten blev suddig av mina tårar.

Sen mellan varven försökte jag tänka på annat. Som lamporna, ljusen, blommorna (nej inte tänka på blommorna och alla fina hälsningar snyft snyft). Och t ex att änglarna såg ut att hålla purjolökar i händerna på den stora altargrejen.

Och att det var konstigt att Jesus såg så ripped ut med magrutor, men typ ”skipped arm- and leg day”.

Och personen högst upp hade typ danska flaggan i handen. Eller skånska kanske?

Och sen började jag tänka på svärfar igen och att alla satt och snörvlade (hatar att tårarna rinner ut på två håll).

Och så undrade jag hur svärfar som var 192 cm lång fick plats i den lilla kistan? Böjde de hans ben? Eller såg den bara liten ut?

Ja, det var hemskt och surrealistiskt.

Sen skulle vi lägga på blommor och det blev ett rejält stort gäng som räknades till närmsta familjen. Fru, fem barn, tre partners och två barnbarn (+en som var för liten).

Stella lade ett brev som hon skrivit med dekorerat kuvert på kistan. Jag har märkt att hon gärna vill göra saker när hon sörjer. När gerbiler dött har hon klappat på dem, gjort fina bäddar i askar, skrivit brev och haft begravningar i trädgården, så jag föreslog att hon skulle skriva om hon ville det.

Det är så hemskt att det är 20-personsgräns nu i coronatider. Som tur var fick de flesta plats, men jag vet folk som varit tvungna att välja bland släkt och vänner.

Några respektive med barn fick gå in efter ceremonin och efteråt kom också en del vänner, kollegor samt släktingar på svärmors sida.

Så det var fint.

Men jag var trött, orkade inte mingla och frös, så jag och barnen värmde oss inne i församlingshemmet medan vi väntade.

Sen blev det mat och fika på Hovås kallbadhus restaurang.

Både jag och F var helt slut efteråt. Sov en stund båda två och var helt urlakade. Men också lättade.

Det blir urnsättning sen i sommar, begravningsplats är inte vald än.

Jag fick för övrigt ett tyst litet autistiskt meltdown i slutet av middagen. Orken var helt slut efter 5,5h. Så jag satt och stirrade ner i bordet och orkade inte prata. Jag blir sån till slut. Hjärnan stänger av oviktigare funktioner.

Det var ju länge sen vi var på släktkalas bortsett bröllopet i somras och då tog jag många pauser.

Men som tur var kunde vi gå hem ganska snart efteråt.

Ska försöka lösa det med två fordon/hemfärder i fortsättningen så att de barn som vill åka hem kan följa med mig som åker lite tidigare än merparten.

Men det löste sig som sagt.

Skönt att detta är över nu.


I morgon är begravningen

19 februari, 2021

Begravning i morgon. Det känns smått surrealistiskt. Typ som att vi ska resa eller gå på bröllop. Fast mycket jobbigare. I natt drömde jag t o m att jag missade begravningen av misstsg när jag blivit irriterad och gått på promenad och glömt bort tiden. Ångrade mig rejält i drömmen.

Det blir barnens första begravning och idag ställde vi alla frågor vid matbordet. Fredrik har varit på ett antal, men jag har bara varit på en. (Kompisarnas hjärtsjuka bebis.)

Det ska bli skönt när det är över. Så slipper man tänka på det.

Jag är rädd för att det ska bli alltför jobbigt emotionell. Jag börjar ju typ gråta för ingenting. Jag kommer ju inte skämmas för det, men jag är rädd för att det ska bli för chockartat eller jobbigt.

Men det ska iaf bli trevligt att träffa släkten. Svågern med familj har jag inte träffat sen i augusti pga bor i Skåne och covid. Svägerskan med make resp. svärfars familj träffade jag i mitten av november senast. Men jag har spelat dataspel med svågern, svägerskan och hennes man ett gäng gånger och då röstchattar vi.

(Men de träffade varandra när svärfar dog.)

Det känns så sjukt att han är borta. Jag tycker att hela grejen med döden är så overklig och obehaglig. Känns inte naturligt alls. (Ja, döden har väl blivit främmande för många av oss.)

När jag var yngre kände jag mig lättad över att vi nog skulle vara i 50-60-årsåldern när våra föräldrar dör, men DET KAN MAN INTE VETA, HÖRNI! Man kan lika gärna vara 37 år. 😦

Men man kan ju också vara snart 16 och 21 som svärfars yngsta barn. OK, de hade ju en äldre far (F var 22 när systern föddes), men man hoppas och förväntar väl sig ändå att människor ska bli åtminstone 75 år. Gärna 80+.

Och blir de då bara 61 år och inte ens hade gått i pension, då blir det orättvist och fel. För då hade personen inte hunnit ”leva klart”. Och det är en stor del i min sorg. Att vi hade förväntat oss mer och att det känns dåligt att han inte fick fler år.

Men 82 år är ju bara ett snitt. Och folk dör ju i alla åldrar.

Men jag misstänker att sorgen blir större och tankarna värre när personen inte fått leva klart. Hade han varit 71 år så hade det känts sorgligt men ändå inte orimligt.

Men sladdbarnen hade ju inte ens hunnit flytta hemifrån, så det var definitivt för tidigt för hans del.

Men livet är orättvist. Och man får trösta sig så gott man kan. Jag brukar tänka att han levde ett gott liv och uppfyllde sina drömmar. Höll på med sina hobbies och var med i en vinprovningsklubb. Fem barn och tre barnbarn. Bygga hus. Han hann med en hel del.

Men det blir jobbigt i morgon.

Ps. De som säger att sorgen ”gör ont” har ju så rätt. Det gör fysiskt ont i mitt mellangärde när jag tänker på svärfars död. Det är som att bli sparkad där. Det värker.


Sorgen efter en månad

14 februari, 2021

Varje gång nåt påminner om svärfar är det som ett slag i magen.

Jag vågar sällan tänka tanken ut, för den är så svart.

Jag vet att han är död, men det är så smärtsamt att tänka på det.

Vi pratar om praktiska saker som vilken urna, vilken kista, vilka låtar, vilka kläder på begravningen osv. Det går bra att prata om sånt. Men det är tufft att prata om minnen.

När man inser att Fredriks mamma har båda sina föräldrar kvar (83+ år) medan F inte har sin pappa kvar…

Att Fredrik blir föräldralös när hans mamma dör. Att han bara har en förälder kvar.

Men samtidigt är sorgen ändå en fin, ärlig och äkta känsla. Och socialt accepterad. Det känns rent att sörja. Vettigt och naturligt. Inte så som psykisk ohälsa känns för mig.

Tankar om att det inte var så här det skulle bli. Vi skulle ju ha många år kvar allihop tillsammans.

Och jag förstår mer de som säger ”f*ck cancer”. Även om jag ogillar det uttrycket för det är så rått. Men ”åt helvete med cancer” kanske?

Yogaporslinsgrodan som jag fick av svärfar i present står på en hylla i badrummet.

Gitarren som svärfar valde ut och köpte till F när han var yngre.

Samoayoghurt som svärmor köpte till oss häromveckan som var den yoghurt som vi åt hemma hos svärfar när vi bodde hemma.

När nån fäller ett göteborgs/pappaskämt.

Svärfar jobbar inte på Volvo längre. För han är död och ligger i ett kylrum i väntan på kremering.

Inser nu att det är exakt en månad sen han dog. Om några timmar. Han föddes 15 juni 1959 och dog 14 januari 2021. Lätt att komma ihåg.

Det är så hemskt. Ofattbart hemskt.

Begravningen är på fredag. Jag räknar med en rejäl känslostorm då. Det kommer att bli mer verkligt när jag får träffa allihop igen utan att han är med. (Han bara träffat 15-åriga svägerskan sen dess.)

Jag har bara varit på en begravning tidigare och det var kompisarnas sju-månaders bebis som begravdes. En fruktansvärd upplevelse.

Denna gång är det ju också nån som dött ”för tidigt” även om han hann leva ganska många fler år iaf.

Men vi får fortsätta ta våra stunder med sorg och inte trycka undan känslorna (för mycket). Det är skönt att sorgen kommer i vågor. Annars skulle det vara totalt outhärdligt.


Barndomsgrejer i terapin

11 februari, 2021

Nu har jag kommit en bit in på vecka två av onlineterapin. Denna vecka är det 14 minuters meditation per dag (förra veckan sju minuter), en jättelång text som jag läst, frågor att svara på och ett arbetsblad. Det sistnämnda har jag jobbat på i flera dagar.

Förra veckan skulle jag lista mina psykosomatiska symptom och vid vilken ålder de uppstod. Denna vecka skulle jag göra en tidslinje över mitt liv och hitta vilka trauman/kriser/stressorer som triggat igång olika smärtor och obehag i kroppen. Jag har även grävt en massa i min barndom för att hitta de ursprungliga stressorerna som bidragit till att jag blivit triggad längre fram i livet. Men jag minns ju inte allt så klart.

Men jag tror att jag förstår lite bättre varför jag blivit traumatiserad av min utmattning. Det bygger på grejer i barndomen som kanske inte verkar vara så allvarligt först, men som blivit en jobbig grej med tiden. Och flera teman återkommer genom livet. Det är samma känslomässiga kärna som jag reagerar på.

Och det handlar om att jag känner mig låst/”instängd” och inte har någon möjlighet att fly eller ta mig hem. Min överlevnadsplan när jag som barn var hemifrån var att gå undan och gömma mig i ett annat rum eller sätta mig i bilen, men jag riskerade alltid att bli upptäckt och ifrågasatt så jag kände mig aldrig trygg. ”Sitter du här och gömmer dig? Ska du inte leka med de andra barnen?” (Dvs. jag är konstig.)

Och att vara med och umgås innebar risk för hån, ifrågasättanden och kritik. Och som socialfobisk autist var det inte lätt att umgås med folk. Det fanns bara ett fåtal människor jag kunde vara mig själv med och alltid annars var jag spänd, ångestfylld och i överlevnadsläge. (Precis som nu.)

I skolan hade jag tre val:

  1. Vara med och leka och riskera hån/mobbing/bli utfryst.
  2. Gå omkring själv på skolgården (otroligt stigmatiserande så det ville jag inte göra.)
  3. Gå undan och gömma mig. T ex i nån skogsdunge, på toaletten eller i korridoren. Blev dock alltid ifrågasatt till slut ändå.

(Så egentligen blev jag hånad vad jag än gjorde. Och att fly hem från skolan var ju inte ett alternativ.)

Så det är ju inte konstigt att jag blivit triggad av att vara som fastlåst i min kropp och mitt hem pga utmattning.

(Jag har alltså aldrig varit instängd på riktigt, men jag har haft känslan många gånger pga att jag som barn inte bara kunde gå hem själv från förskola, skola, föräldrarnas kompisar och släktingar.)

När jag har hittat de ursprungliga känslorna och kan bearbeta dem så kan jag förmå hjärnan att sluta larma med smärta och spändhet. Hjärnan använder min nattliga bensmärta för att signalera att jag känner mig låst/instängd av mina 12-timmarsnätter (pga sömnproblemen) och den spända kroppen är konstant redo för ”attacker utifrån”, dvs. krav jag inte kan lösa pga utmattad. Har målat mängder med såna här tavlor intuitivt.


Ja, ni ser ju. Bunden och attackerad.

Numera är det saker som Fredriks övernattningar med jobbet när jag blir själv med barnen, ärenden jag behöver göra, barn som vill att jag ska hämta grejer på en annan våning, spontanbesök (före corona), klassträffar och sånt där som triggar igång min känsla av att vara låst. För i och med utmattningen orkar jag ju inte. Jag behöver få bestämma själv vad jag ska lägga min lilla energi på.

Förr handlade det ju om att bli osynlig för att slippa bli ifrågasatt och eventuellt mobbad. Och det är ju en annan viktig känslomässig grundkänsla: att inte vilja bli utstött från gruppen. Det är en evolutionärt nedärvd rädsla alla människor har.

Så jag jobbar vidare med detta och mediationen. Hoppas slippa smärtan och spändheten så att jag kan få sova och få en normal dygnrytm snart. Kommer nog även bli piggare när kroppen inte är så spänd jämt.


Snön

5 februari, 2021

Vi har haft ordentligt med pulkasnö hela veckan och det var ett gäng år sen sist i Göteborg. Igår passade jag på att hugga Stella när hon kom hem och så gick vi till den roliga pulkabacken. Åkte dubbelpulka tills jag blev sådär kall-varm-svettig med typ brain freeze.

För ett gäng år sen avskydde jag snön och drev tesen att bara de som inte behöver transportera sig i snö gillar snö. Då gick jag cirka 3 km per dag med antingen barnvagn eller bebis i sele fram och tillbaka till förskolan. Då var det broddar på eller byta barnvagnen mot ”snövagnen”, en löparvagn med tre stora däck som vi kunde köra över snövallarna. Att gå utan broddar med bebis på ryggen var otänkbart på det göteborgska frusna slasket.

Men nu när jag inte behöver gå ut så gillar jag snön. Iaf nu när det är ett hårt lager packad snö istället för fruset slask.

Och det är tur att jag fortfarande har ett barn som vill följa med när jag ska åka pulka. ^^ Men jag vill inte åka i de fjöniga småbarnsbackarna, det ska vara brant och snabbt så att ögonen tåras.

Men jag sätter mig inte på en snowracer. Det känns livsfarligt. Jag vill ligga i jämnhöjd med backen. Pulka ska det vara så att man kan styra och parera med fötterna (i backen).

För några veckor sen


Angående förra inlägget

2 februari, 2021

OK, nu har jag äntligen fått prata med vc men det fanns ändå inga tider att boka. Jag blir galen! Så jag måste ringa efter en akuttid när det väl är dags.

Jag ifrågasatte och sa att jag försökte boka en tid i början av januari men att det då var för tidigt att boka och att sköterskan igår sa att jag skulle ringa idag.

Men det finns inga tider.

Orkar inte hålla på så här med akuttidsringande när det finns ett mycket enklare sätt med onlinebokning. Så tröttsamt.


Krångligt

2 februari, 2021

Igår bad jag om en läkartid via Mina Vårdkontakter eftersom min sjukskrivning går ut sista februari. Fick sedan ett svar om att det minsann INTE går att boka på det sättet. (Ja, stort ”INTE”.) Jag har gjort på samma sätt i många år, men nu går det tydligen inte längre…

Jag försökte för övrigt boka en tid redan i början av januari eftersom man ska boka i god tid, men denna gång fanns tydligen inga bokningsbara tider då så jag skulle återkomma. Suck.

Den enda vägen var tydligen att ringa prick 07.30 för att prata med en sköterska en bra stund senare.

När jag jobbade var jag tvungen att stanna cykeln och ställa mig med fingret redo på mobilen för att ringa prick 08.00.

Men nu när mina sömntider är helt bäng så blir det som att väcka sig för att ringa mitt i natten. (Ja, mitt i min natt.) Vore väl kul för andra att tvingas väcka sig 03.30 för att ringa. Sen vänta nån timme för att prata och sen försöka somna om. Känns rimligt…

Nä, jag vet att mina sömntider är kassa. Men jag ska ju inte ha en akuttid. Varför kan jag inte få en tid bokad via nätet som jag fått så många gånger förr?

Så i natt vaknade jag vid fyra. Pga stressen i kroppen. Efter några timmar med ljudböcker, bokläsning och intalande att jag ”inte behöver stressa upp mig utan kan ringa en dag när det passar” så var klockan 07.20 och jag kunde lika gärna ringa idag.

Så nu väntar jag på att klockan ska bli 08.20 så att jag kan få boka en läkartid en knapp månad fram i tiden…

(För att ringa vårdcentralen nån annan tid än 07.30 är omöjligt. De tar inte emot samtal.)

Men men, man kan åtminstone förnya recept online igen. Det var värre under covidvåren när de stängde av alla funktioner online. Då fick jag knata ner till vårdcentralen och lägga ett handskrivet brev i brevlådan till min läkare. För det var enda sättet att få tag i henne bortsett att ringa vid 07.30 och be sköterskan plita ner mitt meddelande till läkaren. Men det gick bra. Har lämnat flera brev det senaste året. (Med info om rehab m.m.)

Nu är det 25 minuter kvar. Sen får vi se när jag lyckas somna om. Har ju sovit kanske 3,5h så lär ju sova halva dagen idag med. Dumma stresskropp.


%d bloggare gillar detta: