Lite om hur det går med allt

Ryggen

Jag får fortfarande ont i skulderbladen på vänster sida när jag äter vid matbordet och använder armen för mycket. Men det känns bättre när jag har ordentligt ryggstöd. Jag inväntar renoveringsslutet och om det inte blir bättre sen när jag inte anstränger armarna lika mycket så får jag göra något åt det.

Fönsterrenoveringarna

Jag är klar med tre fönster och har ett lager färg kvar på det sista. Det är verkligen bra att jag nästan är klar, för det är nästan lite för kallt att lämna fönster öppna för att torka några timmar… Men jag blir nog klar i morgon. Och jag känner mig så stolt och kapabel. En riktigt bra rehabsyssla.

Sen har jag även börjat skrapa elementet i mitt rum. Det har flagat sen vi flyttade hit för sju år sen.

Färgen bara spricker och lossnar när jag skrapar, men det sprätter flagor åt alla håll och det är inte så skönt på huden. Ska försöka få bort både det vita och det gula lagret så att inte nya färgen trillar av i förtid… I jämförelse med fönstren så är detta jobb bara tråkigt och jobbigt. Men det blir fint när det är gjort.

Rehaben

Jag har gått på kreativ verkstad tre gånger och det är roligt och givande. Planen är att fortsätta gå en gång i veckan och snart öka på med en aktivitet till. Jag har gått drygt en månad och har ca fem kvar på rehaben. Jag tänker att jag kanske orkar med två grejer de veckor jag inte har andra ärenden.

Utvecklingssamtalen

Idag var det studiedag och jag hade bokat in två utvecklingssamtal. Före halv två tog jag med Stella ner och det samtalet tog en kvart. Sen gick vi hem igen och jag drack te och läste tidningen. 40 minuter senare gick jag och Molly ner och tog nästa samtal. (Det tog 45 minuter. Lite fler ämnen att diskutera i högstadiet än i lågstadiet!). Mollys nya lärare är superbra och mycket pedagogisk. Fick massvis med studietekniktips.

Jag berättar inte hur det går för barnen i skolan pga privat, men jag kan avslöja att lärarna är imponerade över hur vänliga, trevliga och goa barnen är mot klasskompisarna. Båda två är sådana som jag skulle velat haft som klasskompisar – såna som stöttar folk och vill att alla ska få vara med.

Utbyggnaden

Vi har fått ritningarna av arkitekten och en fet faktura (men vi hade inte klarat detta själva med konstruktionsskiss, energiberäkning osv.). Nu letar vi skrivare som kan skriva ut A3 (pga skapa originaldokument). Sen ska grannarna skriva på eftersom attefallsutbyggnaden står närmre än 4,5m från tomtgränsen (men de har redan sagt ja muntligt).

Sen ska vi ta med en färgflaga av husfärgen till en färgaffär för att få färgkoden. Måste ha lite såna detaljer på ansökan. Så det är de sista bitarna innan vi skickar in till Stadsbyggnadskontoret. Suck, vad tid allt tar! Väntetiden på startbesked ska vara nån månad och sen måste vi hitta en byggfirma. Så det är väl tveksamt om vi kommer igång i år. Men det hade ju varit fördelaktigt om vi åtminstone kunde börja pga kunna utnyttja ROT-avdraget över två års tid. Jaja. Vi jobbar på med detta.

Mitt mående

Jag mår ovanligt bra sedan några dagar. Orkar renovera och greja. Men förra veckan hade jag massa ångest så det går ju upp och ner. Men jag försöker jobba med känslorna, rita ut dem, prata om dem, andas igenom dem osv. Måste ju gå igenom dem så att kroppen kan släppa ut dem.

Sömnen

Jag har äntligen ork för att experimentera med sömnen. Jag har testat att byta bäddmadrass och det är lite bättre. Jag har även sovit utan Stella en vecka, men det vill jag inte fortsätta med så vi byter tillbaka sängarna när elementet är klart i mitt rum.

Jag inser ju att det varken är trängsel eller bäddmadrassen som gör att jag sover dåligt. Det är ångest vissa nätter samt värk i kroppen och benen de flesta nätterna och det beror på min spända kropp.

Så jag försöker jobba med avslappning och framför allt att jobba igenom mina känslor. Mer om det i den andra bloggen. Förhoppningen är att den kroniska spändheten (muscle/body armoring ska släppa).

Så sammanfattningsvis går det fort framåt på många plan i livet. Jag har stort hopp om framtiden. Jag vet ju att det kommer nedgångar, men hoppas att de inte blir långvariga.

Ps. Jag drömmer på nätterna att jag sökt högskolekurser och rehabaktiviteter men inte fått något antagningsbesked. Lite så känns livet också. Alltså att jag inte har nån aning om hur livet blir efter februari när rehaben är slut. Det är lite läskigt. Men jag får försöka känna tilltro till att det blir bra och att jag inte ska stressas in i något för tidigt utan ta det försiktigt.

Massa kul

Det var så roligt på rehaben idag. Läraren var sjuk, så det blev ingen Vedic Art (måla efter tema), men jag målade fritt.

Jag testade på pastellkritor för första gången på evigheter (högstadiet typ) och blev sugen på egna kritor i gråskala, så köpte det på vägen hem.

På kvällen hade jag äntligen ork att sätta mig och redigera alla fotade konstverk de senaste veckorna inför att läggas upp online. Nu vill jag i vanlig ordning lägga upp allt på en gång, men nä, jag vill ha genomtänkta bildtexter och teman bakom, så det får komma allt eftersom.

Förresten så sitter typ de andra deltagarna och duttar med sina bilder i timtal, medan jag hinner med typ 5-7 konstverk på samma två timmar. ^^

Men det är ju så jag är. Snabb. (Och sen trött.)

Efteråt gick jag ner till centrum (rehaben ligger i Haga och jag har har faktiskt promenerat ner till centralen tre gånger i rad). Köpte lite konstnärsmaterial och sen tittade jag på byxor.

Är trött på att alltid gå i mjuka yogabyxor eller tights. De är perfekta när man mest ligger i sängen, men nu när jag är uppe mer på dagarna, så vore det trevlig med schyssta byxor.

Jag hittade också en drömmig långklänning som jag köpte. Bra att ha på kalas och sommaren. Nu har jag hela tre långklänningar varav en är för finare tillfällen (typ bröllop) och två kan även användas på sommaren.

Sen är det jättesvårt att köpa byxor eftersom jag vill ha mina nedanför kejsarsnittsärret. Alltså pga att såret kapade magen och gjorde den till en slags hängbuk. Försökte rita och förklara på Instagram:

Det finns liksom inget skönt sätt att ha min mage inuti ett par byxor. Den jämnar inte till sig som andra magar utan viks dubbelt eller uppåt. Aj!

Den är väldigt känslig också och jag har egentligen aldrig velat ha något uppdraget över magen.

Så jag har haft mjuka byxor som jag vikt i linningen de senaste typ 8-9 åren. (När low cut-byxorna försvann pga modet.)

Hittade ett par jättesnygga jeans med bootcut, men de gick inte att vika ner. Köpte ett par stretchiga jeans som gick att vika ner istället. Så det var bra. Skulle vilja hitta ett sätt att sy om byxor så att de sitter bra under magen.

Detta ämne engagerade många av mina instagramkompisar. Fick flera olika tips om hur jag kunde göra med byxor. Kolla second hand (alla har rensat garderoberna på 00-talskläder), gravidbyxemudd m.m.)

Jag läste också att low cut är på väg tillbaka nu under 2020 så jag hoppas att det är sant. (Det bästa hade varit om mode inte var så ombytligt utan att det fanns alla tre höjder på byxor samtidigt i affärerna (low cut, normal waist och high waist)).

Sen efter en vila skrapade jag klart fönstret, slipade med slipmaskinen, dammtorkade rummet (och kunde äntligen ta bort lakanen jag hängt över mina möbler och hyllor). Sen oljade jag träet. Nu är det bara 3-4 lager färg kvar.

Sen ska jag skrapa klart och måla om elementet. Jag är även sugen på att lära mig spackla väggar med nån slags spackel som jag läste är bra för bredspackling. (Fäster bra och slipper kastas på.)

Men vi får se.

Ritningarna till utbyggnaden är föresten klara! Nu ska vi bara få påskrift av grannarna och skicka in till Stadsbyggnadskontoret. Hoppas att de är snabba (ca en månad står det på hemsidan).

Friskhetstecken

1. Köpte jeans idag för första gången på typ 10 år. Har enbart använt mjuka yogabyxor/tights sen jag blev sjuk eftersom det är bekvämast när man ligger ner nästan hela dagen. Men suget att köpa ett par ”riktiga byxor” har växt och idag blev det av.
2. Köpte även en långklänning som passar bra till kalas/sommaren. Jag känner alltså att jag kanske orkar börja gå på kalas igen så småningom!
3. Denna vecka har jag inte sovit på dagen alls. Inte heller legat mer än 30-60 minuter dagtid. Istället har jag renoverat fönster i flera timmar varje dag. Och det känns bra.
4. Jag har börjat boka in dubbel aktivitet per arbetsvecka. Och nästa vecka blir det t o m dubbelt utvecklingssamtal på samma dag! Stella vid halv två och Molly vid halv tre (med promenad däremellan). Tidigare har jag inte ens orkat gå på bådas samtal på olika dagar utan behövt dela med F. (F tar några andra vårdbesök med barnen denna månad istället.)
5. Jag orkar mer hushållsarbete och kan t o m ta lite extra för att avlasta F och barnen. Igår hängde jag t ex upp en rullgardin i rummet där F sover som stått och väntat på montering några månader. Jag tänkte att jag skulle överraska F med att slippa ha en filt på gardinstången. (Jag mätte, sågade, klippte, skruvade och grejade och det gick jättebra trots att jag kände mig så osäker.)

Det händer verkligen grejer just nu.
Jag tror inte att det är en permanent förbättring eftersom det lär gå upp och ner i takt med ångestnivån och belastning, men förhoppningsvis går jag åt rätt håll nu.

Jag har stått still i utvecklingen i så många år, men fr o m i våras känns det som att jag blivit försiktigt bättre.

Hoppas att det håller i sig.

Hur det går med rehaben

Idag var jag på min tredje rehabaktivitet. Den första var mindfulness med meditationsövningar och det funkade inte alls för mig. Det var dessutom en massa prat i grupp och att man skulle gå laget runt och berätta om sina upplevelser. Nej, tack.

Förra och denna veckan testade jag kreativ verksamhet och det är nog min grej. Tyvärr är det på förmiddagarna, så jag får dras med sömnbrist, men jag hoppas få ordning på sömnen så småningom.

Antingen målar man fritt eller så kan man följa Vedic Art-programmet som består av sjutton principer där man utvecklar sitt skapande och sig själv helt prestigelöst och fritt. Man får inte heller kommentera varandras alster.

Förra gången gjorde jag de första fyra principerna linje, form, färg och struktur. Idag fortsatte jag med flöde (?), position och format.

Kika i min andra blogg om ni vill se vad jag målat/tecknat och mer om hur jag tänkt kring begreppen. Del 1 och del 2.

Idag satte jag mig på en jättedålig plats lite snett bakom dörren så att typ alla gick förbi mig när de skulle in och ut eller bak och hämta material. Jag fick sätta på mig hörlurar till slut för att dämpa alla ljud. En skärm för att dämpa rörelserna hade också varit skönt. Nästa gång tar jag en mer avskild plats.

Det påminner om när jag jobbade på förra jobbet. Vissa platser var ju hemska. Folk gick förbi precis bakom eller framför mig och jag förväntades kunna fokusera med den distraktionen.

När jag arbetstränade efter några års sjukskrivning så fick jag en lite mer avskild plats med vägg, hög skärm och bokhylla på tre sidor.

Dock gick folk fortfarande förbi i korridoren på andra sidan bokhyllan. Folk ställde kaffekoppar på bokhyllan, smällde i toatörrarna några meter bort och skummade mjölk så att det lät som en drake som blev strypt var femte minut typ. Jag fick igenom att köksdörren skulle hållas stängd (tre-fyra meter från mig), men det lät ju ändå.

Jag satt ganska många timmar i tysta rum/fönsterlösa celler under de månaderna… (men inte så ergonomiskt eftersom jag egentligen behövde dubbla skärmar, ergonomiskt handledsstöd, en bra stol och höjbart bord).

Jaja.

Jag hoppas kunna fortsätta med kreativ verkstad på torsdagarna ett tag. Jag drog ner på tempot denna vecka efter några veckor med hög ångest och känsla av för mycket krav på mig. Nu blir det max en aktivitet i veckan och inget hemifrångrejs. (Jobba i pärmen, se en föreläsning osv.) Det får komma senare.

Ps. Förra veckan kände jag för att hoppa av pga ökad ångest, icke autismanpassat m.m. men sen testade jag kreativ verksamhet och nu när jag sänkt tempot känns det bättre.

Ultrautmattningen

Alltså, dessa ultrautmattade drömmar!

I natt drömde jag att jag var jättesömnig men att jag snart skulle ha några lektioner till i skolan. Jag åkte runt i en liten go-cartbil i centrum och bara kände hur jag inte orkade hålla ögonen öppna. Jag försökte kämpa mot sömnen, men det gick inte och jag vaknade precis innan jag skulle ha kört ner i ån.

Samma känsla som under mina eftermiddagar med utmattad sömn när jag försöker väcka mig, men kroppen tar över. Fast denna gången i drömmen…

Elproblem

Dagen blev inte riktigt som planerat.

Fredrik skulle sätta upp en taklampa i källaren och då gick proppen/strömmen i halva huset. Han mätte strömmen med nån mojäng och sa att något kortslutits och att frysboxen verkade ha gått sönder. Noooo!

Vi kollade på nya frysboxar, men det var lång leveranstid.

Istället rensade vi ut frysen i köket och sen proppade vi den tetrismässigt med varor från frysboxen. All glass tänkte vi äta upp på kvällen för att få plats. (De låg kvar i frysboxen som var kall.)

När F hade gått och köpt nya proppar och börjat experimentera i källaren så insåg han att frysen visst fungerade men att den inte gav nåt resultat på mojängen.

Jag var med och slog av och på olika kontakter och knappar tills han luskade ut att det var Stellas dator som kraschat och kortslutit systemet.

Men efter det fungerade allt igen (alltså sju trasiga proppar senare).

Så nu har vi en frysbox igen (!), men Stellas dator måste lagas. Vi ska prova att byta ut nätaggregatet (ca 500kr). Hoppas att det räcker så.

Jag är glad att F gick data-el på gymnasiet och därmed kan lite enklare elektrikergrejer (men han får inte göra några installationer eftersom han inte är elektriker). Själv har jag noll koll på sånt.

Och eftersom han stod vid proppskåpet halva dagen så fick jag laga mat, städa upp, få barnen att göra läxor och ta fram för efterrätten (glass med belgiska våfflor under samt grädde och nutella). Och detta efter en timmes fönsterskrapande.

Nu är vi rejält trötta båda två. Glassvofflarna satt bra. (Våfflor menar jag, men vofflarna lät väl gulligt? ^^)

Inte förstå automatiskt

Ni vet när man ska börja på ett nytt jobb/praktikplats/organisation/dylikt och kommer till ett ställe där andra känner varandra.

Ni vet hur långa de första dagarna är. Hur många intryck det blir. Hur många nya rutiner och inofficiella ”regler” man behöver snappa upp.

Föreställ dig då också att du har svårt att hitta runt i lokalerna. Inte för att de är så svåra, för det finns fyra våningar med en rak korridor med rum på sidorna på varje våning. Och du ska vara på våning 3.

Men när du ska gå in i huset går du nästan in i en vårdcentral (samma ingång) och skyltningen är kaotisk och trots att du varit där tre gånger så går du fortfarande nästan fel och blir förvånad varje gång. Och första två gångerna åker du till våning 4 och blir visad en våning ner.

Föreställ dig att din kropp inte plockar upp alla subtila ”regler” och beteenden på nya stället. Du måste alltså mekaniskt tänka dig fram till hur exakt allt fungerar.

Hur man öppnar de konstiga dragdörrarna, var man hänger ytterkläder, hur man hälsar, hur mycket man kan prata med folk och om vad.

Du måste studera de andra människorna och deras beteende i detalj och försöka luska ut det accepterade beteendet – samtidigt som du ska försöka fokusera på dagens aktivitet/jobb.

Det är minst sagt svårt.

Det finns en anledning till att jag undviker nya ställen och mest bara vill till samma restaurang/hotell/aktivitet/arbetsplats osv.

Det är så svårt för mig att plocka upp de här sociala reglerna och det tar jättemycket energi och fokus.

Jag är glad över att ha bra koll på ”vårdbesök” numera iaf. Efter hundratals besök hos psykolog, läkare och t o m flera inlagda dygn på sjukhuset så vet jag ungefär vad som väntar. Där har jag lärt mig med mängdträning.

I alla fall.

Det är jobbigt att gå på rehaben. Så jobbigt att gå vilse, att allt är så flytande, att passa tider, att vänja mig vid att vara i en grupp, att bli tillsagd/instruerad, att bli pressad av målet att gå dit minst en gång i veckan.

Jag ska ha stödsamtal med handledaren i morgon då jag ska få svar på frågor angående hur vi kan autismanpassa min vistelse hos dem. Vill ju liksom inte göra av med mer energi. Poängen med att börja hos dem var att ha något trevligt utanför hemmet. Att få komma bort och känna att man är i ett nytt sammanhang. En tillflykt från vardagens pressade situation som läkaren sa.

Men då måste ju rehaben fungera.

Det blir nog bättre när min hjärna förstår hur allt hänger ihop med lokaler och beteende. Jag får iaktta så mycket jag kan de närmsta veckorna. Och fråga! (Men jag är dålig på det.)

Energigivande sysslor

Det har blivit ännu tydligare för mig vilka saker som ger och tar energi. När jag t ex håller på med olika roliga projekt med huset så kan jag knappt sova och får energikickar och kan knappt sluta.

När jag tittat på köksbänken eller högen i tvättstugan så bara faller energin ner i fötterna.

Och så är det väl för de flesta?

Men för mig som lever med begränsat med energi så blir det så tydligt i vardagen. Psykologer och läkare har i många år sagt att jag måste göra roliga saker också som ger energi men jag kunde under många år inte få energi av att göra saker. Jag var för utmattad.

Men nu de senare åren har jag hittat en del projekt som känns så roliga att de ger energi.

T ex när jag sorterade alla legoset förra hösten. Eller när vi gjorde möbelrokarden samma år. Eller när jag målade trappan året innan. Eller nu när jag renoverar fönster. Eller röjer ut. Eller sorterar och förvarar.

Jag kan nog inte riktigt komma på något annat som ger lika mycket energi. Pusslandet är ju givande och även alla kreativa projekt, men jag längtar liksom inte efter att få sätta igång med dem på samma sätt.

Så jag antar att det gemensamma temat är att göra förbättringar i hemmet som är varaktiga och givande. Att få bidra. Och detta helt i min egen takt. Jag fixar ju inte deadlines och inköp och en massa kontakter och jobbig planering osv.

Men det är ju lite som att ha ett jobb att gå till. En arbetsstation att infinna sig på och sen kan jag jobba på med kroppen tills jag känner mig kroppstrött.

Det är en skön känsla.

Jag har ju även jobbat med en del projekt i trädgården, men det är inte lika tillfredställande. Kanske för att trädgårdsarbete är lite som att skotta i en snöstorm. Det kommer alltid mer ogräs, gräset växer, växterna får sjukdomar och skadedjur och det är ett evigt hålla efter. Det känns som att man aldrig blir klar helt enkelt. Påminner om nåt annat jobbigt… hm… jo, hushållsarbete. Så otacksam syssla…

Så jag är nog hellre pappan som går ut och bygger en ny altan eller målar om förrådet än mamman som slavar under tvätt, disk och städ varje dag. Pappan får beröm, får känna sig nöjd och som att han åstadkommit något i livet. Mamman får bara skäll om rutinerna inte flyter på.

Och när det gäller hobbies så är de ju roliga, men jag saknar känslan av meningsfullhet. Att det jag gör spelar roll. Att vara till nytta.

Det är ju en känsla jag saknat under dessa utmattade 6+ år. Och egentligen kände jag inte så heller när jag jobbade på webbyrån eftersom jag inte hade ett samhällsbärande jobb så att säga… Att jobba med en bilhemsida kändes så meningslöst. Jag gillar varken bilar eller konsumtion.

Men det är bra att jag har mina projekt. De ger mening i vardagen. Hoppas att jag kan hitta en bra sysselsättning/arbete sen.

Höstadministrationen

Alltså, blir alltid galen på alla papper så här i början av terminen. Molly har dessutom börjat högstadiet så det är en del nya rutiner. En massa papper ska fyllas i och lämnas tillbaka (adressuppgifter, mobilpolicy, särskild kost, fritidsschema* osv.), påskrifter och information att ta del av. Och försöka förstå till vilken dag läxorna är (när de har massa olika lärare och ingen synkning).

* = men Stella ska nog sluta på fritids. Ska bara kolla om hon kan vara ensam hemma när jag är på rehaben.

Sen är det läsläxan för Stella där hon ska läsa högt för en förälder 15 min fyra dagar i veckan, gympapåsar varje dag (Molly tre gånger i veckan och Stella två) och dessa ska packas upp och vädras eller tvättas.

Och så ska man logga in på skolans portal för att ta del av läx- och provdatum och veckobrev.

Och ritningarna ska lämnas till arkitekten och vi ska beställa en glasruta till fönstret och se till att gräsklipparbatteriet kan laddas utan pys eller lukt (köpte en ny laddare när den förra pyste till och rykte) men nu luktar det istället).

Och Stella ska till en kompis på onsdag och då ska jag på rehaben och i helgen har vi inga planer, men på tisdag kväll ska Fredrik fiska med sin kusin.

Sen ska Stella ha med sig regnkläder och stövlar till skolan och dessa finns i en påse vid dörren. Och vi måste fylla i sömndagboken i två veckor och… och… och…

Men F har iaf fått tag i grannen som godkänner att vi bygger närmre än 4,5m från tomtgränsen. Och jag har slipat klart fönstret och oljat in det idag. Ska måla 2-4 lager i veckan och sen är det klart!

Men man blir ju lite trött på all administration i familjen.

Vi använder To Do för att synka matlistor, göra-listor, köpa-listor m.m. Sen har jag en massa listor och anteckningar i Evernote. Och vi har en veckoplan i köket med barnens gympadagar, läxdagar och duschdagar. Och en gemensam google-kalender.

Snart kommer rutinerna att sitta bättre, men det är alltid tröttsamt så här i augusti-september. Det är inte för inte som jag kallar september för skolmånaden.

Men det blir nog inga föräldramöten i år och jag är osäker på om det blir utvecklingssamtal?

Det ska bli skönt att slippa.

Skulderbladsvärk och konstiga kontorsstolar

Nu är jag på dag 11 med smärta i skulderbladen. Jag trodde att detta skulle gå över på två-tre dagar eller max nån vecka. Men smärtan sitter i.

Och jag har ärligt talat börjat vänja mig.

Jag fixar knappt att sitta vid ett bord med armarna framåt (t ex för att äta eller bläddra i en tidning), men det går bra att sitta en stund om jag inte har armarna framåt. Annars sitter jag i soffan och äter/läser tidningen.

Idag drog jag fram fåtöljen till bordet när vi skulle spela brädspel och så lutade jag mig tillbaka och vilade ryggen när det inte var min tur.

Att spela datorspel går som tur är helt utan problem. Min datastol är jättebra för min rygg och där kan jag sitta helt avslappnad trots att jag har armarna framåt och rör mycket på dem.

Jag har en vanlig IKEA-stol och ingen gamingstol eller dyr datastol, men eftersom jag har kort överkropp och rejäl svank så är ”riktiga kontorsstolar” nästan aldrig bra för mig. Men min gamla rätt billiga datastol från typ 2007 är jättebra.

Den grå stolen till vänster (i vårt gamla datarum i lägenheten)

Kan vi föresten prata om att typ inga stolar är sköna för mig? Jag vet inte vad det är med min kropp men jag kan inte sitta i skålformade, låga datastolar med sviktande ryggstöd. Eller jo, jag vet ju att jag har kraftig svank och kort överkropp.

Vissa proffsiga stolar kan inte ens hissas upp så högt att jag kan sitta med armarna i 90° vinkel! (Jag är alltså ingen kort person, jag är 175cm.) Och armstöden går nästan aldrig att använda för mig. Förutom på min datastol. Och där sitter ryggstödet perfekt. Det är stabilt, sviktar ej och stödjer svanken på rätt ställe. Hatar skålformade stolar som har som en urgröpning just där jag behöver svankstöd!

Nä, min datastol får aldrig gå sönder.

Jag har denna stol (utan hjul) till bordet i mitt rum men den går knappt att sitta i eftersom hela ryggen trillar ur stolen om man lutar sig det minsta bakåt. (Fick stolen av några så valde den ej själv.)

Vi hade liknande stolar med superlågt ryggstöd i matsalen på mitt förra jobb. Det går ju inte att sitta bekvämt där. Förstår inte hur de tänkte? Varför ha ett ryggstöd om man inte kan luta sig bakåt?

Nästa gång jag väljer stol vill jag ha en sån här typ.

De är jättebra för hållningen. Att sitta i sadelposition är bra rent allmänt. Det finns även lutande sittdynor som man kan ha på en vanlig stol. Men jag behöver en vanlig stol också, för jag orkar nog inte sitta sådär hela arbetsdagen.

Jaja. Tillbaka till ryggproblemet.

Jag har kunnat jobba med fönsterrenoveringen i veckan och idag tog jag itu med det vändbara fönstret igen eftersom vi väntar på en glasruta till källarfönstret (som går att hänga av så att jag kan lägga dem på ett bord).

Det vändbara fönstret sitter kvar på väggen och då måste jag stå upp och sträcka upp armarna. Det var några timmar i den positionen som gav mig värken.

Men idag gick det bra en stund. Även att köra den tunga slipmaskinen högt ovanför huvudet.

Så det var ju bra. Ska ta det sista i morgon eller nästa gång jag orkar. Ska bli skönt när det bara är målningen kvar. Det är lätt som en plätt ansträngningsmässigt i jämförelse med att hålla upp en värmepistol och sen slipa färg med full kraft. Och att hålla en vibrerande tung slipmaskin upp i luften ska vi inte ens prata om…

Men men.

Nån dag blir det väl bättre. Om inte annars när jag är klar med fönstren? Men vill liksom inte pausa nu med tanke på att de inte är målade och därmed suger åt sig vatten om det regnar. Så tänker jobba på så gott jag kan tills de är klara så att jag kan ta bort byggplasten som täcker fönstren.