Gah. Juni.

Inte nog med alla födelsedagarna så är det ju halvårets uppsamlingsheat och allt ska hända på en gång. Fasar för barnens veckobrev med allt som ska fixas.

29/5: familjepicknick för 1A kl. 16.30 (F är hemma tidigast 18.15 om han inte ska behöva flexa och jag är utmattad, så vi kan rimligen inte vara med på detta) (F flexar redan massor pga bl a upprepade tandläkarbesök för barnen denna vår…)

1/6: mammas bröllop

2/6: Fs syrras födelsedagskalas

4/6: Stella ska ha matsäck pga utflykt

6/6: kalas för svärmor

7/6: ofrivillig klämdag (F har ej ledigt)

8/6: barnen ska på utflykt med mitt syskon (men ej dränerande för mig)

13/6: skolavslutning. Föräldrar får vara med mellan 9-10. Då sover jag och Fs flextid är ju väldigt värdefull så jag vet inte hur vi gör här… Barnen slutar redan vid 11.00 pga ej fritids för Molly.

Efter 13e kommer Molly vara ledig varje dag fram till mitten av augusti…

14/6: studiedag. Vet inte vad barnen ska göra denna dag.

15/6: Svärfar har 60-årskalas.

19/6: psykologen

21/6: midsommarafton

26/6: arbetsterapeuten

27/6: tandläkaren för Molly (denna får nog jag ta. F har tagit 3 st nu på våren.)

30/6: släkting fyller år.

Och sen lär det bli minst en matsäck till Molly, kanske ett vårfirande med 5B, sommarfest för Fredriks jobb osv. Insamlingar till pedagogers sommarpresenter, köpa födelsedagspresenter, hinner knappt fira min födelsedag pga så uppbokade osv. Är glad att det inte är någon som tar studenten i släkten i år i alla fall. Nästa år tar svåger M studenten.

Jaja.

Det jobbiga med detta är kanske inte grejerna i sig eftersom jag inte ska vara med på så mycket. Det jobbiga är deadlinesen, det dåliga samvetet, stressinköp, att Fs flexande gör att han måste jobba kvällar och nätter (vilket han redan gör i ganska stor utsträckning), att komma ihåg allt som lärarna skickar ut, komma ihåg att swisha, komma ihåg alla tider och datum, stämma av, ringa, boka, att familjen ska hinna röja och packa upp de där påsarna/väskorna som kommer att ligga i hallen i flera dagar efter varje evenemang.

Sa jag stämma av…? :-O

Även om jag inte ska vara med så måste jag vara med och projektleda, för F orkar inte göra allt själv. Han är ansvarig för matsäckar, presentinköp, skjuts och annat, men han kan som sagt inte göra allt.

I natt drömde jag att jag var med på ett möte med föräldrakooperativa förskolan. Jag försökte lämna över en grej som fd revisor och sen gå därifrån, men de försökte få mig att vara med trots att jag är utmattad och inte har något barn på förskolan längre.

Det är detta stressen handlar om. Jag behöver projektleda och ta ansvar för saker som jag egentligen inte ska vara med på. Det ingår ju som förälder, men det stressar mig jättemycket och har alltid gjort.

Det ska bli skönt när barnen är så stora att sånt här avtar och att de kan fixa allt själva utan påminnelser.

Jag får jobba på detta med ansvarsfördelning, ej ta ansvar, slappna av och få barnen att ta mer ansvar.

Annonser

Efter Danmark

Hemma igen från Danmark. (Ett inlägg om resan är på gång.) Vi har haft det så bra och gjort så många roliga saker! Fick känna mig utmattningsfri och ej funktionsnedsatt flera gånger (pga adrenalin och lycka).

Men jag vet att jag kommer att bli mer utmattad några veckor nu. Att använda så många lånade energiskedar kommer med ett pris tyvärr.

Nu känns det skönt att vara hemma igen. Slippa dela två toaletter på åtta personer, alltid ha tillgång till en säng att ligga raklång i (så svårt för mig att sova/vila i bilen eller på färjan) och att få sova ut istället för att lägga mig tidigt och gå upp vid nio för att inte sova bort halva dagen när man ska till Legoland eller Lalandia.

Jag har det rätt bra och anpassat hemma ändå även om det är riktigt kul med nya intryck och roliga aktiviteter. Fyra dagar var nog ganska lagom för mig. Hade inte kunnat hålla detta tempo mycket längre. På Kanarieöarna och i Norrland så sover jag längre eller går upp vid nio och äter frukostsbuffén och sen lägger mig igen till lunch.

Nu ser jag fram emot att få ställa ut mina förodlingar på altanen, fortsätta med min påbörjade serie, hämta hem gerbilerna Alex och Alvar (saknar fortfarande Amanda hemskt mycket!) osv.

Nu när denna resa är över blir det som att sommaren kan komma. Nu börjar ”resten”.

Tyvärr så är min lugna period januari-maj snart över. Men det känns något lättare med juni i år eftersom jag har lägre krav på mig. Kommer inte gå på alla födelsedagskalas i juni (3-4 st) utan fokusera på min mammas vigsel 1 juni. (Ja visst är det kul! Trodde ju inte att man skulle få gå på sin förälders bröllop!)

Tänker dodga Stellas sommarfirande med klassen och Molly verkar inte ha nåt. De har inga avslutningar som vi måste hinna med, för de går faktiskt inte i några aktiviteter längre.

Stellas simskola är slut (blir inget mer nu när hon kan simma bra och får eksem av kloret) och Molly tröttnade på scouterna efter drygt två år. Vi får se om det blir något annat istället. Stella och hennes kompis har sökt till scouterna i höst (en närmare scoutkår+kan samåka).

Sen ska nog F ha sommarfest med jobbet, jag hoppas på senare i juni eftersom första två veckorna är så späckade (släktingar fyller år 3e, 6e, 12e*, 15e och sen 30e juni. Jag fyller 29 maj). * = firar inte alltid på födelsedagen, men förra året var det 30-årsfest. Svärfar firar 60 år 15 juni.

Jaja. Jag ska försöka slappna av och inte stressa upp mig. Hushålla med energin och inte känna skuld för att jag inte kan komma. (Det tog många år innan jag kunde landa i den känslan och jag och arbetsterapeuten har jobbat mycket med det.)

Sen blir det ett långt sommarlov för fritidsfria Molly, sex veckor för Stella och fyra veckor för Fredrik. Förr fick barnen också fyra veckor, men de klarar sig rätt bra själva nu så nu utökar vi. De får även göra andra saker som att vara hos släktingar eller vara med F på jobbet. Jag vill inte att jag ska behöva styra bort dem från datorerna varje dag på lovet. (För det är ju där de sitter om vi vuxna inte går in och säger att det är skärmfritt eller utetid.) Och lunch får de laga själva.

Ja, det får helt enkelt bli en lugn juni för mig så att jag får tid att ladda om inför Norrbotten och några dagar i kompisarnas sommarstuga i Småland i juli.

Djur som dör

Min gerbil Amanda dog i onsdags. Jag har så svårt för att prata om och skriva om detta, för det känns så hemskt. Jag hade oroat mig över detta sen hon blev 2,5 år och extra mycket sen hennes syster dog i juni förra året.

Jag hade sett att hon blivit sämre de sista veckorna. Hon orkade inte ta hand om pälsen lika bra, hon magrade, tumören på doftkörteln började växa igen (den kom i somras men sen slutade den växa, vilket tydligen är vanligt hos gamla gerbiler), hon blev ännu mer benskör och tandskör och tappade tänderna allt oftare så att vi behövde ge gröt tills de växt ut igen.

I onsdags var hon helt otroligt trött. Hon somnade mellan tuggorna på gröten och bananen. Man såg att hon andades ansträngt eftersom det blev indragningar på sidorna av kroppen. Så efter några timmar utan förbättringar fick hon åka till djursjukhuset med F och Stella för avlivning.

Jag var helt förkrossad hela dagen. Först hade jag fruktansvärd ångest inför att det kanske var dags och jag var så rädd för alla känslor som skulle komma. Sen när beslutet var fattat grät jag nästan hela kvällen.

Hon var verkligen ett speciellt djur för mig. Så tam och fin. Hon bodde hos oss i 3,5 år och det är länge för en liten gnagare. Hela familjen har verkligen uppskattat henne. Hon var ofta med oss nere i soffan och så.

Hon blev 3 år och 10 månader, vilket är gammalt, men de kan bli uppemot 4-5 år. Hedda blev 3 år och en månad och det är en mer vanlig ålder.

Så nu är det bara hanarna kvar. För Alex är det nog ganska positivt. Han har varit lägst i rang och därmed ganska undanskuffad och rädd. Han har varit framme mycket mer dessa två dagar. Hoppas att han blir mindre skraj framöver.

Alvar har blivit nya soffgerbilen som barnen bär runt på. Dock är han inte lika snäll och go som Amanda. Men han kanske blir det när han blir äldre och lugnare? (Alex och Alvar fyller 1 år med en dags mellanrum i slutet av juni. Men de är inte släkt med varandra. De bodde dock i samma bur som bebisar.)

En annan sak som kommer som en lättnad är att jag inte behöver oroa mig för att hitta en död gerbil i buren än på några år. Det var väldigt jobbigt att behöva dras med den oron i nästan 1,5 år.

Men samtidigt tyder ju all denna oro, ledsad och saknad på att man älskar. För när man älskar är man rädd för att förlora. Kärlek och rädsla än de två motsatta känslorna, men de lever även sida vid sida.

Och ni ska veta att jag varje dag tänker på hur glad jag är över att barnen är hos mig och vid liv. Och detsamma med min man, släktingar och vänner. Som katastroftänkare tar jag ingenting för givet. (Nån fördel ska man väl ha… 🙄)

Och jag försöker tänka att jag har en massa fina minnen av Amanda och jag är väldigt glad för de år vi fick tillsammans. Det känns som att vi fick tio bonusmånader och det är ju väldigt länge.

Jag kommer att vänja mig vid det här också. Och nu var det äntligen sagt här på bloggen. Har fasat över att behöva skriva det här och gräva i dessa känslor. Men nu är det gjort.

Ps. Detta är ju inget av allmänt intresse, men jag vill skriva om det på de två ställen där jag pratat mycket om Amanda: här och på instagramkontot @qutimice. Men det får vänta. Orkar inte få en massa hjärnan och beklagar-meddelanden där just nu. Vill helst inte bli påmind.

Språkval

Molly har äntligen gjort sitt språkval i skolan (spanska). Jag har varit nervig inför detta sen jag fick höra att man kanske inte skulle få sitt förstahandsval om det blev för många. (Jag och Molly ska plugga tillsammans.)

Men i förrgår sa hon att det bara var 3-4 personer i klassen som valt spanska, så nu känns det lugnt. 😉

Vi blev rätt förvånade eftersom det känns som att spanska är det som gäller numera? Men klassen ville tydligen läsa franska pga ”fint språk”.

1995 när jag valde språk så valde nästan hela klassen tyska, en elev valde franska och tre elever spanska. Spanska fanns egentligen inte ens att välja på, så dessa elever fick gå till en annan skola och ha sina lektioner där istället.

I gymnasiet valde jag franska istället för jag var så trött på tyska.

I förrgår fick jag ihop 400 dagar med spanskaträning i rad i Duolingoappen.

Yay! Hade ytterligare ca 90 dagar före det, men tappade streaken.

Jag som då alltså läst alla tre språken kan se vissa för- och nackdelar som eleverna brukar prata om inför språkvalet.

Franska: svårare i början, ok grammatik, logiskt, svårare uttal, svårare att urskilja orden pga grötigt.

Tyska: lätt i början, svår grammatik, halv-logiskt, lätt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Spanska: ganska lätt i början, ok grammatik (men verbändelserna är svåra), mycket logiskt, ganska lätt och logiskt uttal, ganska lätt att urskilja orden.

Engelska: lätt i början, lätt grammatik, mycket ologiskt språk: särskilt uttal och stavning, lätt uttal, lätt att urskilja orden.

Svenska har jag ju aldrig studerat, men har hört att det ska vara svårt att uttala och svårt med ordföljd och grammatik.

Just ordföljden är intressant. I tyskan lägger man helst verbet sist, medan vi i svenskan helst lägger det så tidigt som möjligt. I spanskan läggs adjektiv helst sist.

Engelskan är ett helvete att uttala. Det finns knappt några regler. Kolla bara detta: through, thorough, tough, though, thought osv. (Kanske stavade nåt fel nu, alla orden ser helt konstiga ut nu när jag skriver dem så här.)

Tyska och franska är mycket logiska och lättstavade. Tyska ie blir iiii och ei blir aj. Fransoserna sätter apostrofer när det ska vara eee-ljud eller äää-ljud. Spanjorerna är ännu bättre. De sätter olika tecken som förklarar var tyngdpunkten ska ligga i ordet. Så logiskt och smart!

Sen uttalat du typ aldrig sista bokstaven i franska. Och du sväljer en massa bokstäver i engelska. Jag har inte märkt av de tendenserna så mycket i spanskan. Och i tyskan ska nästan allt uttalas tydligt.

Sist men inte minst måste man ju fundera på gångbarheten i världen.

Spanska är ett av världens största språk och gångbart i nästan hela syd- och centralamerika och Spanien med öar i Atlanten.

Tyska talas främst i Tyskland, Österrike, Luxemberg, Belgien och Schweiz (och norra Italien). Men Sverige har en del handel med dessa länder, så det brukar vara populärt på arbetsmarknaden.

Franska talas i Frankrike, i en stor del av Afrika, Schweiz, Canada och på olika öar, särskilt i Centralamerika. Väldigt många talar franska som andraspråk och det är väldigt gångbart om man reser söderut.

Så det handlar väl lite om åt vilket håll man vill resa eller vilka länder man kan tänkas samarbeta med i yrkeslivet. Värt att tänka på är att fransktalande ofta är dåliga på/vägrar tala engelska.

Jag tycker att det är roligt med språk, men jag gillar inte grammatik. Det blir så abstrakt för mig. Och till skillnad från många andra nördar/autister är jag generalist, så jag lär mig hellre flera språk halvbra än blir flytande i ett språk. Jag gillar att kunna förstå uttryck folk slänger sig med i TV, läsa på skyltar, förstå kommentarer online, osv.

”Så tog jag mig ur min utmattning”

Råkade se ovanstående rubrik och gjorde om den lite snabbt till att handla om mig.

Jag har ju inte premium så vet inte vad den intervjuade hade för lösning. Men här kommer min version.

Sara 36 år: så tog jag mig ur min utmattning

Efter flera års terapi och stort fokus på att spara energi har nu Sara börjat hitta tillbaka igen efter en över fem år lång utmattning. Hon har bytt jobb, processat alla svåra minnen från barndomen, fått diagnosen autismspektrumtillstånd, övat mindfulness och yoga, provat alla möjliga slags sömnmediciner, börjat äta medelhavskost med fokus på tarmbakterier, hittat sitt kall i livet i konsten och arbetet med psykisk ohälsa och autism, lärt sig säga nej och slutat vara projektledare, hittat ett värde i sig själv trots att hon inte kunnat arbeta och bidra, slutat känna dåligt samvete för att hon varit sjuk en stor del av barnens uppväxt, förändrat rutiner och tillvägagångssätt hemma för att familjens vardag ska fungera bättre, tagit sig an sitt inre barn, slutat stressa, lagt om framtidsdrömmarna, sänkt kraven på sig själv, slutat känna press om att vara social, bearbetat trauman, tömt ryggsäcken på rädslor, gått hos arbetsterapeut, gått hos KBT-terapeut, gått i psykoterapi, gått hos en annan KBT-terapeut, promenerat i skogen, kollat sina värden regelbundet, läst mängder med böcker om utmattning, lärt sig pacing och ”randiga dagar”, hållit på med trädgårdsterapi…

Jaha, nähä, jaha. De ville ha en snabb lösning?

Typ som att Mia sprang sig ur sin utmattning eller Stina skilde sig ur sin utmattning? Bytte jobb? Började med sellerijuice eller guldmjölk? Insåg att det var sköldkörteln? Borrelia?

Nä, men ärligt talat. Om läkningen går jättesnabbt så var det nog ingen utmattning. (Menar nu inte hon på Expressen per se eftersom jag inte läst artikeln, utan mer nyhetsjournalistik generellt.) För det krävs en livsstilsomställning för att komma ifrån en riktig utmattning. Eller så trillar man lätt dit igen.

Och min lista är ej komplett, för jag är inte frisk än på långa vägar. Och jag vet inte när eller om jag blir det.

Men jag gör vad jag kan varenda dag för att ta mig i rätt riktning.

Ps. Sen vet jag att jag är ett särskilt svårt fall med många olika faktorer och en s.k. komplicerad bakgrund. De flesta blir ju ändå friska inom nåt år eller två ifall de inte dras med särskilda omständigheter som t ex autism/adhd själva och/eller i familjen, ingen möjlighet att vila på hemmaplan, mycket psykisk ohälsa/trauma och liknande.

Kunskap som mening i livet

Obs. Inte meningen med livet, utan som något meningsskapande i livet.

Stella verkar vara lika nördig och intresserad som jag. Häromdagen sa hon att hon älskar dinosaurier mer än jag och jag sa att det inte är möjligt och att jag älskat dinosaurier sen innan hon föddes, men hon framhärdade.

Hon älskar även hajar och de två hajböcker vi har går varma här hemma. Vi tittar även på hajdokumentärer tillsammans. Jag gillar också hajar, men det är inget specialintresse.

Alltså jag älskar verkligen vetgirigheten hos de flesta ~4-8-åringar. De avverkar områden som rymden, dinosaurier, djur, historia osv.

Synd bara att det verkar mattas av sen i takt med att folk blir äldre och mer skoltrötta.

Molly håller ju på med fandoms, dvs. att man samlar merchandise, läser/tittar på serien/spelet/dylikt, läser fanfics/serier osv. Hon är Harry Potterfan, Overwatchfan och nu senast My Hero Academia-fan. (Animeserie).

Själv ägnar jag massor av tid åt att lära mig nya saker. Jag finner ständigt nya spännande områden att läsa om eller se en dokumentär om. (Mest läsning.)

Häromdagen lyssnade jag på om suffragetterna som lät sig fängslas i sin kamp om kvinnlig rösträtt, förra veckan lyssnade jag klart på boken ”Osynligt sjuk” som handlar om ME/CFS som verkar vara en fruktansvärd sjukdom. Dels för att man ofta blir mer utmattad och hembunden/sängliggande än jag är samt har andra symptom som smärtor, hjärndimma, ljud/ljuskänslighet osv. och sen för att man ofta inte ens blir trodd på av läkare och försäkringskassan. Särskilt i Sverige.

Att lära mig mer om världen, människor, olika ämnen och hur saker fungerar är väldigt meningsskapande för mig. Jag har så svårt att föreställa mig hur livet ser ut för de som aldrig läser böcker eller tittar på dokumentärer. Är de inte intresserade? Eller har de fullt upp med annat?

Själv tänker jag att erfarenhet i livet bygger på att man utvecklas och lär sig. Annars har man ju bara levt samma liv år efter år. Som de som säger att de har tio års erfarenhet av något när de i själva fallet har ett års erfarenhet×10 ifall de bara gjort samma saker varje år och inte utvecklats.

Sen måste man ju inte läsa faktaböcker heller. Många är frågvisa och lär sig av andra människor, andra tittar på youtubes alla lärorika klipp eller får erfarenhet och kunskap genom att bege sig ut och testa en massa saker.

Kunskap så kul! Länge leve nörderiet!

Äntligen utflykt

Igår fick jag göra något annorlunda!

Det var verkligen längesen. Har inte kunnat göra utflykter och gå på arrangemang på evigheter (läs: år) pga för lite energi. (Älskade att gå på museum, utställningar, bokmässan, loppisar, barnprylsmarknader, föreläsningar, akvarieauktioner (när jag höll på med akvarier) osv.) Men att åka in till stan och tillbaka tar bara det alltför mycket energi.

Men igår var det plantbytarträff här i vårt lokala folkets hus! Sju minuter promenad genom skogsområde. Bara 15 pers som tackat ja och mitt yngsta syskon ville följa med. Ingen större risk för mingel. Ingen hög musik. Så det var som gjort för att jag skulle orka.

Jag tog med 11 palettbladssticklingar och tre röd solhatt som jag grävde upp ur rabatten (mina hade fröat av sig och jag ville ändå inte ha fler för de blir så stora).

Jag har tyvärr inga bilder från arrangemanget, men det var väldigt avslappnat, introvertvänligt och med bra stämning. Passade på att skänka bort alla fröer jag gett upp om att de ska gro/tröttnat på.

Jag snappade åt mig de jag var mest sugen på, nämligen ampellilja och sprättiväg (min kompis har en på 180 cm! Men antar att det tar några år, hehe).

Sen blev det några palettblad, pelargoner (jag har ju bara en som jag fick förra året) och lite förodlade växter till trädgården.

Avslutade med att rycka fem av sex daggkåpor (när ”vilda western” började och alla fick grabba av det som blivit över). Ska göra om i min ena rabatt, så det blir perfekt när de växt till sig lite.

Och en stor kruka citronmeliss minsann. Alla säger ju att det är så gott. Vet inte riktigt vad jag ska ha det i, men får väl googla.

Det var tur att jag sparade lite krukor sist jag planterade om.

Nu är det överfullt på alla fönsterbräden. Men flera av pelargonerna får nog flytta ut i trädgården. (Och några plantor brukar ju dö varje år.)

Kom på att jag faktiskt kom iväg på ett evenemang förra sommaren, nämligen lokala koloniföreningens plantloppis! Dit är det också bara nån tio minuters promenad och jag hittade ganska direkt det jag ville köpa till rabatten. Fyra plantor för 15kr/st. Som hittat! (Kostar runt 50kr i affär.)

Förr var jag en sån som köpte och sålde sticklingar på nätet. Men jag orkar verkligen inte längre och posten har blivit så opålitlig. Måste säga att plantbytarträff är ett riktigt bra sätt att få nya plantor och ge bort det man inte vill ha längre.