Det där med att sakna barnen

Stella lekte med en kompis hemma hos oss i måndags och igår onsdag var hon hos en kompis till efter sju och eftersom det var F som nattade hann jag knappt träffa henne igår kväll. Idag gör det liksom ont i kroppen av Stellalängt. Särskilt eftersom jag vet att hon ska hem till en annan kompis idag! (Men i kväll tänker jag natta.)

Måste typ titta på bilder för att komma ihåg hur hon ser ut (är ansiktsblind men ändååå…). Lilla Stellis!

Lider med de nyseparerade föräldrarna som måste lära sig att vara ifrån sina barn. Själv tänker jag att 3-4 dagar på raken kan vara en bra lösning även i fortsättningen om vi skulle separera. En hel vecka på raken med eller utan barnen låter alldeles för jobbigt (för mig). Detta om jag och F bor inom rimligt avstånd förstås och det får vi ju göra om barnen ska kunna gå i skolan. 

(En bekants dotter flyttar mellan Göteborg och Uppsala med två veckors mellanrum och går på två olika förskolor. Pappan hämtar och lämnar varje gång. Nu ska de flytta till Uppsala så att dottern kan gå i skolan. (Föräldrarna har aldrig varit ihop.))

Vet inte om 3-4 dagar är bra för barnen iofs? Skönt att få träffa föräldrarna ofta, men kanske jobbigt att flytta runt? Det går ju att göra som vissa vi känner där föräldrarna flyttar ut varannan vecka och så bor barnen kvar. Kanske inte hållbart i längden dock.

Nä, jag hoppas att jag och F håller ihop så länge det bara går så att jag slipper fundera på det där. Som introvert gillar jag att flyta in och ut ur umgänget. Orkar inte vara tillsammans eller ensam för länge i taget. 

Saknar Stellis!

Ps. Har varit borta från mina barn som längst fyra-fem dagar (lajv resp. när jag vilade upp mig i stugan i Norrbotten nov-15) och det var en pina av längtan. 

Ps2. Ni som bara har barnen på deltid tycker säkert att jag är töntig nu och det är jag väl. Men jag tänker att man vänjer sig vid en viss tidsperiod att vara ifrån varandra och när man är på övertid så kickar längtan in extra starkt. 

Fritidspusslandet

Jag är så trött på fritidsflykten alla lov. Normalt sett har föräldrar 5-6 veckors semester per år, det är ju omöjligt att vara ledig med barnet under alla skollov. 

Men barnen vill inte vara på fritids pga att inga andra barn är där pga att deras föräldrar ordnat så barnen slipper vara där pga att barnen tycker att det är tråkigt att vara där när inga andra barn är där. En negativ spiral.

Så föräldrarna börjar pussla. De delar på sig på semestern och tar en vecka med bara barnen, de involverar pensionerade föräldrar, de skickar barnen på läger, tar med dem till jobbet, har äldre barn som tar hand om de yngre, jobbar hemifrån och vänder ut och in på sig själva för att barnen ska slippa det rysliga fritidset. 

Våra föräldrar fyller inte 65 än på 5-9 år (och en bor 120 mil härifrån), svärmormor är 80 år och orkar inte mer än en dag på raken, våra barn vågar inte åka på läger och jag och F kan inte gå omlott eftersom jag är sjukskriven och vi därmed är lite som en familj med en ensamstående förälder. (Hur ska ensamstående föräldrar göra föresten?)

Jag kan förstå om man har ett blygt barn eller ett barn med t ex npf (neuropsykistriska funktionsvariationer) som inte riktigt funkar på fritids, men alla dessa pigga sociala barn som verkligen behöver aktiveras – varför kan inte de vara på fritids? Åtminstone ibland? Halva sportlovet?

Redan förra veckan började barnen droppa av. Denna vecka (sista juniveckan) var det fyra (!) barn på fritids varav tre från parallellklassen. Nästa vecka är det…bara Molly kvar?

Och Molly vill ju inte gå dit förstås. Så vi börjar pussla. 

Svärmor kunde ta en ledig dag från jobbet, barnens gammelmormor på 80 år kan nog en annan dag, Molly kanske ska vara extrafröken på dagis en dag osv. osv. 

Igår och idag har hon kommit hem efter lunch. Visst skulle Molly kunna vara hemma hela dagen, men som jag sa till henne häromdagen så kan jag inte vara en bra mamma då. Först skulle jag sova de första 3-4 timmarna, sen skulle jag inte orka göra lunch eller aktivera henne. 

Molly är ju iofs nöjd så här i soffan med mobilen, men jag vill ju att hon ska röra på sig, vara ute, leka och pyssla också. Inte sitta still vid skärmar hela dagen. 

Så efter lunch fick bli en kompromiss. Då hinner jag sova klart och slipper göra lunch (Molly är extremt kräsen och äter bara ett fåtal rätter. Hon äter inte värmd mat från matlådor (min räddning som utmattad!) och den enda maträtt hon kan laga själv är stekt korv och den råkade vara slut denna vecka.) 

Om hon är på fritids halva dagen får hon utlopp för sitt sociala behov och får vara ute, pyssla och baka några timmar. 

Vi har haft turen att Stella lekt med kompisar efter förskolan de senaste två dagarna så då behöver jag inte ens lägga energi på att hämta utan kan aktivera Molly lite mellan varven istället. Igår gjorde vi vänskapsband och tränade rullskridskoåkning.

I morgon är det iaf bowling på schemat på fritids så då vill hon vara där lite längre. 

Det jag ville säga med detta inlägg: om skolbarnsföräldrar vill slippa pussla och stressas av detta – sluta pussla och skicka barnen till fritids! Det blir ju roligare när kompisarna är där! 

Ps. Tänker mig att detta varierar mellan olika klasser beroende på tillgång till lediga pigga mor- och farföräldrar och föräldrar med flexibla ledigheter. Mollys klass har tydligen god tillgång till detta (men vet också att många av dem har storasyskon). 

Sluta plåga mig på nätterna

Jag är så himla trött på alla vanskötta djur som bor hos mig på nätterna. I natt hade jag två marsvin i en pytteliten bur och de hade inte fått mat på flera veckor. Jag hoppades innerst inne att de skulle dö, för jag var uppenbarligen helt inkapabel att ta hand om dem. Funderade på att lämna dem till ett djurhem, för vem ville ha fem år gamla misskötta marsvin om jag skulle sätta ut en annons?

I förrgår drömde jag att jag pluggade men hade missat en massa kurser. Jag oroade mig för att inte få betyg eftersom jag skolkat från vissa lektioner i uppemot ett halvår. Oftast har jag en hel högskolekurs efter mig för att kunna få examen och det stressar mig så eftersom jag är utmattad även i drömmen. Oftast ligger de betungande kurserna i vägen för att kunna starta resten av mitt liv.

Dessa två drömmar har jag flera gånger i veckan. Det är så himla stressande. Jag vet ju att jag i drömmen bearbetar det som hänt under dagen och att drömmarna vill meddela mig att mitt liv är i obalans och att jag behöver förändra min vardag. Men det är inte så lätt, jag kämpar varje dag för att överleva vardagen och inte bli ännu mer sjuk. 

(Djurdrömmen handlar om dåligt samvete och att jag försöker sopa saker under mattan och hoppas att de ska självdö istället för att ta itu med dem. Skoldrömmen handlar om yttre krav på mig och att jag har svårt att ta mig ur situationen pga utmattningen.)

Serier jag inte kan se

Jag gillar ju science fiction, men jag är samtidigt högkänslig och vill inte se för mycket blod, våld, naket och psykologisk terror/”disturbing”-grejer. Jag läser det hellre i bokform, för då slipper jag se det i bild. Game of Thrones går bort. Varje scen jag råkat se innehåller antingen omotiverat naket eller avrättningar känns det som… ^^

I alla fall. Igår pratade Fredrik och svägerskan E om serien Westworld och sa att jag borde se den.

F: Du skulle älska den (pga sf).

S: Men är det inte mycket naket då?

E: Ja, men det är mest att de sitter nakna sådär och det är robotar. Man ser inte så mycket.

F: Det är iofs en del blod…

S: Men det går ju inte bra!

E: …och våld… 

S: Jag ska inte se den där serien! 

S: Finns den som bok? Nähä, okej, nähä. 

S: Jag skulle vilja ha en censurerad version! Typ stora svarta rutor över det känsliga. Att det står ”BAM!” och ”POW” när de slåss… 

F: Det är iofs en del psykologiskt våld också…

…meh! Varför föreslog de serien ens? 

Ps. Nä, men ärligt! När kan jag få se en censurerad version av Game of Thrones, Kill Bill och andra ”måste ses”?

Planera planera

Jag har agerat projektledare och samordnare de senaste dagarna. Det är mycket som ska ordnas innan juni är slut och semestern börjar om 1,5 v. 

Idag skickade jag ett megalångt mail med allt som behöver bli överlämnat och klart innan jag kan avsluta mitt uppdrag som sekreterare för föräldrakooperativa förskolan. 

Två ska leta upp och skriva ut protokoll som de har skrivit, dessa och mina protokoll ska lämnas till revisorn innan fredag. K och N ska godkänna sista protokollet, H ska kolla så att han har fått webbinloggningen och att min manual funkar, T ska kolla om vi ska betala månadsavgift för juli eller ej (förskott/efterskott?), A ska få nyckeln, T ska ordna en hårddisk/drive som vi kan föra över alla dokument till osv. osv. Hur mycket som helst. 

Har även messat och förberett revisorn och frågat när deras sista dag är så vi vet när protokollen måste vara på plats. Massa lösa trådar som ska knytas ihop. Jag har redan skrivit tre överlämningsdokument som jag laddat upp på vår informationsarea. 

Ja, det var förskolebiten.

Sen var det semestern då. Det blir ovanligt actionladdat i år med flera olika utflykter och övernattningar. Hade fyra idéer om vad vi ska göra under de två veckor vi är i stan och har nu lyckats pussla ihop allt. Det blir en himla massa samtal och sms för att kolla när alla kan. Hoppas att allt faller på plats. Nästa steg är att börja boka campingstugor, låna tält osv. Det tar aldrig slut… ^^

Men det kommer nog att bli roligaste semestern på många år tror jag. Vi har ju (utöver tio dagar hos pappa i Norrbotten) inte gjort så mycket mer än träffa släkten/korta dagsutflykter/träffa de få vänner som är i stan tidigare somrar eftersom vi först var studentfattiga, sen fick vi barn direkt efter studierna och när hon blev stor nog (4 år) så fick vi barn igen och sen blev jag utmattningssjuk för 3,5 år sen. 

Men i år känns det som att vi allihop har ork över till att tälta och åka på några bilturer i Götaland. (Så länge jag får 1-2 vilodagar  i emellan varje tur och det har jag bokat in.)

Vi har iofs varit iväg på några turer, t ex till campingen i Kinnekulle och traskat runt i området när barnen var ett år (båda gångerna) och hälsat på i vännernas sommarstuga. Men det tar ändå på krafterna med småbarn som knappt äter, bajsar på potta, inte orkar gå själva, hatar att åka bil/kräks, inte kan somna osv. I år känner vi att allt flyter (så länge jag inte blir stressad!) och nu fixar vi nog flera utflykter två veckor i rad. Vi behöver ändå värma upp lite för fjällvandringen i Lappland i slutet av juli. Både promenadbenen, kajakpaddlarmusklerna och tältsovartåligheten alltså.

Har jag föresten berättat att vi ska bli skogsmullar? Vi är ju typiska datanördar som helst suttit inomhus, men jag har sedan många år känt en längtan till skogen och nu har övriga tre värmt upp inför den tanken. Molly går ju i scouterna sen januari och vi har vid två tillfällen den senaste månaden varit på kortare skogsutflykter med matsäck. Det räcker ju med 1-1,5 timma om jag är trött. Brukar locka med geocaching och fika. 

Skogen är verkligen mitt element. Det är bland träden och växterna jag känner mig hemma. Jag gillar inte stan och dras inte till havet. Men skogen är bra. (Det finns mycket skog i vår ände av stan.)

Obehagliga undersökningar

Idag lyckades jag äntligen ta mig iväg på det där cellprovet. Inte för att jag undvikit det pga obehag utan för att jag inte haft några tillgängliga dagar sen 5 maj (!). Har bokat om fyra gånger över nätet. (Senaste tandläkarbesöket sköt jag upp gång på gång i fyra månader!).

I alla fall. Idag så.

Var rätt spänd i väntrummet. Cellprov är ju inte det roligaste. Dels får man en massa svåra frågor som man inte alltid är beredd på som t ex ”när hade du din sista mens?” (tack snälla Clueappen, utan dig skulle jag ha noll koll), ”har du barn under 1 år?” (Tänka efter… nä, de är 5 och 9) och förra gången fick jag frågan om jag fött barn (inte den vägen blev svaret. Jag har haft barn i magen men snittat ut dem. Och graviditeter påverkar ju också snippan.) Körkortet skulle jag också hala fram snabbt.

Sen var det då dags att klä av sig och sätta sig i stolen. Känns alltid lika knäppt att ta av sig på underkroppen, sätta sig i en absurd stol och så ska nån glo in där. 

Men idag lyckades jag i alla fall lägga mig tillräckligt långt fram!! Det är det få livmoderbärare som klarar av verkar det som. 

Illustratör: Hej hej vardag

Själva undersökningen fick jag andas mig igenom. Smärtkänslig som jag är så gjordet det ont och var jätteobehagligt. Hur skönt är det när någon skrubbar ens livmodertapp med en tops? Urk!

Nu är det iaf tre år kvar till nästa gång. Phu.

Sista juniveckan

Antagligen vårens lugnaste vecka denna vecka. ”Bara” cellprov idag och sommarfest för F på fredag. I helgen ska F måla lägenhet och hjälpa sin bror att flytta och barnen ska ha barnvakt + gå på kalas.

Okej, det låter ju inte så lite när jag läser det så här, men mån-fre har bara två kalendernoteringar och det känns ekande tomt för mig.

Nä, vi kan inte ha det så här. Jag mår inte bra. Jag sover och vilar all ledig tid. 

Men föräldrakooperativet är i princip över och jag har bara några pappersuppgifter kvar. Sen försvinner ungefär 40 kalenderbokningar per år. Skönt!

Har känt mig chockad och vemodig de senaste dagarna sedan jag fick reda på att en släkting dött i en tragisk olycka. Jag kände honom inte så väl och vi hade inte träffats på åtta år (dock 2-3 ggr/år som barn och jag lekte med hans barn), men det känns ändå så hemskt. Samtidigt blir jag extra kramig om min egen familj och jag antar att det är det positiva i det hela. Att såna här saker påminner en om att inte ta något för givet (det gör jag iofs inte eftersom jag ofta oroar mig för att folk ska bli sjuka och/eller dö). Tänker på släktingens familj! 

Över till mer världsliga saker så försöker jag planera semestern. De sista två veckorna är vi hos pappa i Norrbotten + på fjällvandring i Lappland, men de första två veckorna är vi hemma.

Vi har planerat in några olika utflykter och det har varit ett himla pusslande för att få ihop det. Gjorde t o m en pappersmodell med små klossar som jag kunde flytta runt! Nu tror jag att jag har fått ihop schemat med alla vänners veckor i sommarstugor, när museum är öppna och när folk är lediga. Har även lyckats få 1-2 dagars vila mellan alla aktiviteter, det är ett måste för mig. 

När det gäller utmattningen så är jag fortfarande i överlevnadsläge. Det går inte att rehabiliteras i detta läge. April-maj-juni har varit kaos för mig med alla extra aktiviteter. Så är det varje år tyvärr. 

Ägnar dagarna åt ovanstående aktiviteter, sömn 10-11 timmar, vila några timmar, hygien och mat och kanske tvätt/ogräsrensning om jag får tid/ork över. Sen hämtar jag barn från halv fyra och sen lägger jag mig igen. 

9 dagar kvar med föräldrakooperativ förskola. Hoppas på ett lugnare liv snart. 

Ps. Jag har iaf lyckats njuta mer av juni är normalt. Har vilat många timmar i hängmattan även om det inte alltid varit så varmt (filt!), jag älskar alla blommor som slagit ut och nu har jordgubbarna börjat bli röda. Mums! Normalt sett försvinner juni i stress kring alla födelsedagar och avslutningsaktiviteter kring barnen.