Idag var jag hos arbetsterapeuten igen och fick ett väldigt tydligt besked när det gäller när jag bör börja arbetsträna igen.
Hon sa att jag under dessa 4,5 år legat precis i början av ”botten” på kurvan på bilden. Jag har pga att jag inte fått diagnosen autismspektrumtillstånd förrän nu inte kunnat påbörja den fas som kallas ”omhändertagande” förrän nu.
Alltså den fas där man ligger utmattad i sängen, stryker alla måsten och sen sakta börjar ta hand om sig själv med mat, sömn, motion och aktiviteter som man mår bra av.
Jag har alltså varit hemma helt eller delvis i över 4,5 år och har inte börjat än!
Men det är ju det jag känt hela tiden. Jag har bara överlevt dessa år. Kämpat med vardagen, känt mig pressad av allt som alla vill att jag ska göra osv. Jag har inte kunnat ta hand om mig själv eftersom jag inte fått tillåtelse till det. (Jag har typ ”varit kvar på jobbet på deltid” i jämförelse med de som blivit utmattade av jobbet.)
Inte konstigt att jag har traumatiska men efter dessa år. (C-ptsd).
Så det blir inte prat om arbetsträning förrän jag återhämtat mig och legat på samma trappsteg/platå ett bra tag. Vardagen måste flyta på, det måste finnas marginaler. Annars kommer jag garanterat krascha igen.
Min arbetsterapeut jobbar bara med andra utmattade varav många har npf-diagnoser (adhd, autism m.m.). Hon har stor erfarenhet av hur det brukar gå till så hon sänkte mina förväntningar rejält idag. Tur det!
Okej att jag gärna vill jobba och få ett vanligt liv, men jag måste vara realistisk.
Hon sa att läkare gärna vill prata arbetsträning så fort man visar på förbättringar, men jag ska vara mycket tydlig vid nästa läkarbesök. (Sen blir ju läkarna ständigt pressade av Försäkringskassan, så jag förstår ju att de gärna vill få med det på intyget för att det ska se ut som att man strävar framåt.)
Det var glädjande att höra att hon verkligen tror att jag kommer att kunna börja jobba igen. Skönt med en som sett andra med liknande erfarenheter klara sig bra.
Så nu ska jag se till att fortsätta sätta gränser, fortsätta tacka nej till allt som inte är mycket prioriterat från min sida och fokusera på sömn-mat-motion och återhämtande uppgifter som att rita och trädgårdsskötsel.
Mycket fungerar bättre på hemmaplan sen sist jag var där (maj). Det går framåt. Familjen planerar och tänker annorlunda och jag med.
En annan sak vi pratade om är att diagnosen blir som en etikett som förklarar mina svårigheter. Folk behöver inte ta min frånvaro personligt. Jag får mer förståelse från omgivningen. Det är lättare att tacka nej och prioritera min återhämtning.
Jag sa att (förra) läkaren hade ifrågasatt varför jag ville göra en utredning. Att han undrat vad jag skulle ha diagnosen till och att jag kan få samma hjälp ändå.
”Men det är ju inte ens sant!” utbrast arbetsterapeuten. T ex får jag inte komma till mottagningen för utmattade i Göteborg om jag inte har en försvårande diagnos vid sidan av.
Jag är glad att jag stod på mig i höstas.
Igår målade jag en tavla som visade sig vara en fortsättning på nedanstående: (dessa tavlor målar jag intuitivt och så får jag tolka motivet efteråt).
Denna föreställer hur jag som vuxen räddar mitt inre osynliga oälskade barn. (Under kriget).
Den nya tavlan visar hur jag försöker rädda samma barn från något svart klibbigt med långa tentakler (tolkar det som den psykiska ohälsan) medan folk runtomkring inte bryr sig. Tänker mig att den visar att jag varit tvungen att rädda mig själv eftersom ingen annan gjorde det. (Som barn eller vuxen.)
Sen har jag ju visst fått massa stöd och hjälp från anhöriga och vården, men känslan är ändå att jag varit tvungen att själv lista ut att jag har autism (med hjälp från vänner med samma diagnos) och att jag inte har blivit sedd och fått rätt hjälp tidigare.
Men då får jag väl rädda mig själv då!
Ps. Roligaste kommentaren fick jag på Instagram. En typ tyckte att det såg ut som att personerna till vänster drejar! ^^ Så himla kul med alla olika tolkningar.
Publicerat av Sara 
