Bebistecken

25 mars, 2008

Idag är Mollan 5,5 månader. Nu börjar vi teckna. Jag bestämde mig för det för flera månader sedan och börjar nu eftersom jag hörde att 6 månader var en bra tid att börja.

”Varför peka och skrika när man kan teckna och le?” 

Lite info från Teckna: (http://teckna.ecsweden.se/)

”- Varför ska jag använda tecken till mitt barn?
För att tidigare kunna förstå vad ditt barn vill, för att stärka er relation, för att göra något kul ihop med ditt barn, för att ge ditt barn chansen att lättare förstå dig.
– Tänk om min bebis inte börjar tala om vi använder tecken som introduktion till tal?
Ett barn använder det som går snabbast, och det kommer att börja tala när det är moget för det, och så småningom släppa tecknena mer och mer desto fler ord det lär sig. Enligt en
undersökning är det tvärtom så att ett barn som tecknat som baby har större ordförråd både som 2- och 3-åring än kamrater som inte har gjort det.– Börjar mitt barn att tala senare om vi använder tecken?
Nej, tvärtom! Många barn börjar tala runt 1-årsåldern, men tecknande barn börjar ofta teckna (och tala) enkla ord som lampa, mamma och pappa redan vid 8 månader!

– Hur många tecken ska jag börja med?
Välj några tecken som känns logiska och intressanta för ditt barn. Hur många, 1 eller 10, det beror lite på dig och ditt barn.

– När ska vi börja teckna?
Precis som man börjar prata med barnet länge innan det förväntas svara, kan man börja teckna tidigt med sitt barn. Men något svar kan man inte räkna med förrän efter halvåret, oftast runt 8 månader kommer det första tecknet, och ordet, till svar. Ibland kan det dock dröja till 1-årsåldern, och det är inget konstigt med det heller.”
 

Här visas filmsnuttar med de bebistecken vi börjar med. Det är samma som vanligt teckenspråk: http://teckna.ecsweden.se/tecken.htm#borja

Ska bli spännande att se hur det går. Väntar mig inget svar än på några månader, men sen så. 🙂

Annonser

Närhet vs. självständighet

25 mars, 2008

Jag blir så ledsen när jag hör om desperata föräldrar som vill få tips om hur man lär små bebisar att sova ensamma i egen säng eller ligga ensamma i sängen/på golvet osv. Jag skriver ensamma istället för själva, för det är så jag ser det. Barnen har inte gjort ett aktivt val och lämnas därmed ensamma av föräldern.

Den till synes största anledningen till att göra detta något som går emot moders- och fadersinstinkten är att vissa föräldrar fått för sig att man ska träna sin unge till att bli självständig genom att lämna det ensamt.

Men hur var det nu? Blir man självständig genom att puttas ut från kanten, lämnas vind för våg, skjutas bort från tryggheten? Visst, man klarar sig ju själv till slut. Man blir hårdhudad och lär sig att man inte kan lita på att folk finns där för en när man behöver det. Man lär sig att själv är bäste smed. Man blir kanske en tuffing som mobbar för att vara med i gänget, eller en tonåring som tar till bulimi som ett sätt att kontrollera sina känslor framför att vända sig till någon man har förtroende för när problemen stockar sig. Men var det det som föräldarna ville?

Är inte målet att ”skapa” en självständig människa som tar kloka beslut och lever i harmoni med sin omgivning? En som lär sig nya saker efter hand och tar nya steg när hon är mogen till det? En människa som vågar lita på andra medmänniskor och som ber om hjälp i svåra tider. En trygg människa.

Det finns andra föräldrar som hönsar kring sina barn. De curlar och vågar inte släppa iväg brådmogna barn. De vill att barnen ska bo hemma tills de är minst 25 år, de får inte åka på festival förän de är minst 18 år och barnen får inte följa med utomlands med kompisgänget. Ett barn som har en hönsig mamma och/eller pappa blir inte självständig eftersom det hela tiden får en anledning att tro att det inte klarar sig själv. En förälder som hela tiden oroar sig för sina barn ger barnet intrycket att livet är för farligt för att leva. Barnets självständighet stryps rejält.

Man blir inte trygg genom att stötas ut från boet innan man är mogen. Man blir inte trygg genom att hållas innanför skyddande vingar alltför länge. Man blir trygg genom att man blir uppmuntrad – inte utkastad eller tillbakahållen, att ta nästa steg precis när man är mogen för det.

Jag tror och har sett många exempel på att barn som får samsova med sina föräldrar, blir burna mycket, får den närhet de behöver och uppmuntras till nya framsteg i lagom tid och tempo, blir självständiga, trygga människor. Så jobbar jag och Fredrik med Molly för att hon ska få de bästa förutsättningarna inför framtiden.


%d bloggare gillar detta: