Närhet vs. självständighet

Jag blir så ledsen när jag hör om desperata föräldrar som vill få tips om hur man lär små bebisar att sova ensamma i egen säng eller ligga ensamma i sängen/på golvet osv. Jag skriver ensamma istället för själva, för det är så jag ser det. Barnen har inte gjort ett aktivt val och lämnas därmed ensamma av föräldern.

Den till synes största anledningen till att göra detta något som går emot moders- och fadersinstinkten är att vissa föräldrar fått för sig att man ska träna sin unge till att bli självständig genom att lämna det ensamt.

Men hur var det nu? Blir man självständig genom att puttas ut från kanten, lämnas vind för våg, skjutas bort från tryggheten? Visst, man klarar sig ju själv till slut. Man blir hårdhudad och lär sig att man inte kan lita på att folk finns där för en när man behöver det. Man lär sig att själv är bäste smed. Man blir kanske en tuffing som mobbar för att vara med i gänget, eller en tonåring som tar till bulimi som ett sätt att kontrollera sina känslor framför att vända sig till någon man har förtroende för när problemen stockar sig. Men var det det som föräldarna ville?

Är inte målet att ”skapa” en självständig människa som tar kloka beslut och lever i harmoni med sin omgivning? En som lär sig nya saker efter hand och tar nya steg när hon är mogen till det? En människa som vågar lita på andra medmänniskor och som ber om hjälp i svåra tider. En trygg människa.

Det finns andra föräldrar som hönsar kring sina barn. De curlar och vågar inte släppa iväg brådmogna barn. De vill att barnen ska bo hemma tills de är minst 25 år, de får inte åka på festival förän de är minst 18 år och barnen får inte följa med utomlands med kompisgänget. Ett barn som har en hönsig mamma och/eller pappa blir inte självständig eftersom det hela tiden får en anledning att tro att det inte klarar sig själv. En förälder som hela tiden oroar sig för sina barn ger barnet intrycket att livet är för farligt för att leva. Barnets självständighet stryps rejält.

Man blir inte trygg genom att stötas ut från boet innan man är mogen. Man blir inte trygg genom att hållas innanför skyddande vingar alltför länge. Man blir trygg genom att man blir uppmuntrad – inte utkastad eller tillbakahållen, att ta nästa steg precis när man är mogen för det.

Jag tror och har sett många exempel på att barn som får samsova med sina föräldrar, blir burna mycket, får den närhet de behöver och uppmuntras till nya framsteg i lagom tid och tempo, blir självständiga, trygga människor. Så jobbar jag och Fredrik med Molly för att hon ska få de bästa förutsättningarna inför framtiden.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: