Nu är man förälder

Nu har man blivit en sån där förälder som man inte trodde att man skulle bli. Eller nä, det var väl mer att man inte förstod varför folk blir sådana av att bli föräldrar. Men det är alldeles naturligt under omständigheterna.

Till exempel var ”titta på film” en riktigt trist lördagskvällsaktivitet innan jag fick barn. Titta på film-utan-att-bli-störd är något av en lyx för mig nu. Det händer sällan eftersom Mollan går och lägger sig med oss. Nu kommer du som är barnlös säkert att flämta, men följande sorgliga faktum är alldeles sant. Jag och Fredrik brukar faktiskt sällan orka se klart en film utan vi brukar då pausa och se klart filmen kvällen efter. (paus för gapande munnar) Ja, det är väl helgerån, men det är verkligheten när man har en spattig dotter som gör att man dels kommer igång med att titta på filmen sent, sedan stör halva filmen och gör en så trött att man vid 12-tiden bestämmer sig för att stänga av filmen och gå och lägga sig.

Sedan det där med fläckar, kräks, bajs och sånt. Man blir mycket tåligare. Innan bytte man ju tröja för minsta fläck, men det orkar man inte längre. Det är liksom ingen idé. Så länge fläcken inte är blöt utan torkar snabbt så byter jag inte tröja (om jag inte är ute nånstans där det är pinsamt med fläckar). Igår kväll konstaterade jag att jag hade snorfläckar på axeln, tomat på framsidan och kräks på magen. Kiss- och bajsfläckar vill jag dock inte ha, så sådana kläder byter jag direkt.
I förrgår var Mollan alldeles vansinnig när vi la henne på skötbordet. Alltså plockade jag upp henne utan blöja och tröstade lite. Fredrik kom och skulle torka henne lite i baken och tog lite blött papper. När han började torka kom det väldigt mycket vatten så jag sa ”men så mycket vatten ska du väl inte ha?”. Men nä, då var det Mollan som hade kissat. Störtkissat verkligen. Det blev ganska mycket plask på golvet och en hel del på min tröja och byxor. Najs… Men det var bara att byta och torka.

Sedan så är det tar så lång tid att ta sig hemifrån med barn. Jag hade lite svårt att förstå det förut. ”Det är väl bara att klä på??” Men nej, det är mer än så. Dels ska man förbereda skötväskan med diverse attiraljer. Det ska med tygblöjor, vattenflaska, pipmugg till Molly, extrakläder, skötgrejer, busskort, nässpray, mobilen, plånkan och diverse andra grejer. Vissa grejer kan man alltid ha liggande där, men andra grejer måste fyllas på/bytas ut och läggas i. När det är klart måste man se till att Mollan är mätt. Sedan ska man själv vara mätt. Sen ska Mollan kissa. Sen ska hon ha (en någorlunda) ny blöja. SEN kan man börja klä på. Och så ska man borsta tänderna och håret på sig själv. Och så vill katten ha mat. Och så ska man släcka lampan. Och så letar man efter Mollans ena dojja. Sen får man dubbelkolla så att busskortet är med. Var är nycklarna? Trösta en skrikig Molla genom att sjunga lite. Var det nåt jag glömde? Nu blev jag kissnödig, springa på toa. Sen är det att öppna dörren och hindra katten från att springa ut. SEN är vi äntligen iväg.
Så det tar väl ungefär tre gånger så lång tid som vanligt. Ofta försöker jag packa väskan i god tid i förväg, för annars kommer man ju aldrig iväg. Ofta kan det ta en halvtimme längre än vad jag tror. Helt sjukt men sant. Jag vågar inte tänka på hur det blir när man har fler barn. Såna barn som börjar klä av sig själva… :-O

Ja, alla föräldrar säger ju att det är så här att ha barn och jag kan nog bara hålla med. Det blir inte bättre/lättare för en själv (som man tror). Det är nog barnen i sig som gör en sån här. 🙂
(men sen kan man ju välja sin egen inställning till det. Antingen ta det med en klackspark eller gnälla och klaga)