Gnälla över tidsbrist

25 april, 2009

Jag läser en intressant bok just nu som handlar om att småbarnsföräldrar gnäller så mycket. Det gnälls bland annat på tidsbrist. Det gnäller jag också över. Men jag anser nog ändå att jag är berättigad till att göra det med tanke på de senaste tre månadernas liv.

Jag citerar mig själv i ett tidigare blogginlägg: ”Det har varit rejält slitigt att under typ 2-3 månaders tid jobba extra nästan varenda kväll. Dagarna har sett ut så att jag kommit hem, satt mig vid datorn och jobbat vidare eller lagat mat (varannan dag) fram till halv nio och sen har det varit läggning av Molly. Hon somnar oftast inte förän 21.50 och efter det har jag cirka en halvtimma fritid tills jag ska lägga mig. Det har varit rejält tufft och slitigt både för mig och för F som har fått sköta Molly och hushållet på kvällarna. Skönt att det snart är över.”)

Det ska bli underbart att ”bara” behöva lägga nån timme per dag till att söka jobb nu. Jag kan alltså lägga övriga 2,5h som jag tidigare jobbade extra under på Molly, hushållet, min man och mig själv. Det är lyx det!

Sedan blir jag fascinerad över alla de som tycker att det är så jobbigt att söka jobb när de bara jobbar heltid. Och inte har några barn. Jag hade haft mycket fritid och mycket tid till att söka jobb om jag bara jobbat heltid och inte haft något barn.

Men nej, nu ska jag sluta gnälla. Enligt boken är det här med tidsbrist inget annat än en upplevelse. Alla har 24 timmar och om man upplever det som långt eller kort beror på ens egen inställning (samt till vad man väljer att fylla tiden med).

Jag har iaf sökt mitt drömjobb nu och det finns faktiskt en rimlig chans att jag får det! (jag har återigen blivit tipsad om en intern rekrytering!) Jag är så glad att det bara pirrar i kroppen. Jag har redan bestämt hur jag ska inreda mitt skrivbord. Jag har funderat kring hur min nya titel passar ihop med mitt namn samt att jag ska skicka in en ”Jag har bytt jobb”-annons till mitt fackförbunds webbplats. Javisst är det fånigt, men är man förälskad så är man. 😀 Håll tummarna för mig nu då! (status just nu är att jag skickade in min ansökan i fredags, efter 1,5h fick jag svar om att en av de ansvariga ska kontakt mig för vidare information).

Det hade varit så ofattbart underbart att inte behöva söka något mer jobb nu. Jag har slitigt med det här sedan september förra året. Det är 8 månader. Jag är så grymt trött på att vara arbetslös/snart arbetslös. Det hade varit så underbart att veta vad jag ska göra till sommaren/efter sommaren och flera år framöver. En fast inkomst, en trygghet, något att vara stolt över.

Den här gången vågar jag hoppas och jag tänker inte slå ner mig själv genom att tänka pessimistiskt/realistiskt. Jag tänker vara glad över min chans nu. Jag ska ta den och göra det bästa ifrån mig vid varje kontakt med företaget där jag vill jobba. Visst, jag kanske inte får det här jobbet heller, men jag tänker inte ta ut den förlusten i förtid utan jag ska satsa hårt på det här nu. Jag vill jobba där och det ska jag visa.


Katten har flyttat

25 april, 2009

Det verkar som att vår katt har flyttat hemifrån nu. Det började för några veckor sedan med att hon försvann allt längre stunder. Hon var inne och åt mat och sedan stack hon ut igen. Sedan började hon försvinna över nätter. Första gången jag hittade henne utanför vår gård var hon jättehungrig och jätteglad över att träffa mig. Men följande gånger verkade hon mätt och belåten. Vi blev lite konfunderade…

I fredags förra veckan ringde en orolig tjej hem till mig klockan tolv på natten. Hon hade sett vår katt nere vid spårvagnshållplatsen i Olskroken. Hon gick med katten tills jag sprungit ner och hämtat den. Katten var jättearg och ville inte alls bli fångad. Hon morrade hela vägen hem. Sedan sov hon hos oss på natten och stack ut på morgonen. Sedan dess har hon inte varit hemma.

Igår såg F katten vid affären i Olskroken. Han försökte fånga henne, men hon sprang i väg och höll ett säkert avstånd.

Jag tror inte katten vill bo hos oss längre. Hon verkar ha hittat någon annan. Jag föreställer mig en snäll dam i Olskroken som förser henne med god mat, en varm sovplats och massor med kel och uppmärksamhet. De första två får hon hemma hos oss, men det är väl det där med uppmärksamheten då. Hon var verkligen nummer 1 innan Molly föddes, men nu måste vi ju tyvärr prioritera vår dotter. Vi har försökt kela med katten, men det är svårt eftersom hon så sällan är inomhus! Hon är mest inne och äter och sedan sticker hon ut igen. Eller stack då… För nu har hon inte varit hemma på en vecka. Jag har ställt undan kattlådan och matskålen. Vi får se om hon väljer att komma hem om ett tag eller om hon flyttat för gott?

(vi skulle ju kunna gå ner till Olskroken och hämta henne, men det känns inte så meningsfullt eftersom hon troligen skulle krafsa på fönstret tills hon fick gå ut igen och sedan sticka. Katter väljer sina ägare.).

Det känns tråkigt att det blivit så här, för hon var en väldigt go katt. Men om hon inte trivs så ska hon ju inte bo hos oss. Om hon kommer tillbaks igen och börjar äta hos oss (det kommer hon ju att göra om ingen annan matar henne) så ska vi fixa ett nytt hem åt henne där hon förhoppningsvis trivs bättre.

Jag tror inte att jag har tid för en katt nu under småbarnsåren, men jag vill gärna ha en katt sen när jag har skolbarn som klarar sig mer själva. Jag skulle gärna vilja ha tillbaka Phoebe då, men det är nog lite svårt att arrangera tyvärr…


%d bloggare gillar detta: