Hur är det egentligen

24 november, 2009

Om man har bra balans – då har man lättare för att bli åksjuk. Är det så? Dead on?

Min man, han har jättebra balans (har ju åkt snowboard för fanken!), men han mår illa av att åka spårvagn och buss. Att åka karusell är inte att tänka på.

Själv har jag crappy balans. Jag kan inte ens gå på kanter och såna där grejer. Jag skulle aldrig i livet ställa mig på ett par skidor. Jag mår inte illa när jag åker spårvagn, men jag kan ändå bli lite åksjuk ibland. Men inte så som Fredrik.

Läser just nu en blogg om en tjej som har sån kräkgravidsjuka. Hon bara kräks och kräks och har varit inlagd på sjukhuset. Många påstår att gravidillamående är en form av åksjuka. Undra om hon har bra balans?

När jag var gravid så kräktes jag bara två gånger. Däremot mådde jag lite små illa 2/3 av graviditeten. Då körde jag med seabands från Apoteket. De är mot åksjuka. Det är armband med akupressurkulor som trycker mot handleden. Funkade bra! Mådde mycket mer illa utan. Om jag har dålig balans – då mår jag inte lika illa när jag är gravid. Sant?

De som mår mest illa när de är gravida – har de bra balans då? Men det stämmer ju inte, för graviditeter kan ju vara olika…

Varför blir det värre med åksjukan med åren? Är det för att balansen blir bättre? Är det ens så? Mår gamlingar med dålig balans mindre illa än medelålders? Men vissa barn har ju crappy balans och blir ändå åksjuka.

Huuuuuuur ligger det till egentligen?

Hjälp mig nu!

 


Annonser

”Så borde föräldrar straffas”

24 november, 2009

Apropå inlägget på bloggen A-listan: ”Så borde föräldrar straffas” så känner jag att jag har ändrat åsikt i denna fråga sedan jag fick barn. Så klart! För det kan inte vara en förälder som skrivit denna lista. I så fall har föräldern i fråga zombielugna barn.

Något som jag insett sedan jag fick barn är att barn sitter inte ihop med sina föräldrar. De är inte en förlängning av en själv och de gör framför allt inte som man säger (eller ens gör).

Själv har jag lyckats dra på mig ett mycket envist, olydigt, busigt och allmänt irriterande barn (but I love you anyway). Jag är den där mamman med ungen som ligger och skriker på golvet på ICA. Jag är mamman som det tar 20 minuter för att klä på mitt barn på förskolan (ibland i alla fall). Jag är mamman som kanske kommer att få ett barn som slår sina dagiskompisar.

Men vad i h*sike ska jag göra åt det mer än vad jag redan gör? Rutiner, fasta regler, gränser, prata, prata, locka, straffa… Taktik, taktik, barnuppfostringsböcker, slagsmål. Jag kämpar dagligen. Men det är inte så himla lätt.

Så jag borde inte bli straffad för att Molly är en egen person med en egen vilja. Jag ska självfallet göra allt jag kan för att uppfostra Molly till en underbar individ, men hon är faktiskt just en egen individ med en egen vilja.

Det är lite det som det innebär att vara barn. Att göra föräldrarnas liv till ett h*e…nej, förlåt, jag menar…testa gränserna.

Alla som irriterar sig på barn (jag gjorde det själv under perioden då jag inte själv var barn samt inte hade några barn) – blunda, håll för öronen, ta några djupa andetag och tänk vad skönt att inte du behöver stå ut med ungen 24/7. 🙂

 

PS. Nej, jag fattar att listan var på skämt, men jag tycker att den var lite felriktad och jag tar ju åt mig – jag är ju förälder till ett icke-zombie-barn. Sen så tycker jag givetvis att alla föräldrar ska uppfostra sina barn och lära barnen konsekvenser. Men en del står utanför ens makt och där är det bara att acceptera. Barn är egna individer – de kan formas men bara till en viss grad.


%d bloggare gillar detta: