Jag – en flickmamma

Jag är en flickmamma och Fredrik är en flickpappa. Han är ingen pojkpappa utan en flickpappa.

Okej, någon som inte riktigt känner igen sig? Ovanstående ord är ju inte direkt några vedertagna begrepp. Men pojkmamma. Där har vi ett begrepp!

Pojkmammor är robusta kvinnor som älskar att sparka boll med sina söner. Hon klär dem i rejäla kläder, kan allt om Lego Starwars och kan alla nyanser av brun/grå/marinblå.  Pojkmamman förser sina barn med smörgåsar medan de med leriga stövlar springer in från gården på väg mot datorn. Pojkmamman bär hockeytrunken och skjutsar sina söner till träningen tre gånger i veckan. Sedan sitter hon och huttrar tillsammans med andra pojkmammor på läktaren. Inte sitter de hemma och stryker pärlplattor, gör frisyrer och knyter pärlhalsband i alla fall. Nej, pojkmammor är rejäla mammor till rejäla grabbar.

Flickmammor. Hur är de då? Jo, som ovan nämnt älskar de att pyssla. De ritar, pärlar, klipper och syr med sina döttrar. De leker med dockor och gör frisyrer med mängder av färgglada hårspännen. Flickmammor shoppar på stan tillsammans med sina döttrar och speglar sig. Sedan sitter de tillsammans och myser i soffan och pratar om livet. De kramas och gosar. Inga hårda klappar på axeln här inte, nej, flickmammor har så mycket gemensamt med sina döttrar. De är nästan som om de vore samma person.

Jag har dessutom hört att pojkmammor i hemlighet är dödsavundsjuka på flickmammor och längtar ihjäl sig efter att få göra pärlplattor och frisyrer. För att döva sin ångest gör de sig en identitet i att vara ”pojkmammor” och fokuserar på att vara stolta över det.

Njaaaa…

Varför har inte flickmammor blivit ett lika stort begrepp som pojkmammor? Och varför finns det över huvudtaget inget begrepp för papporna?

Varför antar vissa kvinnor en identitet av att vara pojkmammor? Känner de sig i underläge? Jag tror inte på att pojkmammor generellt sett är avundsjuka på flickmammor. En och annan kanske, men inte som grupp. Däremot så tror jag att många pojkmammor känner att andra verkar tycka synd om dem och därför gör sig en identitet som pojkmamma för att visa att man visst är stolt och lycklig utan flickor. Kan det vara så? (ren spekulation)

Det finns en allmän tro att kvinnor önskar sig döttrar och män önskar sig söner. Upplevs då pojkmammor som mindre lyckade?

Själv har jag alltid önskat mig en av varje. Men jag hade en väldigt stark önskan om att få tjejen först. Det fick jag. Jag är väldigt glad för det. Jag är väl en sån där ytlig tjej. 😕 För det är inte riktigt accepterat att önska sig ett särskilt kön. Särskilt inte bland de som har svårt att få barn över huvudtaget. Men ändå förekommer det och det är väldigt tabubelagt.  Det är synd att det ska vara så. Folk skäms över sina känslor och önskningar. Men samtidigt är det ”förbjudet” att önska sig ett visst kön, särskilt om man önskar sig en liten flicka. För då rasar massorna ska jag säga (särskilt bland bloggkommentarer och på Familjelivs forum).

I vilket fall som helst så vill jag avsluta med att alla stolta kvinnor som kallar sig pojkmammor gärna får fortsätta med det. Och nej, ni måste inte sitta och frysa på arenan jämt, ni får gärna göra pärlhalsband också. För det där med könsroller för barn – det får man gärna utmana. Jag kanske själv hamnar i ishallen när Molly blir äldre, vem vet?

Annonser

2 Responses to Jag – en flickmamma

  1. Amanda & Oscar skriver:

    Jag är mamma till en pojke 🙂
    Vi leker med lego, sätter dockan på pottan och matar fåret Frank med banan!

    Gilla

  2. Maria skriver:

    Jag är mamma till tvillingtjejer på 14 månader och jag önskade mig 2 tjejer när dom låg i magen, ändå var man alltid tvungen att säga att det inte spelade någon roll. Vilket jag inte tror att det hade gjort när dom väl var födda. Tycker det är synd att det ska vara tabu att önska sig barn av ett visst kön, tycker att det är mer synd att man måste anses vara intresserad av olika saker pga vilket kön man råkar födas i. Jag älskar att pyssla med pärlor och bygga lego, bara väntar på att tjejerna ska bli äldre så man kan bygga lego och pärla tillsammans. Och då jag själv spelade hockey nar jag var barn hoppas jag självklart att nån av mina tjejer vill syssla med samma sport. Vad ska man med söner till när döttrar kan lika bra =).

    Gilla

%d bloggare gillar detta: