Mammor blir bortvalda i arbetslivet

I Metro idag kan vi läsa att bara 17% av tillfrågade företag  i Norden (36% globalt) kan tänka sig att anställa kvinnor som kommer tillbaka från föräldraledighet. (51% planerar att anställa under 2011.) De oroar sig för vab, minskad flexibilitet,  bristande engagemang (mindre vilja att jobba över) och att de ska få ytterligare barn.

Och ärligt talat, jag förstår dem! Jag skulle nog heller inte anställa en småbarnsförälder om det fanns en likvärdig kvinna eller man utan barn. Själv mörkade jag helt medvetet att jag har barn när jag sökte jobb förra året. Jag skrev det inte i min ansökan och jag nämnde det bara på intervjuer om jag blev direkt tillfrågad.

Det sorgliga är ju att detta handlar om mammor och inte om föräldrar. Chefer förväntar sig att mammor ska vara föräldralediga länge, gå ner i arbetstid och vabba mer än barnens pappor. Män får snarare högre lön och bättre anseende när de blir pappor. Småbarnspappor är den grupp av människor som arbetar överlägset mest. Hur hänger det ihop? Jo, det finns ett nedärvt biologiskt beteende där män ska försörja familjen. Och kvinnor ska ta hand om den.

Så hur kommer vi runt detta? Den enda vägen jag ser är ökad jämställdhet. Delat föräldraledighet, delad arbetstidsförkortning och delat vabbande. Jag vet att detta är svårt för vissa att genomföra i praktiken, men om alla skulle sträva efter detta så skulle inte mammor behöva ha så svårt för att få jobb/fast jobb och män skulle med gott samvete kunna vara hemma mer med sina barn.

Sedan finns det många som tycker att ”ja, men alla får väl välja själva, det här är mitt val”. Och visst, det är det ju, men problemet är att ditt egna personliga val påverkar alla andra ute i samhället. Du lever ju inte isolerad från samhället, utan det är ju alla vi människor som utgör samhället. Jag säger inte att alla ska dela rakt av för samhällets skull, men ambitionen bör vara att göra det så länge t ex inte arbetslöshet eller liknande sätter stopp för det.

Det finns föresten många anledningar till varför kvinnor ”roffar åt sig” och män ”slipper undan”. En man som är arbetslös ”ska ut och skaffa ett jobb” medan en kvinna ”lika gärna kan vara hemma”. En man som studerar kan ju inte vara hemma ”för han studerar ju!” medan en kvinna ”studerar ju bara”.

Dessutom blir kvinnor ifrågasatta om de inte vill vara hemma minst ett år. Det är väldigt sorgligt att det ska vara så här. Män blir inte alls ifrågasatta på samma sätt om de inte tar ut mer än två månader (gärna i samband med semestern).

IT-branschen är en av föregångsbranscherna när det gäller jämställdhet. Min pappa föreläser för arbetsförmedlare och han tar ofta upp just IT-branschen som ett exempel. På min avdelning är många föräldrar och de vabbar varannan gång, båda föräldrar går ner i tid och flera delar rakt av på ledigheten. En kvinnlig kollega kom tillbaks efter 8 månader, en annan ska vara hemma 6 månader och ytterligare en var hemma ett år och nu ska pappan vara hemma ett år. Om detta är verkligheten man ser så blir man mer benägen att ta efter. Jag kan tänka mig att det ser helt annorlunda ut på mans- eller kvinnodominerade arbetsplatser. Man blir som man umgås.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: