Peppar peppar

18 april, 2011

Idag har jag:

  • Inte mått illa sen 9.00
  • Varit pigg (trots att jag varit vaken sen kvart i sex)
  • Inte bråkat med Molly alls
  • Gått och handlat (och inte mått illa i affären och kunnat bära hem kassar och tung ryggsäck utan att flåsa ihjäl mig)
  • Städat i skafferiet (bara sådär!)

Wow! Det är en annorlunda dag! Vågar jag hoppas på att det vänder nu i vecka 14? Hoppas, hoppas, hoppas!!!

PS. Förvisso var jag helt aggro och moloken hela arbetsdagen, men skitsamma! Att få ha energi och inte må illa hela tiden är guld värt!

Annonser

Emotionell

18 april, 2011

Under förra graviditeten var jag ganska stabil vad jag minns. Men den här gången är det mycket värre. De första två månaderna grät jag för ingenting. Jag minns en gång när jag cyklade på väg till förskolan. Då kom en brandbil som körde med sirener och jag höll på att börja storgråta när jag tänkte på att det brann någonstans i närheten av där jag bor. Inte för att det eventuellt skulle brinna i vårt hus utan för att det brann i någons hus.

Jag tittade på Disneyfilmer och grät. Ibland tvingade jag mig själv att titta på Disneyfilmer bara så att jag skulle få gråta lite. Jag behövde det. Det kändes som att tårarna ville ut.

Men det var aldrig av sorg utan bara av medtanke eller lycka. Allting var sååå fiiint.

Den senaste månaden har känslostormarna förvandlats till ilska. Jag är BANNE MIG INTE BLÖDIG LÄNGRE!!! Ungefär så. Brusar upp för ingenting. Tar varje chans jag har att skrika. Det är dumt, det är jättedumt. Molly och Fredrik har fått ta många onödiga utskällningar.

Jag försöker hålla mig i skinnet. Men det är svårt. Det är som att jag har har PMS jämt. Hormonhäxan Sara.

Idag är jag t ex arg/irriterad för att min filmis-bild blev skitful (vi ska hänga upp tavlor med filmis-redigerade foton på väggen på kontoret). Jag hade tagit ett jättebra kort men sen hade redigeraren gjort min svarta klänning ceriserosa och slängt på en massa fult rött rouge på kinderna. ROOOOSA! Fattar ni vilken kris! Jag sminkar mig aldrig. Jag är den enda på kontoret som fick fula röda clown-kinder. Ja, ungefär så går tankegångarna. Så jag har bestämt mig för att inte titta på min bild. Jag kommer definitivt inte köpa med mig en kopia hem. Jag kör på min originalbild på Facebook istället. Besviiiiken!!

Sen har jag ett störigt case i supportlådan som jag måste lösa och min projektledare är borta och jag orkar inte skapa en massa mappar och ååååååååh.

Ni förstår vilka problem jag har! 😉

Men jag är gravid, jag är labil, det går över.

Jag får tänka så.


Katt istället för bebis

18 april, 2011

På mitt jobb finns många i 30-årsåldern som inte har barn. Ofta har de katt istället (eller hund) och de pratar om djuren som om det vore deras barn. Sånt snack hör jag sällan från de som har barn och djur.

När jag var 20-21 längtade jag ihjäl mig efter en katt. Jag kunde till slut skaffa en (pga vi bestämde att vi skulle flytta ut från ettan) och lyckan var gjord. Visst var jag väldigt engagerad i min katt. Den var ju faktiskt lite som en bebis.

Sen fick vi Molly och tiden som vi tidigare ägnat åt katten försvann helt. Katten blev svartsjuk och efter knappt ett år så flyttade den hemifrån (”hittarna” ringde till mig och frågade om de fick behålla henne och det fick de!). Det fanns inte plats för katt i mitt liv längre för bebisen tog den platsen.

Jag är ganska fascinerad över hur folk kan sitta och prata om sina katter hela lunchrasten. De diskuterar sovställen, matvanor, bus osv. Jag tänker alltid att katterna är något slags substitut för barn.

Men det är kanske taskigt?

Och sen undrar jag – vad är hönan och vad är ägget? Är katterna ett substitut för barn eller är det så att barnen gör att man inte har tid för sina katter och därmed inte bryr sig lika mycket längre?

(Sen vet jag att det finns många som har både barn och djur och pratar mycket om djuren fortfarande (men de finns inte på mitt jobb)).

Jag är en djurmänniska och har haft massvis med djur när jag var liten. Men intresset för att ha egna sällskapsdjur stendog när Molly kom. Så jag antar att hon uppfyller mitt behov av gos och omhändertagande. Däremot säger jag inte att jag aldrig kommer skaffa djur igen. Det kanske kommer en längtan när barnen blir större?

Det mest extrema fallet jag sett är en kvinna som drar runt i Brunnsparken i Göteborg. Hon har en katt i en barnvagn. Crazy kattlady i ett nötskal…

Sen vill jag inte påstå att alla människor vill ha barn eller ”behöver” barn. Men lite närhet är ju aldrig fel, oavsett om det kommer från en partner, en kompis eller en katt.


%d bloggare gillar detta: