Det här med missfall

Idag tänkte jag prata lite om missfall. Det är ganska tabubelagt och ingenting som pratas om särskilt mycket (förutom på anonyma forum som t ex på Familjeliv). Varför är det så hemligt då? Jo, vissa kanske tycker att det känns som att man är dålig/mindre kvinnlig som inte lyckats behålla graviditeten, men jag tror att de allra flesta inte berättar eftersom de inte vill att andra ska veta att de försöker få barn. Det är ganska jobbigt att få höra ”är du gravid än då?” varje gång man ses.

Själv har jag ju fått tre missfall och alla tre har varit väldigt tidiga, vilket jag är glad för. Det är vanligt att få missfall fram till vecka 13 eftersom det är många kritiska skeenden som bebisen ska gå igenom under dessa två månader. T ex ska hjärtat börja slå, organen bildas, moderkakan ska ta över näringstillförseln efter gulesäcken osv. Tyvärr minskar inte risken ju längre man gått (innan vecka 13) utan det är många som även får missfall i vecka 10-12.

Missfall är kroppens sätt att rensa ut foster som inte är livsdugliga, men det kan även bero på andra medicinska fel som t ex missbildad livmoder (min nätkompis fick operera sin efter fyra missfall!), obehandlad hypotyreos (underproduktion i sköldkörteln) med mera. Cirka 20% av alla graviditeter slutar i missfall efter vecka 4, men det finns forskning som visar att uppemot 50% av alla ägg som fäster spolas ut igen med mensen innan kvinnan upptäckt att hon är gravid. (det är därför som det kan krävas flera försök av provrörsbefruktning innan det äntligen går vägen) Men får man positivt på graviditetstestet så har ägget fäst eftersom det annars inte skulle kunna hamna något hCG i urinen som är hormonet som graviditetstesterna mäter. En väldigt vanlig orsak till tidiga missfall är kromosomfel.

Vid första graviditeten var jag inte särskilt rädd för missfall. Jag hade en stark tro och känsla att graviditeten skulle gå bra och det gjorde den ju. Blödde ingenting förutom nån vecka innan förlossningen. Andra graviditeten fick jag bara behålla en vecka, sedan blödde jag som en sparsam mens. Jag var helt förkrossad. I min värld fanns inte missfall. Ett plus på stickan betydde bebis. Hela min världsbild rasade och livet var väldigt deppigt i 1-2 månader. Detta var i oktober-november 2009.

Sedan följde 10 långa månader av negativa tester. Jag var otroligt avundsjuk på andra gravida och flerbarnsföräldrar, jag var bitter och ledsen. ”Varför skulle det bli min tur?”, tänkte jag. När jag äntligen ändrade mig och bestämde mig för att jag visst var värd en graviditet så blev jag gravid efter bara två veckor. Men efter bara fyra dagar började blodet rinna igen. Jag blev förkrossad ytterligare en gång. Jag undrade om det skulle dröja 10 månader till tills jag plussade nästa gång? Jag kände mig verkligen snuvad.

Men redan nästa månad blev jag gravid igen och denna gång lyckades det gå två veckor innan blodet återigen började rinna. Detta missfall var av någon anledning lättare att hantera. Jag började väl bli van helt enkelt.

Det känns så oerhört snopet att få sin graviditet avbruten. Man har äntligen sluppit ifrån det jobbiga ”kanske denna månaden då? Nähä, en månad till får vi vänta…kanske denna månad då?”-perioden. Man slipper stå och stampa på startlinjen. Men vid missfall så blir man precis i början av loppet tillbakaskickad till startlinjen och måste börja om IGEN.

Alla planer man gjort (tro mig, man hinner göra mååånga planer på bara 1-2 veckor!) måste man ta bort, alla drömmar måste man krossa osv. Ofta hade jag redan hunnit börja skriva i nån ”vi som ska ha barn i…xxx-månaden”-tråd på nätet och att då behöva gå in och skriva att man fått missfall känns väldigt jobbigt. Ibland lade jag upp ”tickers” (nedräknare) på min andra blogg och det kändes så sorgligt att behöva ta bort dem igen. Det kanske låter som töntiga saker, men det var jobbigt för mig. Denna graviditet har jag inga tickers och jag väntade tills jag sett hjärtat på vaginalt ultraljud i vecka 8 innan jag började skriva i trådar på forum.

Dagarna går sjukt långsamt i början av graviditeten och vecka 13 känns som en hägring borta i horisonten. Två långa månader av oro ska man stå ut innan man äntligen kan slappna av.

Varje besök på toaletten blir en pärs. Så fort man känner någon som helst fuktighet i snippan så oroar man sig för blod. Det faktum att jag faktiskt funnit blod i trosan 4 ggr har inneburit panik.

Ibland är det svårt att förstå att det faktiskt går bra. Jag har inga underliga flytningar. Barnet sprattlar t o m. När jag gick på KUB-ultraljud så oroade jag mig inte för kromosomfel utan för om barnet levde eller inte. Jag har hört så många historier om ”ma” (missed abortion), vilket innebär att barnet dör men inte stöts ut. Kroppen tror att den är gravid och därför fortsätter graviditeten utan att barnet växer och lever.

Varje gång jag fått missfall har jag fått ångest pga att ”jag var så lycklig då, när jag fortfarande trodde att jag var gravid. När allt talade för att jag skulle få barn”. Jag har haft känslan att jag inte får klaga, måste njuta varje sekund och vara glad så länge som det fortfarande är bra. Men det är ganska hårda bud. Det funkar ju inte riktigt så.

Andra kanske resonerar så att ”hur kan man bli ledsen för ett missfall – man känner ju inte barnet!”. Men det har kanske inte varit barnet i sig som jag har sörjt, utan snarare ”chansen till ett barn”. När man måste vänta så många månader på att bli gravid så känns det som himmelriket när man äntligen blir gravid. Att sedan bli fråntagen det är inte roligt alls. Anknytningen till barnet börjar ju redan i magen även fast man inte kan se barnet. Självklart är det värre att förlora ett levande barn, men det betyder inte att man inte sörjer ett missfall.

Många berättar tidigt om graviditeten för nära och kära. Själva har vi valt att vänta, just eftersom vi vet hur plågsamt det är att behöva stänga av alla planer 0ch meddela att det blev missfall. Att då behöva ringa runt till familj och vänner hade varit hemskt. Det har varit väldigt jobbigt att behöva hålla allt hemligt, men det har varit värt det, helt klart.

Att försöka få barn är nog lite som att försöka hitta en partner. Man oroar sig mycket för att aldrig träffa rätt och träffar man någon/blir med barn så hoppas man att allt ska vara bra. Men sedan visar sig killen vara en idiot/det blir missfall och man får börja från början igen. Ingenting kan man ta med sig, det är bara att gå tillbaka till startlinjen igen. Man står och stampar…

Jag har många gånger gett råd till min kompis som längtar så febrilt efter en pojkvän. Jag har även kunnat applicera samma råd på mig själv i tider av misströstan.

Andra kanske tänker att ”hallå, du har ju redan ett barn, hur kan du vara så ledsen för detta?”. Och visst, jag har ju ett barn. Men barnlängtan funkar inte riktigt så. Jag har ändå ett barn mindre än vad jag vill ha, alltså känns det inte bra. Dock har Molly varit en stor tröst när det känts som värst.

Till slut insåg jag dock att jag var tvungen att sluta vara offer, sluta tänka på missfall hela tiden, ställa in mig på en fullgången graviditet och ett friskt barn i min famn. När jag slutade fokusera på det dåliga så dröjde det inte många veckor innan jag blev gravid med barnet jag har i magen nu.

Visst har jag haft ångest och varit rädd, men när ångesten kommit så har jag fokuserat på att vända känslan. För det funkar inte (för mig) att rationellt tänka bort ångesten. Men att fantisera och drömma mig till en positiv känsla – det har fått ångesten att försvinna. Positiva målbilder är så viktigt – inte bara för idrottsmän.

Jag hoppas nu att jag aldrig mer ska behöva gå igenom detta igen. Aldrig mer försöka få barn, aldrig mer få missfall, aldrig mer oroa mig. Det har varit en tuff tid av mycket oro.

Men kanske kan jag trösta någon genom att berätta om hur det varit. Eftersom det inte talas så mycket om missfall så blir jag glad varje gång någon tar bladet från munnen. Det behövs! För missfall drabbar fler än man tror.

Annonser

One Response to Det här med missfall

  1. Carola skriver:

    Mycket bra skrivet! Det där med ”rättigheten att sörja” vid missfall/utomkveds/ma har jag ju nyligen upplevt. Min kompis dotter dog ett par dagar efter förlossningen (hon föddes väldigt mycket för tidigt pga havandeskapsförgiftning). De fick ha en riktig begravning för sin dotter, de har en gravsten att gå till för att sörja och dessutom fick de gå och prata med kurator/psykolog en lång tid efteråt för att bearbeta. Vid nästa graviditet fick de tätare kontroller. Själv fick jag utomkvedshavandeskap för ett år sedan. Jag fick inte ens ett återbesök efter operationen. Jag hade svårt att bli gravid efter operationen (blev ju av med en äggledare) men fick inte ens komma på kontroll på grund av detta. Samtal hos en kurator kom inte på fråga trots att jag var orolig och mådde dåligt. Jag fick inte ens bli sjukskriven efter operationen. Rent fysiskt hade jag visserligen kunnat jobba efter ett par dagar, men inte psykiskt. Sjukskrev mig därför själv en vecka, plus att det var påskhelg i samma veva, så jag var totalt hemma närmare två veckor. Anhöriga har inte frågat hur jag mått efter mitt utomkveds och jag har knappt fått prata av mig. Visst har jag haft min sambo att dela sorgen med, men han har inte burit fostret i magen så han kan inte fullt ut förstå. Visst förstår jag att det kan vara en större sorg att förlora ett barn man burit i 7 månader och fött fram och hållit i sina armar, än att förlora ett några veckor gammalt foster. Men ändå…

    Gilla

%d bloggare gillar detta: