Jaså, det är så de tänker?

Hittade följande text på Familjeliv:

Jag förstår det. Men jag tjafsar inte om sådant längre. I alla (nio) år sedan vi fått barn är det jag som städar, bakar tårta, köper presenter, fixar och grejar. Det ser ju likadant ut hos de flesta kvinnor jag känner. Självklart kunde man önska att dela lika på allt, vara jämställd osv, men alltså. Läs noga nu. Hur många år ska man tjata och vara bitter över att man drar det största lasset hemma? Mår man bättre av att ordna scheman (som inte följs) och påminna/tjata/be om hjälp och skapa dålig stämning så -FINE! Själv gör jag det jag vill/orkar och förväntar mig ingen hjälp. Ett plus om karln drar en vända med dammsugaren någon gång i månaden men i övrigt – jag gör mina sysslor, jag gnäller inte, det är bara att göra!  MYCKET bättre stämning/humör och allting hemma sedan jag slutade tjata och slutade beklaga mig. Man får se fördelarna.

Okej, så det är därför som vissa (många?) kvinnor fortsätter jobba som hästar på hemmaplan trots att de har en man att dela hushållssysslorna med?

Det hade jag aldrig, aldrig, aldrig orkat! 

Jag tycker det är illa nog att behöva göra ungefär hälften. Visst har vi gjort listor, visst har jag fått tjata ibland, men i det stora hela fungerar det bra. Även han tjatar ju på mig ibland och visst försöker jag smita undan att hänga upp tvätten genom att helt sonika gå och lägga mig så att tvätten ligger kvar tills han borstar tänderna och upptäcker den (den kan ju inte ligga över natten). Det har krävts mycket från min sida, men det har det varit värt (läs mer om hur jag gjorde i familjens projektledare säger upp sig samt hur jämställd är du?). Jag tror ärligt talat att det hade varit så mycket sämre stämning/humör hemma om min man satt framför datorn hela kvällarna medan jag slet ihjäl mig. Nä, sånt förstår jag mig inte på. (men vi är ju uppenbarligen olika!) 🙂

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: