Barnets perspektiv: vagn vs. bli buren

26 maj, 2011

Ur barnets perspektiv är det en väldig skillnad på att åka barnvagn och att bli buren. Ta en titt på videon nedan för att se hur samspel och kommunikationen förändras. Och se vilken skillnad det är i vad barnet får se och uppleva.

PS. Jag såg den här filmen för några år sedan och efter att ha sett den kan jag inte inte ha någon mobil hängande i barnvagnen längre…

Annonser

Normen som drivkraft

26 maj, 2011

Vissa påstår att alla de här uppoffringarna som tjejer gör för utseendets skull är fullt frivilliga.

En dag när jag gick i högstadiet och satt med klasskompisarna i matsalen så såg vi en tjej med stringtrosor som syntes ovanför byxlinningen. ”Usch!”, ”Fy vad äckligt”, ”Hur kan hon ha såna på sig?” sa klasskompisarna och rynkade på näsan. Något halvår senare hade i princip varenda tjej i klassen (och Sverige?) stringtrosor på sig. De skyllde på att ”det är fult när troskanten syns genom byxorna” (men att troskanten syntes ändå fast lite högre upp” var tydligen inget problem?). Jag vet inte om modet var lite tunnare byxor där kanten verkligen syntes, men skälet kändes väldigt lamt enligt mitt tycke. Antagligen hade tjejerna sett att en efter en kapitulerat och sedan känt att de blivit tvungna att börja använda sådana trosor själva för att inte avvika. Även killarna hjälpte till genom att både anmärka på när stringen syntes samt när när troskanten syntes på de med vanliga trosor.

Själv fortsatte jag att tycka att string är skitäckligt och det gör jag än idag, 15 år senare. Nu verkar dock modet ha blivit lite mer skonsamt för rumporna och hygienen men när jag var i gymmets omklädningsrum i vintras såg jag ändå en och annan stringtrosa. Urk!

Normen i samhället är en skrämmande drivkraft. Det är inte lätt att stå emot och ibland måste man offra sig lite för att följa med.

Men för mig har det aldrig varit något alternativ. Då är jag hellre ”konstig” och avvikande. Nån måtta får det vara! 🙂


Hispigheten

26 maj, 2011

Det kanske låter hemskt, men jag är fortfarande inte säker på att jag kommer att få en bebis i höst. Jag går snart in i vecka 20, är halvvägs och bara några veckor ifrån tidpunkten då bebisar kan leva utanför livmodern. Men jag är fortfarande orolig för blod på pappret och att bebisen ska sluta sparka. Det är väl normalt att vara lite orolig ibland, men efter ett antal missfall är det nog lätt att bli pessimistisk.

Jag har pratat mycket i trådar för de med missfall/ma på Familjeliv och vi tänker nog ganska lika. Det är som ett före och ett efter. Före missfall, efter missfall. Inte för att själva missfallet i sig behöver vara en stor händelse, utan mer för att ens tro rubbas. Vetskapen som säger att ett positivt graviditetstest betyder barn. Plötsligt är det inte så så längre och då är det väl klart att man blir orolig?

Jag kan tänka mig att man upplever något liknande första gången en närstående dör innan hen blivit gammal. Döden kommer plötsligt inpå livet. Man blir plötsligt varse om hur skört livet är. Att vem som helst kan dö, när som helst.

För mig har det inte hänt än. Mina närstående finns kvar i livet (förutom de som blev gamla och dog).

(och nu vill jag inte jämföra känslan hos att t ex ens mamma dör ifrån en för tidigt med att ett foster rinner ut i vecka 7, men man kan vara ledsen för båda på olika nivå).

Det tog tid innan Lillkotten kickade igång idag. Inte förrän nu vid kvart över åtta fick jag första sparken. Jag fick dricka vatten och luta mig framåt så att det skulle bli extra trångt. Hann till och med bli lite orolig trots att jag såg henom på ultraljudet igår. Men nu är hen igång och sparkar för fullt.

Phu!

Lite extra hispig är jag. Men det är nog inte så konstigt.

PS. Detta är inget sånt där ”tyck synd om mig”-inlägg. Jag vill bara lyfta fram missfall i media eftersom det är väldigt tyst om sånt. Det är säkert många av läsare som varit med om missfall/ma och som tycker att det är skönt att få läsa om vad jag känner.


%d bloggare gillar detta: