Vikten av att lära sig ta ansvar

Jag har funderat kring detta med bortskämda barn och sambos på sista tiden. Man gör verkligen sig själv och sitt barn/sambo en stor otjänst genom att göra allting åt dem och inte kräva saker av dem.

Jag har några personer i min bekantskapskrets som aldrig riktigt kommer till skott. De kanske har en utbildning men har fastnat i ett gammalt vikariat och lyckas inte ta sig in i rätt bransch. Eller lyckas och lyckas…försöker knappt. Hittar inte energin… Vet inte vart de ska börja? Eller folk som hoppar av utbildning efter utbildning för att det blir lite småkämpigt. Som hellre går hemma på socialbidrag. Som inte riktigt vet vad de vill bli, som hellre låter bli.

Jag funderar lite på om dessa människor är så här eller om de blivit uppfostrade så här? Har de föräldrar som pushar eller som låter dem vara? Jag menar inte att alla måste vidareutbilda sig och skaffa ”riktiga” jobb, men att ha ett jobb är väl ändå en målsättning alla bör sträva efter?

Läste nyss om en mammas 21-åriga dotter som inte ville betala för sig när hon bor hemma medan hon studerar. Hon gör inget som helst hushållsarbete och tyckte att 1000kr/mån räcker så att hon slipper ta studielån. Mamman tyckte att 3600kr var rimligt (hon var dessutom ensamstående med yngre barn). Alla som svarade i forumet skrev att hon måste ta i med hårdhandskarna och kräva detta av sin bortskämda dotter.

Jag är glad att jag inte drivit runt på en räkmacka. När jag inte fick studiebidrag på sommaren så fick jag jobba helt enkelt. Ett år fick jag kommunjobb på förskola, ett annat år passade jag grannungarna samt hjälpte till att bygga ut huset (40kr/h), tredje året flyttade jag hemifrån i samband med att jag började som tidningsbud på morgnarna. Jag har aldrig lånat pengar av mina föräldrar för att ekonomin inte går ihop. (eller jo, jag lånade till en resa en gång, men jag betalade av 1000kr/mån i ett halvår och sen var det klart).

Vissa barn och ungdomar lever ganska glassigt när de bor hemma och det får deras kommande partners lida för. Det finns sambos som inte vet hur man gör när man städar och lagar mat och de verkar inte vilja lära sig heller. Ibland hjälper det inte ens att de bor själva ett tag innan de blir sambo eftersom deras lägenheter gror igen av smuts och hämtmatskartonger (jag har städat såna ”bachelor pads” när jag jobbade som städerska – fy fasiken vad äckligt!).

Redan nu tränar vi Molly i att städa och ta konsekvenserna efter att hon stökat ner. Spiller hon så får hon själv hämta en handduk och torka. Sprider hon ut sina leksaker så får hon själv lägga tillbaks dem i sitt rum osv. Varje dag har vi städstunder där hon får träna sig i att hålla undan. Vi är tre (snart fyra) i det här hushållet och alla måste hjälpas åt. Jag är ingen bullmamma, Fredrik är ingen bullpappa, ingen av oss gillar att städa och därför får vi dela på det.

Att vara hård mot sitt barn och kräva grundläggande saker är ju egentligen en väldigt kärleksfull handling. Man vill ju att ens barn ska klara sig bra i livet, och om man inte ökar kraven allt eftersom så fastnar de ju i sitt barnsliga tänkande och agerande. Ingen gillar väl egentligen människor som inte kan ta hand om sig själva (som är friska givetvis). Jag tycker att det är så sorgligt att höra om dessa bortskämda människor som inte kan leva ett fullgott liv eftersom de hela tiden verkar vänta på att någon annan ska ta hand om dem (skaffa dem ett arbete, klara av deras utbildning, fixa en lägenhet, ge dem en partner, sköta hushållet åt dem osv.).

Jag anser att mina viktigaste uppgifter som förälder är att ge mina barn närhet/trygghet, självkänsla/självförtroende och det som behövs för att de ska klara sig bra själva i livet.

Advertisements

En kommentar till Vikten av att lära sig ta ansvar

  1. audhumble skriver:

    Hear hear. Vår ambition är också att Toadie ska känna att det där med ansvar och städning är en naturlig del av livet.

    Gilla

%d bloggare gillar detta: