Den där barnlängtan alltså

Fick en kommentar till min gamla vill-bli-gravid-blogg och genast kastades jag tillbaka till den tiden. Före-Stella-tiden.

Den där ovissheten tar kol på en. Barnlängtan är så stark och även om det ”bara” är sekundär barnlängtan (alltså att en redan har ett barn men vill ha fler), så är det som att livet sätts på paus och en kan inte leva livet fullt ut förrän en har det där barnet.

När Stella väl föddes kändes det så oerhört skönt. Nu kunde jag äntligen leva resten av mitt liv. För så kändes det.

Men till alla där ute som längtar barn, det finns hopp.

Jag vet inte om ni såg tv-programmet om ofrivilliga barnlösa som gjorde allt för att bli gravida/adoptera m.m.? En av dem var en ensamstående kvinna som hade gjort allt, men till slut återstod bara embryodonation utomlands. Hon blev gravid men upptäckte vid rutinultraljudet att barnet dött (måste ha varit fruktansvärt!). Sedan efter att programmet var slut blev hon gravid igen med embryodonation och för några månader sedan föddes hennes lilla dotter. (googla på Väv av drömmar om du vill läsa hennes blogg).

En bekant blev till slut gravid med sin dotter efter provrörsbefruktningar. Sedan ville de ha ett andra barn och hoppet stod till en ”eskimå”, alltså ett befruktat fruset ägg som de hade i frysen på kliniken. Tyvärr fäste aldrig ägget och hon visste inte hur hon skulle göra eftersom för att starta IVF-processen igen krävdes att hon skulle sluta amma, men det ville hon inte. Och sen går hon och blir gravid helt naturligt! Fantastiskt! Jag vet faktiskt flera som blivit spontant gravida efter segdragna försök och IVF-behandlingar tidigare.

För mig krävdes det ju ”bara” tre tidiga missfall, en missfallsutredning och 15 försök på 18 månader men fasiken vad jobbigt det är när en är i den där perioden. Likaså graviditeten var ju så nervös och hemsk. Var ju livrädd in i det sista att jag skulle förlora barnet (var ju på förlossningsavdelningen dagen innan kejsarsnittet och tog CTG pga minskade rörelser t ex, fick ju även en blödning och blev inlagd på sjukhus i två dagar).

Nä, men sen kom ju min underbara lilla Stella och jag är så oerhört tacksam. Molly tog ju ”bara” fem månader att få till och allt gick som smort så där var jag aldrig särskilt nervös (men jag är så klart oerhört tacksam för henne ändå). Men jag känner verkligen för alla dessa barnlösa som längtar och försöker. Må ni alla få så många barn ni vill ha, oavsett hur det går till.

PS. Läser även en annan blogg av de som var med i programmet, Vägen mot tre heter den. Det var ett par från Göteborg som ville adoptera och nu har de äntligen fått göra det.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: