Smygmotion

Nu har jag varit täppt i näsan och pyttepytteförkyld (samt magsjuk och svag några dagar) i 1,5 vecka och det märks i kroppen att jag inte får den motion jag behöver. Jag känner mig stel och trött.

Men jag gör vad jag kan för att få till lågintensiv rörelse som inte belastar muskler och luftvägar i onödan (så att jag kan tillfriskna snabbare och inte riskera att skada hjärtat), nu när jag är på jobbet och snart ska börja jobba heltid.

Jag tar en extra promenad uppför trapporna till våning två några gånger per arbetsdag och går på toaletten däruppe, jag går ut i köket och läser tidningen några minuter/hämtar vatten, jag försöker ta en promenad på lunchen och hoppar ibland av två hållplatser tidigare på vägen hem och går en extra kilometer.

Tidigare idag gick jag in i ett tomt rum och sträckte ut hela kroppen under två minuter. Det är främst överkroppen som är stel. Det blir inte mycket variation på rörelserna där när jag sitter/står vid datorn. Men det känns skönt att böja mig, vrida på kroppen, veva med armarna osv.

Dessutom försöker jag stå upp minst två timmar varje dag framför datorn. Vissa dagar lyckas jag nästan stå tre timmar. Det är segt att stå upp, men jag vänjer mig sakta men säkert. Innan föräldraledigheten försökte jag stå 2×20 minuter. Nu står jag alltså 2×1 timme. Och mer kommer det nog att bli. Målet vore kanske att stå upp halva dagen, fyra timmar. Det hade varit bra. Då vet jag ju att jag får bra variation under dagen.

Under föräldraledigheten var det aldrig några problem, då skiftade jag ställning ofta. Gick, satt, stod, hukade mig, bar, lyfte, kånkade på ryggen osv. Men att sitta framför datorn är ju ingen hit egentligen. Skönt att vi har höj- och sänkbara skrivbord.

Men jag längtar tills jag kommer igång med träningen igen. November var ju en supermånad utan sjukdagar, men nu i december är jag tillbaka igen i sjuksvängen. Som vanligt år 2012. Och snart är det jul och ännu mer smask och ingen motion. Sköna soffor att sitta i och inte mycket pulkaåkning för mig (jag fryser så förbenat).

Men den 7 januari öppnar Sats tio minuters promenad hemifrån. Då kommer jag att vara där! Tjohoo! Äntligen ett gym på hemmaplan. Och både svägerskan och F funderar på gymkort. Hoppas att de slår till och hoppas att Stella börjar tycka att MiniSats är kul snart. Då har jag gym både nära jobbet och hemmet. Perfekt!

Annonser

Matkinkiga barn

Snackade med en kollega på lunchrasten vars son nyligen fått en autismdiagnos. De har nu slutat med gluten, mjölk, sojaprodukter, havre och färgämnen i hopp om att han ska få färre symptom. Det är verkligen inte lätt för dem, sonen är sju år och autister är ju dessutom kända för att vara bestämda. Jag tänker på min femåring hemma som vi knappt får i någon varierad mat trots att hon får äta allt utom kött.

Det är inte lätt ibland.

Och kräsna barn botas ju tyvärr inte med svält. Eller ja, förr eller senare kanske de börjar äta, men de magrar ju av bra mycket innan dess. När Molly var ett år började hon dippa på viktkurvan pga att hon bara ville amma och inte äta  mat. Sedan slutade jag amma men hon åt fortfarande inte bra förrän ett knappt halvår senare när hon började på förskolan.

Hon har alltid varit liten i maten och numera äter hon mest sojakorv, pannkakor, hönökakor, vaniljyoghurt, dricker massa mjölk osv. Inte direkt den bästa maten, men alternativet är…?

Barnpsykologerna på Knattetimmen säger att många barn är kinkiga med mat i den här åldern och att en kan låta dem vara det. Matintaget är en av de få sakerna de kan kontrollera (vid sidan av klädsel), så det är en strid du som förälder aldrig kan vinna. Det är helt okej om de äter samma mat varje dag under en period. Det är extremt ovanligt med näringsbrist i Sverige och ofta kan en ju hitta något litet med varje näringsämne som barnet gillar.

Så vi avvaktar.

Men jag hoppas att Molly aldrig behöver sluta med gluten, mjölkprodukter osv. Vi provade ju att minska på mjölken ett tag, men det gick inte bra. Vissa produkter är ju lättare än andra att plocka bort (t ex sötsaker), medan mjölken och gluten utgör en del av basen i det svenska köket. All heder åt er veganer, mjölkproteinallergiker, glutenallergiker och frivilliga uteslutare som orkar med!

Det där med högre studier

Plugga, plugga. Ja, det var ju ett tag sedan nu. Nyss såg jag en bild på en massa studieböcker och anteckningar och texten ”it will all be worth it”.

För så är det ju. Om du inte pluggar till t ex förskolellärare eller lärare för då hade du tjänat på att gå bygg/el/liknande på gymnasiet och jobba de där studieåren istället och slippa ta studielån. Lönen är ju pinsamt låg för lärare.

Själv har min inkomst mångdubblats sedan jag sa upp mig från städföretaget (90kr/h) som 20-åring för att börja plugga på Göteborgs universitet och sedan börja jobba. I tre och ett halvt långa år pluggade jag (och tog kurser motsvarande 4 år eftersom jag även läste på sommaren samt 125% fart två terminer) och jag kämpade och kämpade och sen blev jag klar.

Jag läste medie- och kommunikationsvetenskap och grät mig igenom (nåja) tre uppsatser varav en c-uppsats (varav jag fick ägna ytterligare ett år på fritiden till att avsluta den sistnämnda eftersom min kompis ville höja oss från IG till VG, men det blev bara G ändå), jag läste sociologi, kulturvetenskap, informationsproduktion, webbprogrammering, digitala bilder, skriftlig kommunikation och administrativ teknik.

Jag trivdes rätt bra som student eftersom jag gillar att jobba självständigt och bestämma över min egen tid. Men det var fattigt och ibland stressigt och jag har det hundra gånger bättre nu som anställd.

Jag behövde ”bara” spendera cirka ett år på att göra mitt hundår (gratisjobb, frilansjobb, visstidskontrakt, kvällsjobb – alla inom min bransch), sen fick jag faktiskt in en fot på nuvarande företag via bemanningsföretag och blev efter 8 månader fastanställd här. Rätt bra jobbat med tanke på att mitt yrke (informatör/kommunikatör) ständigt ligger på tio i topp av yrken med alldeles för få lediga jobb. Vi är för många. Det är för roligt liksom.

Tre-fyra år är ju en hel evighet egentligen. Men det var verkligen värt det.

Annars hade jag nog gått och harvat på städföretaget eller något annat okvalificerat. Ungdomsarbetslösheten är ju skyhög och gymnasieutbildning räcker inte långt såvida den inte är väldigt praktisk. (jag gick Affärsprogrammet, en morf mellan Samhäll-ekonomi och Handel & administration, inriktat på företagande).

Bland mina kompisar/bekanta som inte pluggat vidare så ser jag ju hur de harvar runt. Eller rättare sagt, knappt harvar runt alls. Det är inte lätt att ta sig runt utan utbildning idag om du då inte gått en praktiskt gymnasieutbildning (men det har inte mina bekanta/kompisar). Det är synd att det ska vara så, alla orkar inte plugga och det förstår jag verkligen. Det är jättejobbigt att plugga.

En av kompisarna har inte ens en färdig gymnasieutbildning och då är det verkligen inte lätt. Och det känns ganska deprimerande när så många ungdomar går ut högstadiet och gymnasiet utan fullständiga betyg. Det blir mer och mer sånt känns det som. En skola som blöder.

Jag är glad att jag gjorde det. Men det fanns nog egentligen aldrig några alternativ. Jag kommer från en familj med sådana förväntningar. Eller ja, inte för att mina föräldrar pluggat vidare, en av dem gick gymnasiet, den andra inte. Men de visste ju att samhället ser ut så här numera och peppade oss.

Både jag och systrarna är nu klara med våra högre utbildningar (vi blev en styck kommunikatör, en styck mäklare och en styck socionom). Mina döttrar kommer med största sannolikhet att få bra betyg och plugga vidare och livet går vidare och det är barnen från de studieovana familjerna som kommer i kläm.

PS. Ingen kritik mot de som hittar jobb de trivs med som inte kräver högre utbildning! Det sorgliga är bara alla dessa som knappt kan leva på sin deltidslön inom handeln eller som vantrivs på sina visstidskontrakt eller går arbetslösa osv.