Downshifting: att välja och välja bort

Här kommer nästa del om downshifting från boken Lev enklare av Giséla Linde.

Simple livingbegreppet fungerar som en sorteringsapparat som skärper medvetenhetenom vad som är väsentligt  och vad som inte är det. Välja mellan roligheterna. /../

Idag handlar det mer om att man gör ett val. Våga välja bort saker och prioritera tid för att leva ut våra drömmar. Det gör vi inte nu. Vi sitter framför tv:n och skäller på ungarna som inte går ut. De vuxna får inte livet att gå ihop och så lägger vi det på ungdomarna och klagar på att de inte är aktiva och inte gör saker. Det är sjukt när vi vuxna säger ”Vi borde gå ut och göra något så ungarna inte sitter framför tv:n.” Det är ju helt fel. Jag vill ha en livsstil där man inte självklart fastnar framför tv:n utan det normala är att man gör något, skapar något. Som folk lever nu spelar det ingen roll om det är sommar eller vinter.

Stor igenkänning på det här! Det är klart att vi vuxna ska gå ut för vår skull! Själv sitter jag ju inte mycket framför TVn, men det är lätt att fastna vid mobilen eller datorn. Det är ju så skönt med förströelse. Men tråkigt i längden. Jag vill ha mer ork till att göra saker. Riktiga saker.

Gitte Jörgensen skriver ”att vara medveten är att vara mogen att ta ansvar för varje enskilt val man gör i livet. När man väljer något, väljer man bort något annat. Och det priset måste man betala.” Det är helt enkelt omoget att gnälla över att man inte har tid med sina barn om man valt ett arbete som kräver att man jobbar 45 timmar i veckan. Det är omoget att gnälla över brist på livsenergi när man bälgar i sig kaffe, röker som en borstbindare och äter choklad till lunch. Och att påstå att man aldrig har tid är direkt löjligt om man leker grönsak i timmar framför tv:n varje kväll. Faktum är att svenska folket tillbringar i snitt 25 hela dygn framför t:n varje år – på den tiden skulle man hinna med en hel del annat om man verkligen ville.

(Själv spenderar jag bara 20-45 min framför TVn varje kväll och det prioriterar jag för att få lite verklighetsflykt. Men egentligen borde jag ju kunna ägna den tiden åt att läsa eller liknande. Dock är det inte lika socialt som TVn…)

Men Gitte har ju helt rätt. Fler borde testa att skriva ner exakt vad de gör och hur mycket tid det tar. Det kan nog bli ett intressant uppvaknande för vissa.

Vi försöker ju hitta det där livet som ska göra oss perfekta. Det rätta jobbet, den stora kärkeken, de fungerande relationerna, det vackra hemmet osv. osv. /…/ Kort sagt: det perfekta livet. Men jakten på det perfekta livet tycks innebära arbete mer eller mindre dygnet runt. Samtidigt är bilden av det perfekta livet ofta inte särskilt personlig.

Fler borde ställa sig frågan – hur ser mitt perfekta liv ut? Vad är perfekt för mig? Sedan är det ju bara att inse att det går inte att få allt.

I ett visuellt och konsumtionsinriktat mediebrus blir det vi ser mest av den norm vi jämför oss med. Perfektionen är den skenbara normalitet vi försöker leva upp till.

Visst är tanken god att vi ska leva i nuet och ta vara på alla möjligheter. Men att varje ögonblick är så dyrbart skapar en stress som suger musten ur oss menar prästen Annika Borg. Vi tror att vi ska klara av 100 procent av allt samtidigt: jobbet, barnen, relationen, kroppen och hemmet. Men vi måste inse våra begränsningar. Det går inte att få ihop det.

Samtidigt – handen på hjärtat: Hur många perfekta människor känner du egentligen? Perfekta människor som lever perfekta liv? Blev listan rätt kort? Är det ens de här människorna du tycker bäst om – eller verkar de perfekta bara för att de inte släppt in dig på livet? Ofta ter sig de mest perfakta och lyckade människorna snarast lätt skrämmande. Så varför vill vi så gärna vara perfekta när vi själva har lättast att tycka om de människor som vågar visa sina tillkortakommanden, och tycks trivas med sig själva ämdå? Livet är inte perfekt – och det är okej. Det är inte så farligt.

Vi kanske inte måste fånga dagen? Kanske kan vi bara slappa lite när det kommer några sekunder utan aktivitet. Själv blir jag jättestressad av att vara barnfri och ledig. Känner att jag hela tiden måste utnyttja tiden. Inte bra. Och till synes perfekta människor är läskiga. Jag undviker såna.

Förväntningarna som kvinnor har på sig har vuxit på senare år. Där den första generationen yrkeskvinnor insåg att de fick ge avkall på de hembakta bullarna och de välansade rabatterna har vi skom kommit efter gjort tvärtom: vi vill ha bullarna och Bullerbyiduyllen – också. Kollektivt odlar vi en ny superkönsroll – men i känslan av misslyckande, tillräcklighet och allmän oduglighet är vi alla ensamma med oss själva. Problemet är förstås att det är svårt att backa bandet. Har vi vant oss vid levande ljus vid badkaret och rostade pinjenötter i salladen känns det torftigt att skala bort allt det där man blir lite extra glad av.

Detta sägs vara 70-talisternas stora problem. Det är sorgligt att det finns så många perfektionister där ute som till slut går på knäna. Facebook, Instagram och bloggar driver så klart på utvecklingen där allt ska vara så fint och tillrättalagt. Men det finns fortfarande folk som visar upp det normala och inte lika prydliga vardagslivet. Det är skönt. Jag brukar sluta läsa bloggar och följa Instagramkonton där allt är lite för bra för att vara sant. Det känns så oäkta.

För drygt två år sedan skrev jag följande inlägg om hur vi har valt att prioritera. Det stämmer inte exakt fortfarande, men det mesta är sig likt.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: