Hur män ser på kvinnor

1 februari, 2013

Jag kommer inte ihåg var jag läste det och från vem det är, men det finns tydligen fyra olika roller som en kvinna kan få när hon är i en grupp med män.

  • Sexobjektet (här krävs ingen förklaring)
  • Mamman (fixar kaffe och daddar med alla)
  • Maskoten (tror att hon får respekt men alla ser henne som gullig och tar inte hennes idéer på allvar. ”Lilla gumman”)
  • ”Killen” (ja, de avkönar henne helt enkelt, hon är ingen tjej längre)

Själv hamnar jag nog oftast i kill-facket för jag vägrar vara sexobjekt eller moderlig. Hora/madonnagrejen liksom. Däremot kanske jag varit maskot då och då, det vet jag inte. Det är ju det sorgliga med maskoten, att hon oftast inte vet om det och inte fattar varför de inte tar henne på allvar utan utövar härskartekniker på henne. Tror att många kvinnor som sitter med i styrelser osv. är maskotar.

Sen finns det ju givetvis undantag, särskilt i grupper med blandat kvinnor och män.

Själv är jag glad att vi har så mycket kvinnor på mitt jobb (som annars är en relativt mansdominerad bransch: it/media) (jag jobbar på webbyrå). Vi är nog 75% tjejer som jobbar med min kund och vi är ofta bara tjejer på möten. Skönt tycker jag. Inte för att jag har något emot män, men gubbiga/grabbiga möten klarar jag bara inte av. Hoppas att jag aldrig hamnar där. Får då får jag nog antingen sadla om till man eller maskot. :-/

PS. Nån som känner igen ovanstående och varifrån det kommer? Funderar på om det är från ”Det finns en särskilt plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”-boken?

Annonser

Det där med nervositet

1 februari, 2013

Killen bredvid mig på spårvagnen kunde inte sitta still idag. Han vred sig, hukade och knackade till och med på rutan med en knoge en sekund som i ett desperat försök att göra av sig med lite energi. Till slut började han bita på naglarna. Jag hade lust att fråga vad han var nervös för.

Sen började jag fundera kring vad som är det mest nervösa en kan göra? Vad har jag varit som mest nervös över? Och så blev det en lista.

  • Uppkörningen (två gånger varav en efter privatkörning och en efter körskolekörning och då klarade jag ju det)
  • Hålla föredrag (mitt största var nog för 40 psykologstudenter och då pratade jag om tygblöjor och allt som hör till – skulle utmana mig med ett obekvämt ämne när det var träning i retorik, mitt värsta vet jag dock inte, har hållit så många)
  • Göra graviditetstest (och jag har nog gjort 25-30 stycken på dessa 5+15 försök)
  • Få ut två barn via kejsarsnitt. Kunde inte sova på hela natten första gången, andra gången var bättre.
  • Fria (det var hemskt även om jag typ visste svaret! Kunde liksom inte få ur mig orden)
  • Tentor på universitetet (jag hade typ magkatarrer ofta och nervöskräktes faktiskt flera gånger  över tentor, föredrag och opponeringar (ge och få kritik när alla suttit och skrivit c-uppsats intensivt i flera veckor)).
  • Första dagen på nya jobb
  • Resa utomlands

Nä, men uppkörningen vinner nog faktiskt. Det var helt vidrigt. Både dyrt, något en vill ha överstökat och så fanns mycket förväntningar från familjen. Första gången hade jag ju berättat för alla, andra gången var det nog bara familjen och svärfamiljen som visste eftersom jag ville undvika den där besvikelsegrejen. Kom ihåg att jag var kvar hemma i Fredriks pappas hus efter att han stuckit till skolan (vi bodde ju hemma sista året på gymnasiet och jag sov där). Lyckades få i mig lite fralla och juice och pratade lite med hans pappa i deras kök. Sen åkte jag in till stan och hade en sista körlektion med min körskolelärare som var så lugn och snäll (just den dagen). Vi övade på att backa runt hörn och sedan åkte vi till en mack och köpte spolarvätska.

Väl på uppkörningen var vi fyra i bilen eftersom en kontrollant följde med för att kolla uppkörningskontrollanten. Vi lyssnade på lugn meditativ musik som min körskolelärare hade med sig och jag fick köra till Slottskogen och parkera. Sen blev körningen extra lång eftersom vi tog en lång omväg och i slutet så missade jag att sakta in tillräckligt snabbt vid en anslutande y-korsning och då drog alla efter andan och stämningen stendog. Fy vilken ångest. Men jag fick faktiskt körkortet ändå. Kontrollanten tyckte att jag kört så bra i alla fall. Men i vanliga fall hade det varit no-no på det misstaget. PHU!

Fy vad jag kämpade med det där körkortet. Men nu har jag haft det i tio år nu i februari.

Men nervositet är verkligen en av de värsta känslorna. FY!


%d bloggare gillar detta: