Konsten att samsova

Häromdagen pratade jag med en kompis om samsovning och berättade hur det går till hemma. Hur vi faktiskt har anpassat oss jättefint till varandra så att alla får sova så mycket som det går.

Vi har alltså en 160-säng och en 90-säng bredvid. Fredrik sover i 90-sängen eftersom när Molly sov där så kröp hon alltid över till vår säng efter halva natten och då blev det jättetrångt. Nu sover jag längst in, sedan Stella, sedan Molly och sen Fredrik i sängen bredvid.

Först lägger sig Molly och det är bra, för hon är mest brötig. Sedan lägger jag och Stella oss och Stella brukar krypa runt i sängen, hon pillar på Molly, vi har mobillampan tänd osv. och det är inga problem eftersom Molly sover som en stock. Ibland skriker Stella för full hals, men det är inga problem som sagt. Inget kan rubba en sovande Molly.

Sist går Fredrik och lägger sig och det fungerar bra eftersom han är bra på att smyga. Själv har jag dock svårt för det. Men det händer ju inte att han lägger sig före mig.

Stella vaknar ca två gånger per natt för att amma. Hon gnyr lite och jag lägger till. Ofta ser jag att Fredrik vaknar av gnället, så där är vi inte helt synkade än (och det har blivit mer av det sedan han blev föräldraledig, han har nog gått in i något slags barnfokusläge med öra för barnljud). Men Molly vaknar ju som sagt aldrig.

sova2

Jag lyssnar på ljudböcker när jag ska somna och somna om på nätterna och då använder jag en vanlig cd-spelare som står ovanför/bakom mig på sängbordet. Stella somnar jättebra av den och Molly märker aldrig någonting. Fredrik tycker också att den har en sövande effekt, så han vaknar sällan av den eller så somnar han snabbt om. Jag sätter ofta på ljudboken när jag ska söva Stella dagtid. Inga obekväma hörlurar här inte. (Fredrik däremot lyssnar med hörlurar, ibland lyssnar vi t o m samtidigt på olika böcker)

Vid fyratiden börjar spårvagnarna köra utanför fönstret, men jag är så van vid deras ljud (låter lite som åska), så jag vaknar aldrig av det.

Jag väcker mig med mobillarmet och då är det jag och ev. Fredrik som vaknar (och somnar om). Stella vaknar ibland av att jag plockar upp Molly, men då är det nog främst ljuset från dörren eller att det faktum att det rör sig i sängen som hon vaknar av. (men de ska ändå gå upp max nån halvtimme senare, så det gör inte så mycket).

sova

Jag vet många människor som sover med öronproppar och det är synd att det ska behöva vara så. Men vissa människor är ju mer känsliga och lättväckta än andra och ofta tror jag också att det handlar om en vanesak (och det är ju inte jätteroligt att behöva kämpa med att vänja om om det ens är önskvärt).

Däremot tackar vi inte oss själva för att Molly sover så hårt. (Jag kan t o m flytta på henne ganska hårdhänt utan att hon vaknar.) Hon är sån bara. Visst att vi levde runt som vanligt när hon sov som bebis och det kan nog bidra, men jag tror inte att det bara är det.

Stella vaknar mycket lättare när vi röjer runt, men det går fortfarande bra. De ligger ofta halvt på varandra när de sover.

Själv älskar jag att sova nära och det funkar bra att sova rätt trångt (har för vana att sova på min egen bredd och ligga kant i kant med sängkanten). Det är klart att jag saknar Fredrik, men jag försöker passa på att sova med barnen, för de är ju inte små så länge (och det är ju så mysigt!). När barnen längre fram flyttat till egna rum så har jag väl förhoppningsvis 40 år eller mer på mig att sova med Fredrik.

Folk verkar ju dessutom vakna av olika saker. Vissa är fysiskt känsliga, andra ljuskänsliga eller ljudkänsliga. Då är det ju bra att placera familjemedlemmarna så att de som inte är fysiskt känsliga ligger för nära någon t ex. Själv är jag inte alls fysiskt känslig, däremot lite ljudkänslig (så det är bra att Fredrik är bra på att smyga).

Sedan handlar det ju givetvis också om var i sömncykeln en befinner sig. I REM-sömnen (drömsömnen) är det mycket lättare att bli väckt än i djupsömnen. Det är ju en anledning till att det kan vara bra att vänta typ 10 minuter med att lägga ner ett barn som somnat i ens famn eller liknande.

Mina tankar om samsovning generellt
Jag tycker att det är önskvärt om föräldrar kan samsova med sina barn åtminstone det första året och gärna de följande småbarnsåren om det funkar bra. Om det inte går att sova direkt bredvid så kan ett babynäste eller en spjälsäng utan långsida alldeles intill sängen vara ett bra alternativ för bebisar. (nära samsovning är inte bra om nån förälder är alkoholpåverkad, rökare eller sover tungt pga mediciner, men då tycker jag snarare att denna förälder kan flytta ut än att den stackars bebisen ska göra det).

Sedan är det många småbarn och skolbarn som får säng i eget rum, men vad det verkar som så kommer de flesta barn in till föräldrasängen flera gånger i veckan om inte varenda natt. Därför är det ju jättebra att ställa in fler sängar så att alla får plats istället för att föräldrarna och barnen ska vandra runt bland sängarna i de olika rummen och flytta sig allt eftersom.

Men om en verkligen inte kan sova med barnen efter många försök så ska en ju givetvis inte tvinga sig själv. Samma sak gäller så klart barnen. Vissa barn störs för mycket av föräldrarna och behöver få sova i ett annat rum. Samsovning till varje pris är ju inget att eftersträva, jag förespråkar istället sömn till varje pris. 🙂

Och det är extremt få 13-åringar som sover i samma säng som sina föräldrar, så var inte rädda för att de inte ska kunna vänja sig vid att sova själva. Dessutom är tiden de sover själva väldigt kort om en tänker att de träffar en eller flera partners som de sover tillsammans med från ungdomstiden och resten av livet. Att sova själv är inget naturligt egentligen. Rent evolutionärt har vi alltid sovit tillsammans, oavsett om det varit med hela klanen, bara familjen eller en partner.

Att syskon sover tillsammans i ett rum kan också vara en bra lösning. Jag sov tillsammans med mina två systrar (fast i varsin del av en väldigt lång säng) tills jag var 8-9 år (hade ett eget rum utan säng). Det var en trygghet när mina föräldrar sov i andra ändan av huset (men jag gick dit ofta ändå).

Så oavsett hur det går till så tycker jag att det bästa är att försöka få så mycket sömn som möjligt och det är också något som barnpsykologerna i radions Knattetimmen förespråkar. Släpp alla tankar om ”hur det ska gå till” och gör det bästa av situationen oavsett om ni sover själva eller samsover.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: