Barn som dör i magen

13 februari, 2013

Fick just höra om en som förlorat sitt barn i magen när det bara var tre veckor kvar. Hon fick föda ut barnet och hen var ju helt klar, hade hår och allt. Men barnet hade fått syrebrist.

Fy fasiken för barn som dör i magen. Det är något av det värsta tycker jag. Eller ja, barn som dör är ju också jättejättejättehemskt, men barn i magen är ju så svåra att skydda och se. Det är så mycket annan oro och förväntan med i bilden. Det är så svårt att veta om en kunde ha gjort något för att förhindra det som skedde.

Min mans kollega förlorade sitt barn i vecka 32 i höstas och min pappas vän fick också ett dödfött barn. Det är inte som ett missfall, utan dessa barn brukar ju få ett namn, en begravning och en (för andra kanske osynlig) plats i familjen (vilket givetvis de barn som betecknas som sena missfall också kan få).

Jag kan tänka mig att många som inte har barn inte förstår hur en kan fästa sig så hårt vid ett barn som de aldrig lärt känna. Men en lär faktiskt känna barnet redan i magen. Kanske inte i första trimestern innan hen sparkar, men det går ju ofta snabbt att skapa sig en relation till bebisen som växer i magen. Om inte annat skapas ju en väldigt massa drömmar och planer och det är hemskt att behöva ge upp dessa.

Själv har jag ju fått tre tidiga missfall i vecka 5-6 och jag kände inte dessa barn/cellklumpar och jag hade inte fått någon relation till dem. Men jag hade fått en himla massa drömmar och gjort upp stora planer på bara några veckor. Dumt kanske, men det är ju så många av oss fungerar. Direkt när vi får ett plus på stickan så ser vi barnet framför oss.

Jag var livrädd hela graviditeten igenom med Stella. Med Molly var jag inte alls rädd för missfall. Det kändes bra och rätt bara. Men då visste jag inte heller vad som väntade.

Oavsett vilket så vill jag lägga ut en uppmaning till alla gravida och de som vill bli gravida. När barnet väl börjar sparka och röra sig regelbundet – var vaksam över förändringar i frekvens och styrka. Det är en myt att barnet rör sig mindre på slutet. Denna myt har gjort att många barn dör i magen helt i onödan. (Givetvis har de mindre plats att röra sig på, så de kanske inte är lika akrobatiska, men samma intensitet ska ändå kännas av.)

Om du märker skillnad plötsligt en dag – kanske inga rörelser alls på några timmar (som hen vanligtvis rör sig på) eller bara svaga sparkar om barnet normalt sparkar hårt – ring och åk in till gynakuten/sjukhuset. Där får du sitta och göra en CTG-kurva för att se hur barnet rör sig. Hjärtljuden och rörelserna registreras och sjuksköterskorna kan se om allt ser normalt ut. Där har du också nära till ultraljud och sjukvård om det skulle behövas.

Själv hände det 2-3 gånger under senaste graviditeten att Stella blev helt still. Jag kom på mig själv med att hon inte sparkat på nån timme eller två när hon normalt brukade vara aktiv (för de har ju sömnperioder också, men deras aktiva perioder är ofta ganska regelbundna) och då blev jag helt kall.

Men jag testade saker som att att lägga mig ner, dricka iskallt vatten och trycka på magen, för det är vanliga saker som barn vaknar till av. Och det funkade ju till slut.

Dagen innan det planerade kejsarsnittet åkte jag dessutom in till sjukhuset på kvällen eftersom jag tyckte att hon varit ovanligt slö hela dagen. Fick ligga på förlossningsavdelningen med CTG i två timmar (normalt kanske det tar 20-60 minuter) eftersom barnets puls var så hög eftersom jag var så nervös. Men det var ju ingen fara.

Åk absolut hellre in en gång för mycket än för lite, det finns inget som är i onödan om du är orolig när det handlar om barnens liv och ovanstående.

Annonser

Koffeinöverdos

13 februari, 2013

Igår var jag med om något mycket otrevligt som jag aldrig upplevt tidigare. Jag var otroligt trött pga flera dagars sömnbrist men samtidigt hade jag mycket att göra på jobbet, så jag hade liksom inte tid att sitta och såsa. Och det var där som det slog slint, jag tänkte aldrig riktigt efter.

Vi har nya fina tekoppar på jobbet och de rymmer två tryck på tevatten i maskinen. Så numera dricker jag ofta dubbel kopp te.

Och sen tog jag en koffeintablett. Men det hjälpte inte så efter två timmar tog jag en till. Och en dubbel kopp till. Men jag var fortfarande helt såsig i huvudet. Tills jag började må illa, fick hjärtklappning, kände mig fysiskt nervös, fick ont i magen, fick problem med tarmarna, blev yr… Då gick jag hem.

Mådde skit hela kvällen. Illamående, ont i magen, hjärtklappning, darrig, yr och allmänpåverkad. Det enda symptomet som inte stämde på internets listor över koffeinförgiftning var kräkningar. Och dit kom jag aldrig som tur var.

Vid 23-tiden på kvällen, alltså efter cirka sju timmar slutade det äntligen och jag kunde somna. Fy fasiken. Aldrig mer fyra koppar te och två koffeintabletter. (motsvarar cirka 4 koppar kaffe – vilket jag uppenbarligen inte är van vid, blir max motsvarande två koppar i vanliga fall)

Tydligen kan en dö av koffeinförgiftning. Men då krävs det nog ganska mycket koffein. Nu tänker jag ta det lugnt med det där. Och det känns ju verkligen som en förgiftning. Hu!

PS. Ni kaffedrickare kanske är vana vid att det blir så här ibland, jag vet inte. Min man sa att han råkar ut för en liten överdos några gånger om året, men tydligen upplever han det inte som lika jobbigt. Men jag tyckte i alla fall att det var hemskt. Aldrig mer!

PS2. En blir ju dum i huvudet av sömnbrist. Jag får skylla på det. Jag tänkte inte.


%d bloggare gillar detta: