Babylycka?

Många pratar ju om den första rosa tiden. Är det en myt eller är det vissa som tycker att den tiden är ljuvlig? Nu pratar jag om första-andra månaden. Jag upplevde den i alla fall som mest smärtsam och som i ett töcken.

Efter sprättningen
Först och främst var jag ju nysnittad och hade ett ca 12cm långt sår lägst ner på magen. Jag tog värktabletter dygnet runt den första veckan (ja, även mitt i natten enligt ett 6h-schema). De första dagarna hade jag svårt att gå upprätt, svårt att sätta mig, lägga mig, vända mig osv. Det kändes som att det ”sprack till” flera gånger så att jag fick panikont och skrek. Med Molly så fick jag så ont att jag inte kunde ligga på vänster sida på flera veckor. Men det gick bättre andra gången.

Brösttortyr
Efter någon vecka kunde jag ju gå normalt i alla fall. Dock var det svårt att sova, jag minns att jag låg på en mycket hög kudde efter Stella. Jag tror att det beror på den mastit som mina bröst drabbades av (mjölk trängde ut i bröstvävnaden pga överproduktion).

På tredje dagen svällde brösten upp något enormt och blev som meloner under mitt tunna skinn. Det gjorde hysteriskt ont när de gled åt sidan när jag låg ner eller om jag böjde mig eller liknande. Jag fick försöka stötta upp dem så gott det gick, men det var jättesvårt att ligga ner eftersom de antingen hängde åt varsin sida eller ner mot samma sida.

Jag grät i flera dagar pga smärtan och lät det rinna så mycket som det gick, så det var mjölkfläckar överallt trots handdukar. Min man fick hjälpa mig att pressa ut lite, men jag ville inte pumpa, för det skulle bara generera ännu mer mjölk. Det tog flera veckor innan överproduktionen gav med sig och jag fick prova blockamning med Stella (amma på samma bröst 3-4 timmar i taget medan det andra blev överfullt och slutade nyproducera). Svullnaden gick ner efter kanske 4-5 dagar, alltså tills det gått någon vecka efter förlossningen. Jag hade värmedyna på nästan hela tiden och hela nätterna för att dämpa den värsta smärtan.

Samtidigt gjorde det svinont i bröstvårtorna. De ska ju skavas upp ordentligt och bli hårda och detta är verkligen tortyr. Det blödde några gånger och sprack lite. (detta är något som de flesta jag pratat med varit med om) Med Molly testade jag bröstvårtskydd och det funkade bra. Det är plastgrejer som satte utanpå och kokade mellan varje gång.

Stella på sjukhuset innan brösten var sönderrivna och innan mjölken runnit till.

Stella däremot vägrade amma med amningsskydd så då testade jag lanolin-salva (ullfett) istället (köpt i babybutik). Det var en otrolig lättnad, för då läkte de ihop supersnabbt! Rekommenderas varmt. Fick även ha bröstvårtsluftare i BHn så att bröstvårtorna skulle få en chans att läka. Det var inte så skönt med tanke på hur svullna brösten var och hur bröstvårtsluftarna tryckte mot skinnet. Om jag gick helt utan så droppade mjölken på golvet istället.. Gaaah.

Eftervärkar från hell
Sedan var det ju eftervärkarna då. Vissa säger att det gör ondare än vanliga värkar men jag har ju inget att jämföra med. Men för mig kändes det som kraftig mensvärk i kanske nån halv minut och smärtan kom när jag ammade (livmodern drog ihop sig). Satt alltså där och bet mig i läppen pga dels blodiga bröstvårtor och dels ilande eftervärkar. Det tog kanske 2-3 dagar innan det slutade.

Chocken
Sedan var det ju det psykiska. Först chocken över att ha fått ett barn. Jättekonstig känsla. Hela världen rullade ju på som vanligt utanför och här satt jag med ett mirakel och en sargad kropp. Jag hade ju även ett behov av att bearbeta förlossningarna.  Även om de inte blev så chockerande eller hemska så blev de inte alls som jag hade tänkt mig (första gången blev jag sövd pga en bedövning som började gå upp och fick inte träffa Molly förrän efter 4 timmars sömn och andra gången blev Stella och jag andningspåverkade och hon fick ligga på neo i knappt ett dygn medan jag fick ligga på förlossningen några timmar innan jag fick åka upp till neo. Och vi fick inte sova ihop förrän andra natten.)

Gråtandet
Och sen var det ju tredagarsgråten eller baby blues. Det är när alla hormonerna trillar ner och gör att en gråter för allt och inget. Första gången började jag böla över en reklamfilm för Rädda Barnen eller nåt sånt och andra gången började jag gråta när jag tänkte på att Stella inte alltid skulle vara så här liten. (då var våra vänner som passat Molly hemma hos oss och fikade, så de fick gå hem. De sa att de förstod när jag bara grät och log samtidigt.). Jag bara bölade och bölade i kanske 2 veckor. Bölade åt allt och inget, många gånger varje dag. Men jag höll mig vid gott mod, det var inte jag som grät, det var hormonerna.

Vattnet som ska ut
Sen var det ju svettningarna också och allt vatten som skulle ut ur kroppen. Fick sova på handdukar eftersom det blev jätteblött på nätterna. Sedan rann vattnet ner i fötterna och jag fick elefantfötter. Men det gick över ganska snabbt.

Åsså barnet då till på köpet
Helt plötsligt har en fått en liten parvel som inte ens kan hålla uppe huvudet. Som skriker och bajsar och en vågar knappt hålla hen pga rädd att hen ska gå sönder. Eller nåt… Stella skrek kvällstid och hade problem med magen de första två månaderna (någon slags mildare kolik) och Molly hade också magbesvär men det blev bättre med magdroppar. Båda barnen var utpräglade kvälls-nattmänniskor och höll mig vaken fram till 2.00-4.00 på natten. Väldigt kul… (särskilt andra gången när jag hade ett till barn att ta hand om).

Så jag nattvandrade. Väldigt mycket. Kånkade i mei tai-selen som jag sytt själv. Lyssnade på samma enformiga sånger, sjöng och trampade fram och tillbaka i det mörka rummet tills jag stupade eller gick in i väggen. Bokstavligt talat. Och hur snurrig och groggy blir en inte av sömnbrist, amningshormoner och nybliven-förälder-förvirring? Jättekonstig känsla. En sån där bubbla som det snackas om.

Molly några minuter gammal

Rosa babybubbla säger du?
Men den stora kärleken kom inte förrän min kropp blev normal igen och sinnet blev något klarare. Visst älskade jag mina barn, men det var absolut ingen rosa ”babylycka”.

Jag gillar nyfödda, de är otroligt söta och mysiga. Men jag är nog nöjd med att kika på andras nyfödingar. Vill inte ha en själv igen och vill aldrig mer gå igenom tiden efter förlossningen.

Och då hade jag inget sprucket underliv, hemorrojder eller liknande. Mitt var ju övergående och jag har inga som helst bestående men från förlossningen. Bara lite öm hud just runt ärret (de skar i samma ärr andra gången).

Men i alla fall. Jag tyckar att det informeras för dåligt om tiden efter förlossningen. Många gravida blundar eller får inget veta. Själv hade jag mått bra av att vara förberedd. Även om det inte blir så här för alla eller mycket värre som för vissa, så är det skönt att veta. Det finns bröstvårtsalva som är bra, det kan vara skönt att sova på en handduk, dina skor kanske inte passar, det är normalt att gråta hur mycket som helst osv.

Mina kollegor på jobbet som är förstagångsgravida har fått höra mycket av det här från mig och de är chockade. Men själv tycker jag att det var skönt att höra när jag var gravid (läste mycket på Familjeliv då). Och såriga bröstvårtor är liksom ingen skrämselpropaganda, det är bara fakta för många (de flesta?). Det är inte enkelt att amma, det är något som både mamma och barn måste lära sig.

Så nä, ingen bebislycka för mig. Inte i början. Den kom sen.

PS. Jag är glad att jag fick barnen i oktober så att vi kunde sitta inne i höstmörkret och kura tillsammans i vår sömnbristiga misär och våga oss ut lagom till jul. 🙂

PS2. Allt var inte pest de första 1-2 månaderna så klart. 🙂 Fanns ju många fina stunder också. Men det var ändå några av mina värsta perioder i livet så jag är inte så sugen på en till bebis, nej.

Advertisements

2 kommentarer till Babylycka?

  1. Betula skriver:

    Tack o lov slapp jag det mesta av det där! Svettades gjorde jag dock i många månader innan det började minska och det var ju ganska så jobbigt 😛 Men hellre det än söndertrasade tuttar känner jag… Dock hamnade ju sonen på iva och det dröjde närmare en vecka innan vi ens sov i samma rum.
    Det är verkligen tur att man får en sån fantastisk guldklimp om man skall gå igenom allt sånt där! 🙂

    Gilla

  2. avanai skriver:

    Ja första tiden var verkligen inte lätt! De kanske låter bli att informera om det från t ex MVC av rädsla för att skrämma upp stackars blivande mammor… Jag försöker berätta lite diplomatiskt för kompisar som väntar barn, och lägga fokus på att det går över, och att det inte gör något om man inte är jättelycklig under den första omställningen.

    Med andra barnet fick jag faktiskt den där omtalade babylyckan, men då var situationen så totalt annorlunda. Lätt graviditet, lätt förlossning, lätt bebis och så en hel del erfarenhet, inte minst av amning!

    Gilla

%d bloggare gillar detta: