Noll koll

30 augusti, 2014

Är på Ikea och ska välja nya handdukskrokar och toapapperhållare till nymålade källartoaletten. Säger till Fredrik:

– De där är snygga! Känner igen dem… Vi kanske har dem på jobbet eller nåt?

Köper dem samt en toarullehållare som ser trevlig ut.

Kommer hem. Går på toaletten på övervåningen och ser:

image

Jaja, det är ju inte så lätt ibland… Vi har ju bara bott här ett ååååår! 🙂

Annonser

Betydelsen av hår

29 augusti, 2014

Det var tur att jag var väl förberedd och peppad för när jag klippte av mig håret. Jag har aldrig någonsin fått så mycket uppmärksamhet (på utseendet) som nu när jag klippt mig. Jag tror att nästan varenda tjej jag någonsin pratat med på kontoret har kommenterat och sagt att det är fint. Flera har sagt att de knappt känt igen mig. De allra flesta mammorna på förskolan, pedagoger, fröknar, grannar osv. Nästan alla tjejer jag känner mer eller mindre har sagt något.

Sedan har väl 5-6 killar sagt något också. (Varför är det ”alltid” så? Det måste väl vara något tjejer tränas i och förväntas göra?)

Den vanligaste kommentarerna är ju ”varför klippte du av det?” (för det är skönt att slippa). ”Du hade rätt långt hår va?” (jo, ner på ryggen, men jag hade ju alltid tofs.) ”Hur känns det nu då? Skönt va?” (japp). ”Hade du funderat på det länge?” (jovars, i två år).

Som tur är upplever jag att folk är ärliga.

PS. Själv är jag en sån där ”kille” som sällan kommenterar om folk klipper sig. Jag bara noterar. Jag försöker kommentera när det handlar om mina vänner, men jag har ingen reflex i att reagera muntligt, så ta inte illa upp om jag inget säger. Jag är inte ”kvinnligt drillad”. (mycket generaliseringar nu jag vet, men jag har ju sett vissa tendenser ovan)

PS2. Så här såg jag ut för ett år sedan respektive nu.

IMG_8986 20140814_120942


Fyra år mellan barnen

29 augusti, 2014

Jag ville ha barn med 2,5-3,5 års mellanrum eftersom jag ville att de skulle kunna leka med varandra som kompisar (en vanlig antagelse en hör bland föräldrar som planerar syskon). När det inte blev något andra barn utan bara missfall på missfall så blev jag allt mer missmodig.

Till slut blev det ju prick fyra år (och tre dagar) mellan barnen och jag tänkte att ”jaja, de får ju i varje fall en syskonrelation även om de inte får så roligt tillsammans som kompisar.”

Men det slår mig bara mer och mer hur otroligt roligt mina barn har det ihop. De första två åren med Stella hade de inget direkt gemensamt mer än att de var syskon, men från 2,5 års ålder när Stella började prata mer så har de lekt mer och mer. Nu leker de inte bredvid varandra utan med varandra (och det kommer ju samtidigt som Stella har börjat leka med kompisar istället för bredvid).

Molly fick vänta ganska länge på sin kompissyster (6 år!), men nu kramas de jämt och hon säger flera gånger per dag att hon älskar Stella. De kramar varandra före de kramar mig eller pappan när de ses och de leker jättemycket med varandra.

Så jag tror inte längre att det finns någon magisk gräns för när syskon har roligt med varandra även ”som kompisar”. Täta barn kan ju bråka mer än de är vänner och barn som har sju års mellanrum kan ju bli jättefina kompisar (även om den äldste får vänta några år). Det är olika helt enkelt.

Sedan ska en ju komma ihåg att människor är barn en väldigt kort tid i livet och den vuxna syskonrelationen har en förhoppningsvis ända upp i ålderdomen.

Så det behöver inte vara kört helt enkelt. Inte alls. Det kändes jättestressande när jag inte blev med barn och det hade varit skönt att veta facit redan då, men så är det ju aldrig tyvärr… Men nu känns det bra. 🙂

PS. Och självklart tycker jag inte att barn behöver syskon. Jag har alltid velat ha två barn, men om föräldrarna är nöjda med ett barn/inte kan få fler barn så ska de givetvis inte försöka få ett till /ha ångest bara för barnets skull.


Det här med ”växtvärk”

28 augusti, 2014

Igår kväll när barnen skulle sova så klagade Molly på ont i benen. ”Växtvärk” tydligen. (Eller möjligen träningsvärk eftersom hon dansade och studsade runt i 40 min på kulturskolans danslektion igår.)

Jag minns inte exakt känslan, men jag har för mig att det värkte i vaden (eller valen som vi sa), dvs det vi trodde var bakom knät. Det gick inte att ha varken raka eller böjda ben utan jag behövde ändra position ideligen, så det var inte så lätt att somna.

Jag minns inte att vi hade något hjälpmedel att ta till mot värken annat än att bita ihop och försöka somna.

Igår bad F mig att hämta en halsduk. Han virade den om Mollys vad och sa att det skulle hjälpa. Sen blinkade han åt mig. Hans föräldrar hade tydligen kört med halsdukstricket när han var liten.

Själv kör jag med en värktablett när jag har träningsvärk i benen så jag hällde i henne lite Ipren. Till slut somnade hon. Funkar alltid på mig med.

Men vad är ”växtvärk” egentligen? Måste nog googla lite. Jo, det är tydligen en nattlig värk som barn mellan 4-10 år i benet. Orsaken är oklar. Men massage, värme och värkmedicin kan hjälpa. Då var vi inte helt fel ute då varken jag eller Fredrik. 🙂

Hoppas att hon slipper få värken ofta. Minns att jag hade det besvärande ofta.


Leva som HSP

28 augusti, 2014

Obs! Ni som läser via en reader och som såg ett ganska likt inlägg om hsp på min blogg idag: det inlägget blev publicerat av misstag, det skrev jag för flera månader sedan och det blev aldrig färdigt. Men skit samma. Det får bli lite upprepningar i sådana fall.

 

Jag tycker att faktumet att jag är introvert påverkar mig mer än att jag är highly sensitive person (hsp) (det verkar som att de flesta med samma tycker tvärt om) och det skulle dels kunna bero på att jag känner mig mer introvert än hsp och dels på att jag sedan länge anpassat mitt liv efter att jag är hsp.

Men vissa saker runt hsp-delen påverkar mig jättemycket.

I natt började jag lyssna på boken om journalisterna som blev fängslade i Etiopien och det gick ju bra först. Men sen började de berätta om vad som hänt olika människor i Etiopien och jag fick lust att hålla för öronen. Jag är så blödig och känslig. En av mina hsp-kompisar är likadan. Hon kan nästan börja gråta om hon läser en sorglig artikel på nätet. Hon kan vara ledsen i flera dagar över folk hon inte känner som råkat ut för något hemskt.

Själv undviker jag hemska bilder och berättelser och vägrar se på skräckfilmer, thrillers, splatter osv. Har fått stänga av ett antal filmer för att de varit för blodiga. Jag undviker alla artiklar som handlar om att barn far illa och jag skulle aldrig klara att jobba inom vården eller med människor som mår dåligt. Tyvärr. (För det är ett jätteviktigt jobb!)

Så jag kanske får sluta lyssna på den boken…

En annan sak som påverkar mig mycket är alla runt omkring mig och deras humör. Jag märker direkt när det blir dålig stämning, när folk blir upprörda och jag klarar inte av bråk mellan andra personer. Jag måste gå därifrån, för jag suger åt mig deras känslor direkt.

Jag har försökt titta på Utfrågningen med olika partiledare på SVT men det är riktigt plågsamt med tanke på hur de ställs mot väggen, blir ifrågasatta och ständigt avbrutna av de tuffa programledarna. Huuu! Det knyter sig i magen på mig trots att det egentligen inte alls är synd om partiledarna på riktigt.

Min personliga sfär är också jättekänslig. Jag klarar inte av att sitta för nära folk som jag inte är nära med. Familjen går ju bra, men i övrigt funkar det inte att sitta för nära mer än en stund (typ på spårvagnen eller en middagsbjudning).

Sedan vi bytte ut skrivborden på kontoret för två år sedan så har jag inte riktigt ”fått plats”. Jag har bytt plats flera gånger pga detta och allra värst har varit att sitta i mitten av tre. Då har jag ingen chans att ”välla ut min sfär” åt något håll. Jag blir otroligt trött och utmattad av det.

Men som tur är så har jag världens bästa chef. Nu när jag tog upp det igen så bestämde hon att vi skulle möblera om lite i vårt rum, skjuta ut en skåpsvägg mot korridoren och ställa  mitt skrivbord i hörnet. Nu har jag tre meter till närmsta kollega och jag har väggar på tre sidor om mitt skrivbord. Ingen kommer att gå förbi bakom ryggen på mig. Jag är så otroligt nöjd. Här kommer jag förhoppningsvis kunna känna mig trygg och bli mer utvilad.

20140828_081229

En fjärde sak är alla dessa smulor i sängen. Jag känner mig som prinsessan på ärten. Minsta lilla sandkorn skaver som grus mot huden. Jag borstar ur sängen noggrannt varje kväll (jag har barn som hoppar i sängen). Ibland får jag tag i gruset som skavt och känner hur litet det är. Men det skaver ändå.

Jag tycker att massage gör jätteont och jag får lätt blåmärken. Skavande lappar i kläder och obehagliga material funkar inte. Jag har i princip bara bomullskläder och stretchiga material. Ull funkar tyvärr inte alls, för det kliar hemskt. Min man som också är hsp har problem med fleece, men han klarar ull, så det kan vara lite olika.

Jag misstänker att Stella också är hsp och hon har problem med blöta kläder. Om ett plagg blir det minsta fuktigt så åker det av direkt. Och det händer ju varje dag kan jag säga… Molly däremot kan ha stora blöta fläckar, smuts och kladd på kläderna och hon märker ingenting. Hon bryr sig aldrig om sånt.

Sen är det det där med överstimulansen då. Min hjärna som är både introvert och hsp klarar inte av så många intryck. Detta gör att jag planerar vad jag ska göra med noggrannt för att det inte ska bli för mycket. Resor, läger, långa konferensdagar, fester osv. är otroligt utmattande och gör att jag måste gå undan ofta och vila. Jag förstår numera varför jag alltid var ute och promenerade som paus när jag var på fester när jag var yngre (numera går jag inte på fester/uteställen/långa afterworks, för det tar mer än det ger).

Att gå i mataffärer eller shoppa i varuhus/gallerior är lika jobbigt. Efter en stund krymper mitt synfält så att jag får tunnelseende (hjärnan försöker desperat sortera ut intryck). Jag blir asocial, spänd och försöker ta mig därifrån. Sedan måste jag sitta i ett tyst rum och ta igen mig eller t ex städa eller något annat monotomt.

Ja, sen finns det ännu mer grejer som påverkar, men ovanstående är det som är mest besvärande. Men jag har vant mig. Jag vet mina begränsningar och försöker att anpassa livet efter detta och introversionen.

Jag är i varje fall inte ”starkskör” eller HSS (high sensation seeker) som är en lite halvjobbig kombination av hsp och en vilja att göra häftiga grejer. Många HSS:are startar företag, engagerar sig i organisationer, vill ut på äventyr osv. och sen blir de besvikna när de inte orkar med pga hsp-delen av hjärnan. Min hjärna är rätt ”aligned” med min livsstil. Jag gillar lugn och ro, att vara ensam, göra stillsamma saker och umgås med få personer åt gången.

Boktips:

  • The highly sensitive person/Den högkänsliga människan av Elaine Aron
  • Älska dig själv av Ilse Sand
  • Drunkna inte i dina känslor : en överlevnadsbok för sensitivt begåvade av Maggan Hägglund och Doris Dahlin (här kände jag inte igen mig särskilt mycket, men många hsp:are är ju starksköra/hss, särskilt de extroverta hsp:arna)

Har skrivit mer om hsp här.


Kalasplaner & könshomogena kalas

27 augusti, 2014

Det är slutet av augusti och således dags att börja planera kalasmånaden (Molly och Stella fyller 10e och 13e oktober). Det är som vanligt med skräckblandad förtjusning.

I år har vi kommit på en superlösning. Istället för att vara i vårt lilla hus (35-45 kvm per våning) eller köra på ett opersonligt leklandskalas så ska vi låna förskolans lokaler! Eftersom Stella går på ett föräldrakooperativ så får familjerna låna lokalen på kvällar och helger. Superbra idé ju!

Och vi ska nog köra maskerad. Det är kul. Tror att jag ska vara ninja. Bara till att dra på sig svart långärmat och köra. Kanske fixar något på huvudet också. Ett katanasvärd hade ju inte varit fel heller… Men vi får se. 🙂

Vad barnen ska ha har jag ingen aning om, men vi har ju katt-, pirat-, Pippidräkter hemma samt smågrejs av annat. Skriver för övrigt upp utklädningskläder överst på önskelistan till släkten eftersom Stella fyller 3 år nu (den där åldern!) samt att Molly gärna hänger på. Kattöron står för övrigt högt på önskelistan. Vi har redan en kattsvans som jag sydde till Mollys teater i höstas.

Och sen blir det öppet huskalas för släkten. Vi vill inte ha hit 35 personer på samma gång (45 kvm på entrevåningen som sagt) och vill inte ha flera kalas. Så vi ger folk riktade tider för när de får komma och så får vi ställa in och ut smörgåsar och fika. Det funkade bra förra året.

Jag tycker att det är jobbigt att agera värd och planera event, men nu har vi nog två överkomliga koncept. Vi slipper dessutom städa innan kalaset på förskolan eftersom det görs varje kväll av föräldrarna (enligt schema). Extra bra alltså! :))

Såg för övrigt en diskussion på Facebook om könshomogena kalas. Det finns tydligen klasser som bestämmer eller har som praxis att barnen måste bjuda hela klassen eller alla tjejer/killar. Det känns som något slags rättvisetänk som kan slå helt fel tycker jag. För alla familjer har inte samma förutsättningar.

1. Alla bor inte stort eller har råd med leklandskalas.

2. Att vara utomhus är inte ett alternativ mellan oktober och mars-april ungefär (om en ens har trädgård eller någonstans att vara).

3. Inte alla föräldrar hinner eller orkar med att ta hand om 20-25 barn (själva har vi slutat räkna bort barn för vi brukar ha hög närvarograd på kalasen i oktober, men jag kan förstå om det är färre som kommer runt högtider och på sommaren). Vi brukar ha 7-10 barn hemma och det är stressigt nog att hinna servera alla.

Att bjuda nästan alla eller t ex alla tjejer utom två är ju oacceptabelt, men att bjuda bara några få av klassens alla elever är okej tycker jag. Men det ska givetvis skötas på fritiden.

Vi har alltid bjudit Mollys kanske 8-10 bästa kompisar och det brukar bli 3-5 från förskolan/skolan och resten bland kompisar på fritiden, grannar och barnsläktingar. Givetvis skickar vi hem inbjudningarna. Molly brukar i sin tur bli bjuden på ungefär samma barns kalas och vi tar inte illa upp om de inte bjuder igen.

4. Jag tycker att 25-30 barnkalas om året är lite för mycket (25 i klassen + andra vänner). Det finns ju andra saker en vill hinna med på helger + att den mängden godis och skräpmat inte är särskilt hälsosamt (Molly får fredagsgodis, men även om en kör med lördagsgodis så är många kalas på söndagar).

5. Inte alla barn vill ha barnkalas (och kan därmed inte bjuda igen). Vissa barn gillar ju inte uppmärksamheten och stojet. Molly älskar ju det där, men jag hade bara två barnkalas när jag var liten. (När jag fyllde 12 och 13 firade jag igen, men då var vi bara 4-5 st som hade pyjamasparty. Det var mer min grej! (Som introvert)).

6. Det finns ju en fördel med hela/halva klassen-systemet. De som inte brukar bli bjudna så ofta får ju komma. Men å andra sidan får ju eventuella mobbare/ovänner också komma. Vem vill ha en taskig unge på ens eget födelsedagskalas? Jag upplever att många familjer dessutom bjuder hela klassen även om det inte finns en uppgörelse.

7. Och tänk om kalasbarnet bara har möjlighet att bjuda halva klassen och har kompisar av båda könen!! (Molly ska bjuda 6 killar och 7 tjejer varav 2+4 från klassen).

8. Om barnet måste bjuda hela klassen så kanske en inte har råd/plats att bjuda eventuella andra vänner heller och det är ju synd. (Molly ska bjuda två sysslingar, sin faster som är 9 år, en granne och två barn till kompisar.)

9. Och jag gillar verkligen inte detta med att dela in barnen efter kön. Varför just kön som kategori? (och varför ska vi tvångsköna folk på det viset?) Vi kanske borde bjuda alla blonda barn i klassen istället? Eller de med familjer från övre medelklassen? Eller de som är över 122 cm? De kristna barnen? Känns precis lika logiskt eller? (Eller så bjuder vi de barn hon leker med istället…)

Folk får givetvis bjuda precis hur de vill, det är ju jättekul om hela klassen kan få komma, men jag tycker inte att det är bra med sådana bestämmelser för alla har inte samma möjligheter/förutsättningar.

Ps. Det känns som att många utgår från att alla har lika resurser i form av ett stort boende, egen trädgård (och tron att alla barn fyller år på sommaren bara för att ens egna barn gör det), flera tusen i kalasbudget till att bjuda 24 barn på lekland, har råd till presenter till lika många andra barn och skjutsa dem hit och dit varje helg. I min verklighet här i stan så är många småbarnsfamiljer billösa, bor i treor utan trädgård och har inte råd med enorma kalas. Och de har varken tid eller ork till så många barn på samma gång hemma om barnen ens får plats. Låt familjer bestämma själva hur de vill lägga upp eventuella kalas! (med reservation för att det absolut inte är okej att utesluta bara ett fåtal barn samt dela ut inbjudningarna på skolan/förskolan).


Tvättsorteringsmaskin

27 augusti, 2014

Jag har tidigare tänkt att jag skulle vilja ha ett rör från övervåningen ner genom köket och direkt till tvättstugan på källarplan så att vi slipper detta med att bära runt tvättkorgar (vi har en på varje våning och jag tvättar två gånger i veckan). Jag skulle nu vilja ha två rör eller ett rör med baksug. Där skulle jag knöla in alla rena kläder och suga upp dem till andra våningen där de skulle spottas ut över hela rummet så att de kunde sorteras in i garderoberna.

Eller kanske kan den ha en detektor som lär sig skillnaden mellan damstorlek M och herrstorlek M samt automatiskt sorterar 104-110 till Stellas byrå och 122-134 till Mollys garderob? Den ska dessutom se skillnad på svarta tights i storlek 104 resp. 122 (där får t o m jag kolla lappen varje gång) samt trosor i storlek 98-104 respektive 110-116 (försöker lära mig skillnad på färger och tryck men det är fasiken inte helt lätt).

Snälla, tack. Fixa!

PS. Onsdagar är sortera och bära upp tvätten-dagen och den är alltid lika roligt… Jag som är utmattad tar några tvättkorgar i taget och bär uppför två trappor och sorterar (det är så jobbigt med trapporna numera, jag blir så andfådd).


%d bloggare gillar detta: