”Alla andra går i handboll ju…”

18 september, 2014

Igår kväll sa Molly att hon vill börja i handboll för att ”hela klassen går i det.”

Jaha, det tror jag det när handbollsledarna fick hålla en lektion på gympan samt dela ut biljetter till en match som ungarna fick på till i tisdags kväll (en mamma på föräldrakooperativet som har barn även i Mollys parallellklass sa att båda hennes söner varit där, matchen startade 19.15 och de skulle lägga sig 19.30. Jättekäckt verkligen…)

Så nu har alltså ett stort antal av Mollys klasskompisar börjat i handboll. Jätteförvånande, verkligen.

Och jag kände mig som värsta ragatan när jag sa nej.

För jag vägrar skaffa mig ett nytt tidsödande ”fritidsintresse”. Jag vägrar agera skjutsare, gå upp och åka till träningen vid 9.00 på lördagsmorgnar, sitta och glo på matcher och boka upp alla helger till cuper, baka kakor och stå i kiosken på fredagskvällen (faktiskt case från min kollega), vara med på loppmarknader, tvinga min dotter att sälja strumpor/kött/kakor/frallor/julkalendrar (eller tvinga släkten att köpa upp alltihop så att hon slipper) osv. osv.

JAG TÄNKER INTE BLI EN SPORTMAMMA!

Inget negativt om sportföräldrar givetvis, men förhoppningsvis tycker de att det är kul. Det tycker inte jag. Flera år innan jag fick barn hade jag och Fredrik dessa diskussioner just pga min oro att bli en ofrivillig sportförälder.

Själv gick jag kanske något halvår-år i fotboll när jag var sju år och jag har fått min beskärda del av regniga heldagscuper, helgmatcher, läger, julkalendersförsäljning (där jag vägrade) osv. Men sen slutade jag, för jag var även bollrädd (jag började pga att halva klassen gick i fotboll).

Molly får gärna gå i en aktivitet som bara är den aktiviteten, t ex ridskola en gång i veckan, dans, klättring eller någon annan aktivitet med mindre föräldraengagemang. Jag följer gärna med till ridhuset. Men jag vägrar allt kringjox och då blir det tyvärr nej på ishockey, fotboll, handboll, konståkning m.m.

Och sen är det väl inte min uppgift som mamma att bifalla alla min dotters önskningar heller? Det måste ju vara okej att säga nej till sådant som inte funkar i vår familj. Vi sa igår att hon kan få börja i ridning, klättring eller något liknande och hon har ju faktiskt dansen på Kulturskolan.

Nu när jag är stressjuk samt nu under småbarnsåren så orkar vi knappt med något utöver det allra nödvändigaste i livet och vi har sagt att det enda vi ska ägna oss åt vid sidan av, är föräldrakooperativa förskolearbetet. Så tills Stella börjar skolan blir det definitivt inget mer.

Det får Molly acceptera.

Men det där med grupptryck och ”alla andra…” alltså… Åååh!

Men det är väl bara att vänja sig. Hon lär ju tjata om olika klädmärken, smink, konserter, åka på festivaler och suparresor allt vad tiden lider. Vissa grejer få gå bra, andra inte. Vi är flera i den här familjen.

Annonser

Samsovning med större barn

18 september, 2014

Igår passade svärmormor (77 år) barnen medan jag var på föräldramöte och psykologbesök. När jag kom hem pratade vi lite och hon frågade mig och Fredrik helt vänligt när Stella skulle börja sova i egen säng. Det var efter en diskussion om att Fredrik och Molly sover tillsammans i loftsängen eftersom Molly inte vill sova själv.

”Tja… Vi börjar väl med Molly…” sa jag och menade att det lär väl dröja ett tag. För Stella som är så liten, henne har vi inte ens börjat tänka på än. (Och Stella är alltså nästan TRE år, men eftersom hon är yngst så kommer hon alltid vara pytteliten.)

Sedan tillade jag att ”när hon slutar sätta sig upp varje natt och ropa: ”MAMMA! Var är du?” så att jag måste sätta mig upp, säga ”här är jag” och lyfta på täcket så att hon kan krypa in. När hon slutar med det samt sover gott nästan varenda natt, kan vi börja fundera på egen säng.

När hon är typ 10 år alltså… 😉

Nä, men jag tänker inte förstöra min nattsömn genom att behöva gå in i ett annat rum och natta om ett barn. Mina barn visar tydligt att de vill sova med en förälder och alternativet är ju att de kommer in till oss nästan varenda natt som de flesta andra barn verkar göra. Jag sover hellre hela natten med Stella och bara Stella, än halva natten med Fredrik och halva natten med Stella, Fredrik och Molly. Vår säng är bara 160 cm bred och vi har inte plats för mer i vårt sovrum. (Annars hade typ 240 cm varit ett alternativ).

Så ja. Samsovning passar oss utmärkt. Jag tänker inte stressa med något som inte känns viktigt. Förr eller senare sover de i egen säng och efter det kommer de troligen att sova med sina framtida partners. Tiden de sover själva är antagligen försvinnande liten i ett livsperspektiv. Vi människor gillar (oftast) att sova tillsammans. Och sen är det ju tryggt och mysigt också.

PS. Jag vet att vissa barn och vuxna helst sover själva och sover bäst så. Kör på det. Målet ska ju vara att få som mest sömn oavsett hur en sover.


Bästa förskolan

18 september, 2014

Var på föräldramöte (veckans andra) på förskolan igår. Och redan efter en liten stund kände jag att ”åh, här skulle jag också vilja vara på dagarna!” (som barn alltså, utan allt ansvar)

Det är ett bra betyg till förskolan!

PS. Denna föräldrakooperativa förskola är verkligen inte (bara) barnförvaring. På storbarnsavdelningen där Stella börjat nu har de retoriksamling en gång i månaden (barnen får ta med och prata om saker utifrån teman), de har pedagogisk matlagning varannan vecka samt gymnastik- och musiksamlingar regelbundet. De går på utflykt varje torsdag och åker iväg på något kulturellt varje månad (Universeum, museum, teater osv.). Denna termin har de alla lika – alla olika-tema där de ska jobba med olika projekt runt kroppen, genus, etnicitet/olika länder (både småbarns- och storbarnsgruppen). Det är dessutom bara 12 barn i Stellas grupp (22 barn totalt) och de 22 barnen har 6 rum att sprida ut sig i och fem pedagoger omkring sig. Det känns som att pedagogerna verkligen hinner se alla barn varje dag. Och de verkar ha det så mysigt, pyssligt och roligt. Kan en få börja i förskolan igen måntro? Kärlekssmiley


Låtsaskompisen Amanda

18 september, 2014

Stella har fått en låtsaskompis som heter Amanda (som Molly heter i andranamn). Amanda är ett barn.

Molly hade mängder med låtsaskompisar när hon var 3-4 år. Främst var det olika hundar som alla hette Pongo. När vi gick till och från förskolan så följde alltid ”pongona” med och det var väldigt viktigt att alla hundarna hann igenom dörrarna innan vi stängde.

hund

”Molly med sin nya hund” som jag lade ut på Facebook. Det var inte alla som hajade… 😉 Molly gick ofta med en ”koppelhand” när vi var ute.

En annan viktig låtsaskompis var en mus som helt logiskt hette ”Anka”… En dag såg vi en riktig mus på gården på förskolan och jag och Molly funderade på om det var Anka som visade sig. Även pedagogerna fick visa hänsyn till Mollys låtsaskompisar, det var väldigt viktigt att de fick följa med in och ut.

En annan dag berättade Molly om låtsaskompisen Jerry och hon har även haft en låtsasbebis och en kompis som hette Niklas. Någon gång efter fyra års ålder försvann låtsaskompisarna.

Nu har vi då som sagt Amanda som också bor med oss. Vi får se om det kommer fler?

Har era barn (haft) låtsaskompisar?


%d bloggare gillar detta: