Analys av Littlest Pet Shop-tv-serien

Logo Littlest Pet ShopJag har tittat på de första tio avsnitten av Littlest Pet Shop-TV-serien som finns på bland annat Netflix. Det är lite samma stil som fjärde versionen av My Little Pony – Friendship is magic, den är rolig, smart, gullig och funkar även för vuxna (MLP har tusentals vuxna fans, s.k. bronies och pegasisters). Jag tror att den är tänkt för 5-10-åringar (?), men min 3-åring gillar den också.

Jag har aldrig hört om någon annan som sett Littlest Pet Shop (LPS) men jag hoppas att fler hittar serien, för den är bra! Inte bara rolig att titta på utan det märks att de försökt tänka till ur genus- och representationsperspektiv (för att vara en amerikansk-kanadensisk TV-serie för barn vill säga).

Huvudkaraktären är en vit medelklassflicka som heter Blythe som designar kläder till människor och djur – inga nyheter där. Men hennes bästa (mänskliga) vänner utgörs av en asiatisk flicka, en rödhårig sportintresserad flicka och en mörkhyad pojke. Jag gillar att de fått med en av asiatiskt respektive sydamerikanskt (eller afrikanskt?) ursprung samt en flicka som inte är så tydligt flickig. Jag upplever att asiatiska Young-Mee Song inte porträtteras som en jättesmart asiat (men läser sedan på nätet att hon tydligen är det, vilket nog kommer att märkas mer i kommande avsnitt. Synd att de inte kan låta bli denna stereotyp!).

friends

I ett avsnitt träffar Blyhthe en kille som hon gillar och han är ju en sån där klassisk ”cool kille” som spelar i band, gillar att skejta och som ÄLSKAR ATT LÄSA BÖCKER OCH HÄNGA PÅ BIBLIOTEKET! Jag höll på att sätta i halsen. Wow! I avsnittet petade dessutom hunden Zoe till Blythe och sa ”du älskar ju också att läsa böcker!” när de skulle gå och leta efter killen på biblioteket. Det är så härligt att de lyfter fram läsning som något som även tuffa killar (och tjejer) håller på med.

josh

Tvillingarna Bizkit är två mindre trevliga typer som stöter ihop med Blythe titt som tätt. Jag gillar verkligen att de porträtteras som två tjejer med kort hår (!) och att de har drag av punk (och överklass) i sminkning och kläder. Sedan matchar deras kläder snyggt i motsatta färger också. I övrigt är de snobbiga och otrevliga och deras rika pappa äger stans största zooaffär. Här har vi alltså två tonåringar med alternativ stil som varken är depressiva eller outsiders i samhället. Mycket uppfriskande tycker jag.

Biskit_Twins

 

Och nu till djuren…

lps

Blythe bor ovanpå en djuraffär som driver djurdagis. Hon upptäcker att hon kan förstå och prata med djuren och börjar jobba i djuraffären. På dagiset går sju djur som alla har olika personligheter och intresseområden.

Jag tycker att det är roligt att producenterna fokuserat på kunskaper/intressen denna gång och inte bara på personlighetsdrag eller utseenden. Karaktärerna känns inte lika stereotypa som de vanligen är i populärkulturen (coola killen, sexbomben, busiga flickan, professorn, hunken, den intellektuella osv.)

Längst till vänster har vi Pepper som är en pigg och glad skunk som håller på med skämt, standup och pranks. Hon är min favorit.

Bredvid syns Russel som är en ganska allvarlig igelkott som är bra på att planera och organisera. Han kan vara lite nervig ibland.

Geckon Vinnie är ganska osmart och han gillar att dansa.

Pandan Penny (i logotypen) är en känslig person som har nära till sina känslor. Hon är duktig på att dansa med färgglada tygband.

Zoe är den klassiska ”kvinnan” som gillar glamour och att sjunga. Hon spanar på hundar och pratar med snobbig röst. Hon är något av en ledare vid sidan av Russel.

Sunil är en ganska försynt och osäker mungo som gillar trolleri. Han pratar med en utländsk accent (har dock inte lyckats identifiera den).

Minka är en typisk pigg ”flicka” som är otroligt sprallig, glad och spattig. Hon älskar att måla abstrakta tavlor.

Det finns inga klassiska ”män” i gänget utan de har tänjt ganska bra på mansrollen tycker jag. Djuren har olika personlighet, energi och alla får lov att vara sig själva. De accepteras precis som de är.

 

Jag hade gärna sett en hbtq-person eller en med funktionsvariation (fd. ”funktionsnedsättning”) också. Men nya MLP och LPS verkar ha tänkt till litegrann i alla fall. Läs min analys av My Little Pony här.

PS. Bakgrunderna är ju så himla fina! Jag gillar verkligen illustrationerna (bortsett från att alla är jättesmala).

PS2. Med reservation för att jag bara sett tiotalet avsnitt.

Advertisements

4 kommentarer till Analys av Littlest Pet Shop-tv-serien

  1. Helena Ferry skriver:

    Oj, vad intressant. Jag har inte sett något avsnitt, men befunnit mig i bakgrunden när Ava tittat. Mitt intryck var inget vidare, det verkade väldigt ytligt i och med att det alltid tycktes handla om någon modeshow. Men då kanske jag kan vara lite nöjdare med att Ava verkar gilla serien! Och borde kanske titta lite själv…

    Gilla

  2. hippiemamman skriver:

    Heheh, jo, ett avsnitt handlar om en modeshow, men sen handlar det om mycket annat också. ^^ Japp, du får prova!

    Gilla

  3. hippiemamman skriver:

    Föresten, i dagens avsnitt när de var ute och gick på gatan så såg jag folk av många olika nationaliteter som gick förbi i bilden, bland annat en indisk kvinna i traditionell klädsel. *tummen upp*

    Gilla

  4. […] en orsak att gilla Littlest Pet Shop-tv-serien som jag berättade om häromdagen: här kommer en musikvideo som är med i ett avsnitt där Blythe blir sjuk och inte längre kan […]

    Gilla

%d bloggare gillar detta: