Kräsna barn

Jag har ju tidigare skrivit min inställning till det här med barn och mat. Innan jag fick barn såg jag dels barn som åt vad som serverades och dels barn som bara åt specialmat och var jättekräsna. Jag trodde att där fanns ett samband med föräldrarnas attityd. Sen insåg jag att så inte (alltid) är fallet, för det finns kräsna barn som är kräsna på riktigt, jättekräsna. I början tragglade vi på med att ge Molly samma mat som vi åt och det verkade ju fungera relativt bra mellan 2-3 års ålder (innan 2 års ålder åt hon knappt mat alls, hon ammade nästan enbart fram till 1,5 års ålder då jag blev tvingad att sluta och sen åt hon litegrann av vissa saker bara för att inte behöva gå hungrig.

Nu är hon alltså sju år och kräsenheten har inte gått över. Aptiten har inte ökat heller, hon är inte förtjust i mat eller att äta. Hon säger sällan att hon är hungrig utan hon kan gå många timmar utan mat om vi inte påminner henne (Fredrik är likadan medan jag och Stella behöver mat med tre timmars mellanrum för att inte bli griniga).

Häromdagen hade vi en diskussion på lunchen om detta med att ge barn specialmat. En kille frågade hur det brukar fungera (gissar att han ska ha barn snart?) och min kollega P sa att hon tror att föräldrarna gör barn kräsna genom att ge dem en massa specialmat. ”Då lär de sig aldrig äta.”

Jag sa faktiskt emot (för en gångs skull!) och sa att barn är olika och att vissa barn inte äter även om de inte får någon annan mat. De börjar istället magra till slut. Hon sa att ”det finns väl inga barn som svälter av den orsaken? De äter väl till slut?” men jag sa att nej, så behöver det inte vara och refererade till min kära dotter. Jag berättade att vi serverar specialmat hemma eftersom hon behöver äta.

Sedan berättade jag om att småbarn evolutionärt blivit kräsna för att de inte ska vandra iväg från grottan och smaka på allt de hittar (som potentiellt är giftigt) (skrev om det i förra inlägget i ämnet). Det är dessutom genetiskt och därmed svårt att påverka genom att vara mer strikt.

Jag och Fredrik är rätt bestämda när det gäller Molly, men när det gäller maten så kapitulerade vi för några år sedan. Vi slutade tjata om mat och serverade mat hon tycker om. Ibland äter hon bara pastan, ibland bara tillbehören, ibland bara grönsakerna. Ofta steker vi upp några korvar eller veggobullar vid sidan av. Men jag vill inte äta barnmat så jag gör oftast vuxenmat också. Stella brukar äta lite av varje. Hon är inte rädd för att testa. Molly gör det inte bara.

Här har vi en nästintill komplett lista över vad Molly äter:

  • Sojakorv (bara Hälsans kök)
  • Veggobullar (måste vara från Hälsans kök)
  • Lax
  • Icas mozzarellapizza utan mozzarellan
  • Pasta
  • Fiskpinnar och pulvermos (ej riktigt potatismos)
  • Lasagne
  • Quornfärs och spaghetti
  • Gurka
  • Paprika
  • Tomat
  • Majs
  • Jasminris med ketchup (i förrgår i alla fall, hon har inte ätit ris tidigare)
  • Tacos (tidigare åt hon mest tacobröd med majs, men nu tar hon lite annat också)
  • Vissa typer av potatis
  • Romanasoppa (pulvermix)
  • Pommes frites (som vi aldrig äter hemma)
  • Havrekuddar
  • Kanelknäckebröd
  • Clementin
  • Apelsin
  • Vissa päron
  • Morot
  • Granny Smith-äpplen (ibland)
  • Körsbärstomater
  • Pannkakor
  • Vaniljyoghurt med bär (den eviga kvällsmaten)
  • Rostbröd och vitt bröd (men inte så ofta)
  • Risgrynsgröt
  • …och alla möjliga söta onyttiga saker, där verkar hon inte ha några gränser alls…

Nästan alla middagsmaträtter serveras med antingen lingonsylt eller ketchup.

Härligt med allt halvfabrikat och sånt där ja… Men skitsamma. Hon är ganska mager och jag vill ju att hon ska få energi. Länge åt hon inte frukost, men det har vi tvingat henne att börja med nu. Hon behöver energi i skolan. Vi försöker även truga i henne lite frukt eftersom hon inte gillar så många sorter. Tur att det är clementinsäsong nu.

Jag vet inte när det kommer att gå över och när hon kommer våga prova nya grejer igen? Jag trodde nog att detta var en småbarnsgrej, men det verkar inte så…

Å andra sidan, när jag tänker tillbaka på min barndom så ser jag en himla massa risgrynsgröt, pannkakor, spaghetti och köttfärssås och korv med bröd, så det kan definitivt vara genetiskt. (Min mamma hade också gett upp)

Jag lärde mig successivt att äta mer rätter och ännu bättre blev det när jag gick över till fisk+vegetariskt vid 17 års ålder eftersom jag då slapp alla läbbiga kötträtter och därmed kunde äta nästan alla andra rätter (utom ärtsoppa som jag fortfarande inte gillar).

På senare tid har jag även lärt mig att älska lök, svamp, mögelostar samt sushi och sill som jag numera inte äter sedan kanske tre år tillbaka (då jag blev vegetarian). Nu tragglar jag med aubergine, haricot vertes, bönor, olika slags kål och sallatsorter och andra lite mer ”svåra” grönsaker. Har nyligen lärt mig äta rå blomkål! Men kronärtskocka…där gick gränsen. Det var inte gott. (eller om jag möjligen kokade den för länge)

I alla fall.

Vissa barn är otroligt kräsna. (Men jag kan i alla fall säga att vi verkligen försökte)

Advertisements

6 kommentarer till Kräsna barn

  1. anna skriver:

    Åh, vad jag känner igen mig! Jag trodde vi skulle köra plockmat och BLW och bara hemlagat… ända tills sonen visade sig vara en matvägrare av rang. Det enda som gick ner mellan 10 och 18 månader var vissa sorters burkmat och oj, oj vad jag våndades över det i början. Många föräldraforum kryllar dessutom av föräldrar (oftast mammor) som självgott dömer ut burkmat som smörja och lösningen bara lata föräldrar tar till. Nä, usch! Har man haft ett allätande barn så kan man inte förstå att vissa barn helt enkelt inte äter. Jag har en väninna vars 3-åring fortfarande äter minimala mängder, hon är utrrdd från topp till tå, men det är inget fel. Vissa barn känner helt enkelt inte hungersignaler, andra är oralmotoriskt oerhört sena och dessa barn kan faktiskt svälta sig till nästan vilken viktnegång som helst om man inte gör något. Så det där att alla barn äter om de blir tilräckligt hungriga – det stämmer helt enkelt inte!

    Gilla

  2. anna skriver:

    PS ett känt exempel på någon som saknar den fysiologiska funktionen att känna hunger är artisten Yohio. Han har berättat att han utretts sedan 2-års ålder pga det, men att man inte hittat något ”fel”.

    Gilla

    • hippiemamman skriver:

      Oj! Ja, tänk så olika det kan vara. Intressant att Yohio inte kan känna hunger!

      Molly känner hunger när hon tänker efter, men det är väldigt sällan hon ber om mat, så det är lätt att glömma det. Det är samma med sömn för henne, det är så otroligt sällan som hon blir sömnig och vill sova om vi inte först varvar ner henne och nattar henne. Stella nämner ofta själv att hon vill sova. Det har nog Molly nästan aldrig sagt.

      Det är så trist med dessa dömande föräldrar. Jag har aldrig gett mina barn burkmat pga att de knappt ätit ändå och välling och industrigröt har de aldrig gillat heller. Men det hade varit så praktiskt om de hade ätit det där.
      Föräldrar verkar ju utgå från att alla barn är likadana och det är synd, för så är det ju verkligen inte.

      Gilla

  3. Tant Sviskon skriver:

    Jag håller med. Min stora är en riktig kräsenpotta, även om vi alltid serverat bra vuxenmat. Jag tror att det är medfött hos honom. Å andra sidan kan jag ju konstatera att jag också oroat mig mycket mer för honom, stressat över maten, gnatat, haft principer, blivit osams… så jag har ju knappast förbättrat hans förhållande till mat. Min lilla är en allätare och smakar på allt och äter det mesta (tyvärr inte så mycket av typisk ”barnmat” som korv och hamburgare som den stora gillar, suck!).

    Gilla

    • hippiemamman skriver:

      Ja, i viss mån funderar jag på om vårt mattjat genom åren gjort Molly mer kräsen eftersom maten är en av de få saker hon kan kontrollera. Men samtidigt så har kräsenheten varit nästan konstant i 6 år (något bättre där vid 2-3 år) så jag tror inte att det påverkat SÅ mycket.
      Det är så svårt att veta vad som är hönan eller ägget när det gäller kräsenhet (men jag föredrar att tänka att det är medfött eftersom det i Mollys fall varit från start).

      Gilla

      • Tant Sviskon skriver:

        Jag tror som sagt också att det till stor del är medfött. Stora är uppenbarligen väldigt känslig i munnen, han åt en enda sort burkmat fram till 8-9 månader eftersom det var den enda som var helt slät. Allt annat spydde han av. Det kan ju också ha grundlagt det eftersom den sorten bara fanns i typ fyra smaker… 😀

        Gilla

%d bloggare gillar detta: