Mina stora rädslor som sjuk

En av mina största rädslor nu som utmattningssjuk är att folk ska tro att jag är arbetsskygg. Jag har själv haft fördomar om de som jag finner arbetsskygga men jag vet ju nu att det snarare är tvärtom för de flesta utbrända. Jag liksom många andra har jobbat/pressat mig för hårt. Jag har ju tidigare vägrat sjukskriva mig helt, men nu gick det inte att undvika längre. Men jag är rädd ändå trots att jag inte fått en endaste kommentar om detta, snarare tvärtom.

Jag är rädd för att även Fredrik ska bli utmattad. Då vet jag inte hur vi skulle få ihop livet. Vill inte att barnen ska fara illa. Han är väldigt stressad och får ta en stor del av allt hemma nu och det känns inte så bra. Hoppas att det blir mindre på hans jobb snart i alla fall.

Jag är rädd för att jag ska bli nästan helt sängliggande med massa kognitiva besvär i flera månader/år. Många utmattade orkar inte ens läsa en bok och orkar knappt gå 100 meter. Jag är rädd för att hamna där jag med. Det är så lätt att glida in i gamla beteenden och inte se varningssignalerna.

Och sist en lite töntig grej, men jag är rädd för att bli bortkopplad på jobbet så att de slutar räkna med mig. Att någon tar min braiga plats, min stora skärm och min extra sköna stol. Att någon tar över mina arbetsuppgifter och att jag inte får tillbaka allt när jag är tillbaka igen. Jag har ju mutat in min plats på jobbet och jag vill inte släppa den. När jag var föräldraledig ett år så fick jag släppa allt och det var jobbigt att komma tillbaka då. Men ett år är ju rätt lång tid och det kändes berättigat. Men nu..?

5 Responses to Mina stora rädslor som sjuk

  1. Hanna skriver:

    Ja det är galet det där. Jag blev friskskriven i somras för att vara föräldraledig på heltid i tre månader och det var så skönt för då kunde jag känna mig ”normal”. Nu är jag sjukskriven igen och är ständigt rädd för att verka lat (varför nu det skulle vara så farligt) och för en ständig dialog med mig själv om huruvida jag verkligen är så sjuk att jag måste vara sjukskriven. Inte förrän jag blir ångesttrött kommer jag på att jag inte blivit mirakulöst frisk sedan i morse. Vi är nog inte riktigt kloka ;-).

    Gilla

    • hippiemamman skriver:

      Ja varför är det sådär? Jag får jättedåligt samvete om jag gör något kul under sjukskrivningen. Typ att jag fuskar… Men jag räknar tydligen inte med alla timmar jag sover, vilar och mår dåligt och hur sänkt livskvaliteten är i jämförelse med de som jobbar. Om jag har kul 1 timme så betyder ju inte det att jag orkar jobba heller… 😊 (och med andra är jag så klart med tillåtande).

      Gilla

      • Hanna skriver:

        Jag tror det har med protestantismen att göra :-). Skämt åsido så ligger nog faktiskt ursprunget där någonstans vilket har lett till att vi idag ser arbete som något fint och lathet som något att fördöma. Är du intresserad kan jag rekommendera boken Arbetssamhället av Roland Paulsen. Jag försöker tänka på den när jag behöver perspektiv på mitt högpresterande jag.

        Gilla

      • hippiemamman skriver:

        Hehe, ja så är det nog! Tack för boktipset! Det intressant är ju att jag börjat gilla tanken med basinkomst/alternativ till kapitalism m.m. mer och mer men har svårt att tillämpa det på mig själv. Men nästan alla politikerna pratar ju om jobb och jobb och då är det inte så lätt. Ska kolla den boken. ☺

        Gilla

  2. […] ett tag sen skrev Hippiemamman om sina stora rädslor som utmattad. En av dem var att bli sedd som arbetsskygg och jag studsade lite över det eftersom jag under den […]

    Gilla

%d bloggare gillar detta: