Ett naturligare liv för några dagar

Precis som under förra lajvet så har jag mått så bra under dessa dagar i skogen. Min utmattning har knappt märkts av alls och trots adrenalinpåslag och lycklig-på-grund-av-det-är-lajv, så tror jag att det är mycket i själva miljön, tempot och kravlösheten som gjort att jag mått så bra. Jag har helt enkelt levt lite mer ”naturligt” under dessa dagar.

Min första tanke kring varför jag mått bra var att jag slipper alla krav. Och så är det ju. Så fort jag är hemma, särskilt med barnen, så känner jag press på mig att hämta saker, göra i ordning mat åt barnen, passa tider, städa upp osv. Det är en massa gnabb, gnäll, tjafs och fixande. Sånt tröttar ju ut de flesta, men särskilt mig som utmattad.

Jag brukar säga att om man har ett glas med ork så har normala människor ett fullt glas med ork. Småbarnsföräldrar och andra slitna människor som t ex inte får sova ordentligt har kanske 60-80% ork i glaset. Själv har jag 20% ork och det blir aldrig mer. Efter fyra ”gnäll” tappar jag tålamodet helt medan det för Fredrik (som tillhör kategorin sliten småbarnsförälder med stressjuk fru) kanske klarar av 20 gnäll.

Men det fantastiska var att under lajvet var det knappt några gnäll. Och jag kände hur orken i mitt glas växte. Jag gick kanske upp till 30% energi. Det har inte hänt sedan jag kraschade i november förra året. Jag orkade promenera en hel del, jag sov knappt dagtid (eller nattetid första natten) och jag kände inte av så mycket utmattningskänslor.

Varför då då?

Jo.

Människan är ju gjord för att leva i naturen. Våra ögon är anpassade för att se grönska och natur. Jag hörde på SR att grönska är vilande stimulans för oss medan skärmar med mera är hjärntröttande. Jag har tittat på fjärilar, paddor, spindlar och fladdrande löv. Barkbitar, grässtrån och molntussar. Det mår jag bra av.

Vi är gjorda för att gå större delen av dagen och att sitta på huk (med hälarna i marken, jag håller på att stretcha ut mina hälsenor, men det tar lite tid). Att sitta i mjuka soffor är ju skönt, men inte särskilt naturligt för kroppen. Jag har sovit så bra dessa nätter när jag rört på mig (i lagom takt) en stor del av dagarna.

Eftersom vi inte haft elektricitet så har jag gått och lagt mig när det blivit mörkt och gått upp efter cirka åtta timmars sömn. Melatoninproduktionen som vi får när det är mörkt minskar ju risken för cancer och därför borde vi ju egentligen sova när det är mörkt och vice versa (synd för mig som är kvällsmänniska). Det är ju lite svårt i Skandinavien där solljuset varierar så väldigt mellan vintern och sommaren, men det är ju ändå något som jag känner att jag mår bra av. Jag mår väldigt dåligt vintertid när det är så mörkt, det känns inte naturligt för mig att vara ute när det är mörkt (ska försöka skaffa en ljusterapilampa i höst och se om det blir skillnad).

På grund av hettan har jag inte kunnat använda mina kängor som jag brukar ha på lajv. Jag har alltså gått barfota hela dagarna fram tills åtta-niotiden på kvällen. Först tyckte jag att det gjorde ont, så jag lindade tygstycken runt fötterna, men de sista två dagarna gick jag bar. Och det var så skönt. Jag kunde inte gå så snabbt, utan jag fick vara försiktig med var jag satte ner foten. Därmed kunde jag inte skynda mig, utan jag fick gå i en lagom takt. Fötterna fick även en slags taktil massage och det kände förunderligt naturligt efter några dagar. Det är samma känsla som när jag gått barfota i sanden/öknen på Kanarieöarna. (Tilläggas bör att jag aldrig går barfota i vanliga fall).

image

Smutsiga goa fötter. Jag pillade ut smutsen under naglarna en dag och det kändes lite som att sminka en bajskorv. ;-P

Tiden gick mycket långsamt eftersom jag inte fördrev den med skärmar och passiv stimulans. Istället ägnade jag mig åt att titta på naturen och se och prata med människor omkring mig.

Vi levde även i en ”storfamilj” om sex personer där vi alla hjälptes åt med matlagning, städning, hämta ved/diska/hämta vatten osv. Vi tog även hand om Molly allihop och det blev aldrig särskilt betungande för någon part. Vi gick in och ut ur gemenskapen och kände aldrig press att umgås oavbrutet i många timmar på raken (som jag som introvert inte riktigt klarar).

Jag har länge pratat om att jag vill leva i storfamilj, jag önskar att någon släkting eller nära vän skulle flytta till typ huset bredvid eller samma gata så att vi kunde börja dela på matlagning, barnpassning och liknande. Vi har en liknande relation till svärmor och Fredriks syskon som bor några hållplatser bort, men det hade varit ännu bättre om de bodde närmre. (Dock är jag ej intresserad av att bo i ett kollektiv. Jag vill inte dela själva rummen, bara kunna gå snabbt emellan).

Genom årtusendena har ju människor bott tillsammans i olika släktkonstellationer, klaner osv. Kärnfamiljen är ju inte särskilt långvarig eller naturlig om vi ser till historien och dess nackdelar har väl varenda småbarnsförälder upplevt. Hur sjutton är det tänkt att en ska hinna med allt med små barn i närheten? Nä, tanken är väl att vi ska hjälpas åt med hushållet och barnen (och våra gamla) så att folk inte ska behöva stressa ihjäl sig. Många människor världen över lever fortfarande i storhushåll och jag tycker att det är lite trist att vi svenskar och västerlänningar inte gör det rent generellt (men jag har stött på det t ex i Norrbotten genom att de utflugna barnen bygger ett hus på föräldrarnas tomt och sedan bor de tillsammans och delar på arbetet med gården/ägorna).

Så, vad skulle jag alltså behöva göra för att må bättre och få ett lite mer naturligare liv som jag verkar må så bra av?

Jo, minska mitt skärmanvändande (haha, sitter där just nu…), ha färre deadlines, följa solen, vara ute mer i naturen, gå/sitta mer på huk, umgås mer i lättsamma former där folk kommer och går som de vill, försöka minska på bråk och krav hemma (vi jobbar på det) …och kanske gå barfota lite oftare? 🙂 (lättare sagt än gjort när en kommer tillbaka till vardagslunken i stan, men försöka går ju alltid).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: