Klarar inte allt, men en del…

Jag har varit lite nere sedan jag kom hem från lajvet. Får ofta sådana smådeppar när jag gjort något riktigt roligt och när jag mått riktigt bra och sen kommer tillbaka till verkligheten. Det är väl samma sak som efter semestern eller en utomlandsresa antar jag.

Iallefall…

Så jag bestämde mig för att hänga med familjen och svärmor+lillsvågern till Liseberg på eftermiddagen trots att jag var låg och trött. Tänkte att jag behövde komma bort. Jag och Stella åkte någon liten bergodalbana men sen blev det så långa köer att vi gick och åt och ägnade oss åt olika tävlingar istället. Orkade inte stå i kö 30-40 minuter för slänggungorna t ex… (Gå aldrig dit i juli om du har möjlighet att välja en annan tid på året).

Jag och Molly vann över sex andra när vi skulle spruta vatten i tanklocket på bilar som ”vickade på rumpan” och vi fick en knapp där det stod ”Jag har vunnit tankbilsracet”. YAY! Fredrik kastade bollar i en jukebox, vi slog med klubba på saker som poppade upp och sen gick vi bort till Minionstävlingen (de gula i Despicable me/Dumma mig).

En skulle styra en vattenflaska som skulle fyllas med vatten som kom ner genom olika rör som lystes upp. Fredrik har ju grym simultanförmåga, så vi satsade stort på att få över 650 ml och vinna en liten minion till barnen. På fjärde försöket lyckades det och barnen började genast slåss om vem som skulle få hålla den (suck). Vi fick gå tillbaka och köra ett femte försök och han klarade även det. Phu. De har ingen känsla för att dela med sig de där barnen… (trots att de redan hade en groda som F vunnit i bollkastningen).
image

Sist men inte minst så gick vi och såg Carl-Einar Häckners varieté trots att jag inte tycker att den är så givande längre eftersom det mest är samma samma varje år. Men barnen tyckte att det var kul och numret med bandanan var faktiskt riktigt kul även för mig.

Halvvägs in i showen fick jag dock ont i öronen av alla applåder och musiken, så jag fick sitta och hålla för dem en stund innan jag insåg att hjärnstressen var för stark och att jag måste ta mig därifrån. Som tur var kunde Fredrik se klart showen med barnen och åka hem efteråt. Hade ju känts ”kul” att behöva dra med allihop hem mitt i showen…

Men nu ska jag försöka se det från den ljusa sidan. Visst, jag är ju ljudöverkänslig just nu och även knattrandet från tangentbordet skär i öronen (så jag ska strax lägga ner med skrivandet), och visst, jag behövde åka hem i förtid, men jag fick ju ändå vara på Liseberg och ha kul med barnen i hela 3,5 timmar (länge för att vara jag nu när jag är sjuk). Och jag blev inte ens särskilt trött i kroppen när jag var där. Så jag får se det som en vinst. Jag kan inte göra allt jag vill längre, men jag kan ändå göra en del, så jag ska försöka att se det från den positiva sidan.

PS. Och jag känner mig inte alls lika post-lajv-deppig nu längre.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: