Förskolan – mer evolutionärt naturligt än vi kanske trott?

Jag läser Lasse Bergs bok ”Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro” som är fortsättningen på ”Gryning i Kalahari” som handlar om människans ursprung och varför vi är som vi är. Berg skriver om vad som är evolutionärt naturligt för oss och hur det moderna samhället påverkar oss.

Ett intressant kapitel handlar om barnuppfostran. Jag har funderat mycket på hur människan genom tiderna förhållit sig till barn. Det känns som ett enormt resursslöseri att en mamma ska vara hemma med sina barn tills de kan klara sig själva.

Barn som art är i jämförelse med övriga djur på jorden väldigt omogna de första åren och de växer otroligt långsamt i jämförelse med andra däggdjur. ”…och de behöver ofattbart lång tid innan de kan skaffa sin egen mat (uppåt 18 år!)” (Berg, ovanstående bok).

Berg jämför människans förutsättningar med primater där honan och/eller hanen själva samlar in maten till den unge de ständigt bär med sig. Men det finns ingen möjlighet för människomamman att samla ihop de 13 miljoner kilokalorier, utöver de egna behoven, som barnet behöver innan det kan försörja sig själv och fortplanta sig (ca 18 år!). Inte ens om modern får hjälp av pappan. Det är en omöjlig uppgift.

”De stackars föräldrarna måste lyckas hela tiden, vecka efter vecka, år ut och år in. Och till råga på allt med ytterligare en unge att ta hand om efter några år. Ett enda brott i denna näringstillförsel under en vecka och ungen svälter ihjäl. Hela den genetiska kedjan är bruten. Med tanke på ungens långsamma tillväxt är den mänskliga nativiteten obegriplig.” (Berg)

Aporna har andra förutsättningar. De stora primater där t ex modern eller fadern ensam har vårdnaden och matinskaffningsansvaret får oftast ungar mer sällan (vart sjätte till åttonde år) och ungarna växer upp snabbare. Ungarna utsätts dessutom för livsfara om de skulle lämnas till en annan primat i flocken. Det är alltså både nödvändigt och evolutionärt gångbart att bära runt på apungen själv.

Berg skriver: att bära runt på en baby i famnen eller i en bärsele av något slag under en samlarrunda kräver mycket energi, det är lika kostsamt som att amma. Det utsätter dessutom både barnet och bäraren i fara. Det bästa är om barnet kan vara kvar ”hemma” hos beskyddande vuxna medan övriga letar efter mat. Denna lösning kallar författaren ”allovård” och här finns stora evolutionära fördelar.

Människobarns hjärnor är inte kodade att lyda just föräldrarna utan alla vuxna som de är beroende av (märks t ex när barn börjar prata den lokala dialekten/språket när familjen flyttar någon annanstans).

Barn har även en fördelaktig förmåga att vara söta och charmiga vilket främjar chansen att andra vuxna ska ta hand om det. Spädbarn har en i primatsammanhang oöverträffad social förmåga där de kan utläsa människors ansiktsuttryck och sinnesstämningar. De dras till snälla människor och har en vilja att ty sig till andra, både kvinnor och män. Människor vill i grunden samarbeta. Det är en överlevnadsinstinkt som har gett oss evolutionära fördelar. De empatiska har överlevt. (läs mer om det i boken).

Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, som ni nog känner till.

Berg har under sina besök hos bushfolk som fortfarande lever som nomadiserande samlare inte sett några daskar i rumpan eller hårda ord mellan barn och föräldrar. De barn som inte lärt sig gå vandrar från famn till famn och får den uppmärksamhet de behöver från de vuxna som är kvar ”hemma”. Spädbarnen ammas så fort de piper, inte alltid av modern. Barnen är sällan utan lekkamrater och föräldrarna är bara undantagsvis ensamma med sina egna barn. ”Senare tiders mödrar som på egen hand ska klara av både ungar och jobb har ingen motsvarighet bland bushfolken. Inte heller finns den auktoritäre fadern, vars hårda ord eller bestraffningar ska lära barnen veta hut.” (Berg)

Från tre år och uppåt börjar barnen tillbringa mycket tid med varandra där de lär sig genom att härma vuxna och varandra. Under hela uppväxten tillbringar barnen mycket tid tillsammans.

”…då enskilda sangrupper i vår tid övergår till en mer bofast jordbrukande och boskapsskötande tillvaro så förändras också barnens liv. Då tillbringar de mer tid med jämnåriga av det egna könet, arbetar mer, och leker mindre med andra åldersgrupper än barn i traditionellt nomadiska förhållanden. Än viktigare är kanske att bland de bofasta ägnar de vuxna mindre tid åt barnen, och äldre barn tar inte så ofta längre hand om yngre. Det finns också en utveckling bland bofasta mot mer skilda könsroller bland de vuxna, där kvinnorna i ökande utsträckning stannar hemma och männen tillbringar mer tid borta, för att ta hand om boskapen till exempel.” (Berg)

Mina tankar kring detta är att det stämmer bra överens med vad som känns naturligt för mig. Vi människor är inte gjorda för att leva ensamma med småbarn och försöka hinna med det som en hel klan skulle kunna hjälpas åt med (matlagning, matinskaffning, städning, barnpassning). Det känns mer logiskt att låta barnen leka tillsammans under översyn av några vuxna som är dedikerade till detta istället för att som förälder ha ansvar för hundra olika saker samtidigt som en ska se efter barnen (tvätt! handla mat! blöjbyte! ringa Försäkringskassan! köpa present till kompisen!). Förskolepedagoger är bra grejer alltså.

I en sådan tillvaro kan föräldrarna glida in och ut ur barnens närvaro och så tar man föräldrarnas tid till vara genom att de kan vara med och samla mat (jobba), städa och även få lite tid för sig själva. Jag tror att vi hade fått färre utbrända småbarnsföräldrar på det viset.

Sen tycker jag inte att dagens stora barngrupper i förskolan och klasser i skolan är optimala. Jag önskar att grupperna blir mindre (tio-tolv barn i varje?) och att pedagogerna fick tid och möjlighet att se alla barn utan att bli utbrända.

Men jag tror att det är bra för barn att få möjlighet att knyta an till många vuxna (och äldre barn) redan tidigt, för att få ett tryggt nätverk. Då finns det alltid någon att gå till när en är ledsen, vill ha en macka, vill busa lite osv.. Jag vill ju gärna bo i storhushåll, men har tyvärr inte lyckats få till det. Men jag tror att vi i vår familj skulle må väldigt bra av det (särskilt min supersociala dotter och jag som introvert med stort behov av ensamtid).

Jag blir provocerad av de hemmaföräldrar som tycker att föräldrar som inte vill vara med sina barn dygnet runt är dåliga föräldrar (andra hemmaföräldrar provocerar mig inte, obs!). ”Men varför skaffade du barn då?” Jo, för att umgås med dem. Men inte hela tiden. Jag vill inte umgås med någon hela tiden. Jag behöver vara själv ibland. Mina barn mår bra av att umgås med olika människor och de vill definitivt inte hänga med mig hela dagarna. Det skulle göra oss väldigt olyckliga.

Vad bra att det funkar för er att hänga dygnet runt, men säg inte att vi andra är dåliga föräldrar som känner mindre kärlek till våra barn. Vi är olika helt enkelt.

Jag är alltså glad att förskolan och skolan finns även om jag önskar att formerna kunde se lite annorlunda ut (i alla fall för skolan, för Stellas föräldrakooperativ tycker jag om, de har små barngrupper).

Detta kanske kan vara en liten tröst till alla er som skolar in barn på förskolan just nu eller som lider av att vara ifrån era barn på dagarna. Det verkar vara fullt naturligt och evolutionärt fördelaktigt att samla barnen i en grupp om dagarna och att hjälpas åt med ansvaret.

Läs gärna mer i Bergs böcker. De är mycket intressanta.

Annonser

3 Responses to Förskolan – mer evolutionärt naturligt än vi kanske trott?

  1. anna skriver:

    Tusen tack för boktipset! Jag har tänkt på det så många gånger – människan inte gjord att sitta ensam med sina barn som föräldraledig och inte senare heller. Människan är ju ett flockdjur, men när det gäller familjen ska man klara sig med 2 vuxna (och i många fall bara 1 vuxen). Passar på att fråga – hur stor är varngrupperna på din yngsta förskola och hur många pedagoger är det? Man hör ju så ofta om att barngrupperna borde vara små, men jagar aldrig sett någon konkret siffra på vad det innebär i praktiken.

    Liked by 1 person

    • hippiemamman skriver:

      Ja, visst är det konstigt!

      1-2-åringarna är 10 st på 2,4 pedagoger och 3-5-åringarna är 12-13 st på lika många pedagoger. På morgonen och efter tre-fyra slås grupperna ihop.
      (Den kommunala förskolan där min äldsta dotter gick hade 17 småbarn resp. 23 ”storbarn” på två pedagoger (tre över lunch när de överlappade).
      Superbra med så små barngrupper, men det blir ju istället en del frivilligarbete för oss föräldrar. Önskar att det vore standard överallt istället.

      Gilla

      • anna skriver:

        Tack för svar (och förlåt för skrivfelen i mitt förra inlägg)! 🙂
        Min 2.5-åring hade i höstas 2 pedagoger på 10 barn (2-3 årsgruppen) och nu i höst 2 pedagoger på 12 barn. Inte jättedåligt, men inte superbra heller kanske. Samtidigt är det 35 barn totalt på hela förskolan så det blir ingen ”industrikänsla”, eller hur jag ska uttrycka det.
        Ska definitivt läsa böckerna ovan!

        Gilla

%d bloggare gillar detta: