Tillfällen det hade varit skönt att veta om sin introversion

1 september, 2015

Jobbigt minne 1
Jag var på tågluff med min mexikanska mailkompis Rosa i en månad när vi var 18 år. I Österrike skulle vi träffa hennes vänner, ett par som var några år äldre än oss. Vi gick upp i ett kyrktorn, gick på stan, satt på ett uteställe och hängde säkert tolv timmar på raken. Jag blev dödstrött, apatisk och asocial och ville bara tillbaka till hostelet. Killen retade mig lite för min trumpenhet och det märktes att de tyckte att jag var konstig. Dagen efter när vi skulle resa vidare bad jag om ursäkt och sa att jag nog hade hemlängtan eller något. (Tänk om jag istället hade fått ta en ensam paus eller om jag sluppit småprata med dem alls).

Jobbigt minne 2, 3 och 4
Jag var på läger med ett lajvgäng och vi hade trevlig. Men efter några timmar blev jag väldigt trött och asocial. Jag gick in i sovsalen och undrade vad det var för fel på mig. Blev ledsen och höll mig undan resten av kvällen och nästa dag. Exakt samma sak hände på ytterligare ett lajvläger* och en konferensresa då jag dessutom blev indelad i en grupp med personer som jag inte alls kände. Var tvungen att sitta med dem även vid middagsbordet. Tappade all social energi och fejkade sedan huvudvärk och missade halva festen.

* = ej att förväxla med lajv, för där har jag alltid kunnat gå undan när jag behövt. Ingen har koll på vart en går där. Att t ex ta en promenad till toaletterna eller vila i tältet när igen är där är helt socialt accepterat.

Jobbig minne 5 och 6
När jag var liten och kompisar ville leka varje dag och blev ledsna/stötta av att jag inte orkade leka en dag till på raken. En av kompisarna slutade ringa, medan  vissa andra verkade tycka att det var konstigt men okej.

Alla heldagar hos diverse släktingar
Jag tyckte alltid att jag var så konstig som inte orkade med att umgås så länge. Jag förstod inte varför. Det var skönt när jag ammade. Då hade jag ett gyllene tillfälle att gå undan och ladda för ytterligare umgänge i 3,5 timmar. Men innan och efter det har jag varit tvungen att försöka hitta någon anledning att avvika, t ex gå ut i trädgården, ”titta in i barnens rum”, sitta länge på toaletten (pinsamt) osv. Eller ”bli sjuk” och åka hem (mindre lätt hos Fs släktingar som bor långt från hållplatser/stan). Gå och sätta sig i bilen var ju en klassiker när jag var liten. (Men då upplevde jag det inte som lika konstigt eftersom mitt yngsta syskon vara likadant.)

Jag lärde mig om min introversion för kanske 2-3 år sedan och det har verkligen förändrat mitt liv och mina egna förväntningar. Jag har helt slutat gå på fester och träffar där en ska mingla.

Jag har informerat vännerna om hur länge jag orkar umgås och försöker styra mina vardagar så att jag ska få tillräckligt med ensamtid (ej samma som egentid. Det kan handla om att städa på en annan våning än barnen är på).

Ibland känns det dock som att jag fortfarande inte fattat. I teorin kan jag tycka att en träff för bokbloggare/feministiska föräldrar/nördar/dylikt låter jättekul och så signar jag upp mig. Sen kommer jag ju ihåg att ”aj aj aj, jag gillar ju inte att lära känna nya människor i grupp.” (Jag handplockar hellre vänner och umgås 2-4 åt gången).
Det västerländska samhället är verkligen uppbyggt kring extraversion och det är ju klart att även jag vill vara/tror att jag är som ”alla andra”. Jag borde ju också tycka att sånt är kul.

Jag är glad att jag inte är egen företagare/jobbar med människor och/eller tvingas nätverka, mingla, ha kundmöten och affärsmiddagar. Det är ingenting för mig.

Många extroverta förstår inte utan tycker att vi borde kunna bjuda på oss själva. ”Ansträng er lite!” Jo, men det är ju precis vad vi gör. Det är jätteansträngande och utmattande att småprata med bekanta/obekanta. Så låt oss bara vara.

Ps. Visste ni att introverta ofta diskuterar lämpliga yrken för introverta? Det finns en liten rad yrken att välja på, men nuförtiden kommer en knappt ens undan som t ex programmerare eller författare. Överallt ska du vara nätverkande och småpratig. Jag önskar att det ska bli socialt accepterat att vilja vara för sig själv och bara umgås på egna villkor.

Ps2. Jag har aldrig mått så bra som introvert som nu när jag är sjukskriven. Nu umgås jag med vänner, släkt samt hejar på grannar och föräldrar och personal på förskolan och skolan. Det räcker bra så. Jag är fulladdad med introvert energi hela dagarna och det är underbart.

Annonser

Variation som guldkant på tillvaron

1 september, 2015

image

Firar in den gråmulna hösten med en ny utsikt från sjuksängen. Kan tyvärr inte göra så mycket åt det utanför fönstret, men jag har bytt planta och brett ut de skira gardinerna lite så att de ska se snygga ut.

här såg det ut tidigare.


Tidsmarkörer

1 september, 2015

Tiden går och jag har blivit 32 år.

Blommorna växer, tomaterna mognar.

Höja sadeln och styret på Stellas springcykel så att hon slipper cykla krokbent. Molly behöver en större cykel.

Jag går på min nya tvåmånaders sjukskrivning idag och kommer om två månader ha varit hemma på heltid i ett år (bortsett från fyra testjobbarveckor i jan-feb).

Håret klipps var sjätte vecka hos min frisör som gillar katter, palettblad och tv-serier. Stellas lugg kapas med jämna mellanrum för att den inte ska hänga i ögonen. Molly vill fortfarande inte ha lugg trots tjat.

Molly fyller åtta år och har två år kvar till tweenie. Stella fyller fyra år och har ett år kvar till ”inte småbarn” och knappt två år kvar till ”skolbarn”.

Jag undrar vad jag ska göra med mitt liv. Hur jag bäst anpassar det så att jag får må så bra som jag kan. Var ska jag som introvert och högkänslig jobba i framtiden? (Gillar ju mitt jobb, men blir väl inte kvar där för evigt pga få utmaningar och kontorslandskap. Drömmen om att bli informatör sprack när jag lärde känna mig själv lite mer.)

Dagarna går och det är dagarna som är livet. När jag väl fyllde 32 år passerade jag min mentala ålder och nu känner jag mig dödlig. Jag vill göra det bästa av mitt liv här och inte slösa bort mina dagar.

Jag vill inte göra meningslösa saker och bli en helg- och semesterlängtare. Jag vill må bra och ha det bra i vardagen.

Men först av allt måste jag bli frisk och det tar tid.

Men jag hinner åtminstone fundera.


Varför jag älskar palettblad

1 september, 2015

Denna klipptes ner i våras och har stått i ett norrfönster hela sommaren. Elektriskt lysande färger!

image

Så här ser söderfönsterplantan ut.

image

Denna var gröngul i våras men nu är den pastelligt godisrosa. Den har stått ute i söderläge.

image

Dessa tre är nya för i år. Den rosa börjar få sin nya färg. De har fått stå utomhus några eftermiddagar, men står mest inne eftersom de lätt blir brända av solen (en får vänja dem försiktigt).

image

Jag har även dessa två varav en är jättehög och den andra är spretig och tanig.

image

Så här såg den vänstra ut för några veckor sen innan den började få gröna kanter på bladen.

image

Jag har även några fler som dock börjar se lite risiga/spretiga ut nu. Dags att ansa/klippa ner.

Det fantastiska med palettbladen är att de ändrar färg efter ett tag och att färgerna blir olika beroende på ljusmängd.

De med stora blad verkar generellt växa väldigt snabbt medan de med krulliga är långsammare. De är lätta att ta sticklingar av och dela med sig av (jag byter med svärmor, mamma, frisören och syskonen). Om en vill starta om en planta är det bara att klippa ner dem så blir de fina igen. De är typ som pelargoner alltså.

Det finns en bra Facebookgrupp för Palettbladsintresserade där en kan köpa sticklingar som skickas per post. (Jag skickar ej sticklingar).


%d bloggare gillar detta: