Oxytocinnivåer, barn och pälsdjurslängt

Jag gosade mycket med djur ända fram tills jag fick barn. Då försvann all pälsdjurslängt som över en natt. Sen när bebben blev 4 år så fick jag ett till barn och nu har även detta barn blivit nästan 4 år.

Och nu börjar jag längta efter söta pälsdjur igen. För nu får jag inte tillräckligt med kramar och gos längre.

När jag hade bebbar så längtade jag efter att få ha min kropp i fred. Det kan bli för mycket kroppskontakt. Men nu har det slagit över åt andra hållet.

Min nästan-åttaåring får jag fånga i språnget mellan tv-spelet, skolan och kompisarna. En snabb kram är vad som hinns med.

Fyraåringen vill inte ens krama mig när jag hämtar henne på förskolan. Kramar sker på nåder, helst minst två timmar efter återförenandet, då kan hon komma för lite gos. Sen satsar jag stenhårt nattetid. Ligger sked varje kväll när jag ska somna.

Min man hinner jag inte fånga heller. Vi ses knappt just nu pga renoveringen och pga mina tidiga sovvanor. Det är dessutom oftast barn i vägen. Men jag får väl fånga honom i korridorerna när jag kan.

I alla fall.

Alla pälsdjur har plötsligt blivit mycket gulligare och jag frossar i bilder på hamstrar och gerbiler i Facebookgruppen med samma namn.

Oxytocin är ju viktiga grejer. Och det är tur att pälsdjur finns när familjen inte har tid för en… snyft…

Ps. På äldreboenden har de ibland såna där ”katter” som man kan fylla med varmt vatten och så kan de ligga i de äldres knä. De klappar och får oxytocinhormonerna. Det är tydligen vanligt att de ensamma äldre klappar på sina egna händer i ett försök att uppnå samma sak. Själv var jag i skriande behov av gos när jag var tonåring, det var tur att jag hade min katt Pandis då (men jag längtade ju givetvis efter en partner. (Och Fredrik kom när jag var 18 år)).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: