Dessa parallella universum

25 september, 2015

Att ligga på sjukhuset är precis som de första två månaderna med bebis som ett parallellt universum. En kan inte förstå att världen där utanför fortsätter precis som vanligt.

Sjukhus och bebisbubbla då.

En blir (ev) väckt flera gånger per natt eftersom det blivit tid för medicin/temp/provtagning/dyl. Då kommer en sköterska in och tänder lampan (!) och väcker en (!!). Sån sjukt konstig grej eftersom sömn tenderar att vara helig i medelsvenssons liv. Bebisar skiter också i det och vill gärna upp på natten.

image

Du traskar i korridorer. Fram och tillbaka. Även om du har (hanterbart) ont så bör du traska där för att minska risk för blodproppar och komplikationer. (Gäller dock ej de med ordinerat säng-toa eller sängläge som det kallades på Östras spec-bb, vet inte om det är samma överallt?) Bebisar kräver också inomhusvandringar, helst nattetid.

Slangar, nålar, droppställningar, tejpade infarter och annat kvaddar den fria rörligheten. Försök du hitta ett skönt sätt att sova på… Samma sak med bebisar. Tar mycket plats och kräver mycket anpassningar rent fysiskt. Bebisar som sover i ens armhåla t ex… Eller det där med att hyvla ost med en hand pga bebis på höften.

Alla dagar går ihop och dagarna känns långa. Dygnet flyter ihop i en sörja. Vilken veckodag är det? Samma samma för sjukhusvistelse och bebisbubbla.

image

De tjusiga kläderna. Oformliga knälånga landstingsskjortor resp. mjölkkladdiga mjölkspyiga myskläder hemma. Duschandet (och sminkandet för de som håller på med sånt) sker kanske inte lika frekvent längre. En känner sig aldrig så snygg som just i dessa situationer…

Jag börjar sakteliga vänja mig, men ni ska veta att jag var väldigt chockad över det annorlunda sjukhuslivet när jag låg på spec-bb två dygn i sep 2011. Lite lättare blev det på barnsjukhuset tre månader senare och ännu lite lättare nu denna gång. Men ändå. Så himla knepigt det där.

Ps. Min syrra och hennes sambo är ju i bebisbubblan just nu så de berättar en massa saker som en plötsligt minns. Så himla skumt det också.

Annonser

Familjebesök

25 september, 2015

Min familj var här idag. Sista stunden kunde jag inte sitta still, så jag promenerade fram och tillbaka i korridoren tills jag fick syn på dem. Då sprang vi emot varandra och kramades. Ååhh!

Jag fick godis och presenter och vi satt och kramades länge.

image

image

Åh vad jag har saknat dessa underbara barn!

Har inte sett dem på tre dygn nu och det hade kanske varit ok om vi varit beredda på det och valt det själva. Men sjukhusvistelse känns ju inte som den roligaste anledningen direkt… Det är ju särskilt vid sådana tillfällen som en vill ha sina nära hos sig.

(I onsdags slussades jag fortfarande runt på akuten och ultraljudet tills läggdags och på torsdagen var jag helt knäckt pga magnetkameraförsöket så då fick barnen vara kvar hos sin gammelmormor (vill inte att de ska förknippa sjukhus med en storgråtande mamma…)).

Stella var extra klängig och blev lite nere efter en stund. Men jag försökte bekräfta hennes känslor och sen pratade de om roliga saker också. Kommer ju förhoppningsvis hem i morgon.

Det tråkiga är bara tomheten som infinner sig när de gått hem. Har lyckats skingra tankarna med ett smaskigt kvällsmål, men nu ligger jag här ensam på rummet igen och saknar dem.

Hoppas att sista tiden går fort och att jag får sova mycket.


Flera god nyheter

25 september, 2015

Inget konstigt syntes på bilderna så kanske har en sten lossnat och åkt ut i tarmen? Om levervärdet ser bra ut i morgon bitti så får jag nog åka hem i morgon! Hurra!

Bröt fastan vid 16 idag och fick äta en efterlängtad middag! Jaaa! Så gott! Tyvärr så är min gom inte glad efter fyra raspiga kräkningar i onsdags och en muntorr dag igår, så jag hade lite ont där. Men det går väl över det med.

Har inte tagit någon medicin på nästan 15h och det är bra eftersom jag tagit medicin var sjätte timma de senaste två dygnen.

Mamma och mitt yngsta syskon har varit här på besök nu på eftermiddagen och SNART SKA JAG FÅ TRÄFFA MINA BARN!!! Ja! Ja! Ja!

Håller tummarna för att jag får åka hem i morgon efter ronden och att jag aldrig mer får en känning (ska få med medicinsuppar hem). (Men om det kommer ofta och blir besvärligt så opererar de bort gallblåsan.)

Hem, hem, hem!


En lyckad undersökning

25 september, 2015

Nu har jag gjort en datortomografi istället. Det är en stor båge som är öppen på båda håll. Åkte in med fötterna först. (Magnetkameragrejset är som en lång tunnel med bara några centimetet till taket.)

Det gick bra. Fick stesolid innan och blev lite lullig. Skönt.

Nu väntar vi på svar inom 2-3h.

Idag när jag inte är så muntorr (får dricka en klunk vatten då och då) samt har sovit en natt så längtar jag mest efter mat. Det vore så gott. Längtar även efter barnen.

Det finns en chans att bilderna visar att stenarna åkt ner och att vi inte behöver operera. Annars blir det väl operation antar jag. Hoppas att det inte tar så många dagar till.

image

Dagrummet här på avdelningen


Kommunikation med barnen

25 september, 2015

image

När barnen inte har egna mobiler så får jag skicka via ombud. Ska bli så härligt att träffa dem idag. Har inte sett dem sedan i tisdags kväll (fredag nu) och i tisdags hade jag så ont att jag knappt orkade umgås med dem.

De hade blivit jätteglada och trodde att de skulle hit direkt på morgonen trots att jag skrivit efter skola/förskola i messen. Men ikväll ses vi!

Ps. De skulle kommit med igår men jag mådde så psykiskt dåligt efter magnetkameraförsöket att F kom själv istället (svärmormor hämtade dem igår).

Ps2. Stella ringde i onsdags men det är allt vi har pratat pga att det varit så turbulent kvällstid dessa dagar.


Ner och upp

25 september, 2015

image

Jag bröt ihop totalt igår efter det misslyckade magnetröntgenförsöket. Att bli levande begravd/krypa i tunnlar/inte ens kunna sätta mig upp är min värsta fobi och tunneln var mycket mindre än vad jag föreställt mig.

Men efter att jag pratat med två sköterskor, L, pappa och F (han kom hit en timme) så kändes det bättre.

Just då ville jag bara åka hem och ge upp. Var så muntorr och less och rädd. Men nu känns det bättre. De kan inte tvinga mig (att göra det vaken).

På kvällen fick jag byta till en avdelning som fokuserar på övre magens besvär så nu ligger jag i ett rum med bara en till istället för fyrsal. Mycket bättre. Jag fick duscha för första gången på fem dagar (!), jag fick nya ljudböcker av F och kände mig lite lugnare.

Ska få besök av både mamma, L och F och barnen idag. Har inte träffat barnen sedan i tisdags (tre dagar). Längtar!

Somnade redan vid halv nio och sov till två innan jag behövde mer medicin. Var även uppe vid fyra, sex och sju men somnade snabbt om. Så himla trött efter natten till igår då jag sov max två timmar.

Nu kommer snart ronden.

Jag har fått infarten på handen istället för i armvecket eftersom första kärlet gick sönder efter två dagar (vanligt). Nu slipper jag tänka på att ligga rak med armen så att inte droppet slutar, så det blir skönt. Lättare att skriva på mobilen då. ^^

Dock har det svidit en massa i handen precis som efter infarterna när jag skulle snittas (då hade jag dessutom en på varje hand).

Börjar bli van vid det här livet nu. Detta blir mitt typ trettonde inskrivna dygn totalt sedan 2011 och då räknar jag bort BB-dagarna. Dock var det ju Stella som var sjuk under RS-veckan men jag var ju med på allt ändå.

Vi får se vad läkaren säger. Kanske sövs jag inför magnetkameragrejset eller så gör vi något annat. Själv vill jag bara bli av med skiten. Ut med gallgrejset bara!


%d bloggare gillar detta: