Den här vurmen för öppna planlösningar… Är det bara jag som inte vill ha barnens och grannungarnas tv-spelsljud och prat i samma rum när jag ska laga mat? Eller som vill kunna ta det lugnt i soffan utan att störas av köksfläkten och slamret i köket?
Om jag vill prata med Fredrik när han lagar mat så sätter jag mig vid köksbordet. Då är det skönt om ungarna hänger i vardagsrummet så att vi slipper överrösta dem.
I förra lägenheten hade vi en dörr till köket och det var perfekt att kunna stänga om sig. Nu har vi bara en vägg och lite av hallen mellan köket och vardagsrummet.
Sen tycker jag om väggar eftersom det är lättare att möblera då. Jag känner mig inte trygg om jag sitter i en soffa mitt i rummet utan vägg bakom (så som alla har det i sitcoms och i Ikeakatalogen).
Nä, fram för mer väggar! 🙂
Ps. Ja, jag och Fredrik är introverta och vi har två högljudda och vilda barn. Vi behöver kunna stänga om oss och minimera intrycken. Men jag förstår självfallet att inte alla vill ha det så. Dock pratas det ju mer sällan om väggar och oöppna planlösningar tycker jag.
Publicerat av Sara 
Hippiemammans blogg 