Den utopiskt lugna tillvaron

Jag måste vara sjukt naiv men jag tänker alltid att ”så fort det där är över så kommer det att bli lugnt. Bara vi fixar det här så får jag en lugn vardag igen.”

Ja, eller hur.

Verkar ha glömt att jag har två barn, en make, ett hus samt en kropp som sällan samarbetar.

Det läcker vatten från naturgaspannan, jag blir förkyld, vi ägnar fem dagar åt att städa upp efter renoveringen, Stella blir sjuk, det är möten, möten och möten och Fredrik får hjälpa sin mamma att flytta, sen är det kalas, kalas, kalas, kranen läcker, Mollys tandläkarbesök,  försöker boka barnvakt, ringer myndighetssamtal, Stellas bvc-besök, utvecklingssamtal, skicka kalasinbjudningar, Fredrik blir sjuk osv. Osv. (Senaste två veckorna, inget extremt exempel.)

Snart är det operationsdags och före det ska vi sno ihop två födelsedagskalas samt organisera källaren.

Det blir aldrig lugnt. Jag har valt fel familj för lugnt. Jag lever i en evig tornado av kaos och akuta brandsläckningar.

Samtidigt så vill jag ju inte leva utan dem och huset så klart. Har ju valet att resa bort själv, men vill inte göra det just nu. Jag behöver vara med min familj.

Så jag biter ihop och lever på hoppet. Men jag önskar mig ändå liiite mer lugn och ro.

Ps. November brukar vara liiiiite lugnare så jag håller hoppet uppe. Hoppas kunna träffa lite kompisar som vi knappt sett sen innan semestern pga allt renoveringsjox m.m. Vill aldrig mer renovera (stort).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: