Kalasmånaden är (nästan) över

Dagens känsla: jag överlevde.

23 inbjudna varav 21 kom. Släktkalas i förskolans lokaler.

Den introverta ångesten innan alla kom var hög. VARFÖR GÖR JAG DET HÄR? VARJE ÅR?? (Jag hatar ju stora grupper och ytligt prat. Jag blir ju överstimulerad och dränerad på fem minuter.) Jo, för barnens skull. (Och för att vi inte orkar ha 2-3 kalas i år igen.)

Lyckades placera mig i ena hörnet med ryggen mot festligheten och i tryggheten hos min uppväxtfamilj. Skönt att slippa en del av överstimulansen.

Stella var knappt kontaktbar under presentöppningen. Även hon får tunnelseende av för mycket stimulans. (Molly däremot trivdes som fisken…) (Sen hängde barnen med sin faster och farbror som är 10 resp 14 år i andra änden av förskolan resten av tiden.)

Men det gick rätt bra till slut. Kunde prata med min familj och åt lite sorbet som jag köpt till mig själv eftersom jag går på gallstensdiet och inte kunde äta något av det andra goda. Gosade lite med mitt syskonbarn (som fått ljumskbråck och ska opereras på fredag!)

Barnen fick megabra presenter (mkt tack vare önskelistorna jag knåpat ihop. ;-))

Alla nöjda.

Och nu är det ett helt åt kvar till nästa kalasmånad. Phu!

Ps. Molly ska ha ett biokalas för 2-3 kompisar, men det är Fredrik ensamt ansvarig för. Skönt.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: