Tillbaka på jobbet för en kvart

I torsdags var jag på kontoret för första gången på nio månader. Det kändes välbekant, sorgligt och fint samtidigt.

Jag kom ihåg portkoden, fingrarna bara visste hur de skulle trycka. Det kändes magiskt att trycka nyckelbrickan mot entrén och kliva in.

När jag gått ett tiotal meter hörde jag ett förvånat ”Sara! Sara! Det var Sara!” och så kom min kollega M utrusande ur ett rum. Det var så roligt att träffa henne även om jag nästan började gråta när jag berättade om hur jag har det och om omständigheterna hemma (privat). M blev uppsagd pga nedskärningar i våras precis efter att jag blev sjukskriven men fick sedan komma tillbaka på en annan post och det känns jätteroligt. ”Inte för att vi ses ändå” sa jag, ”men kanske längre fram!” ”Vi ses på sociala medier” försäkrade hon mig.

Sen gick jag in i fel rum och kunde inte hitta min chef som var den jag skulle träffa. De hade flyttat runt folk en hel del även om det mesta var sig likt i övrigt.

Min kompis och kollega MK hade fått min gamla plats. ”Du har ju tagit min plats!” utbrast jag. ”Jag passar den åt dig!” sa hon och chefen intygade att alla som fått sitta på den platsen vet att den bara är tillfällig och att jag får tillbaka den när jag kommer. Phu! Skönt att de känner mig. ;-D

Sen åt jag och chefen lunch och pratade om mitt liv och hur kontoret förändrats efter vårens stålbad (uppsägningar och sparpaket. De uppgifter jag gjorde för en viss kund finns t ex inte kvar längre så jag får en ny kund när jag kommer tillbaka.)

Jag berättade även varför jag inte hälsat på trots att jag saknat kollegorna väldigt mycket. Jag har helt enkelt fått hålla tankarna och minnena borta för att det inte ska bli för jobbigt. Jag har fått bygga upp en egen tillvaro här hemma samt ett nätverk inom föräldrakoopetativa förskolan istället. Föräldrarna där och styrelsen i synnerhet har fått bli min ersättning för kollegorna. (Och det har väl inte funnits en enda dag då jag känt ”åh, vad tråkigt, vad ska jag hitta på idag?” utan det har alltid funnits ärenden att göra de få timmar jag inte vilar/har barnen.)

Men nu är det gjort. Nu har jag varit där och det kändes inte jobbigt som jag trodde. Jag längtar tills jag får komma dit på riktigt och kan börja arbetsträna igen. (Men det ser ut som att det dröjer med tanke på hur jag mår.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: