Jag är så himla klar

Läste hej hej vardags inlägg om det där med att få ett barn till och om en skulle låta pappan ta nästa graviditet om det gick.

Jag vet flera som går och suger på den karamellen. Såna som inte är säkra på om de är ”klara” eller inte. Ett eller två eller tre barn? Och tiden går. De vet inte om de orkar? Ska de spara på bebisprylarna eller göra sig av med dem?

Svårt dilemma tycker jag eftersom ett till barn förändrar så mycket. Både positivt och negativt.

Själv är jag dock SÅ HIMLA KLAR. Jag hatade att vara gravid (hade så ont överallt) och kejsarsnitten och veckan efteråt med eftervärkar, svullna bröst och sår var så otroligt smärtsamma.

Men jag skulle inte vilja även om F tog graviditeten (om det gick). För bebistiden var jobbig, ettåringar är något av det mest frustrerande som finns och jag vill aldrig mer gå igenom 2,5-3,5-års-”trotset”.

Jag saknar inte amningen, bebismys eller sjalande. Jag kan se tillbaka på det som fint, men det räcker så. Nu har jag ett syskonbarn och det är lagom.

Vi är snart över småbarnstiden för andra gången (Stella har just fyllt 4 år) och har bara drygt 1,5 år kvar på förskoleperioden (med fyra år mellan barnen optade vi tiden i förskolan, 8 år kommer vi ha spenderat med hämta-lämna där).

Våra barn går upp själva på helgmorgnar och låter oss föräldrar sova ut, de behöver inte övervakning hemma, de fyrtio första förkylningarna är över osv.

Jag känner mig som sagt färdig med det där. Det finns inte rum för en till. Jag drömmer mardrömmar om att få en till.

Så det är ju skönt att känna sig klar.

Men jag kan ändå föreställa mig dilemmat. Och jag har väl inget bra råd att ge förutom att inte få barn för syskonets skull. Längtan ska komma från föräldrarna tycker jag. (Vet flera med ett barn som tvekar kring det där).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: