Resa iväg för att få andrum

25 november, 2015

Det känns både härligt och vemodigt att vara här, 120 mil från min familj. Saknar barnen och F och tycker att anledningen till att jag är här suger (att jag är så utmattningssjuk att jag med det familjeliv vi lever (+privat) inte blir friskare av att vara hemma sjukskriven, utan att jag behöver åka bort för att pausa från vardagen och komma ner i ett lugnare tempo.)

Men det är ju jättehärligt att inte behöva titta på klockan, inte ha ständig jour och vara redo att rycka ut, att det är helt tyst och att jag kan pyssla med vad jag vill.

Jag har ju aldrig bott själv eftersom jag och F flyttade ihop direkt när vi var 19 år, så jag vet ju inte hur det känns att bo själv. Har varit ensam hemma kanske två dagar på raken sedan dess (13 år!). Men nu ska jag få prova på.

Det är lite det där med kakan ni vet. Jag vill både ha nära till barnen och vara själv. Ett litet dilemma det där.

Men jag ska försöka göra det bästa av dessa dagar. Återhämta mig på det allra bästa vis. Kommer ju självklart inte bli frisk på fem dygn, men förhoppningsvis kan jag få lite perspektiv på saker och få lite nya idéer. Få chans att känna efter och fundera. Följa kroppens rytm och känna kravlösheten (känns som att mitt liv är ett enda långt krav sen åtta år tillbaka).

Hoppas få liiite mer energi så att jag uthärdar december också.

Lite som den här…

image

(En konstnär som satt upp fyndiga skyltar med goda nyheter. Tycker att denna känns träffande för oss västerlänningar…eeh. Jag kanske inte åker till Vietnam eller Ghana*, jag nöjer mig nog med Luleå. Men ändå… :-P)

* = lyssnade nyligen på en ljudbok av Marika King som handlar om en tjej som reser till Ghana för att hitta sig själv. (I föregående bok bränner hon ut sig på jobbet, men inte så allvarligt eftersom hon är ”bara” hemma tre månader.)

Ps. Många säger ”oj, så långt!” angående att jag skulle ända till Luleå för att vila upp mig. Men när jag räknar på priset för resan hit så får jag många fler nätter för pengarna än för ett hotellrum/stuga nånstans i Götaland eftersom boendet är gratis. Och så får jag ju träffa pappa och A förstås (men först ska jag bo själv i deras extrahus i Luleå några dagar).

Annonser

Fotogeniqua gerbiler

25 november, 2015

Jag är med i en internationell gerbilgrupp på Facebook där vi diskuterar och visar bilder på våra små råttisar.

Vissa gerbiler är särskilt uttrycksfulla och gör sig bra på bild. Kolla in dessa.

T ex brukar de sova i mysiga högar…

image

”How you doin’?”

image

”Pappa! Flö på’raj!” (Flytta på dig (göteborgska))

image

”Mohahahahaha”

image

Visar sig från sin bästa sida.

image

TUTTI!

image

image

Så ja, gerbiler är ju sjukt söta djur. Älskar deras små tassar, öronen, svansarna, de kolsvarta* ögonen, nosarna, morrhåren och den lilla munnen som ofta ser ut att le. De är mjuka som sammet och väger nästan ingenting.

* = vissa har dock röda ögon

Ömheten inför att gerbilen litar tillräckligt på en för att hoppa upp i handen för att käka det godaste som finns (solrosfrön) eller när de oförtröttligt springer in och ut ur hål i kartonger i rasthagen och har så sjukt kul: enorm.

Vi valde helt klart rätt djur för oss. ❤


Känna känslan

25 november, 2015

I morse följde Stella mig runt överallt i huset. Hon ville kramas hela tiden och ha kroppskontakt. Till slut frågade jag om det var för att hon var orolig/ledsen för att jag skulle resa bort. Hon sa att hon var orolig över att jag inte skulle komma hem igen. Jag försäkrade henne att jag skulle göra det.

Molly har flera dagar i rad sagt att hon kommer att sakna mig. Jag har svarat att jag kommer att sakna henne med. Jag gav henne en lång kram innan hon gick till skolan.

Jag var lite orolig över hur det skulle gå att säga hejdå till Stella, men jag tror att hon glömde av det, för hon vinkade bara utan att ens krama mig och sen sprang hon in till förskolans frukost.

Jag tror på att sätta ord på det som känns och bekräfta barnen i deras känslor. Jag berättar även själv hur det känns för mig och det märks att barnen slappnar av i det.

Det är tillåtet att vara lite ledsen eller deppig när vi skiljs åt och om vi får visa känslorna en stund så går de över sen. Jag försöker inte få barnet på bättre tankar direkt. Bättre att bekräfta, känna och därefter prata om något annat.

Denna bild beskriver hur det kändes för mig att lämna förskolan idag.

image

(Ett paraply som ”gråter” regndroppar en grå dag.)

Men nu har jag känt den känslan och den har passerat. Nu ser jag fram emot att fokusera på mig själv i fem dygn och hoppas att jag ska få mer energi att lägga på barnen när jag kommer hem.


Packa och flyga

25 november, 2015

image

Jag ska flyga själv idag. Det har jag inte gjort sen jag var 16 år och flög till Frankrike för att bo hos en fransk mailkompis familj.

Jag har inte så mycket resfeber som jag brukar ha och jag är bara lite nervös/spänd. Det känns skönt att slippa tänka på barnen och deras packning. Nu är det bara jag. Dock skulle det kännas skönare att ha med F eftersom han är så lugn och värdsvan när det gäller resor.

Men den här gången blir det en direktresa och den tar bara 1 timme och 20 minuter. Typ en mil per minut… 😉

Jag har köpt en rejäl mössa i fuskpäls och en balaklava. Jag ska strax packa ner skidbrallorna som jag alltid bär när det är under 4 grader. Sen ska jag förköpa biljett till flygbussen.

Ps. Kudden får plats!


%d bloggare gillar detta: