Första intrycket

7 december, 2015

Det där med första intrycket… Det bleknar ej för kändisar hos mig. Det spelar ingen roll hur kreddiga roller de får, för mig kommer de alltid att vara nedanstående. Det är rätt skönt, för det tar ner dem på jorden lite. 😉

Per Moberg – även om han står och svettas över sin manliga matlagning och sina 4000 kronors skärbrädor så kommer han alltid vara Viggo i Rederiet för mig.
Jonas Karlsson – att han är duktig författare och skådis spelar ingen roll. Han är julhunden i julkalendern Julens hjältar från 1999.
Josefine Bournebusch – stjärna i Solsidan, men för mig är hon reseledare i den där tv-serien om reseledare som gick för några är sen.
Johan Rheborg – Solsidan, fotografprogram…äh… Han är Percy Nilegård i Nilecity.
Agneta Sjödin – Folkkär programledare? Nä Vem tar vem? (Dejtingprogram på 90-talet)
Peter Settman – så ska det låta? Nä, Ronny & Ragge.
Lotta Engberg – Hon har ju gjort allt möjligt men för mig är hon programledare för Kär och galen (tv-program på 90-talet)
Morgan Alling – …spelar ingen roll, sommarlovsmorgonprogrammet Tippen!
Sofia Wistam (Eriksson) – Hon är Soff-i-propp på TV4s morgonprogram.

Någon mer som tänker likadant?

Annonser

Trångt men…

7 december, 2015

image

…men det är varmt och gött i alla fall. ^^

image


Flytta till skogs

7 december, 2015

Såg en liten intervju med Jonna Jinton och har just spanat in hennes blogg. Och då känner jag att jag också borde säga upp mig, flytta ut i skogen, börja leva på 6000kr i månaden och bli konstnär. Ååååh. Vilken dröm! (Särskilt för mig som introvert.)

Men sen minns jag att jag älskar mitt hus och trädgården, att mitt ena barn är jättesocialt och kräver mycket stimulans och umgänge och att vi precis renoverat badrummen… ehh… och… eeeh…

Nä, men jag har min lilla kreativa studio i källaren. Jag klarar mig.

Men visst är det fantastiskt? Kanske något för mig när jag blir panschis?

Ps. Men just nu skulle jag inte orka klyva min egen ved och allt det där. Livet nära stan är rätt bekvämt när en är utbränd.


Familjens projektledare

7 december, 2015

image

Denna vecka.

Ni ser alla gråa grejerna? Det är sånt som inte rör mig men som jag ändå måste ha koll på.

Min familj är dels rörig och dels 4 år och därför behöver jag ha koll så att saker fixas.

Jag vet inte hur många gånger Molly glömt busskortet och Stella inte haft med en bild till förskolans månatliga retoriksamling. Jag är trött på att barnen får lida för att jag och F inte har koll/ork, så nu har jag börjat lägga in allt i mobilkalendern.

Denna vecka är det alltså jourstäd på förskolan mån-tis varav vi köpt städ för tisdagen (eftersom vi inte kan rut:a för förskolestäd så kör vi hälften av tillfällena helt enkelt).

På tisdag går F på Mollys dansuppvisning och på onsdag ser jag Mollys köruppvisning. Båda i olika kyrkor. Vi fick inte ihop veckan om hela familjen skulle se båda.

På torsdag ska Molly ha med en toarulle till skolans pysseldag och det är även Nobeldagen varför båda barnen ”gärna” får klä sig lite finare. Stella ska på Nobelmiddag på förskolan.

På fredag är det muséeutflykt för Molly så då ska hon ha matsäck. Det räcker tyvärr inte med en flaska saft, en dubbelmacka och nån frukt som när jag var liten, nä, det ”ska” vara kakor, risifrutti, festis, frukt och nån macka (mitt tillägg, den äts sällan). Som tur är kom jag ihåg detta vid gårdagens matbeställning, annars hade vi behövt åka och handla. (Som tur är kräver hon inte pannkakor…eller revbensspjäll (!) som en del barn hade med sig när jag var liten. Hörrni duktiga föräldrar – fattar ni inte att ni förstör för oss andra när ni höjer standarden hela tiden!)

Ja, och så är det luciatåg för Stella på på fredag. Mollys klass har inget i år så vi slipper. YES! Jag går dock inte på Stellas för jag orkar inte. Det börjar halv åtta och hur ska vi få iväg Molly till skolan i rätt tid om inte jag är hemma och hjälper henne? Hon kan inte följa med till lussetåget pga skolplikt och eftersom det börjar halv åtta vill en inte gärna sätta Molly i korridoren utanför klassrummet 7.20. Nä, tur att vi är två föräldrar…

Och busskort ska Molly ha med sig både tisdag och fredag så jag la busskortet i ryggsäcken och sa att hon inte fick ta upp det förrutom när hon ska stämpla på bussen. Är livrädd för att hon ska tappa bort det. (Been there…) Läraren klagade för övrigt i förra veckobrevet över alla barn som glömmer busskortet.

Så jag gör mitt bästa för att inte vara alltför rörig så att det går ut över barnen. Jag skulle inte säga att jag har för höga krav för är det något jag tränat på de senaste två utbrända åren så är det att släppa på kontrollen och kraven. Men jag vill inte ge mina barn fullständigt dåligt rykte. Det blir lite synd om dem till slut.

Och sånt här stressar mig. Mycket.

Ps. Kan ju tillägga att det givetvis är vårt (mitt) rykte som mamma som också solkas. Får redan små pikar om vad som är lämpliga skor och utekläder när det gäller Molly, men där väljer jag att inte ta åt mig. Hon är för sjuttsingen 8 år och har en egen vilja. Vi kan ta fram bra kläder men det är hon som väljer i slutändan.


Min hopplösa situation

7 december, 2015

image

Här har jag ritat ett schema över min situation.

Det brukar funka så här. Mitt basläge är utmattning (1). Ganska ofta, typ flera gånger i veckan blir jag pga (1) frustrerad.

Då tar jag till a, b eller c.

A – jag kämpar på ändå. Det leder utan undantag till mer utmattning. Tillbaka till (1).

B – Jag försöker driva igenom en förändring genom att göra ett nytt schema, en lista, överenskommelser med familjen osv. Jag läser böcker i ämnet och försöker förbättra saker. Det funkar en stund.

Men sen kommer ofelbart en yttre påfrestning i form av kvällsaktiviteter, oförutsedda saker och högre belastning i någon form och en tvingas frångå det förebyggande arbetet (yoga, rutiner, närvarande föräldraskap osv.). Det blir brandsläckning för hela slanten. Svårt att undvika när en lever med familj. Dessa perioder kan pågå i dagar eller veckor och leder utan undantag till ännu mer utmattning (1).

C – det tredje alternativet är acceptans. Att ”ge upp” och anpassa sig. Att stryka alla roligheter i kalendern (för det nödvändiga måste en tyvärr göra, annars hade det inte varit en nödvändighet). En får stanna hemma, boka av allt fint och roligt och det kännns som att en missar livet som rullar på utanför sovrummet. Det leder följdaktligen till sorg och känslor av hopplöshet, vilket leder tillbaka till frustrationen (2) (det gör en dock ej utmattad (1)). ”Det måste finnas ett annat sätt”. Om det hade funnits en deadline för utmattningen så hade det varit lättare att stå ut, men ingen vet eftersom det beror på mig.

Ska visa detta för psykologen i morgon. Någon som har ett tips på hur jag ska bära mig åt?


Kattboktips

7 december, 2015

image

Nu har jag ju inte ens någon katt längre men vi hade sammanlagt sex katter (1-4 åt gången) när jag växte upp och jag hade en katt i 20-25-årsåldern, så jag ville ändå lyssna på ljudboken med det spännande temat I huvudet på din katt av Susanne Hellman Holmström (fyi: finns på Storytel).

Och trots all min erfarenhet av katter så fick jag lära mig en massa spännande saker som varför kattägare bör ha en kattlåda per katt + en extra, hur en blir av med grannkatter som bajsar i ens rabatter (aktuellt problem för mig), att katter kan vara höger- eller vänstersvansade och varför vissa katter kissar inne med mera.

Rekommenderar boken varmt till alla er kattägare. Jag tycker att det är jätteintressant med psykologi och kattpsykologi.

När jag var hos pappa i Norrbotten fick jag äntligen träffa deras blyga katt. Vi har ju varit där fyra somrar i rad, men katten har bara farit som ett streck mellan kattluckan och vinden.

Stella hade ju t o m uttryckt sig ”men de har väl ingen katt?”

Vi talar alltså om en extremt skygg katt här.

Men jag passade på nu när barnen inte var med och lät den lukta på mig när A bar fram den. Senare
satte jag mig på golvet och kallade på den och sträckte ut handen några gånger när den var på väg förbi. Den stannade till och tittade på mig några gånger.

Efter någon dag hasade jag mig långsamt fram sittandes emot den med utsträckt hand och fick börja klappa den på huvudet och blanda dofter med den.

Därefter kunde jag klappa den, men bara så länge jag var på en armlängds avstånd. Hon ville på inga villkor riskera att bli infångad.

Så kom det sig att jag fick kela lite med katten som min familj knappt sett. Jag sa till pappa och A att jag använde mina kattskillz.

Så här stolt blev jag då:

image

I alla fall, läs/lyssna på boken om du har katt! (Särskilt om du skulle få för dig att katten behöver avlivas pga något beteende, oftast finns en logisk förklaring med en enkel åtgärd. Boken vimlar av tips om sånt!)

Ps. De fyra personerna i min uppväxtfamilj har nio katter sammanlagt så visst är vi en kattfamilj även om jag inte har någon i nuläget.


%d bloggare gillar detta: