Hur det hänger ihop…typ

Nu ska jag göra något svårt. Jag ska försöka sortera mina tankar i ett blogginlägg. Men eftersom jag är en skrivande introvert så är det nog det enklaste sättet för mig, se stapeldiagram nedan. (:-))

introvert

Min psykolog är på mig, hon anser att jag inte accepterat sjukskrivningen och sjukdomen (utmattningssyndrom). Jag har inte alls förstått situationen faktiskt. Jag lade ju upp min situation i förrgår och psykologen pekade och frågade varför det inte fanns något streck från utmattning till acceptans. Det saknades!

2015-12-07-12.00.18.png.png

Och där har vi det. Jag har inte accepterat mitt tillstånd, för jag ”måste” gå vägen om frustrationen istället för direkt till acceptans.

Det brukar sägas att perfektionister är överrepresenterade bland de utmattade och jag har alltid tänkt att jag inte är en perfektionist. Jag kan visst lämna ifrån mig saker som inte är perfekta och jag vill inte att allt ska vara perfekt. Men en sak har jag inte lagt märke till.

Min självbild är skev och min självkänsla är usel. Psykologen pekade idag på min skräck för att vara sjukskriven och inkapabel. För vem är jag när jag varken kan jobba, vara förälder, fru eller husskötare?

Eftersom min självkänsla är så dålig så har jag, precis som de flesta andra med dålig självkänsla, (trots att jag inte trodde det) lagt stor vikt vid min prestation. Det har varit lite dolt eftersom jag aldrig strävat efter att vara perfekt och få beröm, men jag har lagt hela mitt värde i att vara en duglig tjänstearbetare, förälder, samhällsmedborgare, husägare, fru, släkting/vän m.m.

De senaste åren har jag slagits med näbbar och klor för att klara av det jag egentligen inte klarar och upprätthålla bilden av mig som duglig. Jag har inte tillåtit mig själv att bli sjuk på riktigt. Eller rättare sagt, jag har inte varit sjuk fullt ut trots att kroppen velat det. Jag försökte jobba deltid i ett helt år innan kroppen sa ifrån till exempel.

Så nu måste jag acceptera att jag är sjuk och jag måste ändra min självbild.

Men vem är jag när jag inte kan vara en duglig anställd/mamma/husskötare/samhällsmedborgare? Jag har svårt att se de positiva egenskaper hos mig som inte hänger ihop med vad jag presterar. Och där har vi fällan som jag ramlat i.

Så min svåra läxa blir att hitta ett egenvärde i mig själv utan att jag behöver göra någonting. Jag är alltså precis som alla de andra perfektionistiska utmattade människorna som gör istället för är… (min perfektionsnivå är bara lägre och mer osynlig).

Så som jag skrev i ett tidigare inlägg så behöver jag nu bryta ihop innan jag kan komma igen. Jag måste sörja den förlust av roller som denna sjukdom innebär och jag måste sörja att jag inte kan vara på jobbet längre (den sorgen har jag skjutit på genom att avskärma mig från jobbet och kollegorna). Psykologen säger att jag bör ta det före arbetsträningen så att inte allt kommer på samma gång sen. Klokt.

Jag har lyssnat mycket på en ljudbok som heter Självkänsla på djupet och det känns äntligen som att jag börjar komma någon vart med trasslet i huvudet. Psykologen sa idag att vi kommer att behöva gräva ännu djupare och vart det bär hän vet jag inte.

Men det känns skönt att vi har hittat en tråd att börja dra i. För roten till min utmattning ligger djupt nere i min person, det är inget som löses med lite vila i sängen (men de kroppsliga symptomen blir ju givetvis färre).

Allt trassel måste redas ut, självbilden ska förändras, våra vardagsrutiner måste ändras så att jag får mer vila, jag måste hitta mig själv och få bättre självkänsla med mera. Tyvärr kan jag ju inte bege mig iväg till Asien eller Sydamerika för att hitta mig själv, men jag hoppas ändå lite på den här skylten som jag visat tidigare… 😉

image-1447526126719.jpeg

Acceptans alltså. En viktig grej. Det jag inte kan förändra måste accepteras. Jag ska inte jämföra mig med de som inte har samma förutsättningar som jag. Jag måste lägga om mina förväntningar, anpassa mig, acceptera tillvaron. Sluta kämpa mot det oundvikliga. Men det är tufft. Antar att det är lite som den sorg människor som skadar kroppen permanent i olyckor måste igenom.

Men utmattningssyndrom är (oftast) inte kroniskt.

Så nu är det dags att bryta ihop så att jag kan komma ut på andra sidan.

Annonser

4 Responses to Hur det hänger ihop…typ

  1. Hanna skriver:

    Bra där! Jag tror att din psykolog har rätt (utifrån det lilla jag ser i bloggen) och jag har ofta undrat varför du fortsätter att pressa dig själv så hårt? Styrelsearbete och renoveringar. Det hade jag inte vågar mig på när jag var som sämst. På det bara. Det kan bara bli bättre och jag hejar på dig! Hälsningar en som fungerar på samma sätt

    Liked by 1 person

    • hippiemamman skriver:

      Tack! Känns skönt med någon som bekräftar!

      (Och det där med renoveringarna… Jag ångrar verkligen att vi tog det nu. Det var väldigt mycket min man som tryckte på iom rotavdraget samt att han hittat en bra hantverkare som hade en lucka. Annars hade jag gärna skjutit på det. Min man däremot hade typ velat flytta om vi inte hade fått en ordentlig dusch snart (vi hade bara sittande dusch i badkar utan duschdraperi). Men jag ska stå på mig om det blir något mer. Nu bara MÅSTE jag vila.

      Gilla

      • Hanna skriver:

        Ja gör det! Det är ju så svårt det där med att försöka få omgivningen att förstå. Och skulden en känner för att inte bidra, för att en är så krävande, och för att det lägger så mycket på andras axlar. Jag tror det är viktigt att prata mycket om det. För ska jag vara ärlig (och det kan jag ju våga vara eftersom jag inte känner din man) så är en dålig duschsituation kattskit jämfört med utmattning. Du skriver att du inte riktigt orkar hålla mobilen upp i handen, men du måste lämna och hämta på dagis för att inte din man ska bli för stressad. Vem är det som behöver hänsyn just nu kan en fråga sig? Men jag vet att det inte är lätt. Han har ju också sina känslor som ni båda måste ta hänsyn till, men för mig är det ingen tvekan om att du är viktigast nu. Kram på dig!

        Liked by 1 person

  2. […] december bestämde jag mig för att växla ner (igen) (hade inte ens haft möjlighet till det tidigare under hösten) och jag började gå […]

    Gilla

%d bloggare gillar detta: