Varför är svenskarna så olyckliga?

Jag har läst Lasse Bergs fantastiska böcker Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari och funderat mycket på det här med varför svenskar och andra västerlänningar är så olyckliga (mindre lyckliga) i jämförelse med människor i många andra länder. I grunden beror det nog på att vi lever inte det liv vi är skapta för att leva.

För 10 000 år sedan ungefär gick vi från att vara nomadiserade samlare och jägare till att bli bofasta. I och med det började vi äga fler saker och fick ett behov av att beskydda våra ting från andra. Murar restes kring byar och kapitalismen och egoismen föddes.

I Sverige och västvärlden är det vanligt med singelhushåll. Vi bor ensamma eller i små familjer och umgås mest på jobbet eller på arrangerade vis med kompisar. Många bor långt från släkten och vi hjälps inte åt med vardagssysslor eftersom vi inte längre bor i storhushåll med tre generationer under samma tak.

Vi stressar för att hinna med att jobba åtta timmar per dag och därutöver ta hand om hushållet, barn, äldre föräldrar, relationen och kroppen. Många insjuknar i olika stressjukdomar och barnen får gå långa dagar på förskolan för att vi ska hinna jobba och få råd att shoppa (eller betala räkningarna).

Tidigare i mänsklighetens historia har vi levt helt annorlunda.

Vi är skapta för att jobba några få timmar om dagen och umgås resten av tiden. Vi ”jobbade” ursprungligen bara två-fyra timmar om dagen när vi vandrade några kilometer och babblade med kompisar och släktingar medan vi ägnade oss åt jakt och matinsamling.

Vi hjälpas åt med mat och disk. Spädbarnen skickadets runt ur famn i famn och barnen strövade runt tillsammans och lekte och härmade de vuxna. De hade sällan tråkigt eftersom det alltid fanns någon att leka med eller någon som kunde plåstra om en. De blev alltid sedda (av någon).

Vi sov tillsammans och om vi vaknade till på natten kunde vi gå upp och snacka en stund. Att sova åtta timmar på raken är inte det naturliga för människan utan något som blivit tidsbesparande i tider av långa arbetsdagar.

Människan är en social varelse och det är enormt viktigt för henne att ha ett socialt sammanhang. Rädslan för att bli ensam och utstött är en biologisk och evolutionär livsnödvändighet. Det är inte konstigt att många är rädda för att tala inför folk (riskera att säga/göra fel och bli utstött ur flocken.) Människans stora evolutionära fördel är vår förmåga att samarbeta. Vi hade aldrig överlevt som art om vi hållit oss ensamma, i par eller i små familjer. Ensam är inte stark.

Människan har (nästan) alltid haft mycket fritid. Vi ägnade oss åt att sitta och berätta historier vid brasan, vi skämtade och skrattade. När vi jobbade några få timmar per dag så hade vi mycket tid över till att umgås och det är också vad många anser är meningen med livet (nära relationer).

En av mänsklighetens viktigaste uppfinningar är, tro det eller ej, väskan! Med väskans hjälp kunde de jagande/samlande människoarterna bära med sig maten hem till flocken och dela den rättvist sinsemellan. Eftersom människobarnen är hjälplösa och omogna under en oerhört lång tid (uppemot 18 år!) så krävdes det samarbete för att kunna hålla flocken vid liv. (Jämför med de djur som äter direkt och där de svaga lämnas att dö.)

Läste nyligen att hjärnan faktiskt slappnar av som mest när vi umgås med våra närstående. Då upplevs en backe som mindre brant än om vi ska gå den ensamma. Återigen, vi är menade att vara tillsammans.

Jag såg också en intressant dokumentär om vilka faktorer som minskar risken för depression. Två viktiga delar var att dela lika på mat och resurser och ha nära relationer (kommer ej ihåg de andra tre tyvärr). De hade studerat en stor mängd människor hos ett jägar/samlarfolk i Afrika som delade lika på mat och bördor och ingen där hade varit deprimerad.

Det är en gåta (retoriskt sett) varför mänskligheten efter två miljoner år gick över till att streta många timmar om dagen på fältet och med djurhållningen när vi mådde så bra av det nomadiserade jägar/samlarlivet. Men Berg tror att det beror på klimatförändringar och olika kedjeeffekter av att om några börjar så blir det svårt att inte hänga på. Dessutom kunde det födas fler barn och befolkningen växte så att den vilda maten inte räckte till.

Själv skulle jag inte vilja gå tillbaka till ett nomadliv eftersom jag gillar mitt bekväma liv med skön säng, toalett och ett fullt kylskåp.

Men jag försöker ändå tänka på detta i samband med att få till ett kravlöst umgänge med folk, få till storhushållsfunktioner tillsammans med nära släktingar och grannar (hjälpas åt med barnen, inköp, matlagning, hushållsfix, datorer) osv.

Jag vill dessutom aldrig gå tillbaka och jobba heltid igen. Jag vill inte ägna hela mitt liv åt jobb, hushåll, sova och transport. Jag vill hinna umgås och ha fritidsintressen.

För att få ihop ekonomin hoppas jag på att fortsätta vara gift (eller bli sambo om jag träffar någon ny) samt downshifting (läs mer i länkarna till höger). Fritid och umgänge är mer värt för mig än att riskera hälsan för karriär och arbetsnormen om åtta timmars arbetsdag. (Alla har dock inte ett val med tanke på vissa yrkens låga lön. Ett alternativ till downshifting kan vara att dela på kostnader och sysslor genom generationsboende/kollektiv.)

Jag hoppas även på basinkomst i Sverige (läs Roland Paulsens böcker) eftersom det är helt uppenbart att alla inte behöver jobba för att vi ska få samhället att snurra. Särskilt inte sen när datorerna/robotarna tar över uppemot en tredjedel av alla jobb. Varför ska vi ”skapa jobb” som inte behövs? Gör om det ekonomiska systemet!

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: